Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

Foto: Ryan Lawler / Public domain

När väl de kinesiska myndigheterna hade vaknat gick bekämpningen av coronaviruset snabbt. Efter en månad slutade folk praktiskt taget att dö i sjukdomen. Nå, en diktatur kan kanske kosta på sig drastiska metoder, säger kanske den korttänkte. Men i Taiwan, Sydkorea och Japan var man faktiskt ännu effektivare.  Man reagerade snabbare, man kom fort igång med begränsning av smittspridningen och man tog hand om de insjuknade. I Sydkorea dog 229 personer, i Japan 136 och på Taiwan 6 personer[1].

Danska soldater vid gränsen mot Tyskland 9 april 1940. (Foto Wikimedia Commons)

Tidigt på morgonen den 9 april 1940 gick tyska trupper över gränsen till Danmark. Den danska gränsmilitären hade lagt märke till trupprörelser på den tyska sidan under natten. När tyskarna kom öppnade danskarna eld och det uppstod regelrätta strider. Men det dröjde inte länge förrän den danska gränsstyrkan fick order uppifrån att inte göra motstånd. Detta var inledningen till den långa tyska ockupationen av Danmark. Min morbror Karl gick så småningom med i motståndsrörelsen, troligen KOPA eftersom han tillhörde arbetarklassen. Han smugglade vapen och illegala tidningar. I en av sina böcker har min morfar skildrat när Karl höll på att bli tagen av Gestapo. Sent en kväll kom Karl hem och berättade att nästan hela hans motståndsgrupp hade blivit tagna av tyskarna. Inte långt därefter bankade det på dörren. Karl smet ut genom köksingången och försvann. Morfar öppnade och möttes av en grupp Gestapomän som steg in i lägenheten och började undersöka den. Då de inte kunde hitta Karl tog de med sig min andra morbror Paul istället. Därefter lämnade de lägenheten. Karl hade glömt sin jacka som hängde över en köksstol. I jackfickan låg en pistol. Som tur var undersökte tyskarna inte jackan. Paul satt fängslad i Gestapos högkvarter i två veckor. Sedan släppte de honom eftersom inga bevis fanns på att han var motståndsman. I själva verket hade även Paul spridit illegala tidningar, precis som min mamma.

Europa har blivit centrum för coronakrisen. Men EU spelar knappast någon roll i krishanteringen. Krisen visar att de viktigaste politiska, finansiella, juridiska och kulturella resurserna för statligt handlande fortfarande ligger hos nationalstaterna.

Det fanns 149 186 bekräftade coronainfektioner och 8 265 dödsfall i EU när denna artikel avslutades på kvällen den 22 mars [1], och det värsta är ännu framför oss. Det är redan klart att siffrorna kommer att bli mycket högre till slut - också mycket högre än i Kina, som nu verkar ha sjukdomen under kontroll.

Foto: Francis Clarke, Birmingham, United Kingdom (Wikimedia Commons).

Mycket tyder på att de åtgärdspaket regeringen och Riksbanken inledningsvis kom med till stora delar var väl förberedda. Att Riksbanken hostade upp 500 miljarder till bankerna efter några dagars börsfall fick nog många ekonomijournalister att sätta eftermiddagskaffet i vrångstrupen. Men riksbankens åtgärd grundar sig antagligen på erfarenheterna från krisen 2008/2009. Då uppstod nämligen en svår likviditetskris i och med att bankerna inte längre vågade låna ut pengar till varandra. Denna låneverksamhet är själva grunden för banksystemet. De svenska bankerna lånade, och lånar, väldigt mycket på den amerikanska finansmarknaden och när denna inte längre fungerade blev det kris också i Sverige. Det tog ett bra tag under krisen 2008/2009 innan statsmakterna började skjuta till pengar.

En pandemi går över jorden. Många kommer att bli sjuka, en del av dessa kommer att bli svårt sjuka och en del att dö. Reaktionen världen över har blivit att stänga gränser, försöka sätta städer, regioner och länder i karantän. Detta kan i vissa fall vara nödvändigt, experterna får tvista om vilka åtgärder som skall genomföras när, men konsekvenserna kommer att bli svåra. En redan ansträngd världsekonomi riskerar att kastas in i en kraftig depression, därför ser vi redan nu försök att med generösa krediter stimulera ekonomin. Problemet med detta är bara att någon kommer att få betala för lånen som nu sker, sannolikt blir det inte företag och banker utan en än mer urholkad välfärd som blir priset. Dessutom införs nu undantagslagar av olika sorter i stora delar av världen, frestelsen kommer vara stor för många regeringar att bibehålla dessa lagar när det folkliga missnöjet sprider sig i den ekonomiska kris som verkar alltmer ofrånkomlig.

Militärparad, Röd torget, Moskva. Foto: kremlin.ru / CC BY (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0)

Benny Andersson svarar på Pål Steigans artikel Benny Andersson – klima, forskning, og kampen for nasjonal sjølråderett. Benny fördjupar diskussionen om synen på vetenskapen och hoten mot det nationella oberoendet.

Pål Steigan försöker använda falsifikationskriteriet i vetenskapsfilosofin som skäl för att man bör stödja alla som står i opposition till den rådande vetenskapliga teorin. Men kriteriets fader, filosofen Karl Popper, avsåg seriösa vetenskapsmän, inte skojare eller sådana som bedriver köpt ”forskning”. Och den första fråga vi bör ställa oss är om de som motsätter sig IPCCs teser om klimatkrisen idag är att betrakta som seriösa? Eller anser Steigan på fullt allvar att staten borde ha gett forskningsresurser till de så kallade forskare som i det längsta motsatte sig sambandet mellan rökning och cancer? I likhet med tobaksbolagen öser fossilindustrin pengar över de som ansluter sig till förnekelsemaskineriet. Det är knappast av brist på resurser som klimatkrisförnekarna har misslyckats med att övertyga det vetenskapliga samfundet. Om Steigans förslag skulle förverkligas skulle det dränera den seriösa klimatforskningen på välbehövliga medel. Vi har knappast råd att lägga krutet på att fortsätta diskutera om det över huvudtaget finns ett hot mot klimatet, framför att diskutera hur vi ska möta det.

Melinda og Bill Gates på World Economic Forum

Här publiceras del 2 av Pål Steigans svar på Benny Anderssons artikel Steigan flörtar med klimatkrisförnekarna som publicerades den 24 februari. Debatten kommer att fortsätta med ytterligare artiklar av Pål och Benny. Denna artikel var ursprungligen publicerad på webbplatsen Steigan.no, där också denna debatt publiceras.

Den svenske Clarté-veteranen Benny Andersson har skrevet en artikkel i tidsskriftet Clarté med kritikk av våre og undertegnedes artikler om klassekamp og klima. Den har tittelen: Steigan flörtar med klimatkrisförnekarna. Første del av mitt svar til Andersson har overskriften Benny Andersson, klima, kapital og klassekamp. Her følger del 2.

Bełchatów kraftverk i Polen rankades 2014 som det mest klimatskadliga kraftverket i Europeiska unionen. Foto: Fotopolska.eu Flickr / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)

Benny Andersson svarar på Pål Steigans artikel Benny Andersson, klima, kapital og klassekamp. Debatten fortsätter inom några dagar med nya artiklar av Pål och Benny, där de fördjupar diskussionen om synen på vetenskapen och hoten mot det nationella oberoendet.

Pål Steigan försäkrar att han håller fast vid sin tidigare syn på klimatkrisen och citerar sig själv: ”Vi mener også at det pågår en så massiv rovdrift på hele ökosystemet at det kan före til sivilisasjonssammenbrud i vårt århundrede. Drivkraften bak dette er kapitalismens systemnödvändige evige vekst...”. Men den politik han föreslår, strider på varje punkt mot denna insikt om klimatkrisens allvar. Klimatkrisen påstås ha ändrat karaktär och tjänar numera främst som en täckmantel, eller ”chockdoktrin”, för det globala storkapitalets försök att undergräva vårt nationella oberoende, demokrati och välfärd. Steigans påståenden undergräver den insikt om klimatkrisens allvar som han inledningsvis försäkrar att han fortfarande tror på. Istället underblåser han klimatkrisförnekarnas åsikt att krisen är överdriven eller påhittad. Den enda ”miljökamp” är han numera verkar vara intresserad av riktar sig mot den vindkraft han anser kommer att förstöra Norges natur.