Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

Margot Wallströms uttalande om att man nu erkänner den självutnämnde presidenten Juan Guaido som Venezuelas ledare är en politisk skandal som återigen visar att Sveriges självständighet i utrikespolitiken är ett minne blott. Venezuela är ett land satt under stor press från USA-imperialismen och för antiimperialister bör det nu vara högsta prioritet att försvara detta lands självständighet. Juan Guaido representerar en reaktionär och revanschistisk höger som nu vädrar morgonluft i Latinamerika efter ett decennium av folkliga framgångar. Den svenska regeringens uttalande stärker de reaktionära krafterna och ökar risken för en våldsam utveckling. Venezuela är ett land som har haft stora problem på senare år, det skall inte förnekas, men de problemen löses inte av imperialistisk aggression. Utrikesministerns ställningstagande är tyvärr ytterligare en påminnelse om att Sverige alltmer lyder Washingtons diktat.

Enligt borgerliga mainstream-media håller Venezuelas ekonomi trots sin enorma rikedom på olja att gå under.

Sådana yttranden påstår att det vore en paradox, att landets ekonomi kraschar och fattigdomen tilltar, medan oljerikedomen är så enorm. Företrädande för alla medier citeras SVT:

”Den venezuelanska tragedin är resultatet av en systematisk implementering av en modell för social dominans som har förstört hela produktionssystemet i landet.“ (Källa: SVT)

De påstår alltså att den boliviarianska revolutionens idé att bekämpa fattigdomen bland folket ska ha förorsakat katastrofen.

Markstensfabrik utanför Santiago. (c) Benny Andersson

Vattnet tog slut i morse. Visserligen slog myndigheterna på det redan under dagen. Men vi har ingen turbin som pumpar upp det snabbt, så det lär dröja tills imorgon innan vår tank på taket är full igen. För att spara slås vattnet på bara under någon, eller några dagar i veckan. De som har råd med stora cisterner har inga problem. De som bara har pengar till en tank kan få klara sig utan vatten någon dag. Ju mindre tank, desto större är risken. Rafael och Yuliets lillasyster Claudia, som just fått sitt första barn, har ingen tank alls. Som alla andra som inte har råd med tank, får de lita till hjälpsamma grannar. Och sådana finns det i övermått. Solidariteten är stor på Kuba. Både den som organiserats uppifrån och den spontana. Trots sin relativa fattigdom och sina växande skillnader är Kuba fortfarande ett hyfsat jämlikt samhälle. Enligt vissa sociologiska teorier är jämlika samhällen mer solidariska än ojämlika. Det verkar i varje fall stämma för Kuba.

Sjukhuset Los Angeles, Santiago. (c) Benny Andersson

Vi stod med vårt bagage på en trottoar i den varma Santiagonatten. Yuliet och jag grälade, utmattade efter tolv timmar i den överfulla camiónen. Rafael mötte oss i en skramlande Ladataxi. Han hade just blivit arbetslös, när spaghettifabriken han jobbat på lades ner. Under ett par dagar fanns det billig spaghetti att köpa i Santiago. Vi ställde oss i en av köerna, men hann aldrig fram innan lagret var slut. Maten verkar ha blivit dyrare sedan jag var här i somras, vissa basvaror är det ont om. Det är blockadens fel, säger alla jag talat med, även sådana som annars inte verkar ha mycket till övers för regeringen. Kuba importerar mycket livsmedel, så det är ingen orimlig förklaring, även om det kanske inte är hela sanningen.

Hisingstads hyresgästförening på marsch 1929. Foto: Kamerareportage. Ur boken Det osannolika välfärdsbygget. (c) Peter Sundborg

Kampen mot regeringens planer på att införa marknadshyror kommer att bli mycket viktig fram över. Det verkar att finnas en stor enighet om att stoppa planerna. Historiskt sett har hyresgäströrelsen varit en bred, enträgen, och tidvis ganska militant, folkrörelse. Tack vare sin bredd, stridbarhet och ihärdighet har den också lyckats åstadkomma mycket. I kampen för välfärdssamhället hade hyresgäströrelsen en utomordentlig betydelse, ända sedan de första föreningarna startade 1917/1918.

Costas Lapavitsas (c) UNCTAD [CC BY-SA 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

”Säger de så? Hårresande!” Costas Lapavitsas kommenterar Jonas Sjöstedts utspel om att pausa motståndet mot det europeiska stormaktsprojektet. Lapavitsas är en av Europas skarpaste kritiker av EU och den finansialiserade kapitalismen. I höst kom hans nya bok The Left Case Against EU. Kajsa Ekis Ekman har intervjuat honom för Clarté.

Artikeln ingår i nummer 4 / 2018 som är det nya numret av tidskriften Clarté som har temat 2000-talets imperialism. Du kan beställa det på vår hemsida.

(c) Svenska Hamnarbetareförbundet (http://hamn.nu)

Onsdagen den 23 januari gick hamnarbetare ut i punktstrejker över hela landet. Det var de första strejkerna av flera under de kommande dagarna. Hamnarbetarna strejkar för rätten att själva välja vilken fackförening som ska företräda och teckna kollektivavtal för dem. Det är en ovanlig strejk. Inte för löner och villkor, utan för rätten att fungera som fackförbund.

Samma dag inleddes arbetsgivarnas "spegellockouter" (en märklig spegelbild: flera timmar längre och med långt större konsekvenser för hamnföretagens kunder!). Smakar det så kostar det, och de som äger våra svenska hamnar verkar vara beredda att låta konflikten kosta på. De har i alla fall inte varit särskilt intresserade av att hitta lösningar vid förhandlingsbordet. Sveriges Hamnar försöker egentligen inte ens förhandla: Istället erbjuder de ett avtal som ställer Hamnarbetarförbundet utanför lokala förhandlingar och förvägrar dem rätt att driva avtalsbrott i Arbetsdomstolen. Sen knäpper de med fingrarna som den drygaste gubben på krogen och ropar åt politikerna: Snabba på lite med strejklagen, tack! (För den som vill läsa mer om den kommande antistrejklagen, se Kurt Junesjös artikel i Clarte 3/18.

Sveriges Hamnars agerande är enligt en nygammal svensk modell: Arbetsgivare som istället för att vända sig till sin motpart ropar efter nya klasslagar. Chefer som gör som de vill på jobbet. Sköter arbetsmiljöarbete med vänster eller ingen hand alls. Avslutar anställningen för den bråkige eller långsamme. En svensk modell som gäller på många arbetsplatser idag.

Bättre då med en annan modell, en där vi lär chefer och ägare att det kostar mer än det smakar att bråka med sina arbetare. Det är det hamnarbetarna försöker göra. Låt oss göra vad vi kan för att stödja dem i försöket.

MER INFO

Håll er uppdaterade om konflikten på hamn.nu eller https://www.facebook.com/hamnarbetarna/

Peppa en strejkvakt – här finns en lista med strejk- och lockoutvarsel över hela landet: https://francesblogg.wordpress.com/2019/01/23/strejker-och-lockouter-i-hamnarna/

Om du bor i Göteborg – delta i Hamnfyrans demonstration söndagen den 27 januari: https://www.facebook.com/events/286422192022754/

Här finns material för den som vill stötta de strejkande praktiskt eller ekonomiskt: http://hamn.nu/article/2675/For-dig-som-vill-stotta-Hamnarbetarforbundet.html?fbclid=IwAR2eycg4FnZiJL5a2K1TaIBOGkya7iXSQ_adwZCKUp_Qn976PORymURHq-Y

(Clarté har tidigare antagit ett uttalande för Hamnarbetarna i deras föreningsrättsstrid.)

insamling hamn

(c) Frauemacht [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)], från Wikimedia Commons

Jag var i Berlin för att tala om Rosa Luxemburg för en grupp nedresta svenskar. Idag tenderar många inom vänstern att måla upp Rosa Luxemburg som den som stod för ett helgjutet alternativ till Lenin och bolsjevismen och som dagens vänster bara har att bygga vidare på. Jag delar inte den bedömningen, även om hennes kritik av den ryska revolutionens alltmer odemokratiska inslag har stora poänger och hennes analys av imperialismens brutalitet och nödvändighet för kapitalismen är föredömlig. Min bild av Rosa Luxemburg som teoretiker är blandad. Det hon framför allt förtjänar vår aktning för är sitt motstånd mot den socialdemokratiska underkastelsepolitik som ledde den tyska arbetarklassen rakt in i första världskrigets brodermord.