Äntligen! Livets mening

Antligen livets mening webär namnet på Hans Isakssons bok som Clarté just nu säljer. Om du vill köpa den, överför du 40 kr till Clartés swishkonto 1236203517. Det går också att sätta in motsvarande belopp på Clartés plusgirokonto 251780-3. Glöm inte att ange namn, adress och postadress. 

Vi har publicerat sju artiklar ur boken här på Clartébloggen:

En marknadsaktörs tillblivelse (25/6)

När Stikkan vände vinden (26/6)

Vision vid demonstrationen den fjärde oktober (27/6)

Om heliga kor (28/6)

När jag var död (29/6)

Hektor och jämlikheten (30/6)

DDR i våra hjärtan (1/7)

 

Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

Så länge jag kan minnas har jag alltid omgivit mig med sällskapsdjur. Till en början med vita möss, som jag själv födde upp, och en och annan sköldpadda. De senare lyckades jag aldrig väcka efter vinterdvalan, trots att affären hade lovat att de skulle leva 50–100 år. Och mössen blev senila efter ett par år och dog de också och jag blev så ledsen var gång det hände. Så fick jag några yngre kattor till skänks. Det gick någorlunda bra under många år. Jag märkte dock att de egentligen var ganska kyliga och nedlåtande mot mig. Mer och mer längtade jag efter en hund, som skulle vara mig trogen och se upp till mig, på hundars vis.

Det förekommer klasskamp som enbart gäller positionerna inom medelklassen. Sådant kallas emellanåt i fall det går till våldsamheter revolt och till och med ibland för revolution. Detta i så fall när en ny president avsätter en tidigare etablerad sådan utan omvägen via allmänna val.

Medelklassens klasskamp är ingenting som den härskande klassen direkt gillar. I den globaliserade kapitalismens kärnländer är de härskande kapitalistklassen och i periferin comprador-kapitalster och dessa vill framför allt fortsätta ostört med sin exploatering; business as usual.

Sedan jag skrivit det mesta av mina två föregående bloggtexter, blev jag uppmärksammad på att Erik Bengtsson nyligen har sagt lite mer om sina teoretiska utgångspunkter. Det gör han på sin blogg, i form av ett angrepp på den riktning som brukar kallas politisk marxism. Riktningen har sitt ursprung hos den amerikanske historikern Robert Brenner, som på 1970-talet lanserade en ny syn på övergången från feodalism till kapitalism. Enligt Brenner, fick digerdöden, som drabbade Europa i mitten av 1300-talet, olika följder i olika delar av Europa när adeln sökte bevara sina inkomster. I Östeuropa, där böndernas byorganisationer var svaga, återinfördes livegenskapen. I Frankrike lyckades bönderna stärka sin rätt till jorden och feodalismen cementerades för århundraden framåt. Bara i England, där adeln var stark och satt på unikt stora egna gårdar som en följd av den normandiska invasionen på 1000-talet, sökte adeln nya vägar. De arrenderade ut sina gårdar till höga arrenden (högstbjudande). Det tvingade arrendatorerna att söka nya sätt att maximera gårdarnas lönsamhet genom att ersätta behovsproduktionen med produktion för försäljning. Frälsebönderna vräktes med våld och allmänningarna inhägnades, vilket ruinerade de fria bönderna. Den oavsiktliga följden blev införandet av ett helt nytt produktionssätt i jordbruket, agrarkapitalism. I Brenners teori spelar klasskampen och de sociala egendomsförhållandena avgörande roller, därav beteckningen politisk marxism. (Brenner använder begreppet sociala egendomsförhållanden istället för produktionsförhållanden för att undvika snäva tolkningar som reducerar det senare begreppet till produktionsteknik. I de sociala egendomsförhållandena ingår även de horisontella förhållandena inom klasserna, till exempel graden av samanhållning respektive rivalitet). Ellen Meiksins Wood, Georges Comninel och Benno Teschke är några andra som också brukar betecknas som politiska marxister. Men också Vivek Chibber, som står nära den amerikanska tidskriften Jacobin och är en av redaktörerna för dess teoretiska tidskrift Catalyst, är influerad av Brenner.

Foto © TapTheForwardAssist, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Var stormningen av Capitolium den 6 januari ett otäckt upptåg av förvirrade demonstranter? Eller ett fascistiskt kuppförsök? Har Trump sin klassmässiga bas i vit arbetarklass som lämnats på efterkälken? Eller en rasistisk medelklass som kämpar för sina privilegier? En fraktion av storkapitalet?

Diskussionen lär fortsätta. Den är viktig och handlar inte bara om USA. Hur ska vi ska se på den högerpopulistiska vågen i stora delar världen?

Sockerbetsodling på Säbyholms gård i Halland i slutet av 1800-talet. Foto: Public Domain.

I boken ”Världens jämlikaste land?” smular Erik Bengtsson sönder myten om det unika svenska bondesamhället med dess påstådda jämlikhet, demokrati och djupt rotade tradition av förhandlingar och kompromisser. Trots att myten skapades i början av 1800-talet av konservativa ideologer som sökte en enande nationell överideologi till skydd mot inflytandet från den franska revolutionen, har den upprepats långt in i vår tid över hela det politiska spektrumet från höger till vänster. Eftersom det följande inlägget koncentrerar sig på att fortsätta den kritiska diskussion jag inledde med granskningen av temanumret av Arbetarhistoria, vill jag inledningsvis understryka hur läsvärd Bengtssons uppgörelse med det som kanske borde kallas för en svensk nationalmyt är. Att läsa boken är som att öppna fönstret och låta den friska luften blåsa in i ett rum som inte vädrats på århundraden. Men enligt min mening stänger Bengtsson fönstret för tidigt. Två myter förblir stående. Den ena säger att den svenska övergången från feodalism till kapitalism försiggick i små kontinuerliga steg, utan större inslag av klasskamp. Den andra påstår att det var en bred allians mellan liberaler och arbetarrörelse som skapade det som en gång var världens jämlikaste land.

I den nystartade nättidskriften Bulletin, långt ut på högerkanten, är Lars Åberg en av de stående medarbetarna. Åberg har främst gjort sig känd som enveten motståndare mot svensk asyl- och invandringspolitik, som i boken All Inclusive, 2019. Sina flyktingfientliga argument uttrycker ha ofta från en föregivet socialdemokratiska och ”folkhems”-utgångspunkter. Hans Isaksson har dykt ned i Åbergs försåtliga resonemang.

Lars Åberg har under drygt 30 år författat ett tjugotal böcker och otaliga artiklar. Han arbetade länge för SR, lokalradion i Skåne samt för Sydsvenskan och GP m. fl. 2016 rekryterades han till Svenska Dagbladets ledarredaktion. I december i fjol medföljde han sin kollega Ivar Arpi till den nystartande, blåsvart konservativa och synbarligen välbemedlade nättidskriften Bulletin.

Bild: Jean-Baptiste Huet (1745-1811)

Den här recensionen av Arbetarhistoria (nr 173/174: 2020: 1 - 2) är det första av tre inlägg på Clartés blogg. I det andra granskar jag Erik Bengtssons bok ”Världens jämlikaste land?”. Och i det tredje diskuterar jag hans kritik av den riktning som brukar kallas för politisk marxism. Läsaren kommer att upptäcka att det finns en röd tråd som binder samman dessa inlägg.

Ekonomhistorikern Erik Bengtssons sågning av myten om det unikt jämlika och demokratiska svenska bondesamhället har fått välförtjänt uppmärksamhet. Därför var det med stora förväntningar jag började läsa tidskriften Arbetarhistorias tema där ett antal yngre svenska historiker, under Erik Bengtssons och Carolina Uppenbergs ledning, skärskådar det svenska förindustriella klassamhället. Och visst är det ett tankeväckande och läsvärt tidskriftsnummer. När historiker diskuterar de materiella och strukturella betingelserna för mänskligt handlande börjar historien bli begriplig. Det är dessutom ett framsteg att blickarna riktas mot jordbruket, som stod för större delen av sysselsättningen ända fram till början av 1900-talet. Författarnas empiriska undersökningar blottlägger motsättningar mellan välbeställda skattebönder å den ena sidan och stora grupper av torpare och egendomslösa å den andra och visar därmed på det grundfalska i bilden av det homogena och jämlika bondesamhället.

Marx var och är en fantastisk filosof, ekonomisk vetenskapsman och socialist/kommunist. Hans filosofi och texter lever fortfarande i folkets sinne.

Men hur är det med hans analys av trasproletariatet (eller lumpproletariatet som det heter i en del översättningar efter tyskans Lumpenproletariat)? Har tekniken gjort hans analyser om vilka som tillhörde den industriella arbetarklassen och trasproletariatet överflödiga? Bör vi göra en helt ny analys om vilka som tillhör trasproletariatet? Var det för att blidka borgerligheten som han i artikeln om Bonaparte fastställde vilka fattiga och utslagna grupper i samhället som var bortom räddning? Dessa frågor ska jag försöka analysera och försöka besvara. Jag kan ha fel i min analys och det är sannolikt stora möjligheter att jag i framtiden, när jag läst fler artiklar om det här ämnet, kan ändra mig i min analys. Dessutom finns det frågor som jag överhuvudtaget inte kan besvara.