Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

Dagliga strider om välfärd, jämlikhet och arbetandes rättigheter gentemot kapitalet. Klimatkatastrofen. Flyktingar och folkvandringar. Imperialism.

Snart är 2020-talet här. På ett allmänt plan är det enkelt att som ovan peka ut de fyra avgörande politiska vattendelarna – nära förbundna -  under hela årtiondet. En rörelse som siktar mot socialismen kommer inte undan någon av dem; det ena kan inte växlas ut mot det andra. Man kan inte som (icke-socialisten) Macron sikta högt i klimatfrågor och utradera jämlikheten. Eller som Danmarks socialdemokrater också  ha höga klimatmål och sälja ut flyktingarna.

Kari Parman

Många kommuner dras med stora underskott. Både utbildnings- och socialförvaltningar redovisar stora underskott och mången enig kommunstyrelse har beslutat att dra i nödbromsen. Ofta tar man till inköps- och anställningsstopp som en paniklösning när man saknar långsiktiga lösningar.

Men den som arbetat inom kommunal verksamhet eller engagerat sig politiskt några år har varit med om allehanda besparingar liksom otaliga inköps- och anställningsstopp som, inte alltför sällan, resulterat i sämre arbetssituation för de anställda och i bästa fall medfört marginella besparingar men ibland bara skjutit kostnaderna framför sig till nästkommande år.

Den historiska parallellen med skattehöjningarna i slutet av den långa depressionen – till upprustning inför första världskriget – har inte undgått SvD:s Birgitta Forsberg https://www.svd.se/striden-kring-bankskatten-har-bara-borjat

Däremot kopplar hon till skillnad från undertecknad inte vidare till det omfattande svenska bankengagemanget i Baltikum och till behovet av stabilitet och lojalitet med de svenska långivarna. Som det mycket försiktigt noteras i presentationen på DN debatt ”… Sveriges militärstrategiska läge i en allt mer viktig Östersjöregion …”: https://www.dn.se/debatt/forsvaret-far-5-miljarder-extra-ar-2022/

Göran Greider på Folkets Bio i Stockholm 2015. Foto: Frankie Fouganthin [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)]

Detta inlägg refuserades av ETC efter Göran Greiders och mitt meningsutbyte. Tråkigt, eftersom det vänstern behöver just nu är en debatt. Här är länken till ETC-diskussionen:

Jag tror Göran Greider gör ett stort misstag när han räknar ut nyliberalismen. Han menar att nyliberalismen idag varken väcker någon entusiasm bland vanligt folk eller bland eliterna, och att den ideologiskt har kroknat. Det finns grovt sett två förklaringar till nyliberalismens uppkomst och utveckling; den ekonomiska och den ideologiska. Den ideologiska förklaringen går ut på att nyliberalismen växte fram med Thatcherismen och Reaganismen, och sedan tog hjälp av några ekonomiska teoretiker från 1900-talet för att utveckla ideologin. Från 1980-talet och framåt valde många politiker att genomföra nyliberala reformer därför att de trodde på idén om valfrihet och marknadens sunda påverkan.

Lafelicidad. Chicharones, Santiago de Cuba. Foto: Benny Andersson

”Leta upp Sankt Franciskus kyrkan”, förklarade mannen för mig, ”där kan du fråga igen, kontoret ligger bredvid kyrkan”. Jag skulle till civilregistret för att förnya ett dokument. När jag till slut knackade på den väldiga dörren, stack en man ut huvudet genom ett fönster och förklarade att kontoret var stängt den här veckan på grund av karnevalen.

Julidagarna är olidligt heta. Människorna rör sig långsamt och söker skuggan. I husen sitter man framför surrande fläktar. Om man har råd och när det finns elektricitet. För att spara energi stängs strömmen av några timmar då och då i olika delar av staden. Men på nätterna lever staden upp. Karnevalen överskuggar allt. Jag läste i en guidebok att karnevalen i Santiago är en av världens två häftigaste. Svårt att kontrollera, men det skulle inte förvåna mig.

Barnens karneval har börjat. Santa Rosa, Santiago de Cuba. Foto: Benny Andersson

Samma hetta, samma myller av människor och ilsket knattrande motorcyklar. Men också förändrat. Det är ännu mer ont om mat nu, än vad det var i februari när jag senast var här. Och det som finns i affärerna har stigit i pris. För de fattigaste blir det allt svårare. Häromdagen köade folk för att få köpa en liten förpackning fryst kyckling. Vårt ris tog slut förra veckan och i affärerna gapade hyllorna tomma. Några telefonsamtal och på kvällen knackade en bekant på dörren med två säckar ris. Importerat från Vietnam. Innan Brasilien anslöt sig till den amerikanska blockaden av Kuba efter Bolsonaros valseger, importerade man billigt ris och billig kyckling därifrån. Nu tvingas man köpa på andra håll. Med dyrare transporter och priser som följd. Matolja är en annan bristvara och en dag kunde vi inte få tag på salt. Gatuhandeln blomstrar i ett oöverskådligt nät av försäljare och kontakter. För den som har råd. Men inte ens där kan man få tag på allt. Turisterna brukar inte märka av matbristen. Men häromdagen satt vi på en paladar, när kocken kom ut och förklarade att man tyvärr inte kunde servera ris till räkorna vi beställt. Man hade inte lyckats köpa något.

Per Axelson

Förlagsredaktör Per Axelson har avlidit efter en tids sjukdom.

Pelle kom från en genuin arbetarfamilj i Västergötland. Han anslöt sig tidigt till den revolutionära rörelsen och var chefredaktör för Gnistan, KFML/SKP:s tidning, mellan 1971 och 1975.

Men det var den internationella solidariteten som särskilt låg honom varmt om hjärtat. Han anslöt sig tidigt till solidaritetsrörelsen med det vietnamesiska folket i dess kamp mot USA-imperialismens angreppskrig. Han var bl.a. ansvarig för FNL-rörelsens kontor i Göteborg. När Vietnam efter segern bytte fot och invaderade sitt grannland Kampuchea stod Pelle fast i sitt internationella engagemang. Han intog en viktig roll i den nya solidaritetsrörelsen och var en av de ledande organisatörerna av den internationella Kampucheakonferensen i Stockholm 1979. På samma sätt var det självklart för honom att solidarisera sig med palestinierna på den ockuperade Gazaremsan. Hans insatser i Ship to Gaza hade avgörande betydelse för segelfartyget Estelles resa genom Europa för att bryta blockaden mot Gaza.

Åkesson är mästerlig på att fånga och dupera kollektiva känslor. Det kan vi konstatera efter att ha lyssnat på hans tal i Almedalen. Vi känner inte längre igen Sverige. Trots all strävan och allt det arbete som våra föregångare har lagt ned på att bygga landet, så har det slitits sönder. Gamla gemenskaper har krossats, kollektiva värden har förbytts i egoism och äldre kulturformer har fått ge vika för nya, invasiva kulturmönster. De förtroendevalda som har verkställt förändringen verkar dessutom stolta över den, och ser med förakt på den strävan som har byggt landet. Och det är dags för motstånd och förändring.

Talet reflekterar en känsla som många känner igen. Igenkänningskänslan är förförisk. Men som vanligt lyckas inte – eller vill inte – högerkrafterna göra en korrekt analys av samtiden eller av dess egentliga aktörer, utan landar i ett hopkok av halvsanningar, lögner och löften som förföriskt presenterar en livsfarlig helhetslösning för framtiden där syndabockarna är de till synes avvikande.  Känns en sådan retorisk strategi igen?