Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

Brinnande regnskogar i Brasilien. President Bolsonaro uppmuntrar exploateringen av Amazonas regnskog. Foto :NASA / Public domain

När FN:s klimatpanel IPCC grundades 1988, med svensken Bert Bolin som ordförande, verkade det som om både den allmänna opinionen och en majoritet av politikerna var beredda att agera mot den alltmer akuta miljökrisen. Mer än 80 procent av oljebolaget Exxons interna rapporter och granskade forskning visade då, innan man lade ner den, att den globala upphettningen var verklig och orsakad av människan. En majoritet av de republikanska senatorerna i USA krävde att den dåvarande presidenten, Ronald Reagan, skulle sluta ett miljöavtal med Sovjetunionen.

LO-borgen, Stockholm. Foto: Holger.Ellgaard [CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)

Bläcket i namnunderskrifterna till Januariavtalet hade knappt hunnit torka förrän protesterna kom. Flera stora fackförbund, bland andra Byggnads och Pappers ställde sig mycket kritiska till hela 73-punktsprogrammet. LO-ordföranden kallade avtalet för ”jävligt omodernt”. Till och med i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden publicerar kritiska artiklar. ”Flera reformer i januariöverenskommelsen kommer från nyliberalismens storhetstid för 30 år sedan”, skrev Ulrika Lorentzi. Hon kritiserade inriktning på att lösa nyliberalismens problem med mer nyliberalism. Ledarsidorna på tidningen Arbetet har varit fyllda av kritik mot avtalet.

De åtalade i Allrahärvan (tidigare Svensk fondservice) friades på alla punkter. Det är nämligen inte olagligt att göra ett dåligt jobb och belöna sig själv och sina kompisar rikligt ur en pengamängd man är satt att förvalta (i Allras fall 400 miljarder, åtalet gällde 170 miljoner men i själva verket var pensionsmyndigheten på jakt efter en hel miljard). Skulle det vara olagligt så skulle stora delar av bank- och finanssektorn utgöras av kriminella! Men åtalet var alltså bristfälligt. De lagar som omgärdar åtalspunkterna (mutbrott, grov trolöshet mot huvudman) går inte att applicera. De är inte skrivna för sånt här. Jag tänkte skriva om varför det är på det viset, samt kommentera det lite ytliga och missvisande i medias sätt att rapportera om den här typen av händelser.

Strunta i djupsinnet! Det rådet ger Göran Greider till den svenska vänstern i sin ledare i Dagens ETC 5 februari, som antagligen ska läsas som ett försök att illustrera den ”vänsterpopulism” han numera förespråkar.

Greiders text har flera förtjänster. Inte minst är det sympatiskt att han uppmanar vänstern att inte ryckas med i den pågående kulturaliseringen av den ideologiska debatten, och istället insisterar på att kultur alltid finns i ett materiellt sammanhang.

”Antalet asylsökande ska bli rejält många färre” sade Stefan Löfven i Dagens Nyheter den 18 januari. Som åtskilliga påpekat - t.ex. s-riksdagsmannen Magnus Manhammar - måste han med det antingen mena att Sverige ska lämna Génèvekonventionen från 1951 om asylrätt (se Clarté 4/19). Eller uttalar han sig om något han inte råder över – vem vet vilka krig och klimatkatastrofer som jagar folk mot Sverige de närmaste åren?

Däremot vet vi att Löfven med ett sådant uttalande lägger sig nära det tänkande och den retorik om flyktingar som hårdlanserats av SD i tjugo år, och nu står inför sitt verkliga genombrott.

Varför håller arbetarrörelsen på att förlora kampen om kulturarvet och historien till SD och andra mörka krafter? Ett av svaren är den egna, kortsynta politiken. Nu tänker man lägga ned biblioteksdelen av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB).

ARAB låg länge på Upplandsgatan i Stockholm i anslutning till LO-borgen, men sedan ett tiotal år finns det i Huddinge, nära Södertörns högskola. Ledningen har beslutat att minska personalen med åtta tjänster. Hela verksamheten drabbas hårt och allra mest biblioteket där samtliga tre tjänster försvinner. Det ska fortfarande vara möjligt att låna böcker, men alla nyförvärv av böcker och tidskrifter ska upphöra, ingen katalogisering ska ske, ingen personal med bibliotekskompetens som kan hantera bokbeståndet finns kvar.

Jag undrar hur nyfascismförnekarna inbillar sig att det gick till förra gången...

Att det gavs en miljon chanser att hejda utvecklingen? Att tyskarna i januari 1933 fick en enkät hemskickad?

I huvudstadspressen har nyligen uppmärksammats, i anledning av en bok, Renegater, som författats av en medelålders Lundahistoriker, Johan Stenfeldt, att två svenska politiker på ytterkanten, båda utan särdeles inflytande i mellankrigstidens Sverige, sedermera bytte fot men inte ståndpunkt: kommunisten Nils Flyg som blev nazistiskt tyskvänlig under andra världskriget och nationalsocialisten Sven-Olof Lindholm som som under kalla kriget vände sig åt VPK och demonstrerade mot USA:s brutala krig i Vietnam. Både Per Svensson i Dagens Nyheter och Kaj Scheuler i Svenska Dagbladet har tolkat detta så att de båda ytterkantsfigurerna visserligen växlade partilojaliteter men samtidigt behöll sin totalitaristiska grundåskådning: den var, enligt dessa båda publicister, hela tiden antiliberal, antivästlig, antidemokratisk, eventuellt också antisemitisk.

Detta är en parodi på historiska analogier. De flesta ”renegater” betedde sig nämligen inte alls på det viset.