I dag består EU av kärnländerna i Nord- och Västeuropa och två periferiområden i Syd- och Centraleuropa, sinsemellan olika. Valutaunionen EMU har stärkt det tyska industrikapitalets kontroll över framför allt Centraleuropa, visar den grekiske ekonomen Costas Lapavitsas i sin bok The Left Case Against the EU. Här ett utdrag. Den tyska dominansen har påtagligt försvagat EMU:s kärnländer. Frankrike och Italien har inte förmått konkurrera med Tyskland. Den har också lett till att det uppstått en centraleuropeisk periferi med Polen, Tjeckien, Ungern, Slovakien och Slovenien. Den skiljer sig från den södra periferin, inte minst därför att mycket av den ligger utanför EMU. Dessa sprickor inom EU är mycket viktiga och kommer att forma Europas framtida utveckling. Åtminstone indikerar de att det inte blir någon konvergens mellan EU:s ekonomier. Helt olikartade ekonomiska utvecklingsvägar gör sig gällande. De förstärker upplösningstendenserna inom EU på samhällelig och politisk nivå.

Diagram 1 visar kurvorna för bytesbalansen separat för Tyskland jämfört med de två andra kärnländerna Frankrike och Italien och med de syd- och centraleuropeiska periferierna. Den historiskt uppåtgående trenden i den tyska handelsbalansen är uppenbar och beror i huvudsak på exporten av industriprodukter. Efter krisutbrottet i Eurozonen, vilket begränsade marknaderna inom Eurozonen, kom det tyska överskottet att allt mer bero på handel med resten av världen. Tyska industrier tjänade på eurons svaghet och kom att dominera EMU:s inre marknad, samtidigt som de drog fördel av den svaga euron också globalt.

10804_02.jpg1. Bytesbalans i % av bnp i kärna och periferi - Centraleuropa, Sydeuropa, Frankrike+Italien och Tyskland

Kontrasten till Frankrike och Italien är påtaglig. Tagna tillsammans hade de ett litet underskott i sin handelsbalans under 00-talet, vilket skiftade till ett litet överskott under 10-talet. Källan till de senaste årens överskott är Italien, som kontinuerligt fört en nedskärningspolitik vilken pressat ned den inhemska efterfrågan och därmed importen. Frankrike fortsatte att gå med underskott då man inte förde en utpräglad nedskärningspolitik under den här perioden. Den tyska dominansen har splittrat eurozonens kärna och förvandlat Italien till dess svagaste länk.

Det första diagrammet visar hur Tyskland haft överskott i handeln i många år medan andra länder i EU dragits med underskott. Det andra avspeglar hur den tyska industrin stått stark samtidigt som mycket av tillverkningen flyttats ut till Centraleuropa. Det tredje visar hur stora delar av Tysklands utlandsinvesteringar flyttats över från USA till EU-områdets kärna.

Kontrasten mellan Tyskland och de två periferierna är lika uppenbar, men det är också kontrasten mellan de två periferierna. Den södra periferin gick med stora underskott under 00-talet, vilket var den utlösande faktorn i Eurozonkrisen. Underskotten har under 2010-talet omvandlats till små överskott på grund av de nedskärnings- och borgenärsprogram som EU har påtvingat länderna. Den centraleuropeiska periferin kunde tvärtom notera relativt små underskott under 00-talet, vilka följdes av små överskott under 2010-talet. De externa handelsrelationerna för de två periferierna har följt två mycket olika spår vilket återspeglar deras ekonomiers olika utveckling.

Diagram 2 illustrerar de splittrande tendenserna genom att visa kurvorna för industriproduktionen i de olika grupperna av länder. Den tyska industrins styrka och den därmed sammanhängande nedgången för Frankrike och Italien är tydlig. Ännu mer påfallande är dock kontrasten mellan de två periferierna. Den södra periferin består av ekonomier med en allt svagare industriell bas. De har också en stor tjänstesektor och har också historiskt varit beroende av en relativt stor offentlig sektor med många anställda. I motsats till dem består den centraleuropeiska periferin av ekonomier med en växande industriell bas. De har en relativt sett svagare tjänstesektor, och deras offentliga sektor fungerar inte som en massarbetsgivare.

10804_03.jpg2. Industriproduktion exkl. byggen (2000=100) - Centraleuropa, Sydeuropa, Frankrike+Italien och Tyskland

Flera inhemska faktorer har stärkt industrin i den centraleuropeiska periferin jämfört med den södra, däribland en någorlunda välutbildad och foglig arbetskraft. Men två förhållanden är särskilt viktiga.

För det första har tyskt industrikapital expanderat långsiktigt genom direktinvesteringar i utlandet. Man har förvärvat industriell kapacitet och integrerat de utländska ekonomierna i den tyska industriella basen. Fokus för tyska utlandsinvesteringar har varit tillverkningsindustrin, främst bilar, och resultatet är en stor andel helt nya investeringar. Man har skapat omfattande tillverkningskedjor där delar av tillverkningsprocessen exporteras till stater i periferin, medan den slutgiltiga produkten sätts samman i Tyskland. På så sätt sänks kostnaderna. Resultatet har blivit en påtaglig ökning av inomindustriell handel, vilket ytterligare har ökat den industriella kapaciteten i Centraleuropa genom att skapa utrymme för småskaliga underleverantörer.

För det andra är Polen, Tjeckien och Ungern, som är ledande i den centraleuropeiska periferin och huvudsakliga mottagare av tyska direktinvesteringar i utlandet, inte medlemmar i EMU. De har undvikit den konkurrens- och nedskärningsfälla som EMU har inneburit för Sydeuropa. Om nödvändigt har de kunna förlita sig på sina växelkurser.

Vill man fördjupa sig i den tyska dominansen, så kan man titta på allokeringen av tyska utländska direktinvesteringar. Diagram 3 visar kraftiga förändringar ungefär sedan euron infördes. För det första har andelen som allokeras till USA, som brukade vara den största mottagaren, snabbt minskat, medan allokeringar till tre av kärnländerna i EMU (Nederländerna, Luxemburg och Österrike) ökat lika hastigt. För det andra är andelen av tyska direktinvesteringar till den centraleuropeiska periferin en relativt liten del av helheten. För det tredje är andelen direktinvesteringar som går till den södra periferin minimal och avtagande.

10804_04.jpg3. Andelar i procent av Tysklands direktinvesteringar i utlandet - Centraleuropa, Sydeuropa, Luxemburg+Nederländerna+Österrike samt USA.

Det är uppenbart att EMU var en vändpunkt för tyskt industrikapital. Valutaunionen stimulerade expansion i ett stort geografiskt område i angränsning till det egna nationella territoriet. Men den stora mängden utländska direktinvesteringar är fortfarande riktad mot andra kärnområden av EU och har inte flyttat sig till EU:s periferi. Ändå har tyska varukedjor expanderat påtagligt i Centraleuropa. Kontrasten mot syd är slående.

Den centraleuropeiska periferin har delvis integrerats i det tyska industrikomplexet, med motsvarande handelsutbyte. Tillgången på billig centraleuropeisk arbetskraft har gjort att Tyskland kan pressa ned lönerna på hemmaplan, även om arbetslösheten sjunkit i Centraleuropa under senare år och lönerna gått upp något. Om Tyskland hamnade i en allvarlig lågkonjunktur skulle sannolikt även Centraleuropa drabbas. Södra Europa är däremot mycket mindre integrerat i Tysklands industriella bas, vilket återspeglas i handelsutbytet. Ekonomierna i södra Europa bygger mycket på tjänstesektorn, inklusive turism, och den teknologiska nivån är generellt låg. Icke desto mindre har båda periferierna exporterat högutbildad arbetskraft till Tyskland och på så sätt försvagat sin potential för produktivitetsökningar.

Euron och Tysklands dominans har inte lett till någon ekonomisk blomstring i Europa. Investeringarna i nya fabriker, maskiner och infrastruktur har i stället sjunkit som andel av bruttonationalprodukten.

Till sist, den som tror att den tyska dominansen har resulterat i att kontinenten som helhet har stärkt sin position i världsekonomin, bör ta en titt på diagram 4. Det visar inhemska investeringar som andel av BNP. De sammanlagda investeringarna i Tyskland har varit påtagligt små eftersom tyskt industrikapital har tenderat att omvandla sina gigantiska vinster till monetärt överskott som antingen läggs på hög eller investeras utomlands. Investeringsviljan i Italien och Frankrike har också varit konstant svag, särskilt efter den stora krisen 2007-09 och eurozonkrisen. Investeringarna i Sydeuropa har helt kollapsat, men man ska lägga märke till att investeringstakten i den centraleuropeiska periferin också har varit svag och sjunkande. Tysk dominans bygger inte på något slags "tyskt under" och inte heller har den resulterat i breda förutsättningar för välstånd i EU och EMU. Snarare bygger den på en ständig press på tyska arbetare inom ramen för EMU, och grunden är på motsvarande sätt osäker.

10804_05.jpg4. Bruttoinvesteringar i fast kapital i % av bnp (löpande priser) - Centraleuropa, Sydeuropa, Frankrike+Italien och Tyskland

Detta är den underliggande ekonomiska och sociala verklighet som stakar ut vägen för EU under kommande år. Utan tvivel blev EMU ett historiskt misslyckande vad det gäller att skapa stabilitet och konvergens i Europa. Dess historiska roll har varit att underlätta för tyskt industrikapital att befästa sin förhärskande ställning i Europa. När den europeiska vänstern bestämmer sitt förhållningssätt gentemot EU, måste den utgå från dessa materiella realiteter, inte från abstrakta generaliseringar om europeisk enhet, delat välstånd och så vidare.

Översättning från engelska: Daniel Cederqvist. Costas Lapavitsas är en grekisk ekonom och vänsterpolitiker, numera verksam vid universitetet i London. Artikeln är ett utdrag från hans senaste bok, The Left Case against the EU (2018)

[Originalrubrik:"Dimma över EU:s randområden"]