Den första punkten av 73 i januariöverenskommelsen är att det finanspolitiska ramverket och överskottsmålet ska bestå. Så drar man åt den nyliberala tvångströjan hårdare kring den svenska ekonomin. Monika Roll, aktiv i Vänsterpartiet och rörelsen Totalrenovera Sverige, visar hur en annan finanspolitik kunde se ut. Kravet att bryta med överskottsmålet är grundläggande för en framgångsrik vänster. Genom att ha accepterat den nyliberala myten och gömt sig bakom argument om trovärdighet och "att vara ansvarsfull" är i dag både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet bakbundna. De kan inte driva den politik för kraftfulla investeringar som behövs för en snabb klimatomställning och arbete och trygghet åt alla.

Den finanspolitiska överenskommelsen från sommaren 2016 går ut på att den offentliga sektorns finanser ska gå med ett överskott motsvarande i genomsnitt 0,33 procent av BNP per år under en konjunkturcykel, och att den offentliga sektorns bruttoskuld inte får avvika från ett intervall kring 35 procent av BNP. Det innebär inget annat än att den nyliberala tvångströjan knyts åt allt hårdare. Bland de 73 punkterna i uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna som bildar grund för Stefan Löfvéns nya regering är den allra första att detta finanspolitiska ramverk ska fortsätta värnas. Den kommande mandatperioden har vi alltså en permanent åtstramning att vänta. Pengar kommer läggas på hög. Samtidigt går välfärden på knäna, klyftorna ökar, bostadsbristen består och de gröna satsningar som behövs för att klara klimatmålen uteblir.

Inom Vänsterpartiet började vi mobilisera kring frågan om en totalrenovering av Sverige och en annan ekonomisk politik inför partikongressen vintern 2018. I en motion yrkade ett antal distrikt, partiföreningar och enskilda partimedlemmar för att Vänsterpartiet skulle lämna den budgetpolitiska uppgörelsen och i stället driva en offensiv ekonomisk politik för ett långsiktigt investeringsprogram. Motionen fick stor uppmärksamhet. Efter en intensiv kampanj och lång kongressdebatt avslogs den slutligen.

Men vårt arbete har inte slutat för det. Bland annat var några av oss med och lanserade ett finanspolitiskt manifest hösten 2018. Inom arbetarrörelsen har diskussionen om behovet av en annan ekonomisk politik och vägen dit flyttats upp på agendan, exempelvis genom initiativet Reformisterna inom socialdemokratin. Vi läser nyfiket om framgångarna för Alexandria Ocasio-Cortez och hennes Green new deal i USA. Inspirerad av Roosevelts keynesianska reformprogram på 30-talet vill hon driva Demokraterna i en enligt egen utsago socialistisk riktning där gröna, statliga investeringar är ett avgörande element för ökad jämlikhet. Gula västarna i Frankrike är ett annat aktuellt exempel på en reaktion mot den nyliberalism som under president Macron börjar nå vägs ände.

10808_01.jpgBild: Martin Andersson

Svenska staten har ett gott ekonomiskt utgångsläge. Dels har vi ett stort överskott i bytesbalansen men också en offentlig finansiell nettoförmögenhet på 26 procent av BNP, vilket knappt något annat land kan mäta sig med. Kampen för full sysselsättning har för arbetarrörelsen varit en hävstång för social jämlikhet, människovärde och jämställdhet. I dag är det också nyckeln till en framgångsrik integrationspolitik. Strävan efter full sysselsättning handlar också om att ändra maktbalansen på arbetsmarknaden till löntagarnas fördel. Full sysselsättning lägger grunden för ett jämlikt samhälle. Lönedumpning omöjliggörs, och i stället får löntagarna och deras fackliga organisationer kraft att försvara en hög löneandel av produktionsvärdet och genomdriva höga ersättningsnivåer i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna samt bra pensioner och rimlig pensionsålder. För en arbetarklass med trygga anställningar och levnadsvillkor ligger det nära till hands att också börja ställa frågor om ägande och demokrati i ekonomin.

En väg till att nå detta mål är att låta statsbudgeten gå med underskott och alltså låna till de investeringar som behövs. Ett exempel på någon som sett möjligheterna är den förre LO-ekonomen P-O Edin som i sin rapport En totalrenovering av Sverige från 2015 räknar på en statsbudget som går med ett underskott motsvarande 3 procent av BNP (ca 150 miljarder kronor, mars 2019) årligen under en tjugoårsperiod. På detta sätt skulle en arbetslöshet under 4 procent uppnås.

En alltför liten offentlig skuld kan vara skadlig. Effekten blir för låga investeringar och en illa fungerande lånemarknad. Till och med i det nyliberala projektet EU:s budgetrekommendationer till Sverige ges ett utrymme för ett underskott på 1 procent av BNP. Alltså 65 miljarder kronor mer i offentliga utgifter än de budgetregler som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i dag stödjer. Per år!

Det är också viktigt att förstå skillnaden mellan skuldsättning hos ett hushåll och hos den offentliga sektorn. Den offentliga sektorns skuld mäts som andel av BNP, vilket innebär att den i en växande ekonomi kan förbli oförändrad eller till och med minska även om offentlig sektor har ett budgetunderskott. Blir tillväxten i Sverige två procent de närmaste åren, förblir offentlig sektors skuld oförändrad vid ett budgetunderskott på 35-45 miljarder kronor.

Kostnaden för ett lån är alltid realräntan, det vill säga den "vanliga", nominella räntan minus inflationen. I dag kan den svenska staten låna på 10 år till en nominell ränta på 0,5 procent (mars 2019) samtidigt som inflationen ligger kring två procent. Staten lånar med andra ord gratis. Även om alla investeringar inte kan göras genast finns goda skäl att tidigt säkra finansieringen. Staten kan med långfristiga obligationer låna upp hundratals miljarder kronor och spara pengarna tills läget i ekonomin tillåter att de kan användas. På så sätt kan dagens historiskt låga räntenivåer "kapslas in" och kapital bunkras upp. Räntan på tioåriga statsobligationer måste mer än tiodubblas jämfört med idag innan staten behöver betala tre procent i realränta.

Konjunkturinstitutet räknar med att det redan under nästa mandatperiod behövs 130 miljarder kronor i ökade offentliga utgifter om personaltätheten i vården och nivåerna på socialförsäkringarna ska bibehållas. Att höja skatterna är inte oviktigt, men det skulle i första hand göras för att täcka statens löpande utgifter och upprätthålla välfärden på samma nivå. Enbart höjda skatter för de rika täcker inte i närheten av det investeringsbehov vi i dag har. Att EU:s regler skulle omöjliggöra ett offensivt investeringsprogram är också något som inte stämmer. Enligt nuvarande EU-regler tillåts ett årligt underskott i de offentliga finanserna på högst 3 procent av BNP samtidigt som den offentliga skuldsättningen tillåts att uppgå till 60 procent av BNP.

När nästa ekonomiska kris slår till måste arbetarrörelsen och vänstern stå redo med en lösning. Arbetet med att ta fram ett konkret, trovärdigt och politiskt slagkraftigt investeringsprogram behöver börja nu! Exempel på kostnader för investeringar som skulle kunna föras fram är snabbjärnväg för 230 miljarder, upprustning av nuvarande järnvägsnätet för 310 miljarder, upprustning och klimatanpassning av miljonprogrammet för 500 miljarder eller att täcka upp bostadsbehovet med 70 000 nya bostäder årligen fram till 2025 för 300 miljarder. Argumentet om att vi skulle skuldsätta barnbarnen genom att låta de offentliga finanserna långsiktigt gå med underskott faller platt till marken. Genom en offensiv ekonomisk politik skapar vi en framtid då barnbarnen snarare blir rikare! -