Vi hade inget i det förflutna att hämta utom två ting. Ilskan över orättvisorna och glädjen över att vi lämnat fattigdomen.

Min mormor beskrev det rakare. Egentligen pratade vi aldrig om "historia", det var en annan sak, skolans berättelser om kungar, intriger och krig långt från vardagen, hennes och min. Vi pratade om "hur det var förr", min mormor och jag. Det var ingången till det förflutna, det upplevda och det man kan dra lärdom av till skillnad från skolans döda abstraktioner. Jag bombarderade min mormor med nyfikna frågor. Vi satt ofta i köket i ett av elementhusen i Hageby i Norrköping och fikade. Jag drack apelsinsaft och åt kopiösa mängder kakor medan hon drack tretår och krustår kaffe och virkade. Hon hade ställt liknande frågor, sade hon, till sin farfar under 1930-talet. Då i ett litet torpkök i Småland. Min mormor svarade på mina frågor, men hennes farfar hade decennier innan närmast tigit. Men han hade kommenterat det han inte berättade om. Och det var det min mormor berättade för mig.

- Jag frågade ofta de gamla om gamla tider, sade hon, men de svarade bara "Det var så mycket elände och fattigdom, det finns inget att berätta, det är glömt".

10811_01.jpgBirgit Ståhl-Nyberg: Porträtt av en arbetare, 1979.

I detta "bara" fanns ett universum. I det elände och den fattigdom som svepte förbi bakom hennes och hennes farfars ord fanns det som var värt att glömma: nöden, knapphändigheten, bristen, hungern, slagen, superiet, besvikelserna, sjukdomarna, förnedringen. Att det var i det som aldrig sades rätt ut som lärdomen låg, har jag förstått långt senare. Det förstod säkerligen min mormor redan då. Detaljerna i berättelserna var försvunna, men deras spår var ett imperativ. Mormor hade förstås inte beskrivit det så, men hela hennes liv levdes i den livsluft som fanns i den kollektiva glömskan. Hon berättade många detaljer om sitt eget liv, men det som stannat kvar hos mig är främst det som aldrig sades. Viskningen från hennes farfar liggande på kökssoffan var på något sätt nerven i det liv som hon strävsamt hade byggt. Som hustru, som änka, som mor till fem barn och många barnbarn: Vi bygger ett bättre liv för oss. Vi flyttar till stan. Vi köper kaffebryggare och tv. Våra barn får gå i skolan. Vi bygger bo och vi får barn och barnbarn som får det bättre. Vi skapar något bättre för dem.

Mina nyfikna frågor om det förflutna blev säkerligen både lustiga och märkliga, även om min mormor var road av att berätta. Det fanns en förvåning i att ett barnbarn intresserade sig för det förflutna, det som hade varit, det aktivt glömda.

I dag läser jag akademiska och journalistiska texter som förvånar sig och förfasar sig över den historielöshet som präglar arbetarrörelsen, dess institutioner, partier, intellektuella - och människor utan formell skolning. De har förstås rätt i att kunskap om det förflutna just är viktigt för att förstå, minnas oegentligheterna och att ge alternativ till det nuvarande. Mot det kan ingen bildad människa invända. Förmodligen hade rörelsen varit mer lyckosam om den läst på. Men det är också en del av den historiska bildningen att förstå kraften i den kollektiva glömskan, i den levda strategin att blicka framåt för att skapa något nytt i en tid då "historia" är någon annans berättelse och det "förflutna" är ett mörker som innehåller allt det som vi ansträngt oss så mycket för att lämna.

[Originalrubrik:"Inget att berätta, det är glömt"]