Strejkrätt bort med servett

Vi var så illa nödda och tvungna. Så framträder bilden av en facklig rörelse utan självförtroende som återigen sätter sig i en förhandling vars utgångspunkt är att man måste ta stryk. För att enligt egen utsaga inte få ännu mera stryk. Regeringen pressad av Svenskt Näringsliv har lagt fram ett lagförslag om inskränkningar av strejkrätten. Nu har parterna fått möjlighet att förhandla om förslaget.

10815_01.jpgBild: Robert Nyberg

Strejkrätten är som alla förstår ingen småpotatis för en facklig rörelse, så man kanske borde ta ett snack med medlemmarna, analysera konsekvenser på längre sikt och diskutera eventuellt motstånd? Men icke, ett tillbakapressat LO som inte är vana vid breda demokratiska diskussioner eller att utnyttja kraften i att mobilisera medlemmarna, väljer en beprövad metod. Man skickar återigen fram en delegation med smarte Erland i spetsen. Erland Olausson, arbetsrättsjuristen, som trots sin anställning av tjänstemannakaraktär gjorde en strålande karriär inom LO och slutade som vice ordförande bredvid Wanja Lundby-Wedin (i dag är han konsultande pensionär).

Man kan kanske lite populärt hävda att LO:s och Svenskt Näringslivs nya förslag är ett utslag av servettskissjuridik. I sin iver att snabbt nå fram till ett resultat som stoppar Hamnarbetarförbundet har man tagit fram ett förslag som främst drabbar facket i stort. Inte nog med att man inte längre som majoritetsfack kan strejka/störa bort ett skitavtal. Arbetsdomstolen skall också enligt förslaget bedöma om ett fack verkligen vidtar stridsåtgärder för att få ett kollektivavtal eller om det fejkar och strejkar av andra skäl (vilket inte är tillåtet enligt det nya förslaget). Hur ska AD utreda detta? Hjärnkirurgi eller indiciekedja? När jag skriver detta, så meddelar AD att förhandlarna utan att fatta det har förhandlat bort möjligheten till politisk strejk.

Det är också ett problem att vi har en LO-ordförande som måste morsa på sig själv i hörnet av Olof Palmes gata och Sveavägen, på väg från LO-borgen till partihögkvarteret. Där byter han skepnad från LO-bas till styrelseledamot i SAP. På förmiddagen ledare för oss medlemmar och på eftermiddagen beslutsfattare i SAP. Naturligtvis ska han företräda oss hela dagen. Särskilt viktigt i frågor som försvar av strejkrätten.

Stefan Granér, tidigare styrelseledamot i Seko Stockholm


Vilsen vänster i klimatfrågan

Svepande omdömen om vad Greta Thunberg "tycker" visar än en gång på oförmåga hos en del debattörer på vänstersidan i klimatfrågan. Greta Thunberg kritiseras för ideologisk oklarhet utan att kritikerna själva har tagit reda på vad hon säger.

Det Greta Thunberg skriver och säger handlar om mycket mer än klimatet.

10815_02.jpgGreta Thunberg

Hon bryter med miljölobbyismens lag, att låta det officiella temat bestämma ramen. Thunberg säger tydligt att det ekonomiska systemet behöver förändras. Modigt säger hon direkt till storföretagens direktörer och ägare att de gör profit på att förstöra för kommande generationer genom att tjäna pengar på att förstöra miljön. Samtidigt sitter vänsterbloggare på sin kammare och förklarar att de till skillnad från Thunberg har sin lösning på problemet: simsalabim-socialismen. Om bara Thunberg förstod hur klok en abstrakt antikapitalism är som lösning så skulle allt vara bra. Att andra vänsteraktivister med minimalistisk enhetsfrontstaktik stoppat radikala ekonomikrav i Thunbergs anda visar vänsterns vilsenhet.


Ekorrjakt och banknaivitet

Det berättas från min barndoms Huseby hur Petter-Johan, en lokalt känd torpare och tjuvjägare, en vinterdag ertappades av brukets skogvaktare i skogen med bössan på axeln varvid följande dialog utspelades:

"Är det så att Petter-Johan är ute och jagar gråverk (vinterekorrar)?"

"Nej tvi, det vore väl synd att dräpa dessa små rara kreatur. Nej på inga villkor!"

Skogvaktaren drog därvid i en ekorrsvans, som Petter-Johan inte helt hade lyckats dölja i tröjfickan: "Vad är då detta?"

"Ack, hur i hela friden har den hamnat där?"

10815_03.jpgSwedbanks huvudkontor i Vilnius.

Historien förmäler inte om hur det sedan gick. Sannolikt lyckades Petter-Johan inte övertyga skogvaktaren om sin kompletta oskuld. Redan hans renommé talade starkt emot hans förklaring..

Men i dag förväntas vi tro på våra storbankers, Danske Bank, Swedbank och Nordeas, förklaringar att de på grund av sin höga etik absolut inte haft en aning om att deras tjänster hjälpt diverse kriminella element att vittvätta hundratals miljarder svarta kronor. För det första sysslar de inte med något sådant. För det andra hindrar banksekretessen dem att förklara hur oskyldiga de är. Skulle det ha hampat sig så olyckligt att några miljarder från sådan hälarverksamhet hamnat i deras fickor - hur mycket hindrar återigen sekretessen i så fall dem från att avslöja - måste detta bero på deras nordiska "naivitet".

Denna naivitet har vi inte tidigare noterat då det gällt legala småkunders pengar, men uttrycket ger oss intrycket att det just är våra hederliga bankers ovana vid och främlingskap för ekonomiska oegentligheter i stor skala som gjort dem sårbara. Sålunda talar deras eventuella skuld snarast för deras oskuld.


Hamnarbetarstrejken

Grattis till Hamnarbetarförbundet som har vunnit sin segdragna föreningsrättsstrid mot arbetsgivarföreningen Sveriges Hamnar! I en tid då grundläggande fackliga rättigheter är under attack har det lilla fackförbundet visat att man genom sammanhållning, demokratiska organisationsformer och kloka stridsåtgärder fortfarande kan vinna betydande segrar. Det massiva stödet från allmänheten och fackklubbar från olika branscher visar att den som vågar ta strid för sina rättigheter inte kommer behöva stå ensam.
Konflikten är givetvis inte över bara för att ett kollektivavtal är slutet. Nu kommer den att handla om hamnarbetarnas rätt att inte bara på pappret utan i praktiken få delta i lokala och centrala förhandlingar tillsammans med Transport och deras motpart. Vi hoppas att fackföreningarna i våra svenska hamnar hittar former för samverkan som stärker hela arbetarkollektivet. Och som på sikt kan överbrygga en organisatorisk splittring som bara kan gagna arbetsgivarsidan.


En bortglömd hjältinna

Herr Benz, som år 1885 konstruerade den första bilen med förbränningsmotor, är väl känd i historien, åtminstone genom sin dotter Mercedes. Men Aina Wifalk (1928-83), den sjukpensionerade före detta kuratorn på Västerås lasarett, är mindre känd. Hon är den som så sent som 1975 uppfann rollatorn. Genom Vislanda centrum rullar i dag nästan lika många rollatorer som bilar. Detta enkla fordon är för många faktiskt till större glädje än Mercedesbilarna. Fast det dröjde 90 år mellan uppfinningarna. Och Aina Wifalk vägrade att ta ut patent eftersom hon tyckte det var sniket att tjäna pengar på funktionshindrade människor. Och nu är hon sedan ett bra tag död - och hennes uppfinning rullar över hela världen. Hennes syn på intellektuell egendomsrätt delas inte av flertalet av Sveriges 187 miljardärer - varav inte så få blivit det genom att uppfinna till exempel dataspel - CandyCrush med mera. Det tål att tänka på.

10815_04.jpg 


Den elektriska kattan

För dem som bor på institutioner eller äldrebostäder kan (fortsatt) umgänge med sällskapsdjur omvittnat ge glädje och stimulans. Förekomsten av allergi, framför allt hos yngre personal, har dock många gånger lagt hinder i vägen. Förra året avsatte regeringen 350 miljoner till "stimulansmedel" för de äldre. I Alvesta kommun valde man att köpa in robotkatter till alla äldreboenden i kommunen.

Robotkatten Maja på Furuliden i Moheda jamar, spinner och slickar foten när man går förbi. Ibland lägger Maja sig på rygg för att bli klappad på magen. "När man ser hur mycket de äldre gillar att klappa och borsta henne blir man helt betagen" säger enhetschefen Gunnarsson. Man funderar nu på att även inköpa en robotiserad hundvalp.

År 1966 författade den något nedgångne kaliforniske författaren Philip K Dick en science-fictionroman, (på svenska under namnet Androidens drömmar, 1974). Som sevärd Hollywoodfilm kom den under titeln Blade Runner 1982.

10815_05.jpg 

Här behandlas tiden efter Det sista världskriget, som dödat 95 procent av allt organiskt liv. De kvarboende människorna sökte tröst och stöd hos varandra, fast utan större framgång, ty redan innan Kriget hade de mellanmänskliga relationerna utarmats. I brist på mänskliga djupkontakter uppammade man en extrem djurvänlighet. Radioaktiviteten hade dessvärre gjort att dessa fyrfota objekt för varma känslor blivit allt svårare att uppbringa. Som vanligt stod industrin till hands med surrogat i form av zooider - synnerligen naturtrogna elektriska får, myror, paddor och flugor kunde köpas till rimligt pris. Dock var förfogandet över ett äkta djur, om så bara en daggmask, det högsta målet och det som gav mening och inriktning åt människornas liv.

Katten Maja är förvisso inte det enda exemplet på att nu äldre, ensamstående eller handikappade medborgare - eller för den delen yngre mobilsurfande - i brist på mänskligt umgänge hänvisas till surrogat för surrogatet. Att peka ut någon enskild person eller institution som skyldig låter sig inte göras. Tid är ju pengar, i synnerhet arbetstid.


Pedagogisk katastrof?

Den konservative nationalekonomen G A Hamilton tänkte i slutet av 1890-talet djupt och fann att: "Om man tar i beaktande de avseenden som med avseende på jordegendomen bör tagas i beaktande, så finner man, att det är allra bäst precist som det nu är."

Forskaren Kurt Wicke har nyligen granskat tio läroböcker i samhällskunskap för gymnasiet, utgivna efter 2011, och lagt fram resultatet i en avhandling. Hann fann att Hamiltons slutsats fortfarande är omhuldad av svenska läroboksförfattare.

I läroböckerna ställs demokrati mot diktatur. Diktaturer styrs av egoism och maktbegär, medan den liberala demokratin består i en förtroendefull relation mellan politiker och väljare. Men demokratin hotas av medborgare som inte identifierar sig med och engagerar sig för systemet. Därför måste eleverna lära sig inse statsskickets demokratiska natur. Läroboksförfattarna varnar för direkt demokrati, civil olydnad och för att ifrågasätta formellt korrekta beslut.

Att svenska skolungdomar tillsammans med en och en halv miljoner elever världen över valt att bryta skolplikten för att demonstrera och kräva ansvar inför framtiden av både företag och demokratiskt valda ledare måste därför ses som en pedagogisk katastrof av oanade mått. Eller är det bara så att ungdomen är klokare än sina läroböcker?


Ekonomisk diktatur

Att vi lever i ett ekonomiskt kapitalistiskt system torde stå klart för de flesta av oss. Vad som brukar förvåna mig är dels att vi alltför ofta talar om systemet som demokratiskt, dels att marxister även talar om systemet med utgångspunkt från arbetarklassen som arbetande klass. Den klass som enligt Marx skulle ta över makten i samhället en gång. De arbetslösa hade inte den kämpande förmågan enligt honom. I verkligheten är det vi kallar för arbetarklassen både den arbetande och arbetslösa klassen.

När vi anser att hyrorna på hyresrätter är för dyra för den arbetande klassen borde vi också ha de arbetslösa i åtanke. Anledningen är att arbetslösa har rätt till försörjningsstöd om lönen är för låg, för barnfamiljer vill säga. Hyran skall alltid betalas först enligt regler som gäller.

Det innebär att husägaren får betalt medan hyresgästfamiljen tvingas till försörjningsstöd genom kommunens socialkontor. Med försörjningsstöd följer att hyresgästfamiljen skall leva under ekonomisk diktatur. Det är fattigförsörjning. Inga extra pengar får familjen ta emot, varken som gåva eller genom extra arbete. Allt extra skall dras från försörjningsstödet. Dessutom skall familjen stå till arbetsmarknadens förfogande. Ingen tillåten längre resa således.

Även arbetslösa med låg A-kassa måste vända sig till socialkontor för ekonomisk komplettering och detsamma gäller dem med låg sjukförsäkring.

Det är de rikas paradis, men
ingen hör en fattigs bön. Så säger visan.

Som ung, outbildad och ensamförsörjande mamma hade jag det så som beskrivs ovan. I dag är jag gammal och akademiskt utbildad. Går ingen nöd på mig längre.

Men jag skulle inte tro att någon ekonomisk revolution hänt för arbetslösa outbildade mammor.

Sist får vi inte lov att glömma att det inte är de rika som betalar summan av kardemumman. Det gör arbetarklassen, både de arbetande och de arbetslösa genom fattigdom. Det blir mer över åt andra då.


Vänsterpopulistiskt haveri?

Det har inte gått bra för det tyska vänsterpopulistiska initiativet Aufstehen ("Res er!"). Det startades sommaren 2018 av den ledande die Linke-politikern Sahra Wagenknecht. Ursprungligen sades syftet vara att vinna "de vanliga människorna" och att inspirera och påverka de röda och gröna partierna i Tyskland. Inledningsvis såg det ut att bli en succé. 170 000 människor anslöt snabbt, men någon organisation eller medlemsdemokrati skapades aldrig. Deltagarna var hänvisade till att stödja vad den självutnämnde ledningen tog sig för. Mycket snart blev politiken emellertid mindre vänster och mer populism. Aufstehen lade sig nära den yttersta högerns attityd till asylsökande, migranter och gästarbetare. I stället för att ena vänstern kom Aufstehen att kraftigt undergräva Wagenknechts inflytande i die Linke.

Nu har Sahra Wagenknecht, rörelsens ledare och talesperson, lämnat både sin plats i ledningsgruppen för Aufstehen och som ledare för Die Linkes parlamentsgrupp. Flera andra personer som tidigare anslöt sig till rörelsen har också lämnat.

10815_07.jpgSahra Wagenknecht

Splittringen i spanska Podemos, sammanbrotten för tyska Aufheben och brittiska Lexit och kräftgången för Melenchons La France Insoumise visar på problemen med att förena klassbaserad vänsterpolitik med populismens minsta motståndets lag.


Venezuela

Det verkar som om det kuppförsök som högerkrafterna i Venezuela försökte genomföra med stöd av USA har misslyckats. Det är bra och en seger för det venezulanska folket, och ett nederlag för reaktionärer och proimperialister. Till de senare kan vi nuförtiden räkna den svenska regeringen som öppet stödde kuppförsöket, skam över den. Framgången i kampen mot kuppförsöket får inte skyla över att Venezuela har problem som inte bara kan skyllas på imperialistisk aggression. Den ekonomiska krisen har visserligen överdrivits i västliga massmedia, men den är allvarlig. Problemen med korruption och brottslighet är fortsatt stora. Lyckas inte regeringen lösa dessa problem är risken stor att nästa kuppförsök lyckas

Daniel Cederqvist


Clartés stämma

Clarté höll stämma i Malmö den 6 april. Årsberättelsen kunde konstatera en mindre ökning av medlemsantalet, till ca 150, och en markant ökning av mötesverksamheten, särskilt i Stockholm. Tidskriftens upplaga ligger still strax under 900 prenumeranter. Ekonomin är i grunden mycket stabil tack vare donationer. Stämman anbefallde viss ekonomisk försiktighet, en fortsatt utbyggnad av förbundet och en digitaliseringsutredning. Tanken är inte att övergå till enbart digital publicering, men möjligheterna till digitala prenumerationer, betalning för digitala tjänster med mera behöver redas ut.

Som politiska uppgifter lyfte stämman fram fortsatt självständig analys av utvecklingen utifrån socialistiska utgångspunkter. Särskild vikt lades vid att stödja försvaret av fackliga och sociala rättigheter.

Efter stämmoförhandlingarna hölls ett öppet seminarium där Nina Björk inför ett femtiotal deltagare inledde en diskussion om ekologi och socialism. Hennes utgångspunkt var att all seriös klimatforskning oundvikligen blir antikapitalistisk, och att mänsklighetens enda möjlighet till överlevnad ligger i en övergång till en socialistisk samhällsordning.


Spara i vården

Underbemanning är tidens melodi, men nog finns det annat att vissla. Titta till exempel på de anställda på psykiatriboendet Ringövägen 40 i Karlskrona. De fick nog av stress och av att skola in tillfälliga vikarier. Ständigt nya ansikten slet på både personal och boende. Istället krävde de fler fasta arbetskamrater. Och fick det!

Resultatet talar för sig själv: Sjunkande sjuksiffror, bättre arbetsmiljö, mer arbetsglädje och - lägre personalkostnader. Tydligen är inte alltid sönderslimmade arbetsplatser som ingen orkar jobba kvar på de mest kostnadseffektiva. Se Kommunalarbetaren