Massarbetslöshet hotar i coronapandemins spår. LO-facken får nya medlemmar. Men trenden är sjunkande organisationsgrad. Varför?

Svensk fackföreningsrörelse brukar ofta betecknas som stark med internationella mått sett. Samtidigt som organisationsgraden började sjunka i de flesta jämförbara länder redan på 70- och 80-talen (med undantag för de nordiska grannarna), så kunde vi i Sverige observera en stabil och tidvis även stigande organisationsgrad ända fram till mitten på 90-talet. Då var 85 procent av alla anställda organiserade i en fackförening. Därefter påbörjades en långsam men stabil nedgång i organisationsgraden, vilken sedan ökade dramatiskt mellan åren 2007-2008. En nedgång som sedan - på ett generellt plan - har fortsatt, om än i en något långsammare takt.

Det går att säga att bilden av svensk fackföreningsrörelse som stark med internationella mått mätt i viss mån fortfarande stämmer. Den sammantagna organisationsgraden bland anställda i Sverige låg på 68 procent år 2018, och det är alltjämt en hög nivå i relation till jämförbara länder i väst. Tyskland och Nederländerna har exempelvis en organisationsgrad på ca 18 procent och Italien 37 procent. Men den beskrivningen av rörelsen skaver allt mer. Ur ett nationellt perspektiv blir den på ett generellt plan rent felaktig då organisationsgraden har minskat med hela 17 procentenheter på drygt 20 år.

11203_01.jpgBirgit Ståhl-Nyberg: Arbetet (förstudie till Akalla 1976).

Nedgången i facklig organisationsgrad har dessutom varit ojämnt fördelad mellan olika kategorier på svensk arbetsmarknad, vilket har gett upphov till en ökad divergens i organisationsgraden. Inte minst har nedgången varit betydligt mer dramatisk bland LO-arbetare jämfört med löntagare i TCO- och framför allt SACO-kollektiven. Inom LO har organisationsgraden sedan 2006 till år 2018 minskat från 77 procent till 60 procent, medan motsvarande siffror för tjänstemannagruppen som helhet (TCO och SACO) var 77 procent 2006 och 73 procent 2018. Tjänstemannagrupperna har därmed sedan flertalet år tillbaka en betydligt högre organisationsgrad jämfört med arbetare. SACO-förbunden upplevde till och med en ökning även under de år då de andra centralorganisationernas förbund tappade stora andelar medlemmar. Vi har också kunnat observera en betydligt mer markant nedgång i organisationsgraden bland de som har icke-standardiserade anställningar (korttidsanställningar, deltid) jämfört med de som har standardiserade anställningar (tillsvidare, heltid), liksom bland utrikes födda jämfört med inrikes födda. Även bland unga (16-29 år) har organisationsgraden sjunkit markant, jämfört med andra åldersgrupper.

Hur kan vi då förstå och förklara den här utvecklingen? Vad beror den på, och vilka konsekvenser får eller riskerar den att få? Inom forskningen på det här området lyfts framför allt tre olika förklaringsmodeller fram. Den första fokuserar på betydelsen av strukturomvandlingar på arbetsmarknaden, det vill säga skiften från exempelvis industrisektor till tjänstesektor, från offentlig till privat sektor och från standardiserade till icke-standardiserade anställningsformer.

Antagandet är att när en sektor med hög organisationsgrad krymper samtidigt som en sektor med låg organisationsgrad växer, så påverkas den totala organisationsgraden i ett land. Den här typen av strukturomvandlingar förklarar i väldigt hög utsträckning nedgången i facklig organisering i Sverige från mitten på 90-talet och en bit in på 2000-talet. Framför allt var det skiftet från offentlig till privat sektor - det vill säga privatiseringar av offentlig verksamhet - som bidrog till nedgången. Den höga organisationsgraden i offentlig verksamhet ersattes inte av en organisationsgrad på samma nivå i den privata sektorn.

I viss mån bidrog också förändringar i klasstrukturen, skiften i anställningsförhållanden och en minskning av andelen anställda på stora arbetsplatser. I första hand fick det faktum att andelen högre tjänstemän växte på arbetsmarknaden i förhållande till andra kategorier en negativ inverkan på organisationsgraden, då denna grupp i lägre utsträckning än andra var fackligt organiserad vid den här tiden (något som sedan har förändrats). Att andelen med tidsbegränsade anställningar samt andelen anställda vid mindre arbetsplatser ökade fick samma effekt då dessa i lägre utsträckning var (och är) organiserade jämfört med de som har tillsvidareanställningar och de som arbetar vid större arbetsplatser.

Det fackliga medlemsraset som uppstod 2007 kan dock inte förklaras av den här typen av strukturomvandlingar. Nedgången var då snarast att betrakta som generell, och organisationsgraden minskade bland i princip alla kategorier på arbetsmarknaden (med undantag för högre tjänstemän), om än i olika grad. Minskningen var dock som störst bland så kallat okvalificerade arbetare, tidsbegränsat anställda, unga, utrikes födda och anställda i privat service.

11203_02.jpg 

För att förstå vad som orsakade det stora medlemsraset 2007-2008 (och i viss mån därefter) behöver vi i stället vända oss till den andra förklaringsmodellen. Där ligger fokus på geografiskt och tidsmässigt varierande institutionella ramverk. De antas dels kunna förklara varierande organisationsgrad mellan länder, dels förändringar över tid inom länder. Detta är en bred förklaringsmodell som inkluderar såväl fackföreningsrörelsens interna struktur som relationen mellan parterna och skilda sätt att reglera frågor relaterade till arbetsmarknaden (och i viss mån även socialpolitiska frågor).

Generellt sett har Sverige (haft) ett institutionellt ramverk som främjar facklig organisering. Fackföreningarnas struktur med klassbaserad och bred organisering i industriförbund snarare än yrkesförbund samt den relativt höga centraliseringen inom rörelsen har påverkat organisationsgraden positivt. Organiseringsstrukturen bidrar till minskad konkurrensen om medlemmar mellan olika förbund, minskad kostnad för organisering och hög(re) grad av samhörighet bland medlemmar vars villkor liknar varandras mer än inom förbund som organiserar både arbetare och tjänstemän tillsammans. Det faktum att löner och arbetsvillkor huvudsakligen regleras via kollektivavtal i stället för lagar, och att även arbetsgivarsidan i hög utsträckning är organiserad i Sverige, har också bidragit till en hög facklig organisationsgrad.

Men den kanske allra viktigaste faktorn för hög organisationsgrad är att a-kassorna huvudsakligen har varit fackligt administrerade sedan mitten på 30-talet. Detta har bidragit till att fackligt medlemskap och medlemskap i en a-kassa har kopplats samman. I samband med lågkonjunkturer - vilket generellt är en tuff tid för facken - har den fackliga organisationsgraden därmed stigit istället för att minska, vilket är det normala utfallet i länder som saknar detta system. Att ersättningsnivån på arbetslöshetsförsäkringen tidigare var relativt generös hade också stor betydelse.

Detta gynnsamma system ruckades rejält med de institutionella förändringar som genomfördes av alliansregeringen 2007. Avgifterna höjdes drastiskt för a-kassorna 2007, framför allt för LO-förbundens a-kassor. Samtidigt blev det svårare att kvalificera sig för a-kassan, och skattereduktionen för medlemskap i fackföreningar och a-kassor slopades. Effekten blev dramatisk. Både facken och a-kassorna tappade hundratusentals medlemmar på bara ett par år i och med att kostnaden för medlemskapen steg så pass mycket. Det gjorde det också allt svårare att rekrytera nya medlemmar. Allt fler anställda tvingades fundera över om de hade råd att vara med i både en fackförening och a-kassa, eller ens något av det. Eftersom kostnaden ökade som mest, både i absoluta och relativa tal, bland flertalet LO-förbund, var det också dessa förbund som förlorade flest medlemmar. Trots att a-kasseavgifterna år 2014 sänktes igen hade avgifterna för medlemskap i fack och a-kassa bland flera LO-förbund stigit så pass mycket vid det här laget (delvis som en följd av medlemstappet) att de fortfarande låg kvar på en mycket högre nivå än tidigare.

Den här utvecklingen har starkt bidragit till att tjänstemannagrupperna numer har en betydligt högre organisationsgrad än arbetargrupperna. Det har även det faktum att fackliga inkomstförsäkringar är betydligt vanligare bland tjänstemannaförbunden jämfört med LO-förbunden. Det senare hänger samman med att fler tjänstemän har en tillräckligt hög inkomst för att gynnas av en sådan försäkring, och att det är billigare för dessa förbund att erbjuda den då arbetslöshetsnivåerna ofta är lägre. De institutionella förändringarna förklarar i hög utsträckning också den ökande divergensen i organisationsgraden mellan andra kategorier på arbetsmarknaden, inte minst mellan de som har icke-standardiserade respektive standardiserade anställningar.

Den tredje förklaringsmodellen som ofta används för att förklara minskad facklig organisering berör förändrade attityder bland individer. Man brukar då tala om den ökade individualiseringen i samhället. Kollektiva identiteter och klass antas ha fått minskad betydelse för människor och deras handlande, och har bidragit till att färre individer väljer att gå med i en fackförening. Större betydelse än förändrade attityder på individnivå har dock förmodligen förändrade sociala normer på arbetsplatserna. När organisationsgraden fortfarande var väldigt hög och flertalet arbetsplatser hade lokala fackklubbar, var normen - och den sociala pressen på - att gå med i facket betydligt starkare än i dag. Det är därmed, även sett till den totala organisationsgraden, illavarslande att andelen aktiva fackmedlemmar och klubbar också har minskat i Sverige under de senaste 10-15 åren.

Vilka konsekvenser har då den sjunkande organisationsgraden fått i Sverige? Det är ännu svårt att överblicka fullt ut. Sannolikt kommer vi att få uppleva fler konsekvenser framöver om denna trend inte bryts. Forskningen ger oss då vissa anvisningar om aspekter att hålla ögonen på. Risken är exempelvis stor att lönerna halkar efter i de sektorer och branscher där organisationsgraden, och även täckningsgraden för kollektivavtal, minskar allra mest. Det finns därmed en risk att ojämlikheten ökar, genom att löneskillnaderna ökar både på enskilda arbetsplatser och även inom yrkesgrupper och mellan klasser. Vi har redan under en tid sett en sådan utveckling, och troligtvis kommer den bara bli mer markant om mönstret inte bryts. Detta drabbar inte minst de redan mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden, framför allt lägre kvalificerade anställda och minoriteter.

När den fackliga organisationsgraden sjunker minskar också fackens möjlighet att nå politiskt inflytande. De förändringar i arbetsmarknadslagstiftningen som nyligen har genomdrivits och som regeringen planerar att genomdriva inom en snar framtid - det vill säga inskränkningar av strejkrätten och urholkandet av LAS - bör i viss mån förstås i detta ljus. Fackens inflytande över politiken stannar dock vanligtvis inte bara vid frågor som direkt rör arbetsmarknaden, utan gäller också exempelvis välfärdsfrågor och ekonomisk politik. Även där har vi kunnat se att fackens, inte minst LOs, inflytande har minskat. Det har blivit allt svårare för dem att få gehör för exempelvis krav på ökade satsningar på välfärden eller motståndet mot Lagen om visstidsaställning och vinster i välfärden.

Nyligen har dock en viss positiv utveckling kunnat skönjas för den fackliga organisationsgraden. Som en följd av permitteringar och uppsägningar i samband med den tragiska framfarten av coronaviruset har flera LO-förbund fått en positiv medlemsutveckling, i många fall för första gången på flera år. Därmed tycks det också som att trenden som sattes i samband med finanskrisen 2008, då facken för första gången i samband med en ekonomisk kris förlorade i stället för vann medlemmar, kan vara på väg att brytas.

Johanna Palm är sociolog. 2017 lade hon fram sin avhandling: There is power in a union. Trade union organization, union membership and union activity in Sweden.