Regeringens hantering av coronakrisen liknar evakueringen av Titanic. Företagen på övre däck evakuerades först. De fick livbåtarna, de generösa krispaketen. Vi som trängdes i tredje klass fick hålla andan och lydigt vänta på vår tur.

Så slängdes några räddningsvästar även till oss: en slopad karensdagen vid sjukdom och sänkta krav för ersättning från a-kassan.

Ett av politikernas viktigaste beslut rör arbetare som de själva tidigare satt på undantag. Reglerna för socialförsäkringarna är inte anpassade för de växande grupper som saknar fasta jobb och i stället kallas in vid behov eller går på visstidskontrakt. Nu öppnar man på glänt dörren för de utestängda till trygghetsförsäkringar som arbetarna till stor del själva betalar för.

11208_01.jpgDaria Bogdanska är serietecknare, skribent och facklig organisatör.

Socialförsäkringsreglerna har länge varit kritiserade. Politikerna har konsekvent förklarat att det skulle bli för omfattande och komplext att rätta till bristerna. Nu visade det sig att man - som en temporär åtgärd - kunde fixa allt på några veckor.

Det är inte arbetarnas trygghet det handlar om. Sveriges ekonomi kräver att en stor del av arbetarna ska vara rädda för att få sparken från en dag till annan och stå utan inkomsttrygghet. Det är sedan länge regeringspolitik. Och så länge arbetarnas otrygghet är ett vardagligt, latent hot är det inget bekymmer.

Men när hotet blir verklighet för många samtidigt är det en annan sak. Om alla visstidare och timmisar från en dag till en annan förlorar jobbet och sina inkomster, försvinner deras köpkraft också. Då måste man agera.

Det är inte arbetarna utan det ekonomiska maskineriet som regeringen vill skydda. Det snurrande hjulet. Det är därför de kastar skyddsvästar åt oss, skyddsvästar som vi borde haft med oss redan när vi gick ombord.

De som jobbar inom handel, hotell och restaurang samt nöje och kultur drabbas inte bara på grund av coronapandemin och alla skyddsåtgärder. De har i årtionden varit de mest sårbara för ekonomiska kriser. De jobbar i branscher där jobben är som mest otrygga och över hälften av de anställda har visstidskontrakt, oftast timanställningar.

Långt före coronavirusets ankomst var vi arbetare - och framför allt unga, kvinnor och migranter - nekade anställningsskydd. Vår trygghet offrades för företagens behov av flexibilitet.

Idag offras vi igen, och igen betalar vi med våra liv för att kapitalet ska leva vidare.