Farsoten ger nyliberalismen respit. Ett tag.

Chile har länge betraktats av som ett av nyliberalismens mest lyckade exempel. För inte så länge sen beskrevs landet som en oas av president Sebastian Piñera (Mega 8/10/19). Uttalandet ger en fingervisning om den chilenska elitens självgoda stolthet över de ekonomiska framgångar och den institutionella stabilitet som säkerställde den nyliberala modellens kontinuitet efter diktaturen. Ingen skulle använda en sådan metafor idag. Sedan den sociala revolten startade den 18 oktober förra året - och efter att corona-viruset gett upphov till en sanitär kris - har det blivit uppenbart att det nyliberala bygget stod på ett fundament av lera. Oron för pandemins konsekvenser har nu kommit att fördjupa revoltens kritik mot en regering som struntat i att försöka förstå och hantera de djupa klyftor som delar det chilenska samhället.

Kanske har den ekonomiska modellens framgångar, med höga tillväxtsiffror, låg inflation och stora utländska investeringar, varit anledningen till att många bortsett från att den etablerades under Pinochets diktatur. Att Chile kunde bli nyliberalismens vagga beror således på en diktatur som begick grova och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna. Kronan på verket var den konstitution som sedan 1981 garanterar att inga politiska förändringar rubbar den modell som ger marknadsfrihet företräde framför varje form av statligt ingrepp i ekonomin. Denna konstitution garanterar inte bara privata aktörer livslånga rättigheter över naturtillgångar, den gör dessutom medborgarna till kunder i ett samhälle där tillgången till utbildning, hälsovård, pensioner, barnomsorg etc. regleras av marknaden. På grund av dessa konstitutionella bromsklossar får chilenarna nu uppleva att den offentliga hälsovården saknar de mest elementära resurser för att hantera corona-epidemin och att de privatiserade apoteken obehindrat höjer priserna för varor som handsprit, munskydd m.m.

Nyliberalismens förödande konsekvenser för människor och miljö synliggörs då lokala organisationer vittnar om torkan som skapas av jordbruksexporten, om vattenbristen som uppstår när grundvattnet förorenas av gruvnäringen och glaciärer sprängs i jakt på mineraler, om hur den hänsynslösa laxodlingen dödar livet i havet, om att urskogen skövlas när snabbväxande skog eller andra exportgrödor planteras. Listan kan göras lång. I Chile talar man idag om zonas de sacrificio , offerzoner, det vill säga platser där ingenting växer och där ingen kan (över)leva på grund av bestående vatten-, luft- och mark-föroreningar. Dessa platser har kontaminerats av giftigt avfall från exportproduktionen (till exempel gruvdrift, laxodlingar, kolvärmekraft) och bebos nu av människor som inte har någon annanstans att ta vägen.

I samband med dessa företeelser nämns ofta begreppet extraktivism . Extraktivismens vinstsökande baseras på hänsynslös skövling av naturresurser och människoliv och på en exploateringsform som ignorerar behovet av att återskapa betingelser för framtida liv, vare sig det handlar om människor, djur eller natur. Detta är inget nytt fenomen. Det finns en tydlig utvecklingslinje mellan den koloniala plundringen av naturresurser i världen utanför Europa i det förflutna och den oåterkalleliga förstörelsen av livsbetingelser som nu pågår i det globala syd.

Idag ser vi att alltfler sociala organisationer vänder sig mot denna utveckling. Enligt Coordinadora Feminista 8M, en paraplyorganisation för över 200 feministiska grupper som samlade cirka två miljoner kvinnor den 8 mars, kan en följd av denna utveckling karakteriseras som prekarisering av livet (la precarización de la vida). Detta begrepp syftar till att ringa in den ökande instabilitet som omger både lönearbetets villkor under kapitalismen och omsorgsarbetets förutsättningar i ljuset av en alltmer akut klimatkatastrof. En viktig uppgift är därför att mobilisera för en politik som synliggör betydelsen av omsorg om livet i ett sammanhang då kapitalismens vinstjakt samt patriarkala och rasistiska värderingar hotar själva livsbetingelserna för alltfler människor.

11209_01.jpgBild: Davidlohr Buesco

Samtidigt som de sociala rörelserna protesterar och manar till motstånd mot den ekonomiska modellen, har regeringen i Chile visat att den är beredd att ta till våld för att försvara den. Hittills har 34 människor mist livet i samband med protesterna, över 3 500 är skadade. Många riskerar bestående men, 445 personer har fått bestående ögonskador. I samband med de omfattande arresteringarna har såväl internationella som nationella människorättsorganisationer konstaterat systematiska övergrepp mot demonstranter samt att det förekommit tortyr, sexuellt våld och andra allvarliga kränkningar. Över 3 000 politiska fångar hålls häktade i väntan på processer som i corona-tider har blivit kraftigt försenade.

Även om presidenten och inrikesministern riskerar att åtalas för människorättsbrott i internationella domstolar står de politiska besluten fast. Varken strukturella ekonomiska förändringar eller gottgörelse till repressionens offer finns på regeringens agenda. Den modell som försvaras med tårgas och vattenkanoner i Chile är densamma som även i framtiden möjliggör att (trans)nationella företag gör stora vinster på att förstöra miljön, plundra vattenresurserna och förpesta haven. Hotbilden mot miljöaktivister och mot representanterna för de sociala rörelser som befinner sig i motståndets frontlinjer har därmed blivit ännu mer akut.

Den nuvarande krisen är inte bara Piñeras verk. Alla regeringar efter diktaturen har varit måna om att upprätthålla (och i vissa fall utvidga) de generösa villkor för utländska investeringar som har gjort Chile till ett attraktivt land för transnationellt kapital. Dessa investeringar har främst koncentrerats på råvaruproduktion men också i ökande utsträckning på energinäringen. Frånvaron av omfördelningspolitik utöver den mest akuta fattigdomsbekämpningen har gjort att ojämlikheten ökat, vilket enligt internationella observatörer medför en ökad risk för politisk instabilitet. Ett annat problem som bekymrat experterna är det höga exportberoendet och avsaknaden av en diversifierad produktion, vilket gör Chiles ekonomi särskilt sårbar för fluktuationer på den internationella marknaden. Det omfattande exportberoendet påverkar också arbetsmarknaden, som därmed domineras av lågkvalificerade jobb, låga löner och instabila arbetsvillkor. Den sanitära krisen exponerar de chilenska arbetarnas extrema sårbarhet; många kommer att förlora sina jobb, andra kommer tvingas att arbeta trots uppenbara smittorisker, och försörjningsbördan bland fattiga hushåll kommer att öka ännu mer.

Vi har länge vetat att de makroekonomiska framgångarna inte varit i paritet med hushållens ekonomi. Forskningsresultat från den oberoende tankesmedjan Fundación Sol visar att många familjer som inte fått inkomsterna att räcka till har tvingats skuldsätta sig.1 En färsk rapport från Chiles centralbank visar att hushållens skuldsättning har tredubblats sedan 2013 och ökar kontinuerligt.2 Med tanke på att ca hälften av de anställda har löner som understiger 400 000 chilenska pesos (ungefär 5 000 kr) i månaden, är den höga skuldsättningen en indikation på att det råder en stor och växande obalans mellan konsumtionsbehov och inkomstnivåer bland chilenska familjer. I detta läge har hushållens sammanhållning och möjligheten att kombinera olika inkomster (löner, pensioner, lån, småhandel, etc.) varit en viktig förutsättning för att kunna upprätthålla en skälig konsumtionsnivå. Större och oförutsedda utgifter som hushållen inte klarar av brukar hanteras med hjälp av lotterier, nödrop genom sociala medier eller helt enkelt tiggeri. Att staten har dragit sig tillbaka och förutsatt att människor ska agera utifrån egennytta har paradoxalt nog främjat ett system där människor måste upprätthålla den sociala väven för att kunna överleva.

De som inte såg revolten komma förstod inte denna paradox. När gymnasieungdomar startade protesterna genom massiva plankningar på tunnelbanan, kommenterade en upprörd transportminister att det inte fanns något skäl för dem att protestera eftersom de minsann inte drabbades av den aviserade avgiftshöjningen. Ministern kunde inte förstå varför ungdomarna protesterade mot något som inte direkt rörde deras situation. Hon såg dessa ungdomar som isolerade från sitt sociala sammanhang och separerade deras bekymmer från de ekonomiska ansträngningar de delar med föräldrar, syskon, far- och morföräldrar, vänner, grannar mm. Det sägs att protesterna var svaret på en ackumulerad vrede. Det tål att påpekas att den vrede som exploderade den 18 oktober också var en kollektiv vrede.

Hushållens sårbarhet har blivit än mer akut sedan corona-krisen bröt ut. Medan regeringen annonserar åtgärder som ska rädda företag saknas en politik som kan hjälpa hushållen, i synnerhet fattiga hushåll, att klara krisen. I detta läge växer oron för att den sanitära krisen också ska medföra en ekonomisk katastrof för de flesta chilenare. Med tanke på de låga lönenivåerna, de osäkra arbetsvillkoren och den höga skuldsättningen: hur ska folk kunna stanna hemma, ta hand om sina barn och samtidigt klara av försörjningen? Ytterligare en viktig aspekt är vattenbristen, som förvärrats av jordbruksexportens expansion. När omkring en halv miljon hushåll saknar tillgång till rinnande vatten är de utfärdade hygienrekommendationerna om till exempel regelbunden handtvättning nästintill en skymf.

Den fråga många ställer sig i dag är vad som kommer att hända med den politiska utveckling som exploderade i höstas nu när corona-viruset når ett Chile med skrala sjukvårdsresurser och en regering som månar mer om de stora företagens intressen än befolkningens hälsa. De sociala organisationerna har kallat till reträtt för att undvika fler offer, samtidigt som de uppmuntrar till solidaritet, vaksamhet och kollektiva lokala lösningar för att bemöta krisen. Den utlovade folkomröstningen om en ny konstitution ser ut att bli uppskjuten på obestämd tid. Hittills har Piñera utnyttjat chansen att utöka sina befogenheter och utlyst ett undantagstillstånd som ger honom möjlighet att förhindra människors rörlighet, använda militären för att skydda strategisk infrastruktur och införa nattliga utegångsförbud. Samtidigt har han konsekvent ignorerat folkliga krav på en generell karantän, vägrat betalningsanstånd på basservice (el, vatten mm) och nekat prisregleringar på apoteksvaror. Såväl det chilenska läkarförbundet som oberoende hälsoexperter har kritiserat regeringens ovilja till dialog och dess bristande transparens om epidemins förlopp och vilket kunskapsunderlag som finns inför utvecklingen framöver.

Den 18 oktober 2019 exploderade missnöjet över en samhällsmodell där många människors vardag blivit allt svårare och eliternas likgiltiga arrogans allt svårare att acceptera. Institutionernas misslyckande med att infria människors förväntningar om förbättringar har också resulterat i en utbredd misstro mot det politiska systemet. Men revolten har också haft en egen dynamik: Människor har organiserat sig och satt igång en process som inte kan gå tillbaka, särskilt som regeringens brott mot de mänskliga rättigheterna vuxit i antal och ännu fler inser att de styrande inte skyr några medel för att försvara den ekonomiska modellen när den står på spel. I detta läge har corona-krisen kommit att komplicera läget ytterligare. Inget tyder på att regeringen kommer att ändra sina prioriteringar, och det råder inga tvivel om att Piñeras ökade befogenheter kommer att användas för att kväsa protesterna. De sociala rörelsernas handlingsutrymme har krympt betydligt. Samtidigt har de kollektiva erfarenheter som har fått miljontals chilenare att ge sig ut på gatorna för att protestera inte varit förgäves. Om inte annat har en berättelse om ett annat samhälle börjat ta form och det är kanske där som gnistan från den 18 oktober kommer att tändas på nytt.

Paulina de los Reyes är professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet. Till hennes forskningsområden hör postkolonial feminism, intersektionalitet, global arbetsdelning, den svenska modellen och historieteori. Artikeln utgår från läget den 26 mars.

Notes:

1. Numeros rojos a fin de mes: el proyecto que busca...

2. Cuentas nacionales por sector institucional