Den svenska kapitalistklassen består av ungefär 15 000 personer. Av dem har cirka 1 500 mer eller mindre höga positioner i statsapparaten. En del har starka band till de fyra storbankernas styrelser, maktens centrum i den alltmer spekulationsbaserade ekonomin. Peter Sundborg prövar en analys av den härskande klassen och kapitalismen i Sverige.

Under de senaste decennierna har den svenska ekonomin gått från att ha varit industribaserad till att bli spekulationsbaserad. De stora profitvolymerna kommer idag inte från produktiv verksamhet utan från spekulation och utlåning i bland annat fastighets- och finansbranscherna. Det är lätt att i en spekulationsekonomi få uppfattningen att klasskampen inte längre handlar om mervärdet i produktionen, utan om den statliga fördelningspolitiken. Redan den gamle revisionisten Bernstein hävdade att utsugningen hade att göra med samhällets distributionssektor och inte, vilket Marx hävdade, samhällets produktionssektor. Att klyftan mellan fattiga och rika ytterst handlar om hur staten fördelar pengar är numera en uppfattning som inte bara Socialdemokraterna, utan också Vänsterpartiet har.

Ett uttryck för omvandlingen till spekulationsekonomi är att aktie- och fastighetsspekulanten Fredrik Lundberg idag är en av landets rikaste och mäktigaste personer. Han inledde sin bana på sin fars byggbolag i slutet av 1970-talet. I början av 1980-talet, precis i rätt tid, startade han sin inriktning mot aktie- och fastighetsaffärer. 2002 presenterade han sig plötsligt som huvudägare till det mäktiga investmentbolaget Industrivärden. Förutom att han idag leder sitt eget företagsimperium är han vice ordförande i Handelsbanken, styrelseordförande i Holmen, Hufvudstaden och Industrivärden samt styrelseledamot i Skanska.

Redan i inledningen av 1990-talet var utvecklingen av spekulationsekonomin så långt gången att en sprucken aktie- och fastighetsbubbla orsakade en djup kris för hela det svenska samhället. Bubblan inleddes med en kraftig vinstutveckling bland storföretagen. Profiten investerades dock inte i produktiv verksamhet utan i fastigheter, aktier och andra spekulationsobjekt. Regeringen införde skatterabatter för pensionssparande i aktie- och räntefonder. Bankerna startade olika typer av fondsparande som också inriktade sig mot fastigheter och aktier. Tack vare socialdemokraternas avregleringar av finansmarknaden blev det lättare att låna. Nya finansbolag startades. Värdet på fastigheter och aktier steg naturligtvis kraftigt-ingenstans i Europa var värdestegringen så stor som i Sverige. Det här var nyliberalismens och finansmarknadens Sturm und Drang-period. Nya idéer om frihet från statstvång och en aktiemarknad som skulle ge hela folket välstånd frodades.

Men så sprack bubblan. Det började med att finanshajen Anders Walls bolag Nyckeln gick i konkurs. Gotabanken, SEB och Swedbank hade lånat ut pengar till Anders Walls bolag och drogs med i krisen. Problemen spred sig snabbt, och även Nordbanken och Första sparbanken drabbades. Värdena på fastigheter föll med 70 procent och därmed var hela ekonomin indragen i krisen. 2000 fastighetsbolag och 200 finansbolag gick i konkurs. Industrins investeringar halverades. Arbetslösheten ökade från 3 procent till 10 procent. Staten betalade ut 63 miljarder till Nordbanken. Bankens fastigheter såldes billigt till nya spekulationsbolag, bland annat Diligentia, Castellum och Norrporten. Staten Sverige fick ett budgetunderskott på 110 procent. Finansministern Göran Perssons besparingsåtgärder ledde till massuppsägningar inom hälso- och sjukvård, skolor och statliga bolag.

Inom fastighetsbranschen orsakade krisen bara en tillfällig svacka, vilken ledde till en viss omstrukturering. Efter ett par år var man på banan igen och idag är fastighetsbranschen det överlägset lönsammaste affärsområdet. 2016 hade fastighetsbranschen en lönsamhet på 19,2 procent, banker och försäkringsbolag låg på 11,2 procent, medan tillverkningsindustrin hade en lönsamhet på 2,9 procent och handeln en lönsamhet på 2,7 procent.

11211_01.jpg 

Liksom så många andra har Bonnier, sedan länge en av "de 15 familjerna", insett att det är inom fastighetsbranschen man tjänar pengar. Från början var fastigheterna bara något som fanns för att hysa Bonnier-koncernens verksamheter. Men idag är Bonnier en stor fastighetsspekulant och de planerar en fortsatt expansion inom branschen. Fastighetsaffärerna går bättre än Bonniers traditionella verksamhet. "Vi gillar fastigheter", säger familjens överhuvud Carl-Johan Bonnier, till tidningen Fastighetsvärlden. "Vi har inte lyckats köpa så mycket som vi velat. Vi har kanske inte varit tillräckligt aggressiva" fortsätter han.

Det så kallade välfärdskapitalet, det vill säga den del av kapitalet som investerats i privatiserad vård, skola och omsorg, har numera funnit sin plats i det svenska näringslivet. Välfärdskapitalet är idag sammanvuxet med monopol- och finanskapitalet. Det är också en del av spekulationsekonomin, bland annat genom inblandningen av riskkapitalister.

Under senare år har välfärdskapitalet allt mer monopoliserats. Företagen blir större och färre. De största koncernerna inom omsorgen är Attendo, Humana, Ambea och Frösunda. Attendo är ett svenskt börsnoterat företag som ägs av IK Investment Partners, vilket i sin tur är ett riskkapitalbolag som även äger Actic, Alfa Laval och Intrum Justitia. Styrelseordförande för Alfa Laval är Anders Narvinger som sitter i styrelserna för Trelleborg AB, ÅF, Capio och JM. Han var tidigare styrelseledamot för Volvo Car och VD för ABB. Det illustrerar de ekonomiska och personella trådar som i dag intimt förbinder välfärdskapitalet med övriga svenska näringslivet.

De ledande företagen inom skolsektorn är Internationella engelska skolan (IES) och Academedia. IES gjorde 2018 en vinst på 71 miljoner kronor och Academedia gjorde en vinst på 204 miljoner kronor. Academedia ägs av EQT, som i sin tur ägs av det Wallenbergstyrda Investor. IES ägs av det amerikanska riskkapitalbolaget TA Associates. År 2016 introducerades IES på Stockholmsbörsen och det värderades då till 2000 miljoner kronor. TA Associates och koncernens grundare, Barbara Bergström, sålde vid introduktionen en del av sitt ägande för ett beräknat värde av 599 miljoner kronor. Tre så kallade ankarinvesterare åtog sig att köpa en del av aktierna, en av dessa investerare var Swedbank Robur. Swedbanks nuvarande styrelseordförande är som bekant den tidigare socialdemokratiska statsministern Göran Persson.

Samtidigt med att spekulationsekonomin vuxit fram har det svenska kapitalet blivit allt mer sammanflätat med det internationella kapitalet. Redan vid krisen i början av 1990-talet hade de svenska bankerna stora internbanklån i utländsk valuta. När den svenska valutan föll ökade bankernas utlandsskulder och detta bidrog till att fördjupa krisen. Förändringarna under de senaste decennierna är avsevärda. 1990 ägdes sju procent av de svenska börsföretagen av utländska ägare. 2016 var det utländska ägandet 40 procent. Främst är det kapital från USA och Storbritannien som strömmar in i Sverige. Samtidigt ökade de svenska investeringarna utomlands, från 282 miljarder kronor 1990 till 3438 miljarder år 2016.

Riksbanken skriver i en av sina så kallade stabilitetsrapporter att Sveriges finansiella system befinner sig i en beroendeställning till de internationella finansiella marknaderna. Bland annat gör de svenska storbankerna sina upplåningar på dessa marknader. De svenska bankerna är dessutom sammanlänkade i varandra genom att de är storägare av varandras obligationer. Andra stora ägare av bankernas obligationer är internationella investerare. Faktorer som påverkar den finansiella sektorns utlandsberoende är också det faktum att storbankerna har betydande delar av sina verksamheter i andra nordiska och baltiska länder. Genom att bankerna har stora tillgångar och skulder i olika utländska valutor blir de känsliga för valutastörningar. Så kallade stresstester som riksbanken gör regelbundet visar att bankerna efter en sex månader lång kris skulle få stora likviditetssvårigheter. Behovet av dollar utgör ungefär 50 procent, resten utgörs av andra valutor som kronor och euron. Riksbanken påpekar att det finns stora risker med att så stora delar av bankernas utlåning går till kommersiella fastighetsbolag. Fastighetssektorn är stor och konjunkturkänslig och den finansieras i stor utsträckning med skulder. Den kommersiella fastighetssektorn "har ofta spelat en avgörande roll i större finanskriser", skriver Riksbanken.

De svenska storföretagen expanderar när det gäller antalet anställda, men det sker inte i Sverige, utan utomlands. Nätmediet EFN har tittat på 16 klassiska svenska storkoncerner. Totalt ökade antalet anställda i dessa från 659000 i slutet av 1990-talet till 812000 år 2016. Men antalet anställda i Sverige sjönk under samma period, både relativt och i absoluta tal. Storkoncernerna hade i slutet av 1990-talet 27 procent av sina anställda i Sverige, men bara 15 procent 2016. Ericsson är ett av de företag som i stor omfattning flyttat sin produktion utomlands, några andra är Electrolux, ABB, Sandvik, Trelleborg och Scania. Från 2007 till 2016 har industriföretagen minskat sina anställda i Sverige med 20 procent.

Redan på 1970-talet började svenska företag flytta sin verksamhet till låglöneländer. Det rörde sig då framför allt om textilföretag som flyttade tillverkningen till länder i södra Europa. I början av 2000-talet uppstod en ny flyttningsvåg till låglöneländer. Svenska bolag flyttade tillverkningen till bland annat de forna öststaterna, Indien och Kina. Det finns två typer av utflyttning: dels flytt till egna dotterbolag i andra länder, dels så kallad outsourcing, vilket innebär att man flyttar verksamhet till kontrakterade självständiga tillverkningsföretag. Under ganska lång tid låg sysselsättningsandelen utomlands i svenska multinationella dotterföretag på omkring 10 procent. Men under senare delen av 1990-talet började andelen stiga och redan 2009 låg den på 35 procent. 1987 hade ca3000 svenska företag med dotterbolag utomlands 750000 personer anställda i Sverige och 480000 anställda utomlands. År 2017 hade antalet anställda i Sverige sjunkit till 580000 och antalet anställda utomlands ökat till 1450000.

Outsourcing verkar vara den vanligaste typen av utflyttning bland svenska företag. Utflyttningen är störst bland svenska storföretag, men förekommer också hos mellanstora och mindre företag. 2016 gjorde fackförbundet Unionen, som organiserar alla privata tjänstemän, en undersökning som visade att vart tredje svenskt företag under de senaste fem åren hade flyttat ut sin verksamhet till andra länder. Dessutom hade vart fjärde företag planer på att ytterliga flytta ut.

Ett företag som har lång erfarenhet av outsourcing är Hennes & Mauritz. Idag har företaget ingen tillverkning i egen regi, allt görs av kontrakterade tillverkningsindustrier i bland annat Kina, Bangladesh, Turkiet och Indien. Ofta använder H&M samma tillverkningsföretag som andra klädkedjor, till exempel Lindex, KappAhl och Zara. Omkring 850000 textilarbetare i olika länder tillverkar H&Ms kläder. Inom det egna företaget har H&M ca 10000 anställda i Sverige och ca 112000 utomlands. Internationella storkoncerner som Hennes & Mauritz ser ut att ha en oproportionerligt stor värdeproduktion hos de egna anställda eftersom en mycket liten andel av priset på varorna går till själva tillverkningen, alltså den verksamhet som ligger hos de kontrakterade industrierna. Textilarbetarnas löner utgör bara några få procent av varans slutpris. Men detta är ingenting annat än en avancerad utsugningsmetod, ett resultat av strävan att hela tiden sänka just tillverkningskostnaderna, det vill säga framför allt arbetarlönerna. Den här ständiga lönenedpressningsinriktningen innebär att kapitalisterna i till exempel Bangladesh, alltså industriägarna, får väldigt låg vinst och kan därför inte investera i nya verksamheter i landet. De låga lönerna innebär att staten inte får in skatter till att bygga ut välfärden. Länder som Bangladesh tenderar därför att stanna kvar på en låg nivå när det gäller välfärd och industridiversifiering.

Om man jämför de tio största vinstföretagen med de tio största arbetsgivarna är det stora skillnader. Bland de tio mest vinstgivande företagen finns de fyra storbankerna Handelsbanken, Nordea, Swedbank och SEB och dessutom tre pensionsbolag. Men bara ett tillverkningsföretag finns med bland de största vinstgivarna, nämligen Volvo. Av de tio största arbetsgivarna däremot är nio tillverkningsföretag. Det är inte tillverkningsföretagen som tjänar mest pengar, utan banker och pensionsbolag.

De fyra storbankerna sitter på en enorm makt, inte bara på grund av det kapital de representerar utan också på grund av den koncentration av inflytande som finns i bankernas styrelser. I styrelserna sitter personer med höga befattningar inom stora delar av det svenska näringslivet. Där sitter personer som samtidigt har styrelseposter inom till exempel medieföretag som Bonnier och Schibsted. En del styrelser har flera ledamöter som samtidigt har höga poster inom andra banker i Europa. Göran Persson är ett exempel på hur också staten dras in i bankernas styrelser. Men det finns även andra exempel, personer som arbetat inom Statskontoret eller andra statliga verk. En före detta ledamot av Finlands regering sitter i SEBs styrelse. Här finns styrelsemedlemmar som samtidigt sitter i styrelserna för Lunds universitet, Umeå universitet och Handelshögskolan. De fyra storbankernas styrelser utgörs av en mycket exklusiv grupp på 45 personer som har ett enastående inflytande över svensk ekonomi och därmed över svenskt samhällsliv. Dessa personer är till 95 procent totalt okända för gemene man. De har inget mandat från det svenska folket och de behöver aldrig ställas till svars inför allmänheten.

11211_02.jpg 

Samuel Kazen Orrefur har i en Katalys-rapport (nr68) gjort oss uppmärksamma på den makt bankerna besitter, i och med att de fått möjlighet att själva skapa pengar. Detta gör de genom att låna ut pengar de inte har täckning för genom inlåning. Kreditavregleringen 1985 gav bankerna denna gåva. 98 procent av penningmängden i Sverige skapas av affärsbankerna, riksbankens utgivning av sedlar och mynt står för 2 procent. Bankerna tjänar mer pengar ju mer pengar de skapar och lånar ut. Mellan 1999 och 2017 gick merparten av alla nya pengar skapade av bankerna till köp av aktier och fastigheter samt bolån. På bolånemarknaden har bankerna bildat ett slags oligopol där konkurrensen inte fungerar. Resultatet blir en orimligt hög vinst på bolån för bankerna.

Samuel Kazen Orrefur menar att bankerna har ett egenintresse av att blåsa upp en så stor bostadsbubbla som möjligt och pressa upp priserna maximalt. Ju mer pengar de lyckas låna ut, desto mer ränteintäkter får de. När sedan bostadsbubblan spricker är det hushållen, företagen och staten som får betala priset. Stora mängder kapital och stora värden på bostäder går upp i rök. Lånen går däremot inte upp i rök. För bankerna är de negativa konsekvenserna av en spräckt bubbla att de inte kan fortsätta låna ut i allt högre takt. I övrigt har en spräckt bubbla inga större negativa konsekvenser för bankerna. Bankerna tjänar på att det byggs få bostäder. De bidrar också till det genom att inte ge krediter till byggföretag som inte kan garantera att minst hälften av bostäderna är sålda innan de börjar bygga.

Vid en finanskris måste dessutom staten rädda de banker som riskerar att falla. Om staten inte gör det finns risk att hela betalsystemet låser sig så att man inte kan betala vare sig med kort, kontanter eller på annat sätt. Därför har staten gett bankerna en rad garantier och subventioner, bland annat insättningsgarantin, stabilitetsfond, tillgång till valutareserven och garantin genom lagen och resolution.

I en studie av kapitalistklassen i Sverige har en grupp forskare kommit fram till att ungefär 10 procent av klassen av kapitalägare inte arbetar inom näringslivet, utan inom staten, ofta på höga poster som departementsråd och liknande (New Directions in Elite Studies, 2018).

Enligt forskarnas definition utgörs kapitalistklassen i Sverige av ca15000 personer, varav 70 procent består av sedan länge etablerade ägarfamiljer. Det innebär att omkring 1500 av dessa personer befinner sig inom staten. Den svenska elitforskningen har kommit fram till att det finns en grupp i staten som kan kallas för policyprofessionella och som arbetar med att utforma politiken. Det är inte fråga om experter eller rådgivare, utan anställda, ofta osynliga, professionella policymakare som dock inte har det ansvar inför folket förtroendevalda har. Denna grupp har vuxit kraftig under de senaste decennierna. I början av 2000-talet fanns det 184 sådana personer inom Regeringskansliet. Det är väl inte orimligt att anta att en hel del av dessa tillhör kapitalistklassen.

De många socialdemokratiska ministrar som hamnat i bankstyrelser och på andra näringslivsposter visar också hur intima banden är mellan stat och kapital. Inom den lukrativa fastighetsbranschen hittar man i de riktigt stora bolagen personer med förflutet i staten. I Castellums bolagsstyrelse sitter tidigare energiministern Anna Karin Hatt. Styrelseordförande i Balder är förre riksdagsledamoten och generaldirektören Christina Rogestam. I Atrium Ljungbergs styrelse sitter de före detta kommunalråden Conny Fogelström och Erik Langby. Alla dessa fastighetsbolag gör vinster i miljardklassen.

Några av förutsättningarna för den framväxande spekulationsekonomin var de avregleringar som gjordes från och med 1970-talet och framåt. Fyra ekonomer beskriver i en Katalys-rapport (nr55) Sveriges övergång till den nyliberala ekonomin som en serie regeringsbeslut vilka börjar med avregleringen av företags och kommuners möjlighet att låna utomlands 1974 och slutar med lagen om betaltjänsters avskaffande 1993. Några andra omständigheter kring avregleringarna tas inte upp. Problemet med den här beskrivning är att den är ofullständig och ger därmed ingen god bild av vad som hände.

EkonomIhistorikern Lennart Schön bidrar till att nyansera bilden. Han skriver att under mitten av 1980-talet ökade likviditeten inom det svenska näringslivet. Det började cirkulera kapital vid sidan av den reglerade kreditmarknaden. Kapitalet sökte sig utomlands. Men för att attrahera kapitalet till Sverige gjordes en rad avregleringar. Staten tvingades avreglera kreditmarknaden och ge bankerna ökad rörelsefrihet. Regeringen var alltså tvungen att avreglera för att kapital inte skulle strömma ut ur landet. Historikerna Mats Larsson och Mikael Lönnborg ger även de en pusselbit. De skriver att under slutet av 1970-talet startade en expansion av så kallade finansbolag som blev så kraftig att den hotade bankernas ställning som kreditgivare. Finansbolagen kunde kringgå lagstiftningen och det växte fram en "grå" marknad. För att säkra bankernas ställning tvingades regeringen att starta avregleringen av hela kreditmarknaden.

Ytterligare faktorer som påverkade den nyliberala avregleringen i Sverige var det internationella kapitalets förändringar. Även det internationella kapitalet sökte sig nya vägar. För att kunna göra detta behövdes en fri rörlighet för kapitalet över gränserna. Under 1980-talet genomgick den ena staten efter den andra reformrörelser för gränsöverskridande kapitalrörelser. Det innebar att det inte längre fanns några hinder för till exempel gränsöverskridande företagsförvärv. Det var i princip omöjligt för staterna att ställa sig utanför den har utvecklingen, om de hade pretentioner på att över huvud taget ha en ekonomi i någorlunda gott skick.

Sammanfattningsvis kan man säga att kapitalet började söka sig nya vägar i jakten på profit. Kryphål i regleringarna gjorde att bankkapitalet kände sig hotat, och det internationella kapitalets förändringar pressade på den svenska ekonomin - allt detta ledde till att staten inte kunde ha kvar de gamla regleringarna om Sverige skulle fortsätta vara ett kapitalistiskt land i en internationell ekonomi. Den svenska ekonomin skulle inte överleva ett fasthållande vid de gamla regleringarna.

Går det att tämja kapitalet? Går det att samarbeta med kapitalet för att skapa ett bättre samhälle? Frågan är relevant eftersom delar av vänstern driver en reformistisk politik vars innebörd är att kapitalet kan fråntas delar av sin makt och att välfärdssamhällets kan återupprättas inom den nyliberala kapitalismens ramar. Utvecklingen under de senaste decennierna har visat att 
kapitalets svar på allt det kaos och elände den nyliberala ekonomin ställt till med är mer nyliberalism. Spekulationsekonomins bubblor spricker alltid, förr eller senare, eftersom profiten inte grundar sig på den värdeskapande produktionen utan på förväntade värdestegringar. De 45 personerna i storbankernas styrelser är naturligtvis inte så korkade att de inte inser att bubblan kommer att spricka. Det viktigaste för dem är att profiten påverkas så lite som möjligt. En sprucken bostadsbubbla kan dock leda till ekonomisk katastrof för en stor grupp högbelånade hushåll inom medelklassen. Detta i sin tur bildar en grogrund för nyfascism. Sverigedemokraterna kommer inte att missa chansen att mobilisera medelklassen i fascistisk riktning. Inte heller detta är ett problem för kapitalet. Det har allt mer närmat sig SD under senare år.

Hur stora är då förutsättningarna för en reformistisk politik, en politik som till exempel vill avprivatisera den offentliga sektorn, återreglera finansmarknaden och sträva mot att utjämna klyftorna mellan fattiga och rika? Reformisterna blickar gärna tillbaka på den tid då det, till synes, var möjligt att tämja kapitalet, till exempel under välfärdssamhällets uppbyggnadsperiod ca1945-1970. Men 1945 var kapitalet kraftigt försvagat av 1930-talskrisen och världskriget. Arbetarklassens däremot var på frammarsch; politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Åren 1942-1946 bedrevs en omfattande lönekamp med massor av strejker. Lönekampen var basen för den ökade inkomstbeskattning staten använde sig av för att bygga ut välfärden. Idag är arbetarklassen hårt tillbakapressad, medan kapitalets inflyttande över ekonomin, ideologin och staten är större än det kanske någonsin varit under hela 1900-talet.

Rent tekniskt är den svenska finansmarknaden knuten till ett brittiskbaserat internationellt system. I övrigt är den svenska marknaden så integrerad i den internationella marknaden att bara en antydan om en återreglering skulle orsaka kapitalflykt och rubbningar. När oppositionen (M, V och KD) i januari 2020 sade att den ville ändra i en enskild budgetfråga för att ge mer pengar till välfärden i kommuner och regioner var finansminister Magdalena Andersson mycket kritisk. Hon ansåg att det skulle vara ett praxisbrott att ändra i anslagen under ett pågående budgetår. "Det är klart att det skulle skada anseendet internationellt och vår trovärdighet på finansmarknaderna", sade hon. Finansministern var alltså mer bekymrad över trovärdigheten på finansmarknaderna än välfärden i kommuner och regioner. Och det finns nog anledning till det för en finansminister. Finansmarknaderna är mäktiga och de kan påverka både det svenska kapitalets profitmöjligheter och den svenska regeringens lånemöjligheter.

Den reformistiska vänsterns politik bygger på två illusioner. Den ena illusionen gäller kapitalet och dess makt. Kapitalet underskattas, och detta beror i sin tur på att den reformistiska vänstern aldrig gjort en analys av kapitalet i Sverige. Vänsterpartiets strategi för att komma åt vinsterna i välfärden gick ut på att enbart föra förhandlingar. Det var en politisk missbedömning redan från första början. En mer realistisk bedömning av välfärdskapitalets makt hade kanske lett till att partiet valt en annan strategi. Den andra illusionen gäller staten. Den reformistiska vänstern ser inte staten som en del av den ekonomiskt/politiska eliten, utan den vill gärna betrakta staten som någorlunda neutral gentemot den ekonomiska eliten. Men banden mellan den politiska och den ekonomiska eliten är mycket starka och kommer till uttryck i de många personrelationerna mellan stat och kapital. Själva statsapparaten är infiltrerad av kapitalistklassen. Staten ger storbankerna en rad garantier och subventioner, allt i syfte att hålla uppe profitnivåerna. Staten är med andra ord allt annat än neutral.

Utvecklingen från en produktionsbaserad ekonomi till en spekulationsbaserad får följder för den folkliga kampen. Produktionskapitalet kan utsättas för påtryckningar från arbetarklassen genom strejker och annan lönekamp. Denna kamp kommer också att fortsätta. Det produktiva kapitalet är fortfarande omfattande i Sverige. En vänster värd namnet kommer att delta i lönekampen och se den som en av sina viktigaste uppgifter. Även den internationella solidariteten är viktig, till exempel stödet till textilarbetare som producerar för H&M. Men den här typen av påtryckningar är mycket svårare att använda mot spekulationskapitalet. Eftersom de fyra storbankerna utför många för samhället helt nödvändiga tjänster är deras förhandlingsposition gentemot staten mycket stark. Det kan vara svårt att över huvud taget ens hota storbankerna med en politik som går dem emot. Ingen regering ger sig in på en politik som sätter hela det ekonomiska systemet i gungning. Samtidigt är den spekulationsbaserade ekonomin mycket känsligare för konjunkturväxlingar och kriser.

Peter Sundborg är frilansskribent och kommer i höst ut med boken Reformism eller revolution.