Frankrike är under attack. Åtminstone enligt de politiker och opinionsbildare som under vintern har hävdat att en "islamvänster" härjar på landets universitet. Rörelsen sägs bestå av akademiker och intellektuella som splittrar den franska republiken genom att ersätta vetenskaplig forskning med postkolonial teori och religiös fanatism. I mitten av februari hävdade forskningsministern att islamvänstern "får vårt samhälle att ruttna". Hon backades upp av utbildningsministern, som tidigare påstått att rörelsen gjort sig "intellektuellt medskyldig till terrorism".

Påståendet om att vänstern söndrar Frankrike eller gör sig skyldig till terror är inte nytt. För 150 år sen, i mars 1871, hävdade utrikesminister Jules Favre att det var "en skyldighet för varje anständig fransman att vidta alla åtgärder för att utplåna den vanära som avskummet i Paris tillfogat civilisationen". Favre syftade på Pariskommunen, den arbetarstyrda republik som nyligen hade utropats. I drygt två månader pågick det revolutionära experimentet. På kort tid genomfördes folkliga val och sociala reformer som bildade ett utkast till en välfärdsstat och ett mer jämlikt samhälle. Troskyldigt fortsatte reformarbetet trots att undergången närmade sig. Efter 72 dagar inleddes den "blodiga vecka" då den franska överheten tog revansch på folket.

Den franska borgerligheten har i 150 års tid försökt radera ut minnet av Pariskommunen, alternativt likställa den med plundring, mord och kaos. Svartmålningen pågår än idag. När den styrande vänsterkoalitionen i Paris under borgmästare Anne Hidalgo tidigare i år ville högtidlighålla minnet av den folkliga revolten rasade högerns företrädare. Den konservative politikern Rudolph Granier hävdade att Kommunen kunde sammanfattas i ett ord: "våld". Han utvecklade: "Jag tycker inte vi ska fira folk som brände ner vårt stadshus."

118601_01.jpgBild: Diego Rivera. Kommunarder (1928).

Med tanke på att kommunardernas första beslut var att avskaffa dödsstraffet och den allmänna värnplikten är Graniers beskrivning tveksam. Såtillvida han inte syftade på Versailles-regeringen, som under den blodiga veckan dödade mellan 20 000 och 30 000 av Kommunens anhängare - många i summariska avrättningar. Pariskommunen karakteriserades inte av "oordning" utan av en annan ordning, väsensskild från den tidigare bonapartistiska monarkin. Det var löftena om ett rättvist samhälle som den franska överheten såg sig tvungen att krossa.

Till skillnad från "islamvänstern" var Pariskommunen en realitet. Än idag påminner den oss om att en annan värld är möjlig.