Familjen betraktas återigen som samhällets fundament. Högutbildade kvinnor rättar sig därefter, skaffar fler barn och satsar på kärnfamiljen. Men arbetarklassens kvinnor föder färre barn och dominerar bland ensamstående mödrar. Kärlekens villkor är klasstyrda. Dags att gå tillbaka till Kollontaj!

När jag väntade mitt första barn letade jag med ljus och lykta efter litteratur som behandlar graviditet och andra reproduktiva frågor ur ett filosofiskt eller sociologiskt perspektiv. Som gravid får man nämligen ofta höra vilket naturligt tillstånd man befinner sig i - alla de märkliga och ibland plågsamma symptom och förnimmelser som är associerade med en graviditet förklaras på samma sätt. Det ligger nära till hands att betrakta graviditeten som ett ahistoriskt tillstånd, där kroppen och jaget underkastas en rent biologisk process. Tanken svindlar: upplevde kvinnor på stenåldern samma sak som jag gör nu? Svaret är dock nej - en graviditet är ju också en social process vars karaktär förändrats genom historien. Som historikern Lara Freidenfelds visar i sin nyutkomna bok The myth of the perfect pregnancy (2020) har den medicinska utvecklingen, med ultraljudsteknikens genomslag och tillgången till hemmatester med hög känslighet även i tidigt graviditetsstadium, förändrat vår förståelse av vad en graviditet är. För att inte nämna rätten till abort och mödravård som naturligtvis reglerar och strukturerar den gravidas handlingsutrymme.

Inte bara graviditeter utan även många andra fenomen som hör den reproduktiva sfären till, som exempelvis barnlängtan, sexuella preferenser och familjebildningsmönster, har en tendens att förklaras i termer av vad som är naturligt. Att bilda heterosexuell kärnfamilj framstår därmed som något som sker oberoende av samhällets institutioner. Men reproduktionen av befolkningen har alltid varit en politisk fråga, i bemärkelsen föremål för de dominerande samhällsintressenas styrning och reglering. Ett samtida exempel på detta är den så kallade "snabbhetspremien" i föräldraförsäkringen, vars effekter uppmärksammats av Sveriges Radio i programserien Besluten som formade Sverige. Syftet med premien, som infördes år 1986, var att hjälpa familjer som fått barn tätt genom att under en begränsad tid garantera en föräldrapenning motsvarande heltidsarbete, även om föräldrarna gått ned i arbetstid mellan barnen (och därmed borde få en lägre föräldrapenning för barn nummer två). Eftersom den absoluta majoriteten av alla deltidsarbetande föräldrar var och är kvinnor kom detta att fungera som ett ekonomiskt incitament för en ny graviditet nära inpå den förra, då premien gäller för de som fött barn inom 30 månader från sin förra förlossning. Det fick en oväntat stor effekt på barntätheten i svenska familjer: från att ha varit relativt ovanligt blev mindre än 30 månader mellan barnen plötsligt norm, trots att det innebär avsevärda kroppsliga påfrestningar att bära och föda barn så tätt.

118602_01.jpgFamilj och barn är inte så naturligt som man kan tro.

Om man ska se till mer genomgripande samhällsförändringar med potential att påverka relationerna inom familjen, är nedmonteringen av de svenska välfärdssystemen det kanske tydligaste exemplet. På landets äldreboenden har nästan var fjärde plats försvunnit sedan år 2000 till följd av nedskärningar. Det medför att många äldre får klara sig hemma, där en stor del av omsorgsansvaret vilar på makar, barn och andra anhöriga. Ett forskningsprojekt på Stockholms universitet om anhörigomsorgens effekter har visat att framför allt kvinnors, men även mäns, möjligheter till förvärvsarbete minskar till följd av anhörigvård, då många som vårdar åldrade eller sjuka föräldrar tvingas gå ned i arbetstid, säga upp sig eller tidigarelägga pensionen. Samtidigt föredrar de flesta samhällets insatser framför barnens. Den allt snävare tillämpningen av LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) får liknande konsekvenser för anhöriga till personer med funktionsnedsättning och framför allt för personerna själva, som hamnar i en beroendeställning gentemot sina familjemedlemmar.

Den konservativa vändningen inom politiken har medfört att familjen åter kommit att betraktas som samhällets bärande fundament. Värnandet av så kallade familjevärderingar står högt upp på de konservativa partiernas agendor. För att citera ur Sverigedemokraternas familjepolitiska program: "Familjen, med sin omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll, är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap." Att familjens status har ökat märks på flera håll, bland annat i de debatter om kvinnors förutsättningar vid partnerval och familjebildning som fördes på landets kultursidor under fjolåret. Teologen och skribenten Josefine Holmström initierade debatten med sin essä om "kanskemannen" som publicerades i Svenska Dagbladet i oktober 2020. Hon beskriver en situation där samhällets syn på sexualitet och kärlek i hög grad präglas av ideal om oberoende och självständighet, på bekostnad av lojalitet och långsiktighet. Den potentiellt obegränsade tillgången till sex- och relationspartner via appar som exempelvis Tinder har lett till förändrade beteenden, där maximeringen av njutning ofta fungerar som vägledande princip. Det missgynnar kvinnor med barnlängtan, som på grund av att de är fertila under en tidsbegränsad period har mer bråttom än män att hitta en fast partner. Den sexuella revolutionen, menar Holmström, har slagit sönder förutsättningarna för stabila relationer och kastat ut såväl män som kvinnor i ett relationslimbo.

Holmströms resonemang är sannolikt influerat av sociologen Eva Illouz arbete. Illouz har fått ett brett genomslag både i Sverige och internationellt för sina böcker om hur kärlek och relationer gestaltar sig i vår kapitalistiska konsumtionskultur. Den intressanta, och i hög grad legitima kritik som Illouz riktar mot konsumtionslogikens inverkan på känslolivet och på förutsättningarna för långsiktig kärlek och familjebildning, blir hos Holmström och flera andra sexualkonservativa debattörer ett argument för kärnfamiljen. Visst finns det en slagsida åt detta håll även hos Illouz själv, trots att hon är noga med att poängtera att hon inte vill försvara äktenskapet som institution. En central tes hos Illouz, som läggs fram i den på svenska nyutkomna boken Därför tar kärleken slut: de negativa relationernas sociologi (Daidalos 2020) är att dagens relationer blir allt flyktigare. I boken intervjuas flera personer i olika åldersgrupper om sina erfarenheter av relationer och dejting. Gemensamt för alla dessa är att de är högutbildade och ofta även höginkomsttagare bosatta i storstäder. Många vittnar om en förvirring kring villkoren för en kärleksrelation och om täta uppbrott till följd av bristande motivation eller rent av oförmåga att stanna kvar och kämpa för att relationen ska fungera.

Precis som DN-skribenten Kristina Lindquist konstaterar i ett svar till Holmström stämmer inte beskrivningen av ett samhälle där det blir allt svårare att bilda familj överens med resultaten inom den demografiska forskningen.

Den danske sociologen Gösta Esping-Andersen visar i rapporten Families in the 21st century (2016) hur familjen gjort comeback i Skandinavien de senaste decennierna - i alla fall i vissa samhällsskikt. Högutbildade kvinnor föder i genomsnitt fler barn och lever i högre utsträckning i kärnfamiljskonstellationer än tidigare. Detta gäller dock inte för lågutbildade kvinnor, som alltså föder färre barn och dominerar i gruppen ensamstående mödrar. Studier av familjevärderingar i befolkningen visar att den stora majoriteten svenskar är positivt inställda till äktenskapet som institution. På frågan "tycker du att äktenskap är förlegat" ställd inom European Values Survey var det 2009 endast 15 procent av de tillfrågade svenskarna som svarade ja (att jämföra med 25 procent i Spanien). Antalet äktenskap steg i Sverige med 67 procent från slutet av 1990-talet till 2010-talet.

Om detta drivs av värderingsförändringar i befolkningen eller andra faktorer förblir oklart. Att det finns en klasskiktning av familjeförhållandena i befolkningen pekar dock på hur många andra faktorer än den enskilda kvinnans eller parets vilja som spelar in vid beslut om familjebildning. Skandinavien har en generös föräldraförsäkring och befolkningens tillgång till barnomsorg är mycket god, men för den som saknar fast anställning, hankar sig fram på timmar eller av annan anledning hamnar på Försäkringskassans lägstanivå för ersättning, blir föräldraledigheten en svår tid ekonomiskt, speciellt om man är ensamstående. Bostadsbristen i Sverige är därtill av en sådan art att en frånskild kvinna i 40-årsåldern med medelinkomst och två barn saknar möjlighet att köpa en trerumslägenhet för medelpris i många av landets största kommuner, enligt en undersökning som banken SBAB genomförde i mars 2020.

Visionerna om ett samhälle där andra gemenskaper än familjens får ta plats är på tillbakagång. Det är viktigt att komma ihåg att kampen för reproduktiva rättigheter och för en kärlek som varken är låst i "äktenskapets fängelse" eller i en begärsmaximerande konsumtionslogik löper som en röd tråd genom arbetarrörelsens historia. Den ryska revolutionären Aleksandra Kollontaj ägnade sig för hundra år sedan åt frågor om just kärlekens, sexualmoralens och familjeförhållandenas koppling till samhällets sociala strukturer. Hon såg framför sig hur en proletär sexualmoral skulle bana vägen för en ny slags kärlek, som var fri från ägandebegär och svartsjuka. Avgörande för att uppnå det var att ansvaret för det reproduktiva arbetet flyttades från den enskilda kvinnan till samhället: barnomsorg, kollektivboenden och matbespisningar skulle frigöra kvinnan från hemarbete. Rätten till fri abort och en förenkling av det juridiska förfarandet vid skilsmässa skulle öka hennes autonomi och handlingsutrymme, och en utbyggd mödra- och barnhälsovård skulle främja kvinnors och barns hälsa. När Kollontaj efter revolutionen år 1917 blev folkkommissarie i sociala frågor arbetade hon tillsammans med andra kvinnor inom den kommunistiska rörelsen för att införa ett sådant socialt och juridiskt ramverk. Men hon föll i politisk onåd, och sedan Stalin kom till makten rullades reformerna tillbaka. Kollontajs politiska visioner finns samlade i ett antal teoretiska skrifter, men har fått sitt kanske starkaste uttryck i novellsamlingen Arbetsbins kärleksliv från år 1925. Hon är del av den tradition vi måste förvalta och vidareutveckla nu när den konservativa rörelsen åter mobiliserar kring kärnfamiljens och moderskapets förmenta naturlighet.

Shabane Barot är läkare, skribent och medlem i Clartés redaktion.