Kärlek, omvårdnad, social reproduktion - covid-19 har ställt frågorna på sin spets. Enligt vissa skulle pandemin sätta oss alla i samma båt. Tvärtom har den förstärkt befintliga ojämlikheter. Mai Greitz tar hjälp av idéer om social reproduktion för att undersöka hur det går till.
Få trodde att det skulle gå så fort, även om många experter med inblick visste att det skulle kunna ha varit här långt tidigare. Vaccinet. Den heliga graal. Det som skulle ge oss livet tillbaka, åtminstone livet som det tedde sig innan en förmodad fladdermus gjorde entré på en matmarknad i staden Wuhan. Resten är numera historia. Covid-19 var inte den första av farsoter som har svept över världen, men sannerligen inte heller den sista. Vi skördar frukterna av avskogning, djurhållning och exploatering av naturen genom ett ökat antal zoonoser och infektionssjukdomar.
När covid-19 under de första skälvande veckorna av pandemin slog sina fula klor i ett hastigt uppvaknande medvetande, upprepade de som försökte göra filosofiska tolkningar av skeendet att detta var "den stora utjämnaren" ("the great equalizer"). Inför viruset skulle vi alla stå lika nakna inför moder natur. Teorin om den stora utjämnaren var en samtida variant på den eviga myten att "vi alla sitter i samma båt". Men vi vet att vissa åker kryssningsfartyg medan andra flyter runt på vrakdelarna.
I motsats till denna filosofiska ansats visar den bistra verkligheten att pandemier har en unik förmåga att förstärka befintliga ojämlikheter i hälsa, vilket påverkar socialt missgynnade grupper oproportionerligt. Lidande och för tidig död är aldrig jämt fördelade, i synnerhet inte i en nyliberal kapitalistisk era. Covid-19 drabbar i högre grad den trångbodde, lågavlönade och utlandsfödde - obarmhärtigt och hjärtlöst. Skildringar av dödsfall som visar på (sanningen) att äldre män är överrepresenterade bland de döda misslyckas med att ställa frågan "vilka män?" eller "jämfört med vilka kvinnor?"
När smittan svepte fram förra året tvingades länder att stänga ner sina samhällen enligt uråldriga epidemiologiska principer bestående av isolering och karantän. Pandemin kräver att vi distanserar oss ifrån varandra och till och med stannar hemma. Men vårt livsuppehälle kräver också att vissa försörjningskedjor hålls intakta och att vissa människor går till jobbet, så att vi kan få mat, sjukvård och tillgång till kollektivtrafik. Arbetare som ingår i dessa yrken utför samhällsviktigt, eller essentiellt,arbete. De möjliggör med sin arbetskraft såväl produktion som reproduktion. Det är de lågavlönade kvinnorna och männen inom sektorer som vård, omsorg, transport och service som utför det arbete som måste fortsätta även under en pandemi. Kategoriseringen av arbetskraften i essentiell och icke-essentiell har varit en avgörande dimension av omorganisationen av arbetet i början av pandemin. Det har för det mesta skett nästan instinktivt, som om de två kategorierna har en inneboende eller intuitiv giltighet och tillämplighet. Men i begreppet "essentiellt arbete" finns också spänningar inbäddade. Vad anses vara ett viktigt arbete? Vilka är de essentiella arbetarna? Vad och vem är de väsentliga för?
Pandemin har gjort oss medvetna om att vi är helt beroende av det essentiella arbete som går ut på att ta hand om människor och hålla dem levande och friska. Under våren, i början av pandemins härjningar, uppfylldes många människor av en euforisk tacksamhet över de vårdarbetare som heroiskt, självuppoffrande, pliktmedvetet eller helt enkelt bara för sin försörjning gick till jobbet, ofta helt utan skyddsmaterial (eftersom just-in-time-systemet har skinnat oss in på skelettet på sådana varor). Först ut var Italien, sedan Spanien och till slut ställde sig folk på sina balkonger även i Sverige vid klockan åtta varje kväll för att applådera vårdpersonalens hårda och riskfyllda arbete. Som gensvar kom glada tillrop, men även försynta påminnelser om att man gärna ville ha fler medarbetare, lön och skyddsutrustning också. En applåd är som en ros på 8 mars: vi uppskattar din existens, men låt oss inte tala om förändring.
Inom den feministiska rörelsen har det gjorts försök att visa på det reproduktiva arbetets livsavgörande roll. 1975 samlades 25 000 kvinnor på gatorna i Reykjavik, och 90 procent av den kvinnliga befolkningen strejkade. De gick inte till jobbet, men de lagade inte heller mat, städade eller tog hand om barn. 2017 genomfördes den världsomspännande kvinnostrejken "Paro Internacional de Mujeres" i över 50 länder. I USA kallades strejken "Day without a woman". Men så kan det som kvinnor försökt lyfta i flera generationer också genom en förödande folkhälsokatastrof få skarp politisk tydlighet.
Begreppet "social reproduktion" belyser aktiviteter som ofta tas för givet. Social reproduktion definieras inom feministisk teori som mer än produktion i marxistisk mening. Inom den sociala reproduktionsteorin, som fåttett kraftigt uppsving under de senaste åren, finns redskap för att förstå kapitalismens beroende av kvinnors (under)betalda och obetalda arbetskraft.
Själva begreppet social reproduktion är inte teoretiskt komplicerat. Det syftar helt enkelt på reproduktionen av människor, de aktiviteter som möjliggör mänskligt liv och håller detta liv levande. Den marxistiska historikern och feministen Tithi Bhattacharya kallar detta för "processerna för livsskapande". Det är ett arbete som oftast är obetalt, men som även kan vara betalt - exempelvis barnomsorg, äldrevård och matlagning. Och det är ett arbete som i hög grad utförs av kvinnor världen över. Enligt Statistiska centralbyrån är de vanligaste yrkena för kvinnor i Sverige undersköterska och personal inom hemtjänst, hemsjukvård och äldreboende. Därefter kommer barnskötare, grundskolelärare och förskolelärare. På plats sex finns vårdbiträde och på plats tio personlig assistent, följt av vårdare, sjuksköterska, undersköterska samt elevassistent. Övriga vanliga yrken för kvinnor är butikssäljare, städare och restaurang- och köksbiträde.
Den sociala reproduktionsteorin visar hur produktion av varor, tjänster och mänskligt liv är en del av en integrerad process. Relationen mellan kapitalistisk produktion och social reproduktion är dialektisk. Men i den senkapitalistiska nyliberala eran står de i ett antagonistiskt förhållande till varandra. Social reproduktion är en förutsättning för kapitalackumulation, men samtidigt hindrar kapitalismen genom sin jakt på profit och obegränsad ackumulation det reproduktiva arbetet. När det uppstår en lönsamhetskris är det denna typ av arbete som först beskärs. Det är förskolepersonal, lärare och sjukvårdare vars arbeten devalveras och vars löner sänks. Det är deras arbetsplatser som privatiseras i syfte att spara kostnader. Men eftersom det reproduktiva arbetet utgör en grundförutsättning för produktionen innebär sådana åtgärder att systemet biter sig självt i svansen.
Den sociala reproduktionsteorin visar också att det livsuppehållande arbetet inte bara är strukturerat kring kön, utan även etnicitet. Många av de arbetsuppgifter som samhället är beroende av varje dag, som exempelvis leverans av mat, städning, catering och vård av barn, sjuka och äldre, utförs av migranter, reguljärt invandrade och papperslösa. Det är arbeten som blivit beroende av en armé av lågavlönad arbetskraft och som i hög grad är feminiserade, rasifierade och ofta består av internationella försörjningskedjor som i sin tur är beroende av billig arbetskraft. Sociologen Arlie Hochschild har myntat begreppet "den globala omvårdnadskedjan", som kan se ut på följande sätt. En äldre dotter från en fattig familj i ett låginkomstland tar hand om sina syskon (den första länken i kedjan) medan hennes mamma arbetar som hemhjälp och vårdare av barn i en familj vars mamma i sin tur flyttat till ett höginkomstland (den andra länken) för att ta hand om barnet till en familj där (den sista länken).
Det är en osynlig mänsklig omsorgsekologi som under pandemin fått belysning i äldreomsorgen i Sverige, där en stor andel av personalen är utlandsfödd och många är relativt nyanlända. Som i de flesta andra länder har en stor andel av de svenska dödsfallen i covid-19 skett på äldreboenden. Föga förvånande har man försökt påvisa ett orsakssamband mellan dödssiffrorna och den höga graden av utlandsfödd personal. I början av pandemin hävdade den före detta statsepidemiologen Johan Giesecke att problemet med att rutinerna för hygien inte har följts på äldreboendena berodde på att där arbetar många nyanlända migranter som på grund av bristande språkkunskaper kan ha svårt att ta till sig muntlig och skriftlig information. Giesecke var inte den enda som gjorde denna tolkning, men kanske den minst lämpade att göra det. Från Världshälsoorganisationen kan vi lära oss följande. En hög och ökande andel utrikesfödd personal inom äldreomsorgen är ett internationellt fenomen, och denna grupp löper högre risk att smittas såväl i sitt arbete som i sina bostadsområden och i kollektivtrafiken. Världshälsoorganisationen pekar också på ett antal strukturella problem som har bidragit till att pandemin drabbat äldreomsorgen så hårt. Man pekar bland annat på att äldreomsorgen i många länder är en underfinansierad sektor, att den oftast inte är integrerad med sjukvården, att nationella riktlinjer för pandemiåtgärder inte har inkluderat äldreomsorgen, att äldreomsorgens personal inte har prioriterats för testning och skyddsutrustning samt att personalen ofta har otrygga anställningsformer. Men det är lättare att skylla på språkproblem (och indirekt på invandring) i stället för att låta covid-19 fungera som en röntgen vars bilder avslöjar frakturer i det ömtåliga skelettet i de samhällen som vi har byggt.
Bild: Robert Nyberg
Vår omsorg om varandra, i familjer, genom andra sociala relationer eller via statliga aktörer har blivit föremål för vår intensiva och levda uppmärksamhet under tiden med pandemin. På grund av pandemin har vi tvingats isolera oss, utan familj eller i familjer. Vi har tvingats till ensamhet eller till att stå ut med dem som i värsta fall gör oss illa. Familjen, våra relationer och till viss del själva kärleken har hamnat i fokus på många sätt. Att googla "kärlek i Coronans tid" genererar hundratusentals träffar och på engelska, "love in the time of Corona", miljoner. Dejtande ställs inför nya svårigheter, att ha antikroppar är en statusmarkör på dejtingsidor. Långdistansförhållanden blir plötsligt en möjlig omöjlighet. Funktionshindrade vittnar om en ökad isolering. Och på äldreboenden och sjukhus låg människor och dog ensamma, i värsta fall utan en annan människa där, i andra fall med en omsorgsperson i mask och handskar. Under pandemin har hälso- och sjukvårdens personal ställts inför en extrem arbetsmiljösituation. Många har drabbats av trauman och behöver hjälp med bearbetning från andra omsorgsyrken. Det handlar om hur vi tar hand om varandra.
Några dagar efter julafton 2021 blir Gun-Britt Johnsson i Mjölby den första personen i Sverige att få vaccin mot covid-19. Inför en samlad presskår kavlar hon upp ärmen och lutar sig mot rullstolens ena armstöd. Hon är 91 år och ska snart få träffa sin familj igen. Efter andra sprutan, några veckor senare, korkar enhetschefen Azran Redzepovic upp skumpan på vårdboendet Björken där Gun-Britt bor och utbrister: "Skål på er damer, nu ska vi slippa oroa oss mer."
Att definiera vem som är sårbar i ett samhälle är komplext, men om vi tar hänsyn till dem som riskerar att bli svårt sjuka i covid-19 utgör andelen utsatta människor så mycket som 30 procent av befolkningen, enligt uppgifter från The Lancet.
Gun-Britt Johnsson var en vinnare i livets lotteri när hon blev först i Sverige att injiceras med det fantastiska mRNA-vaccinet. Alla vid sina sinnens fulla bruk vill ha detta, många är kallade, få är utvalda. Europa köper upp och garderar sig med vaccindoser som räcker till befolkningen och ett överskott därtill. Fattiga länder får vackert vänta. I Sverige upprörs vi med rätta av att kommundirektörer har trängt sig före i vaccinationskön. Men hela nationen Sverige, liksom andra rika länder, har trängt sig före i den globala vaccinationskön, med förödande hälsokonsekvenser för befolkningarna i låginkomstländer. Orättvisan kan i slutändan komma att drabba oss alla. Om smittspridningen är stor på ett ställe kan viruset mutera. I värsta fall så mycket att de vaccin som framställts inte längre fungerar effektivt.
Gun-Britt Johnsson var nu inte bara inblandad i ett lotteri. Att de mest sårbara ska vaccineras först är tvärtom ett medvetet val som vi gjort. Det är något vackert i att en kvinna vid 91 års ålder prioriteras. Det säger något om vilka vi borde vara. Det står också i motsats till en omvårdnad där rätten till överlevnad begränsas till dem som anses mest förtjänta av att överleva. Höga dödsfall bland äldre personer har i vissa fall framställts som oundvikliga på grund av redan existerande hälsotillstånd, snarare än på grund av virusets effekter. Men en äldre människa som blir påkörd av en bil när hon korsar vägen dör inte av ålderdom, även om hon går långsamt.
Covid-19 var sannerligen inte "den stora utjämnaren". Coronaviruset har svept över en värld som redan innan pandemin slog till var extremt ojämlik och där miljarder människor levde på gränsen till ruinen. De hade inga resurser eller stöd för att klara av den ekonomiska och sociala storm som viruset skapade. FN-organet ILO pekade i en rapport från 2017 på hur många människor som globalt saknar tillgång till viktiga hälso- och sjukvårdstjänster och hur många som drivs ut i fattigdom eller spenderar sina hushållsbudgetar på sjukvårdskostnader. Det framgick att även om människor kan ha tillgång till vissa hälsovårdstjänster får mer än hälften av världens mer än 7,3 miljarder människor inte alla nödvändiga tjänster som de behöver. Tre fjärdedelar av världens arbetare har ingen tillgång till socialt skydd såsom arbetslöshetsförsäkring eller sjukpenning. Det tog bara nio månader för de tusen rikaste miljardärernas förmögenheter att återgå till sina prepandemiska toppar, men för världens fattigaste människor kan återhämtningen ta 14 gånger längre tid, det vill säga mer än ett decennium.
Vi kommer att minnas covid-19 för att ha tagit flera miljoner liv världen över, mer än någon annan nu existerande infektionssjukdom. Vi kommer också att minnas de hundratals miljoner som i pandemins kölvatten drevs ut i fattigdom. Frågan är om vi kommer att minnas lögnen om att den fria marknaden kan ge hälso- och sjukvård för alla, myten om att obetalt vårdarbete inte är arbete, eller föreställningen att vi lever i en värld där rasismen har förpassats till historien.
Men det finns också annat att minnas från denna tid, vår solidaritet och kärlek till varandra. Det som är det vackra med människan. För att avsluta med författaren Arundhati Roys ord: "Our battle for love must be militantly waged - and beautifully won."
