Marx och Engels skrev om familjens upplösning. Den frodas 150 år senare. Arbetarkvinnor krävde kondom och pessar. Privatsak, fnyste partiteoretiker. Erik Bohman tecknar den marxistiska familjehistorien.

Vad är familjen? Frågan har sysselsatt generationer av socialister. En del har betraktat den i ett nostalgiskt skimmer, som något att värna mot en kapitalism som river ner alla intima band mellan mänskorna. Andra som ett problem att lösa.

För Engels och Marx framstod familjen som ett övergående problem: själva den kapitalistiska utvecklingen tycktes driva på dess upplösning. I takt med att alla arbetarfamiljens medlemmar, föräldrar såväl som barn, drogs in i produktionen blev proletärhemmet ett skal tomt på innehåll. Det arbete som fortfarande utfördes i det enskilda arbetarhushållet tycktes alltmer underkastas varuproduktion och stordrift. I Kapitalets kapitel om maskineri och storindustri beskriver Marx arbetarfamiljen som ett småskaligt bemanningsföretag. Där arbetaren förr bara sålde sin egen arbetskraft sålde han nu också hustru och barn till fabriken. Den borgerliga familjen var inte kapitalismens familjeform, utan just en struktur för borgarklassenshemliv, arvstvister, otrohetsaffärer. Det är ett perspektiv som går igen från Engels tidiga Den arbetande klassens läge i England (1845) via formuleringarna i Kommunistiska manifestet (1848) till 1880-talets sena verk.

Det var först i Familjens, privategendomens och statens ursprung (1884) som Engels gick bortom spridda kommentarer och beskrivningar av arbetarhem i upplösning. Utifrån Lewis H. Morgans forskning kring förhistoriska familjeformer ville Engels visa att äldre samhällens familjeformer blir obegripliga om man använder den tyske kälkborgarens familjeliv som lins för undersökningen. Det som i en viss tid, ett visst tänkande framstår som eviga kategorier är i själva verket historiska produkter som kraftigt har skiftat i utseende och betydelse under historiens lopp.

I värderingen av familjeinstitutionen skräder Engels inte orden. Han kallar det monogama äktenskapet för världens första klassmotsättning, ett förhållande där mannen underkuvar kvinnan, ett kvinnans världshistoriska nederlag: "Kvinnan degraderades, förslavades, blev slavinna åt hans lusta och enbart en automat för att sätta barn till världen." Engels analys av familjen är en maktanalys, beskriver ett förhållande av över- och underordning bestämt av arbetsdelningens och arbetsproduktivitetens historiska utveckling och former. Den monogama familjen förutsätter en rad andra institutionella och ekonomiska instanser: fadersrätten, arvsrätt, ett ackumulerande av privat rikedom, komplement i form av bordellen och otroheten, osv. Inte någon enkel enhet, utan ett rätt komplicerat och svåravgränsat studieobjekt. Men vi får veta rätt lite om hemmet som arbetsplats.

Familjen framstår inte som en plats för organisering eller klasskamp, utan som en kvinnans tvångströja: det är först när det externa trycket från den profitdrivna storindustrin slår sönder hemmet, när kvinnan kastas ut i det samhälleliga arbetet, som hon kan agera som jämlike till mannen.

Den italiensk-amerikanska marxisten och feministen Silvia Federici ger det marx-engelska ointresset för hushållsarbete en historisk förklaring. Hon menar att det speglar en situation där arbetarklassens män, kvinnor, barn knappt hann lägga sig för natten innan de skulle ut i produktionen igen. Det var först under slutet av artonhundratalet som förhållandet mellan hemarbete (som plats för reproduktivt arbete) och fabriken (som plats för varuproduktion) började anta stabila, för kapitalackumulationen gynnsamma former.

Någon sådan utveckling hittar vi inte hos Engels. Han såg en nära framtid där arbetarkvinnan förflyttade sig från hemarbetets till lönearbetets sfär, vann sin ekonomiska självständighet, och där den "sista resten av männens herravälde" gick under tillsammans med de arbetarfamiljer som ändå inte hade någon släktförmögenhet att förvalta. På sin höjd kunde det dröja kvar "något av den brutalitet mot kvinnor, som vunnit insteg med monogamins införande". I en sådan situation, med arbetarkvinnan på väg över hemmets tröskel för att aldrig återvända, framstod det kanske som att elda för kråkorna att ödsla för mycket tankekraft på familjepolitiken.

Men den borgerliga familjens upplösning har låtit vänta på sig. Att den har överlevt under dryga 150 år är så klart besvärande för hypotesen om dess snara frånfälle. Ändå var denna hypotes länge en viktig hållpunkt för arbetarrörelsen i det som förr kallades "kvinnofrågan", ett ofta svåröverskådligt komplex av fackliga, sexualpolitiska, ideologiska frågeställningar med arbetarkvinnan i centrum.

118605_01.jpgKäthe Kollwitz: Liebesszene 1, 1909/10.

Det sägs att Familjens, privategendomens och statens uppkomst är den socialistiska feminismens mest citerade klassiker. Det kanske är sant, men det är tveksamt om den är den mest lästa. Kanske i dag, men knappast under bokens första trettio år på bokmarknaden. Då var det snarare den tyske socialdemokraten August Bebels Kvinnan - i forntiden, nutiden och framtiden (senare utgåvor som Kvinnan och socialismen) man vände sig till. Boken skrevs under Bebels fängelsevistelse 1879, fem år innan Engels bok. Den hann utkomma i 52 upplagor bara på tyska under Bebels livstid. Clara Zetkin, den socialdemokratiska kvinnorörelsens ledargestalt, och redaktör för de tyska arbetarkvinnornas Gleichheit sa att det var fel att tro att det rörde sig om en skrift i vanlig bemärkelse - Bebels bok var en händelse. Och även Bebel gjorde familjens undergång till ett huvudnummer, ett hål i fängelseväggen. Bebel gläder sig åt skilsmässostatistiken: fler och fler kvinnor slår sig fria från oönskade äktenskap.

För att sammanfatta: den klassiska marx- engelska synen på familjen var att den (1) hierarkiskt satte man över kvinna, förvärvsarbete över hemarbete, men också att den (2) var ett för det kapitalistiska samhället icke nödvändigt fenomen, vars död följde av produktionssättets utveckling. Och, alltså, att (3) familjen inte fyllde några nödvändiga funktioner för detta produktionssätt.

Hur formade en sådan teoretisk inramning den socialistiska arbetarrörelsens praktiska politik? Man kan urskilja några viktiga öppningar, och blockeringar.

Att betona hemmets undergång, familjens upplösning och (arbetar-)kvinnans massinträde på arbetsmarknaden satte sin prägel på den socialistiska kvinnorörelsens allmänna inriktning. Analysen stängde dörren för nostalgiska eller skråmässiga försök att stänga ute kvinnorna från lönearbetet, antingen det formulerades positivt, för att "rädda" dem åt hemmet, eller negativt - för att göra sig kvitt konkurrens om arbetstillfällen.

När män i arbetarrörelsen fantiserade om en arbetsmarknad utan lönedumpande kvinnor gav Engels prognos svar på tal: Det går inte gubbar, hemmet är dömt. Det ni har att välja mellan är organiserade eller oorganiserade kvinnor. Många kvinnor jobbar redan, och fler blir det, så hur vill ni ha det - kamrater på lika villkor eller strejkbrytare och konkurrenter? Både Clara Zetkin och Alexandra Kollontaj gör sig lustiga över de ståtliga paroller med vilka borgarkvinnorna proklamerade sin kamp för att storma arbetsmarknaden: Det är säkert mycket bra, men arbetarkvinnorna stormade den för decennier sen (vare sig de ville eller inte).

Men det marx-engelska ointresset för familjen lämnade också ett teoretiskt tomrum: det saknades en marxistisk teori om familjen, inte som kvarleva, utan som arbetsplats och arena för klasskamp.

Frågor kring hemarbetets och reproduktionens betydelse förblev länge obesvarade, eller besvarades med praktiska och politiska skott från höften. Frågor som egentligen hade samhällelig räckvidd förblev bifrågor och detaljer, och sådant som spelade stor roll i arbetarkvinnors vardag viftades ibland bort, också av de inom socialdemokratin som höll fast vid behovet av en revolutionär omvälvning av samhället.

Ett pedagogiskt exempel kan vara ett par kända marxisters reaktioner på den agitation för barnbegränsning som svepte över Europa under åren innan första världskriget.

Sin klassiska borgerliga formulering fick barnalstringsfrågan av den brittiske kyrkoherden Malthus, som med sin berömda befolkningslag hade "bevisat"' fattigdomen och svälten som eviga och naturnödvändiga. Argumentet är rätt enkelt: Jordbrukets produktivitet ökar aritmetiskt, medan mänskor alltid kommer skaffa så mycket barn de kan (exponentiellt). Vilket betyder att produktionen av munnar att mätta alltid överflyglar produktionen av den mat som ska mätta. Ger du mer bröd åt den fattige skaffar hon sig bara fler barn att mätta. All omfördelning av samhällets resurser leder till samma resultat. Klipper du ner smartphonebuskarna och planterar rovor kommer rovorna bara hjälpa till att återupprätta svälten i en större skala. Rätt deppigt för den fattige, men en tröst för den rike med dåligt samvete.

Kritiken av Malthus har inriktat sig på endera av hans antaganden. Marx ägnar ett kapitel av Kapitalets första band till att angripa vad han menar är Malthus ahistoriska uppfattning om produktivkrafternas och befolkningens utveckling. Han menade att det kapitalistiska produktionssättet ständigt revolutionerade sina egna materiella grundvalar och att produktionen av till exempel jordbruksprodukter inte alls lät sig anpassas till Malthus enkla schema. För honom var överbefolkningen en relativ överbefolkning, och intimt förbunden med kapitalismens behov av en "industriell reservarmé".

Men det fanns också de som kritiserade Malthus andra antagande: mönstret för mänskornas barnalstring. En tyst premiss för Malthus teori var att mänskligheten inte kunde (eller borde) kontrollera sin reproduktion. Den ganska brokiga samling tänkare, läkare och aktivister som gick under namnet "nymalthusianer" inriktade sig på att sätta premissen ur spel genom sexualpolitiska reformer. Därigenom skulle förhållandet mellan befolkningsutveckling och samhällelig rikedom omstruktureras.

Verktyget framför andra var preventivmedel. Barnaskarans storlek antogs ha en avgörande betydelse både för den enskilda arbetarfamiljens välstånd, och för arbetslönernas storlek. Genom frivillig barnbegränsning skulle massorna lyftas upp ur fattigdomen. Det var från början en borgerlig rörelse bland många, och konkurrerade med nykterhetssällskap, sparbanker, bildningscirklar om arbetarnas pengar och uppmärksamhet. Som alla borgerliga sparförslag riktade till arbetarklassen skorrar den ibland illa ("å, men cigaretter har de råd med, socialbidragstagarna!" har en av sina äldsta släktingar i "å, men föröka sig, det kan dom!" - ja, själva ordet proletär betyder ursprungligen att yngla av sig), men preventivmedlen gav ändå ett verksamt medel mot arbetsbördan och fattigdomen i de barnrika hemmen.

Nymalthusianerna mötte kraftigt motstånd från flera håll. Från kyrkan, för att de propagerade för preventivmedel i stället för avhållsamhet, och talade öppet om sexuella frågor som helst borde förbigås med tystnad. Från stat och arbetsgivare, då dessa befarade att barnbegränsning skulle skapa brist på (tillräckligt billig) arbetskraft och ge färre unga män till militärkasernerna. Men också, och inte minst, från den organiserade arbetarrörelsen, som såg den som ett stickspår som ledde bort från kampen mot den kapitalistiska utsugningen.

Trots det fick rörelsen avläggare i snart sagt alla västeuropeiska länder, ofta med en socialistisk flygel. I Andra Internationalens politiska och teoretiska centrum, Tyskland, representerades den radikala barnbegränsningslinjen bland annat av socialistiska läkare som Alfred Bernstein och Julius Moses. 1913 höll dessa en serie föredrag i Berlin om preventivmedel och graviditetsstrejken (gebärstreik). Föredragen drog fulla hus. Det fanns ett enormt sug bland den tyska huvudstadens arbetarkvinnor att lära sig hur man använde preventivmedel. Ett skikt av arbetarklassen som sällan bevistade vanliga politiska möten lyssnade intresserat, beskrev sin vardag, debatterade förhållandena i sina hem och oron för den egna hälsan.

118605_02.jpgAlexandra Kollontaj gjorde sig lustig över borgarkvinnornas kamp för lönearbete.

Moses och Bernstein gav en socialistisk inramning åt det klassiska nymalthusianska resonemanget. Genom att ta kontroll över sin egen fertilitet kunde arbetarkvinnan försäkra sig om att inte få fler barn än familjen hade råd med, eller fler graviditeter än hennes kropp orkade med. Men de menade också att barnbegränsningen var ett medel i klasskampen - den var ett sätt för arbetarklassen att begränsa tillgången på arbetskraft och att genom minskade utgifter förbättra arbetarhushållens möjlighet att härda ut under strejker.

Hur reagerade den socialdemokratiska ledningen på intresset? De socialdemokrater som hade anammat tysk kolonialpolitik, och som knappt ett år senare skulle rösta för krigskrediter och störta sitt land i fördärvet, hade sina skäl att bli ursinniga. En växande befolkning var givetvis nödvändig för nationens fortlevnad, problemet var bara hur barnrika familjer skulle kunna lyftas i materiellt hänseende. Men också partiets revolutionära flygel startade en entusiastisk motagitation. Talet om barnbegränsning var en borgerlig välgörenhetslösning (eller ett anarkistiskt luftslott) som lämnade grundvalarna för arbetarklassens förtryckta ställning därhän - det vill säga den kapitalistiska utsugningen och den borgerliga klasstaten.

I Berlin anordnade arbetarpartiet protestmöten mot graviditetsstrejken, där talare som Rosa Luxemburg och Clara Zetkin skulle mota (den småborgerliga) entusiasmen i grind. Dessa protestmöten utvecklade sig till en rejäl sammandrabbning mellan två väsensskilda ingångar i frågan.

Å ena sidan Luxemburg och Zetkin, som argumenterade för att arbetarklassens revolutionära styrka låg i dess masskaraktär, att man utgjorde ett folkflertal, och att befolkningsinskränkning bland klassmedvetna arbetare skulle inverka menligt både på riksdagsval och vid eventuella gatustrider.

Luxemburg brännmärkte de arbetare som satte sin tilltro till kondomen i stället för revolutionen, satte självhjälp framför masskamp. Faktumet att möteslokalen var fullsmockad med kvinnliga åhörare tyckte hon mest var deppigt: det visade bara hur efterblivna massorna var, som aldrig skulle ha kommit i såna skaror till möten om viktiga frågor, som till exempel militärbudgeten.

Moses och Bernstein, å sin sida, invände att de kvinnliga partitopparna inte angrep abstrakta politiska idéer - utan en faktiskt existerande praktik som redan omfattades av mängder av partiets kvinnliga medlemmar. Dessa hade börjat tillämpa preventivmedel vare sig ledningen tyckte att det passade en tänkt framtida revolutionär situation eller inte. De ville inte föda barn till fattigdom eller som kanonmat åt militären.

Praktiskt verkar doktorerna ha avgått med seger. Det första protestmötet fick avslutas efter att ett förberett uttalande mot graviditetsstrejken hade röstats ner. Tonen från partiledningen mildrades, och till slut lyckades man ställa problemet åt sidan genom att förklara kondom och pessar som "privatsak", bredvid religionen och andra ömtåliga ämnen. Den tyska staten gick mer hårdhänt till väga, och antog sin egen variant av en alleuropeisk uppfinning: en "preventivlag" som förbjöd offentlig försäljning och upplysning om preventivmedel.

Om vi med Luxemburg och Zetkin är överens om att kondomen inte kan rädda oss från klassamhället, är det ändå viktigt att förstå hur de kunde komma på kollisionskurs med ett stort segment av Berlins arbetarklass. En chans att formulera dagskrav som kunde vinna dessa kvinnor (vars ointresse för organisering och politik man annars gärna klagade på) förbigicks, och man erbjöd egentligen inte några alternativa lösningar på vardagsproblemen. Åtminstone en av orsakerna till detta politiska misslyckande torde vara den teoretiska underutvecklingen av familjens funktion.

Det är en underutveckling som visar sig genom abstrakta-ideologiska svar på praktiska-konkreta utmaningar.

Den kritik de levererade - varje samhälle har sina egna befolkningslagar, barnbegränsning kommer inte åt utsugningen, arbetarklassen är en maktfaktor som massa snarare än individer - hade det problemet att den var en rent teoretisk kritik. Jaha, kamrat Zetkin visar att nymalthusianismen inte välter tjuvsamhället. Vad spelar det för roll för kvinnan vars doktor just har meddelat att hon inte kommer överleva ännu en graviditet? Vad spelar det för roll att barnbegränsningen kanske inte räddar världsproletariatet, om det räddar hennesliv, ser till att hennesbarn inte blir föräldralösa?

Här i Sverige hade liknande scener spelats upp några år tidigare, när Hinke Bergegren höll sitt föredrag om Kärlek utan barn 1910. Här hade agitationen för barnbegränsningen ofta allierade i de socialdemokratiska kvinnoklubbarna, de organisationer som tillsammans med fackföreningarna stod i närmast förbindelse med arbetarkvinnornas vardag. Redan innan Hinke hade öppnat munnen diskuterades preventivmedel på kvinnokongresserna. När det blev ämnet på allas läppar ställde sig partiets ledning avvisande. Dels till följd av antipatin mot den ur partiet nyss uteslutne Hinke, dels av oro för att uppfattas som stående på fel sida i den ständigt pågående sedlighetsdebatten. Det fick pionjären Elma Danielsson att beklaga sig i Arbetet över att den svenska arbetarrörelsen inte "det säger jag med djup förödmjukelse! -lyckats i nämnvärd grad vinna kvinnornas förstånd, hjärta och känsla. Därtill är den för litet smidig, för benhård och stadgeslavisk, ibland också - som här - alldeles för sent ute, när storakvinnliga intressen stå på spel!"

Danielsson beskriver ett verkligt problem: vår politik kan inte nöja sig med att recensera arbetarklassens levda verklighet, eller betrakta vardagsproblemen under evighetens (förlåt världsrevolutionens) synvinkel. Engels klassiska analys tar oss en bit på vägen - men bara en bit.

Hans allmänna satser om familjeformerna som övergående, historiska fenomen måste berikas med konkreta analyser av den kapitalistiska familjens specifika förutsättningar, funktioner och mutationer i dagens samhällsformationer. En marxism för rut-arbetare och dubbelarbetande, barnskötare och deltidsarbetande.

Erik Bohman är arbetarrörelsehistoriker, tågvärd och medlem av Clartés redaktion. Han driver det lilla förlaget Kvartstid som senast givit ut Till storms! (2021), ett urval av journalisten, typografen och författaren Wilhelm Sjöbergs texter 1900-1911.