Högerkrafter i Europa och USA kampanjar mot aborträtten. Samtidigt firar feministiska rörelser i Latinamerika en segerrik kamp som fått den argentinska kongressen att legalisera abort.

Att kvinnor i Argentina efter beslutet den 30 december 2020 äntligen tillerkänns rätten att bestämma över sina egna kroppar och kan genomgå en abort utan att riskera livet och hårda fängelsestraff är en stor seger för den feministiska rörelsen. Vägen till denna självklara rättighet har varit långt ifrån enkel. Argentinska kvinnor har ända sedan diktaturåren 1976-1983 mobiliserat sig till försvar för de mänskliga rättigheterna. Mödrarna på Plaza de Mayo fick internationell uppmärksamhet när de, iklädda vita sjalar, demonstrerade för att utkräva svar på vad som hade hänt deras barn sedan de tillfångatogs av militären och därefter försvann spårlöst. Sökandet efter försvunna barn kom också att inbegripa en del av mödrarnas barnbarn, som föddes i fångenskap och kidnappades av militärer. Nu demonstrerade dessa mödrar och mormödrar sida vid sida med hundratusentals andra kvinnor som, viftande med gröna sjalar, etablerade rätten till abort som en mänsklig rättighet. När över en halv miljon människor demonstrerade i Buenos Aires den 8 mars 2018 bar demonstranterna sjalar i regnbågens alla färger. Mitt i det gröna havet fanns både hbtq- och transflaggor, ursprungsfolkens whipala-flagga och de klassiska röda flaggorna. Under mobiliseringarna har färgerna utmanat mångårigt förtryck, marginalisering och stigmatisering.

Kvinnors kroppar och reproduktiva förmåga har alltid varit föremål för patriarkal kontroll. Kvinnors möjligheter att kontrollera sin fertilitet har varit omgärdade av såväl ideologiska och religiösa normer som kriminalisering och hårda straff. Oönskade graviditeter har inte bara orsakat oändligt lidande, de har också kostat många kvinnors liv. Siffrorna är osäkra och det finns ett stort mörkertal, men enligt uppgifter från WHO beror cirka 12 procent av mödradödligheten i Latinamerika på komplikationer efter illa genomförda aborter. Trots det har många latinamerikanska länder extremt hårda straff för dem som genomgår en abort, även om graviditeten hotar moderns liv eller är en följd av en våldtäkt. Ett uppmärksammat fall i Argentina rörde en elvaårig flicka som tvingades föda ett barn efter att ha blivit våldtagen av sin styvfar. Förutom det välkända kyrkliga fördömandet av abort - som skambelägger kvinnor i katolska länder - har kriminaliseringen av aborter också haft inslag av patriarkal politisk hämnd. När Chiles diktator Augusto Pinochet tvingades lämna ifrån sig makten 1989, efter en ihärdig oppositionsrörelse som bland annat omfattade kvinnoorganisationer som avslöjat diktaturens brott mot de mänskliga rättigheterna, såg han till att efterlämna en av de strängaste lagstiftningarna mot abort i hela Latinamerika. Det var först under Michelle Bachelets regering, efter långvarig feministisk kamp och omfattande mobiliseringar, som abort blev tillåten under vissa extrema omständigheter. Sedan 2017 är det möjligt för chilenska kvinnor att genomföra en abort om de har blivit våldtagna, om fostret inte har några chanser att överleva eller om graviditeten medför livsfara. Kvinnors bestämmanderätt över sina egna kroppar avgörs fortfarande av staten.

118607_01.jpgBild: Paula Kindsvater

Den massrörelse som tog fart med den feministiska vågen i Chile 2018 kännetecknades inte bara av sitt huvudkrav - rätten till den egna kroppen - utan också av den gröna scarfen som symbol för rätten till fri abort, kroppsligt självbestämmande och krav på förändring. I likhet med Argentina fick debatten om abort i Chile en bred uppslutning bland kvinnor med skiftande bakgrund, ålder och politisk hemvist. Oavsett bakgrund har stigmatiseringen och fördömandet varit en anledning till att hålla abortfrågan inom ramen för det fördolda, det privata och det skamliga.

Stigmatiseringen av abort som kollektiv (kvinnlig) erfarenhet genomkorsas samtidigt av stora klasskillnader. Medan över- och medelklasskvinnor kunde anlita privata läkare och kliniker som utförde fejkade blindtarmsoperationer", eller helt enkelt åkte utomlands för att genomföra sina aborter, fick fattiga kvinnor och unga tjejer vända sig till mindre nogräknade och farligare abortörer. Att använda sig av Mitrosol, som är ett abortframkallande läkemedel, har också varit ett alternativ för dem som befinner sig i början av sin graviditet.

Feminismens stora bedrift har varit att samla alla dessa olika erfarenheter i en rörelse som förvandlat det som har betraktats som en privat "kvinnofråga" till en politisk angelägenhet. På samma sätt som den gröna sjalen blev en symbol för rätten till abort världen över, har det feministiska budskapet från länderna i det globala syd nått kvinnor i hela världen. Det feministiska kollektivet Las Tesis performance-akt talar om ett våld som dömer kvinnor redan när de föds, ett våld som inte bara begås av enskilda våldtäktsmän utan av poliser, domare och en stat som definieras som en macho violador (ung. "macho våldtäktsman").När Las Tesis performance-akt genomfördes av kvinnor i alla åldrar världen över, på olika språk och i olika politiska kontexter, kunde vi se att det feministiska budskapet från länderna i syd skapade en global igenkänning bland kvinnor.

Feminismens förändringskraft i Argentina och Chile bygger inte bara på att artikulera skilda erfarenheter av kroppsligt förmyndarskap som inkluderar transpersoners rättigheter, utan också på att formulera en berättelse som avslöjar det patriarkala våldets strukturella karaktär. Den historiska kontinuiteten mellan det statliga våld som utövats mot oppositionella under diktaturen och det våld som nu riktas mot kvinnor, ursprungsfolk, transpersoner och människor som utmanar etablerade normer, har varit ett återkommande tema under mobiliseringarna i Chile och Argentina.

På så sätt har den feministiska rörelsen alltmer kommit att uppmärksamma våldets olika uttryck och formulerat en kritik mot den samhällsordning som upprätthålls av detta våld. Kopplingen mellan våldet och kapitalismens exploatering av naturresurser och människors kroppar aktualiseras när feminister talar om livets prekarisering. Abortmotståndarnas tal till försvar för den oföddas liv (la vida del que esta por nacer) bemöts med budskapet om ett liv som är värt att levas (hasta que valga la pena vivir). I kampen för abort har feminister i Chile och Argentina formulerat en alltmer genomgripande kritik av hur samhället ordnas. En samhällsordning som nu utmanas av feministiska röster som ljuder allt högre.

Paulina de los Reyes är professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet, och Diana Mulinari ät professor i genusvetenskap vid Lunds universitet.