Tiotusentals migrantarbetare utnyttjas hänsynslöst i Sverige. Hur ska fackföreningsrörelsen rensa i träsket? Emil Boss har förslag.

Under detta pandemins år har jag träffat ovanligt många nya människor. Som funktionär på en fackförening har jag suttit ner och diskuterat med runt fyra hundra arbetare i Stockholm. De flesta av dem har annorlunda livsvillkor än jag själv, men det har visat sig att vi ändå lever nära inpå varandra.

När min lokaltidning dimper ner i brevlådan tänker jag ibland på Noraldeen och de andra som jobbade med att dela ut just den. När jag står vid busshållplatsen tänker jag ibland på Ivan som lade plåttaket på villan på andra sidan vägen. På jobbet tänker jag på Fernando som jobbade med renovering några våningar under fackexpeditionen, och på lunchen hälsar jag på Massoud som serverar på lunchrestaurangen.

De kommer från olika världsdelar, från helt olika samhällen i Syrien, Ukraina, Nicaragua och Bangladesh. De arbetar i helt olika branscher. Ändå delar de många erfarenheter. Alla är arbetskraftsinvandrare. Alla har blivit exploaterade på ett häpnadsväckande sätt.

I år har jag lärt mig att lönen för att vandra runt i våra bostadsområden och dela ut lokaltidningar ofta är mellan fyrtio och sextio kronor i timmen. I min hemkommun samlas ett hundratal asylflyktingar och arbetskraftsinvandrare i en stor hangar varje morgon och packar sina buntar. Möjligheten till ett arbetstillstånd finns om man betalar en större summa till en viss arbetsledare.

Hangaren ligger bara några busstopp från mitt hem. Medan jag väntar vid stationen kan jag betrakta det pampiga villataket på andra sidan vägen. Däruppe klättrade takläggaren Ivan från Kiev omkring under sju vinterveckor i fjol. Han åkte hem utan att han fått en krona. Kunden hade betalat flera hundra tusen kronor för taket, men pengarna försvann någonstans i leverantörsleden. Det var Ivan som hade kunskapen om hur man lägger ett tak. Det var han och en arbetare till som lade hela taket. Ändå hamnade alla pengar hos personer som sitter med laptops och hyr ut utländsk arbetskraft.

Fernando hade jobb på en mindre rivningsfirma. Han röjde ut kontorsutrymmen i fackets eget hus på Sveavägen. En förman sade åt Fernando vilka saker som skulle slängas var, men vid månadens slut fick han ingen lön. Företaget sade att han hade slängt någonting i fel container varpå man utan vidare omsvep drog in hela lönen.

Massoud jobbar sju dagar i veckan, mellan tio och fjorton timmar om dagen på ett så kallat "body contract". I utbyte mot att han står till obegränsat förfogande får han samma lön som så många andra - den lägsta lön Migrationsverket godkänner för deltidsjobb, 13 000 kronor före skatt.

Dessa möten har utmanat mina fördomar. Jag har inga illusioner om brutaliteten hos det så kallade skuggsamhället. Ändå är det något som skaver när arbetare efter arbetare plingar på dörren till fackexpeditionen och berättar om sina erfarenheter. Ordet skuggsamhälle är missvisande. Det handlar inte alls om människor som arbetar i skymundan, eller i någon samhällelig eller ekonomisk periferi. Det handlar om alldeles vanliga, ofta samhällsnödvändiga, arbeten mitt i vår vardag.

De flesta av oss har daglig kontakt med exploateringen av migrantarbetare. Den finns i hemleveranserna, på restaurangerna, i fastighetsskötseln på våra jobb, i bygget av våra hyres- och bostadsrätter, i jordbruket, i rut- och rot-tjänsterna. Vem kan påstå att Peabs prestigebyggen, femstjärniga restauranger i city eller så kallad säkerhetsstädning av myndighetskontor är en del av ett skuggsamhälle?

Det vanligaste problemet för de arbetare jag träffat i år har handlat om att de inte fått någon lön på flera månader. Ändå har de flesta fortsatt att arbeta. När de träffar mig är det för att be facket om hjälp att förmå arbetsgivaren att betala ut lönen. Det liknar berättelser om migranter i Qatar. I december 2020 slog Riksrevisionen larm: Arbetskraftsinvandrare i Sverige exploateras i stor skala. Vad är det egentligen som har hänt?

En medelålders kock som kom till Stockholm från Egypten för fem år sedan uttryckte det så här: "Jag har arbetat i Egypten, jag har arbetat i Grekland och i Sverige. Det är bara i Sverige jag har träffat arbetare som jobbar för mat och ett sovutrymme. Det är ovanligt i de flesta afrikanska länder."

En håltagare från Albanien arbetade med bygget av Mall of Scandinavia. Arbetslaget borrade på femtio meters höjd hela natten och kördes sedan direkt till ett nytt objekt på morgonen. Hans längsta arbetspass var 36 timmar i streck.

- Sverige är ett av de värsta länderna att arbeta i, men många tror fortfarande att det är bra här, säger han.

118609_01.jpgBild: Birgit Ståhl-Nyberg (birgitstahlnyberg.se).

I invandringsdebatten frambesvärjs en bild av Sverige som ett humanitärt land vars främsta relation till migration handlar om asyl. Men hur vi än vrider och vänder på det, oavsett om vi ser till antal berörda personer eller till ekonomiska effekter, kännetecknas svensk migrationspolitik i högre grad av arbetskraftsimport.

Det finns idag 38 136 personer i Sverige som har arbetstillstånd. Deras anhöriga är 28 851. Det är långt fler än antalet beviljade uppehållstillstånd på grund av asyl. Utöver detta arbetar årligen cirka 70 000 personer för utländska företag i Sverige, genom så kallad utstationering1. Utöver detta arbetar ett okänt men stort antal människor i Sverige på kortare arbets- eller turistvisum. Utöver detta finns ett stort mörkertal av helt papperslösa personer i arbete.

En snabb uppskattning ger vid handen att arbetskraftsinvandringen berör åtminstone fem gånger så många personer per år som asylinvandringen. Här finns inget humanitärt syfte. Allt går ut på att den svenska ekonomins hjul ska snurra snabbare, eller mer konkret: Arbetskraftsinvandringen syftar till att svenska företag ska tjäna pengar.

Den bilden, av Sveriges näringsliv som migrationsprofitör, är ofta som bortlyft ur den invandringskritiska berättelsen. Högern kopplar gärna samman invandring med segregation och kriminalitet, men i den diskussionen är det alltid asylinvandringen - inte den större arbetskraftsinvandringen - som utmålas som en samhällsfara. Det är ingen slump. Svenska företag tjänar miljarder på nuvarande upplägg.

I höstas kom en grupp tadzjikiska byggnadsarbetare till fackexpeditionen. De hade arbetat på ett av byggjättarnas projekt (för en underentrepenör), men inte fått sin lön. När facket påkallade en MBL-förhandling svarade byggfirman med att låta fem män tränga sig in i en av arbetarnas lägenhet. Männen förklarade att chefen skulle skjuta arbetarna om de inte lade ner sina krav. Maffian bygger många hus i Stockholm.

Så hur hamnade vi här? Det enkla svaret är politiskt: År 2008 införde regeringen Reinfeldt oreglerad arbetskraftsinvandring. Vilket företag som helst kan numera leja i princip vilken typ av arbete som helst genom arbetskraftsimport från i princip vilket land som helst på jorden. Tidigare styrdes arbetskraftsinvandringen genom analyser av arbetsmarknadens behov.

Det är dock bara en del av svaret, för reformen syftade inte till att skapa den katastrofala situation vi ser idag. Redan från början har det funnits inbyggda kontrollmekanismer som ska säkra att alla arbetskraftsinvandrare garanteras arbetsvillkor på kollektivavtalsnivå. Ja, du läste rätt. Alla diskare på indiska restauranger, alla städare och golvläggare och rivningsarbetare därute ska enligt nuvarande regelverk garanteras kollektivavtalsenliga arbetsvillkor. Att säga att detta inte har fungerat är närmast en underdrift. 2008 års reform är ett haveri. Lagarna och reglerna är satta ur spel. På många företag med kollektivavtal struntar bolagen blankt i att följa dem. För att besvara frågan om vad som har hänt är det viktigt att förstå vad det beror på.

Det finns som bekant mängder av olika managementmodeller, det vill säga arbetsfilosofier. De forskas fram på universitet världen över och är big business för storföretagen. Vissa känns som science fiction från ett svenskt perspektiv, andra känner vi igen från jobbet.

Alla moderna managementmodeller har vissa saker gemensamt. De utgår till exempel alla från en modern definition av lönearbete. Lönearbete som någonting externt reglerat av lagar och regler, som någonting styrt av skriftliga överenskommelser och som någonting övervakat av fack och myndigheter. De utgår från att en anställd kontrakteras för vissa specifika uppgifter inom formella ramar, och de utgår från att den anställdes främsta förtjänst är lönen.

En annan gemensam nämnare är ursprunget. Lite tillspetsat kan man säga att alla moderna arbetsfilosofier kommer från en och samma urmodell. De flesta av oss känner till att arbetare i alla branscher var mer eller mindre förträlade innan fackföreningarna och arbetarrörelsen fick fart. Men varför var de ofria? Hur såg ofrihetens organisation ut?

Jo: Förr var nästan alla arbetare knutna till sina herrar genom det som idag på vissa indiska restauranger i Stockholm kallas för ett "body contract", nämligen paternalism. Fabriks-, bruks- eller gårdsägaren tillsåg arbetarnas behov (av mat och husrum, pengar till kläder och allt annat som kunde behövas för en dräglig tillvaro) och arbetarna gjorde i gengäld det gårdsägaren sade åt dem att göra. Det som står på spel i en paternalistisk kontext är inte främst lön eller anställning, utan så att säga medlemskapet i en förlängd familj. Den som förlorade gårdsägarens gunst förlorade nämligen hela sin tillvaro: pengar, boende, framtidsutsikter, sociala relationer. Precis så fungerar arbetskraftsinvandringen till Sverige. I stället för en brukspatron som äger boendet och handelsboden, har vi idag tusentals företagsägare med makt över arbetarnas rätt att vistas i landet.

Arbetstillstånden är knutna till anställningarna. Den som förlorar ägarens gunst riskerar därför inte bara att förlora sin anställning, utan hela sin, och ofta familjens, tillvaro i Sverige. Boende, skola, sociala relationer, framtidsutsikter - allt är knutet till relationen med ägaren. Det rimligt att anta att det framför allt är detta - den extrema vanmakten - som gör att lagarna och reglerna inte fungerar. Vågen av slavliknande arbetsvillkor i Sverige har skapats av paternalismens storskaliga återkomst. För de migrantarbetare som inte har några arbetstillstånd att förlora är situationen värre - papperslösa arbetare jagas av myndigheterna. För att bli av med den som sticker upp behöver ägaren bara tipsa gränspolisen.

Flydda tiders maktrelationer är tillbaka i Sverige. Inte här och där, utan på tusentals företag, mitt i de traditionella LO-yrkena. När jag själv arbetade på Systembolaget sköttes städningen av papperslösa arbetare från Bolivia som fick femtio kronor svart i timmen. De arbetade sida vid sida med oss i den vanliga butikspersonalen och arbetsleddes av butikschefen. Det är viktigt att inse att en betydande del av arbetarklassen i Sverige i dag inte alls lever i en modern managementkontext. Moderna och förmoderna arbetsfilosofier existerar sida vid sida i yrkeslivet, som om historien gjort ett veck över samtiden.

118609_02.jpgBild: Birgit Ståhl-Nyberg (birgitstahlnyberg.se).

I de branscher där paternalismen var som mest seglivad under nittonhundratalet, som i lantarbetet, fördröjdes trots allt organiseringen med flera decennier. Dessutom har ett annat problem dykt upp. Den nya svenska arbetarklassen talar världens alla språk. Hur ska arbetarrörelsen bemöta detta nygamla elände?

De svar jag har fått i paneldiskussioner och samtal med företrädare för LO-förbunden är att krutet framför allt läggs på påverkansarbete. Politikerna måste återreglera reglerna för arbetskraftsinvandring! Detta skulle onekligen lösa mycket. Problemet är att det politiska landskapet har förändrats, och det är svårt att se någon verksam reglering inom överskådlig tid. I januari har både Moderaterna och Socialdemokraterna gjort utspel i frågan, men inget av partierna fokuserar på hur de arbetslivskriminella bolagen ska stoppas. Moderaterna vill ha högre löner på pappret (problemet är att inga papper följs) och Socialdemokraterna vill minska antalet arbetskraftsinvandrare (hur ska de tiotusentals som ändå kommer hit skyddas?).

En annan strävan i samma riktning är arbetet mot en kriminalisering av utnyttjandet. Den nya lagen om "människoexploatering" lämnar ansvaret för kampen mot arbetstrafficking hos polisen. Den gör det straffbart att på ett exceptionellt inhumant sätt exploatera migrantarbetare. Tyvärr har denna lagstiftning visat sig vara tandlös. Bara en arbetsgivare har dömts, och det krävs nästan att arbetarna varit fysiskt inlåsta för att det ska väckas åtal. Risken är överhängande att varken politiker eller polis kommer att lösa arbetarrörelsens problem.

För mig är det uppenbart att fackföreningarna behöver nya sätt att arbeta. Den fackliga organisering som bekämpade paternalismen såg trots allt väldigt annorlunda ut än dagens fackliga modell. Ett första viktigt steg vore att arbetarrörelsen började inkludera de berörda, det vill säga på allvar blev flerspråkig.

I ett panelsamtal med Byggnads kom jag att tänka på historien om Babels torn. I Bibeln finns en berättelse om högmod. Mänskligheten byggde ett torn som var så högt att arbetarna på de olika våningarna utvecklade olika språk varpå de inte längre kunde kommunicera med varandra. Till slut föll hela bygget föll samman. Så fungerar det inte i verkligheten. De flesta stora svenska byggarbetsplatser är idag fem- eller tiospråkiga. De sofistikerade glas- och betongpalatsen reser sig effektivt ändå. Det är arbetarrörelsen som har hamnat på efterkälken. Vi håller fast vid svenskan och möjligen ett eller två språk till. LO-förbundens externa kommunikation är - trots yrkeskårernas förändring - nästan uteslutande svenskspråkig.

Ett annat problem är den fackliga karensen. Idag går det ofta till så här: En migrantarbetare luras på lön. Arbetaren går då till polisen eller till sitt hemlands ambassad. Där hänvisas arbetaren till facken. Men facken har en regel om att man måste ha varit fackmedlem i flera månader innan man får hjälp. Detta exkluderar effektivt migrantarbetare som inte kan förväntas känna till den svenska arbetarrörelsens regler och som ofta luras på sitt första jobb i landet. Papperslösa arbetare får inte vara fullvärdiga medlemmar, utan hänvisas till ett hjälpcenter som knappt marknadsförs. Förra året fick ett tjugotal papperslösa i Sverige hjälp av LO genom centret.

Knäckfrågorna, tror jag, är språkrättvisa och skapandet av fackliga arbetsmetoder som rår på paternalismen. Än så länge blir detta en gissningslek. Jag är delaktig i ett pilotprojekt som syftar till att ta fram nya fackliga verktyg inom SAC Syndikalisterna. Projektet kommer inte att påverka arbetsmarknaden i stort, men kanske kan ändå lärdomarna ge en fingervisning om nödvändiga omställningar (och för något tusental arbetare kan det göra stor skillnad). 2020 har projektet drivit in 1 500 000 kronor i uteblivna löner för migrantarbetare. Det handlar om styrkta, klara och förfallna fordringar. Den siffran stämmer till eftertanke. Stockholmsdelen av SAC Syndikalisterna är trots allt en väldigt liten lokal fackförening med strax under tusen medlemmar. Om vi snabbt kan upptäckta en miljon i obetalda löner undrar jag: Hur många miljarder stjäls varje år från migrantarbetare och hamnar i skurkföretagares fickor? -

Emil Boss är lyriker, dramatiker, författare till en bok om exploateringen av sydafrikanska vingårdsarbetare samt facklig ombudsman i SAC Syndikalisterna.

NOT

1. Utstationering till Sverige innebär att en arbetsgivare i ett annat land sänder en arbetstagare för att utföra en tjänst i Sverige under en begränsad tid, och att det finns en mottagare i Sverige av de tjänster som arbetstagaren ska utföra.