Johan Jönson i äldrevården, Malin Hedin i skolan, Emil Boss på Systembolaget. I 2000-talets arbetarlitteratur är vi långt från den klassiska traditionen. Men Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst frilägger det stora perspektivet: linjerna bakåt, djupdykningarna i dagens klassamhälle. Ett standardverk, menar Beata Agrell.

Arbetarlitteraturen har sina perioder: från det första genombrottet på 1910-talet, över 1930-talets "guldålder" till 1970-talets uppsving i 68-rörelsens spår. Och nu ännu en återkomst: arbetarlitteratur har blivit en stark tendens i 2000-talets litteraturklimat. Den "har aldrig varit så levande och så bred som den är idag", skriver Rasmus Landström i sin nya bok, Arbetarlitteraturens återkomst. Han sätter också in den nya arbetarlitteraturen i ett historiskt traditionssammanhang, från begynnelsen hos kampdiktaren Henrik Menander i det sena 1800-talet till nya realismer och språkexperiment på 2010-talet hos exempelvis Maria Hamberg och Emil Boss. Det historiska perspektivet innefattar också litteraturens förhållande till sociala och politiska förskjutningar över tid. På så vis ger boken insikter med både bredd och djup. Den visar att arbetarlitteraturens återkomst är både ett nutida faktum, en historisk process och en framtida förhoppning. Arbetarlitteraturen återkommer alltid - i ständigt nya former.

Landström visar med mångfaldiga exempel hur författare idag söker sig ner till samhällsdjupen och därifrån synliggör skeenden i samhällstoppen. Han diskuterar vad som utmärker denna nya arbetarlitteratur, hur traditionen förändrats över tid och vilka sociokulturella förhållanden som kan ligga bakom. Formerna är många och utmanar etablerade föreställningar om arbetarlitteratur som realistiska berättelser av, om och för kroppsarbetare inom lantbruk eller industri. Dagens författare är mer sällan industri- eller kroppsarbetare, utan rekryteras snarare från vård- och servicesektorn eller den nya bemannings- och gig-ekonomin. Några är proletariserade akademiker eller kulturarbetare eller har tvärtom gjort klassresan uppåt. Inslaget av kvinnliga författare är påfallande. Oavsett bakgrund, och vare sig arbetsplatsen, förorten eller gatan utgör berättelsens scen, så präglas berättandet i många fall av huvudkaraktärens subjektiva tankeflöden eller reflexioner. Självbiografin är en vanlig genre liksom på 1930-talet, men klassperspektivet tenderar att förskjutas mot individ och identitet. Därmed osäkras själva begreppet arbetarlitteratur, men Landström visar att dessa texter är mångfacetterade, och samma text kan innefatta flera litteraturformer och perspektiv. Det arbetarlitterära är då bara en aspekt: den nya arbetarlitteraturen är "polyfon", som Landström skriver, även i ideologiskt avseende. Gemensamt har dessa texter dock ett "underifrånperspektiv", som aktualiserar frågor om klass, men "klass är inte allt" och texterna "inte bara arbetarlitteratur".

118612_01.jpgSusanna Alakoski, Emil Boss, Maria Hamberg, Jenny Wrangborg, Eija Hetekivi-Olsson, Johan Jönson och Kristian Lundberg - ett litet urval.

Landström förlägger brytpunkten för arbetarlitteraturens senaste återkomst till åren 2006-2009, då Åsa Linderborg, Susanna Alakoski och Kristian Lundberg slog igenom med sina självbiografiska skildringar av arbetarmiljöer. Han påminner dock om hur genombrottet förbereddes redan på 1990-talet. Klassfrågor aktualiserades då i socialpolitiska deckare, "invandrarlitteratur" och novellböcker präglade av Dirty Realism, liksom i folkhemskritiska romaner av Kjell Johansson, Majgull Axelsson, Elsie Johansson och Torbjörn Flygt - även nominerade till Augustpriset. Sådana "folkhemsromaner", som Landström kallar dem, skildrar fattigdom under standardhöjningens era. De är ofta barndomsskildringar, burna av spänningen mellan barnets blick och insprängda "vuxenkommentarer". Framställningssättet präglas av närsynt detaljrealism med stark verklighetseffekt, ofta med fokus på heminteriörer, som markerar klasskillnad. Med denna berättarteknik "försynligade och försinnligade" folkhemsromanerna "ett Fattigsverige inuti välfärdssamhället", skriver Landström, och detta var deras stora bidrag till samtidslitteraturen. Trenden fortsatte in på 2000-talet hos självbiografiska författare som Åsa Linderborg och Susanna Alakoski och senare i Eija Hetekivi Olssons hårdkokta förortsskildringar.

Ett nytt spår i den nu aktuella arbetarlitteraturen drogs upp i Kristian Lundbergs Yarden 2009, som initierade en rad skildringar av lönearbete i ett föregivet "postindustriellt" samhälle, präglat av projektanställningar, bemanningsarbete, digitalisering, informationsstress och ett växande prekariat. Yarden förenar två tendenser i den nya arbetarlitteraturen: arbetsskildringen och den språkliga friheten. Å ena sidan en konkret försinnligande och synliggörande arbetsskildring. Den möter i exempelvis Jenny Wrangborgs engagerade dikter om restaurangarbete i Kallskänken 2013 och Elise Karlssons sakliga rapportering om kontorsarbete i Linjen 2015. Å andra sidan språkmaterialistiska experiment i language-poesins anda, som arbetsrapporterna från Johan Jönsons äldrevård, Marie Norins gruppboende, Eric Petterssons fabrik och Emil Boss systembolag. Boss experimenterar också med själva mediet genom att omvandla sin diktbok till en kvittorulle från Systembolaget - så att ordet får förkroppsliga saken.

Här är vi till synes långt borta från arbetarlitteraturens klassiska traditioner, men vad Landström vill visa är hur nya arbetarlitterära traditioner utvecklas och måste utvecklas när arbetet och arbetsförhållandena förändras och församhälleligas på nya sätt. Industrisamhället är alls inte försvunnet, förklarar han, men industriarbetarna är idag bara 16 procent av befolkningen; flertalet arbetare har någon form av lågtjänstejobb. En osäker arbetsmarknad med många arbetsbyten och kortvariga anställningar motverkar klasskänsla och klassolidaritet och försvagar arbetarrörelsen. Samtidigt proletariseras nya grupper eller hamnar i prekariatsläge. Högstatusyrken deklasseras och klassgränserna blir otydliga. Sådana förskjutningar påverkar förstås också arbetarlitteraturen, både till form och innehåll. Många arbetsskildringar till synes i arbetarlitteraturens gränsland befinner sig genom sitt underdogperspektiv ändå inom dess gravitationsfält. Dit hör exempelvis lärarskildringar av Malin Hedin och Henrik Bromander om bolagiseringen av skolan, och regissören Johan Klings roman om arbetslöshet och utstötningsmekanismer i medievärlden.

Sammantaget är dagens arbetarlitteratur stark och mörk, menar Landström. Den är en "missnöjeslitteratur", som "berättar om sorg och smärta, ett epos om förlusten av livspartnern arbetarrörelsen". Men Landströms bok om denna litteratur är upplyftande, lärorik och fängslande; den väcker läslust. Intresseväckande textanalyser och tänkvärda resonemang lyfter fram lätt förbisedda aspekter av texterna och sätter in dem i samtidspolitiska och historiska sammanhang. Boken har inga akademiska anspråk, men tar stöd av relevanta presskällor och trovärdig forskning, om än utan referenser.

118612_02.jpgRasmus Landström övar upp en ny blick, skriver Beata Agrell.

Boken är också spänstigt disponerad. Avstamp tas i en grinig 80-talsdebatt, där arbetarförfattare beskrevs som "abortörer på diktkonsten" - samtidigt som en hel kohort av sådana abortörer mobiliserades i det tysta för att träda fram ett drygt decennium senare. Ett tidigt kapitel behandlar definitionsfrågor, äldre diskussion kring begrepp som "proletärförfattare" och "arbetarlitteratur" och termernas möjliga innebörd idag. Bokens fortsättning är inte helt kronologisk utan växlar mellan epokerna. Först de två sista av bokens tio kapitel återvänder till dagens situation och arbetarlitteraturens möjliga framtid.

Genom framställningens historiska rörlighet belyses förskjutningarna i litterär och samhällelig tradition, men också vad som lever kvar. Arbetarrörelsens resa från genombrott till sammanbrott tydliggörs inte minst i prekariatskildringarna, men den brukslitterära inriktningen från arbetarlitteraturens barndom gör sig fortfarande påmind: inte bara i Jenny Wrangborgs engagerade klassdiktning, utan också i den existentiella reflexion kring exploatering och osäkra villkor som präglar mycket av den nya arbetarlitteraturen. Att arbetarlitteraturen ska angå och brukas av människor tycks fortfarande viktigt, även om klassperspektivet försvagats; 80-talets föreställning om litterär autonomi verkar avlägsen.

Landströms bok ger många nya insikter, även för den som är förtrogen med den nya arbetarlitteraturen. Inte minst textanalyserna kan ge synvändor. Johans Jönsons jagiska klasshatsdiktning i genombrottsboken Efter arbetsschema (2008) saknar både klassolidaritet och medkänsla med de gamlingar som arbetet gäller - det är i så måtto en motbjudande bok. Men Landström visar att texten innehåller till exempel marxistiska markörer som motverkar bokstavstolkning, hejdar läsandet och driver fram reflexion. Ordflödet med alla utfall uttrycker ingen författarposition, utan "används för att skapa en specifik läsarposition". Från den positionen framstår denna till synes självbiografiska bekännelse från en frustrerad författare snarare som ett gestaltat vittnesbörd om "en postsocialistisk värld, där politik bedrivs under Facebookalgoritmernas tyranni och där klasskampen individualiserats"; här finns "bara hatet kvar, arbetarrörelsen är köpt av arbetsköparna, facket har skrumpnat ihop till ett ingenting och solidariteten mellan arbetarna är inte längre möjlig". Hur motbjudande Jönsons alter ego än kan te sig har texten i det perspektivet något ytterligare och annat att säga, som är värt begrundan.

Landströms bok övar framför allt upp en ny blick för arbetarlitteraritet. En text som anlägger ett perspektiv underifrån har i allmänhet arbetarlitterära kvaliteter. Genom att själv anlägga ett sådant perspektiv kan också läsaren själv upptäcka och undersöka arbetarlitteraritet i en text. Vad jag fortfarande undrar över är dock i vad mån klassperspektiv fortfarande är relevant i arbetarlitteraturen enligt Landström. Han påpekar själv att klass i många fall har ersatts av eller underordnats identitet; ett underifrånperspektiv är relevant för alla som befinner sig i ett underläge på grund av exempelvis kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionsvariationer eller ålder, vare sig de är lönearbetare i underordnad ställning eller ej. En berättelse om en hustrumisshandlad och utarbetad VD bäddar för ett perspektiv underifrån - men inte blir den väl arbetarlitteratur för det? Exemplet är extremt men synliggör ett problem: är arbetarlitteraritet en kvalitet hos texten eller ett perspektiv hos läsaren? Kanske kunde berättelsen om den misshandlade VD:n läsas i ett arbetarlitterärt perspektiv med inriktning på hur strävan efter vinstmaximering påverkar empati och moral? Men arbetarlitteratur blir det kanske inte fråga om förrän fokus riktas på firmans anställda?

118612_03.jpg

Problemet är, skriver Landström själv, att identiteter som genus, etnicitet etc. är kulturella kategorier, medan klass är en ekonomisk kategori. Dessa kategorier får inte förblandas. Identitetspolitik syftar till att "uppnå acceptans för olikhet", medan klasspolitik syftar till att "avskaffa olikheter grundade i sociala förhållanden", eller rättare: att avskaffa sociala förhållanden som skapar ojämlikhet. Arbetarens "olikhet" är däremot redan accepterad - det är ju det som är problemet! En lönearbetare blir varken jämlik eller jämställd så länge hen måste sälja sin arbetskraft till en arbetsköpare och därmed avsäga sig makten över både arbetskraft och arbetsresultat. Lönearbetande kvinnor och invandrare får det inte bättre för att deras "olikhet" med män och infödda svenskar accepteras. Klass och lönearbete är oskiljaktiga, och därför har jag svårt att tänka mig en arbetarlitteratur utan klassperspektiv. Den bästa arbetarlitteraturen idag tar in genus och etnicitet men insatta i ett klassperspektiv. Här finns mycket att göra!

I Arbetarlitteraturens återkomst har Rasmus Landström dock uträttat långt mer än titeln säger. Boken är kunskapsrik, tankeväckande och stimulerande på alla sätt. Men jag har en invändning, som på sätt och vis gäller just dessa förtjänster. Det saknas en samlad översikt av den tidigare arbetarlitteraturforskning som bokens kunskap i mycket härrör från. Många föregångare nämns förvisso under textens gång, men inte systematiskt, i sitt rätta sammanhang eller med källhänvisningar, som gör att man hittar skriften. Ibland används fotnoter, men mest för kommentarer, och även där anförs arbeten utan referenser. Dessutom vimlar boken av i och för sig relevanta statistiska uppgifter och siffror, men utan källhänvisningar. Till detta kommer att boken också saknar litteraturlista på alla de hundratals titlar som nämns. Allt detta minskar bokens användbarhet, inte minst i folkbildningen: läsaren kan inte hitta nämnda skrifter och gå vidare själv. Men sådana brister kan lätt lösas: i nästa upplaga hoppas jag på både litteraturlista och fotnoter. Den boken torde bli ett standardverk på alla utbildningsnivåer.

Beata Agrell är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Hennes senaste bok är "Maria Sandel och folkbildningen", 2019. I Clarté 2/20 publicerades en förkortad version av kapitel 4 i Rasmus Landströms bok.

Arbetarlitteraturens återkomst

Rasmus Landström

Verbal förlag. 2020.