Familjehistorierna är i Afghanistan sammanvävda med krig och våld och minnen av lyckligare tider. Shabane Barot följer sin släkt genom decennier av politiska förvecklingar - och drömmar om fred och utveckling.
Efter att talibanerna under sensommaren 2021 i en blixtoffensiv återerövrat makten i Afghanistan publicerades ett videoklipp på nätet som etsat sig fast hos mig. Videon visar hur unga talibankrigare roar sig på ett övergivet tivoli: de åker radiobil, sitter gränsle över pastellfärgade karusellhästar och testar fnissande utrustningen på ett lyxigt gym. Klippet är både skrämmande och rörande på samma gång: det visar soldater med automatvapen på ett nöjesfält, men också upprymda ungdomar som fått tillträde till platser de aldrig tidigare varit i närheten av. Är detta talibanpropaganda - ett triumfatoriskt långfinger till USA och västvärlden - eller tvärtom förödmjukande för soldaterna, som framstår som ganska osofistikerade när de springer baklänges på en crosstrainer? I mina ögon åskådliggör klippet något centralt om de motsättningar som präglar Afghanistan efter 40 års krig. Kanske kan det formuleras så enkelt som att offer och förövare skymtar fram samtidigt i de lekande unga männens ansikten.
Min mamma Rahima är född i Herat, Afghanistans tredje största stad, belägen i landets nordvästra del nära gränsen till Iran. Herat har en mångtusenårig historia. Staden erövrades av Alexander den store, var en knutpunkt för handeln längst Sidenvägen och fungerande under 1400-talet som huvudstad i det timuridiska riket, berömd för sitt rika intellektuella och kulturella liv. Bebyggelsen i Herats stadskärna vittnar om stadens förflutna, men många av de antika och medeltida byggnaderna befinner sig i ett bedrövligt tillstånd. När jag besökte Herat år 2007 var man i full färd med att restaurera citadellet i stadens centrum, som uppfördes på 300-talet före Kristus och därefter raserats och återuppbyggts ett antal gånger. Det så kallade Musallakomplexet från 1400-talet, berömt för sitt vridna kupoltak och sina tjugo utsmyckade minareter, låg dock i ruiner. Flera minareter sprängdes av britterna i slutet av 1800-talet och hundra år senare bombades komplexet från luften av Sovjet. När jag besökte platsen var det bara en av minareterna som stod någorlunda upprätt, lutande framåt som en lös tand, genomborrad av kulhål och kratrar.
På 1950-talet uppmuntrade statsmakten i Afghanistan flickornas skolgång. Bild: Eva Wernlid
Rahima växte upp på 1950-talet, en tid då flickors skolgång uppmuntrades av statsmakten. Som den franske islamologen Olivier Roy visar i sin bok Islam and Resistance in Afghanistan (1990) har moderniseringen av landet alltid drivits på uppifrån, en process som gått hand i hand med statens försök att utöka sitt inflytande. Det traditionella afghanska rättsväsendet och utbildningssystemet utvecklades inom de religiösa institutionerna och drevs utanför statens kontroll. I sunniislam finns ingen motsvarighet till det hierarkiskt organiserade prästerskapet inom kristendomen; mullorna och de religiöst lärde, ulama i plural, var istället organiserade i löst sammansatta nätverk. Mullan som undervisade i den religiösa grundskolan, madrasa, hade i regel ingen högre utbildning. Den som titulerade sig alim hade däremot bedrivit avancerade teologiska studier, ofta vid en islamisk högskola utanför Afghanistan. De reformsinnade afghanska monarker som satt vid makten i början av förra seklet eftersträvade statlig kontroll av den religiösa sfären. Under 1920-talet påbörjades därför arbetet med att etablera ett sekulärt utbildningssystem. Det satsades särskilt på att bygga upp en teologisk institution vid universitet i Kabul, där ulama kunde utbildas under statlig insyn. Systemets räckvidd var dock begränsad: på landsbygden var det fortsatt mullan och madrasan som gällde för skolbarnen.
En motsvarande process ägde rum inom juridikens område. I de södra delarna av Afghanistan, som domineras av folkgruppen pashtuner, samexisterade den stambaserade rätten pashtunwali jämte det islamiska rättssystemet, sharia. Pashtunwali var många gånger mer restriktiv än sharia, bland annat gällande kvinnors rättigheter. Rättskipningen sköttes internt av lokala ledare, medan sharia uttolkades av ulama med skolning i den islamiska rättstraditionen. Landet saknade en kodifierad nationell lag fram till 1920-talet, då kung Amanullah Khan lät stipulera i den nyskrivna konstitutionen att Afghanistan skulle ha två parallella - men i praktiken överlappande - rättssystem. Sharia och den nya sekulära rätten skulle hanteras vid separata statliga domstolar av statligt utbildade domare, ett sätt att institutionalisera och homogenisera rättstillämpningen. En utbildad tjänstemannaklass var en förutsättning för att detta moderniseringsprojekt skulle fungera, därav de stora satsningarna på utbildningssystemet. Ironiskt nog var det just inom den unga och sekulärt utbildade gruppen som det viktigaste motståndet mot den afghanska monarkin skulle komma att ta form: det islamistiska och det kommunistiska.
Olivier Roy, som i sin forskning huvudsakligen ägnat sig åt islamismens globala framväxt, betonar diskontinuiteten mellan den afghanska islamiströrelsen och landets religiösa och kulturella traditioner. Islamisterna var en produkt av moderniteten och det reformerade utbildningssystemet. De skilde sig såväl sociologiskt som ideologiskt från ulama, förvaltarna av den klassiska islamiska kunskapstraditionen. Flera av den afghanska islamiströrelsens grundare undervisade i teologi vid den statliga institutionen på universitetet i Kabul och hade själva studerat i Egypten, där de tagit stort intryck av Muslimska brödraskapet. Under rörelsens framväxt på 1960-talet var universitetet dess viktigaste bas och man rekryterade medlemmar bland studenter, främst vid de teologiska och naturvetenskapliga fakulteterna. Islamisterna var fientligt inställda till monarkin, stormakternas inflytande i landet och naturligtvis också till den kommunistiska rörelsen. Målet var att etablera en massrörelse och ta makten för att grunda en islamisk stat.
Herat, en stad med mångtusenårig historia. Bild: UN/Eric Kanalstein
Kommuniströrelsen hade samma sociala bas som islamisterna, det vill säga studenter och intellektuella vid universitetet. Afghanistan var inte industrialiserat, det fanns ingen arbetarklass att tala om och kommunisternas stöd på landsbygden var obefintligt. Till skillnad från islamisterna gjorde kommunisterna heller inga försök att mobilisera utanför storstäderna. Rörelsens trumfkort var det starka stöd som man åtnjöt inom delar av armén, bland de många officerare som fått sin militära utbildning i Sovjetunionen. Inom det afghanska kommunistpartiet People's Democratic Party of Afghanistan (PDPA) som grundades 1965, rasade intensiva fraktionsstrider mellan den moderata Parchamfalangen och det stalinistiska Khalq.
Afghanistan beskrivs ofta som ett offer för stormakternas spel. Under hela 1800-talet konkurrerade Storbritannien och Ryssland om inflytande i landet. Storbritannien var i militär konflikt med Afghanistan tre gånger under denna period. Det sista av de anglo-afghanska krigen utkämpades år 1919 och resulterade i ett ömsesidigt erkännande av Durrandlinjen, gränsen mellan Afghanistan och det som senare skulle komma att bli Pakistan. Då Durrandlinjen i likhet med många andra koloniala gränser skär rakt igenom en befolkning - i detta fall pashtunerna - har gränsfrågan spökat för länderna sedan dess.
Stormakternas interventioner i Afghanistan har haft katastrofala effekter för samhällsutvecklingen i landet. Men den sociala och politiska dynamiken inom Afghanistan har också spelat en avgörande roll för händelseutvecklingen. Om man bara fokuserar på stormakternas agerande hamnar de andra aspekterna i skymundan och Afghanistan framstår som en bricka i ett spel eller en plats där tiden står still, befolkad av nobla vildar som värdesätter sin frihet framför allt annat. Denna bild har varit mycket etablerad i väst. Den tragiska utvecklingen i Afghanistan måste förstås utifrån den dynamik som uppstått mellan såväl inhemska som utländska krafter.
1973 störtade den afghanska premiärministern Daoud Khan sin svåger, kung Zahir Shah, från tronen med hjälp av en grupp PDPA-anslutna officerare. Islamiströrelsen blev den nya regimens första offer. Hundratals islamister greps och flera av rörelsens ledargestalter flydde till Pakistan, där de fick en fristad av president Bhutto som mot bakgrund av konflikten om de pashtunska gränsområdena var fientligt inställd till Daoud Khan. Islamisterna erhöll militär träning av den pakistanska armén och försökte mobilisera den afghanska befolkningen att resa sig mot Daoud Khan, utan någon större framgång. De saknade fortfarande folkligt stöd. Roy skriver: "folket betraktade inte islamisterna som Islams försvarsstyrkor, lika lite som de betraktade Daoud-regeringen som pro-kommunistisk." Daoud Khan blev med tiden allt mer auktoritär. Han klippte banden till PDPA och utsatte partiet för hård politisk förföljelse.
I efterhand skulle perioden då min mamma och hennes syskon växte upp te sig som en guldålder i Afghanistan. Den politiska turbulensen under 1960- och det tidiga 1970-talet hade ingen avgörande inverkan på deras vardagsliv. Daoud Khans maktövertagande framstod som en i raden av palatskupper. Rahima flyttade till Kabul för att studera vid universitet där, hade tjusiga kläder av västerländskt snitt och åtnjöt en relativt stor frihet givet förutsättningarna - Afghanistan var fortfarande ett konservativt samhälle. De statliga departementen och flera av universitetets fakulteter hade samarbeten med utlandet och erbjöd unga afghaner stipendier och studieresor till USA, Indien eller Europa. Flera av Rahimas syskon fick möjlighet att åka. "Vi var på frammarsch" förklarar hon. Framtiden såg ljus ut. Krig, kaos och exil fanns ännu inte på kartan.
Missnöjet med Daoud Khans styre växte dock. I april 1978 störtades han av ett enat PDPA med starkt stöd av landets militära ledning i den så kallade Saurrevolutionen. De rivaliserande PDPA-fraktionerna Parcham och Khalq samarbetade initialt, men det dröjde inte länge förrän de interna maktstriderna åter rasade. De hårdföra khalqisterna fick överhanden. I storstadsregionerna fanns initialt ett visst stöd för kommunisterna, men i stora delar av landet var motståndet utbrett. Detta hanterade den nya regimen med skoningslöst våld. Meningsmotståndare massarresterades, avrättades eller "försvann" i Kabuls ökända fängelse Pol-e Charki. Ulama, liberaler och maoister - de senare tillhörde i regel landets shiitiska minoritet - drabbades särskilt hårt men även "vanliga" människor greps på lösa grunder. På landsbygden var det framförallt lokala ledare och representanter för de sufiska ordnarna, vars folkliga förankring var mycket stark, som blev måltavlor. Olivier Roy uppskattar att mellan 50 000 och 100 000 människor förlorade livet mellan april 1978 och december 1979.
Kung Zahir Shah, störtad 1973.
Regimen sjösatte i januari 1979 en jordreform som byggde på en minst sagt bristfällig analys av förhållandena inom det afghanska jordbruket. Man modellerade reformen på antagandet att befolkningen levde i kärnfamiljer, vilket aldrig varit fallet på landsbygden. Inte bara de stora jordegendomarna utan även småböndernas mark omfördelades, vilket resulterade i alltför små och improduktiva enheter. De sociala strukturerna på landsbygden slogs sönder utan att staten kunde erbjuda något nytt i deras ställe, vilket medförde att de tidigare kollektivt förvaltade bevattningssystemen bröt samman samtidigt som det blev brist på utsäde. Enligt en undersökning som regimen genomförde 1982 var den jord som omfördelades i omkring 50 procent av fallen obrukbar på grund av vattenbrist, brist på redskap eller dålig jordkvalitet. Roy argumenterar för att det hela, snarare än att utgöra en seriös jordreform, var ett led i khalqisternas övergripande projekt att slå sönder det afghanska samhällets traditionella strukturer. Massarresteringarna och avrättningarna ser han som ytterligare en del av samma projekt. Sven Lindqvist beskriver det i sin Afghanistanbok Elefantens fot (1986) som "en revolution utan folk" - det fanns inga politiskt formulerade eller folkligt förankrade krav på jordreform underifrån.
Rahima hade redan innan Saurrevolutionen bröt ut fått en treårig utbildningstjänst i New Delhi och lämnade Afghanistan med stor oro i september 1978. Hon reste tillbaka i juli året efter för att gå på sin lillasysters bröllop och beskriver den utbredda paranoia och rädsla som rådde i Kabul då. Det gick rykten om att regimen hade tillgång till avancerad avlyssningsteknologi och kunde höra de samtal som fördes mellan hemmets fyra väggar. Alla visste att människor fördes bort och försvann. Samtidigt växte motståndet ute i landet med väpnade uppror på en rad platser. Herat var ett av de starkaste urbana motståndsfästena. När sovjetiska stridsvagnar rullade in över gränsen i december 1979 hade regimen förlorat greppet över stora delar av landet.
Min morbror Afzal anslöt sig till motståndsrörelsen under den sovjetiska ockupationens tidiga skede. Eftersom Herat var belägrat av sovjetiska trupper använde upprorsmakarna de närbelägna byarna som bas. De kunde dock glida in och ut ur staden för att träffa sina familjer. I oktober 1980 greps Afzal i sitt hem vid just ett sådant tillfälle och fördes bort tillsammans med sin fjortonåriga son Shafiq. Afzal hamnade först i klorna på säkerhetspolisen KHAD och placerades därefter i Pol-e Charki. Fängelset uppfördes under 70-talet på Daoud Khans initiativ och i en av livets grymma ironier hade Afzals dotter Amina varit en av de arkitektstudenter som arbetat med ritningarna. Efter att Shafiqs förtvivlade mamma vädjat till polisen släpptes han och flydde ensam till Storbritannien via Pakistan. Afzal hölls kvar och kom att bli en ledargestalt bland de internerade i Pol-e Charki, vilket kanske förklarar att han plötsligt avled i december 1981. Hans medvetslösa kropp fördes till ett sjukhus där han under oklara omständigheter dog efter några dygn. Cykeln av arresteringar och avrättningar fortsatte.
De afghanska islamister som flytt till Pakistan under Daoud Khans tid kom att utgöra ledningen för motståndsrörelsen mujahedin. Rörelsen fick ekonomiskt och militärt stöd samt träning av USA, Pakistan och Saudiarabien. Mujahedin var en fraktionerad rörelse vars styrkor var knutna till inte mindre än sju rivaliserande politiska partier. Vissa av dessa var traditionalistiska och monarkistiska men merparten islamistiska. Etniska, sociala och politiska motsättningar skar genom rörelsen som trots detta lyckades utgöra ett effektivt motstånd mot ockupationen. Lindqvist intervjuar i Elefantens fot ledarna för de olika motståndspartierna. Som socialist brottas han med sina aversioner mot deras politiska projekt, samtidigt som han helhjärtat stöder det afghanska motståndet. På oefterhärmligt lindqvistskt vis försöker han se förbindelserna mellan den afghanska kampen mot sovjetisk imperialism och den svenska socialismens intressen, för att resonera sig fram till ett stöd för Afghanistan på socialistisk grund.
Rahima flyttade till Kabul för att studera.
Rahima kan räkna upp namnen på en lång rad släktingar, grannar, vänner och bekanta som förlorade livet under den nio år långa sovjetiska ockupationen. De som inte mördades av regimen eller dog i kriget avrättades av mujahedin för verkliga eller påstådda kommunistsympatier.
När Sovjetunionen till slut lämnade Afghanistan skedde det under förödmjukande former. Varför invaderade de från första början? Den officiella förklaringen var att man agerat på en inbjudan från den afghanska regimen - samma regim som störtades från makten av de sovjetiska trupperna så fort dessa nådde Kabul. Den brittisk-pakistanske journalisten Tariq Ali drar i en text skriven 1983 slutsatsen att man inom det sovjetiska ledarskapet var säkra på att vinna en snabb seger. USA betraktades som alltför försvagat av förlusten i Vietnam och utvecklingen i Iran och Nicaragua för att intervenera. Att afghanerna skulle ha någon försvarsförmåga var uteslutet.
Tankarna går förstås till det pågående kriget i Ukraina. Skillnaderna är många men i Afghanistan är de långsiktigt destruktiva effekterna av en invasion som smular sönder städer och gör civila till måltavlor uppenbara. Den sovjetiska invasionen av Afghanistan kastade landet in i en spiral av våld som vi ännu inte sett slutet på.
Efter det sovjetiska tillbakadragandet 1989 utbröt ett inbördeskrig. Mujahedin vände vapnen mot varandra samtidigt som de fortsatte slåss mot den förvånansvärt ståndaktiga regeringen, som tonat ned sitt kommunistiska förflutna ordentligt. Regeringen leddes för övrigt av Rahimas gamla klasskamrat Mohammad Najibullah. Han kom sedan att torteras till döds och släpas efter en bil genom Kabuls gator av talibanerna, när de intog staden 1996.
Rahima besökte Afghanistan 1994, sexton år efter att hon flyttat. Då var hon bosatt i Sverige och hade två egna barn men nästan hela den afghanska familjen fanns kvar i ett Herat som förändrats i grunden: byggnaderna sönderskjutna, människorna lemlästade, fruktträden nedhuggna.
Det rådde under denna period en utbredd laglöshet i Afghanistan. Lokala krigsherrar och deras styrkor åtnjöt straffrihet och våldet mot civilbefolkningen var utbrett. Talibanerna red under sin väg till makten på en våg av missnöje med det kaos som orsakats av de forna hjältarna i motståndrörelsen. Deras mytomspunna ledare mulla Omar och hans närmaste män var själva före detta befälhavare som nu organiserat sig i syfte att utrota vad de betraktade som ogudaktig anarki i landet. Målet var att besegra mujahedin och etablera en strikt islamisk stat.
Den pakistanska säkerhetstjänsten verkar ha spelat en central roll vid talibanernas tillblivelse, även om det finns motstridiga uppgifter om relationens exakta karaktär. Talibanrörelsens fotsoldater utgjordes av afghanska krigsflyktingar i Pakistan: barn och ungdomar som rekryterades från saudifinansierade madrasor där många fattiga familjer placerat sina söner. De unga talibanerna saknade många gånger band till det traditionella afghanska samhället, då de vuxit upp i krig eller exil. Det våldsamma motståndet mot "moderna" fenomen (tv, all musik inklusive fågelsång, kvinnors deltagande i samhället) är välkänt. Den pakistanske journalisten Ahmad Rashid beskriver i sin inflytelserika bok Talibanerna (2000) rörelsen som historielös, utan kunskap eller intresse för den klassiska islamska kunskapstraditionen. Talibanerna delade inte heller den islamistiska rörelsens ambitioner att bygga massrörelser och statsbärande partier, utan betraktade hela det politiska ramverket som västerländskt och därför förkastligt. Talibanernas ideologi var enligt Rashid ett slags legering av en pakistanskt och saudiskt influerad religiös nyfundamentalism och Pashtunwali (rörelsen var i stor utsträckning pashtunsk). Talibanernas ståndpunkter representerade något helt nytt, som förmådde fylla det ideologiska tomrum som uppstått i Afghanistan när såväl det traditionella samhället som islamismen kollapsat.
Den sovjetiska invasionen kastade in landet i en spiral av våld. Kabul 2003. Bild: Eva Wernlid.
När USA inledde sin Operation Enduring Freedom i oktober 2001 stod det snart klart att talibanernas dagar var räknade. Motivet för insatsen var vedergällning för elfte september-attackerna. Amerikanerna var på jakt efter vadsom av George W Bushs regering kallades för "bad guys". Kriget såldes dock in som en humanitär insats, i syfte att befria de afghanska kvinnorna och införa demokrati och mänskliga rättigheter.
Den amerikanska journalisten Anand Gopal ger i sin lysande reportagebok No good men among the living (2014) en skakande redogörelse för invasionens många felsteg. Talibanerna lade snabbt ned sina vapen. Många försökte kapitulera under ordnade former och förhandla om sin framtid med amerikanerna, som dock avvisade alla fredstrevare. Gopal visar hur flera personer som idag är högt uppsatta inom talibanrörelsen tidigare försökt överlämna sig till amerikanerna. Då de insåg att USA var ute efter hämnd snarare än stabilitet i Afghanistan flydde de i stället landet och lade grunden för den återkomst som vi ser idag.
Gopals bok fokuserar på Afghanistans södra delar, där han under många år rest runt på landsbygden och intervjuat såväl talibaner som krigsherrar och civila. Invasionen har haft fullständigt katastrofala följder för befolkningen. Amerikanerna gjorde sig snabbt beroende av de forna krigsherrar som störtades av talibanerna på 1990-talet. Med amerikanskt bistånd kom dessa åter till makten i regioner där de på goda grunder varit fruktade och avskydda. Med hjälp av amerikansk finansiering kunde krigsherrarna bygga upp och beväpna privata miliser och återupprätta sina skräckvälden. En strid ström av bad guys levererades till de amerikanska trupperna, som transporterade dem till CIA:s så kallade "black sites" - hemliga fängelser där tortyr är legio - på militärbasen Bagram eller utanför Afghanistans gränser. Vissa flögs hela vägen till Guantánamo. Många av dessa personer saknade kopplingar till talibanerna och al Qaida: de forna krigsherrarna angav sina rivaler och meningsmotståndare. Amerikanerna var medvetna om hur opålitliga dessa underrättelser var, men satt fast i det system som de själva skapat. Dessutom var det nödvändigt att kunna visa upp bad guys för att blidka hemmaopinionen.
Amerikanerna byggde upp den militära infrastruktur som insatsen krävde genom upphandlingar, där lukrativa avtal slöts med krigsherrar som tjänade enorma summor på kuppen. USA:s agerande stärkte således direkt och indirekt några av de mest destruktiva krafterna i Afghanistan, vilket försvårade den USA-stödda regimens försök att ta kontroll över landet. De avgrundsdjupa klyftor mellan stad och landsbygd som alltid funnits snarast fördjupades under ockupationen, som Gopal visar i reportaget "The Other Afghan Women" publicerat i the New Yorker i september 2021. Här har han intervjuat kvinnor i sedan länge talibankontrollerade områden på landsbygden. Alla han talat med föredrar talibanerna framför koalitionsstyrkorna och krigsherrarna. Deras frihet är lika inskränkt under talibanerna som den varit under den USA-ledda ockupationen, men med talibanerna slipper de i alla fall angiveriet, de nattliga räderna och försvinnandena.
I storstadsregionerna har kvinnornas förutsättningar under de senaste tjugo åren sett annorlunda ut: många fick åter möjlighet att studera och arbeta efter åren av total repression. Mina jämnåriga kusinbarn i Herat tillhör denna grupp. När jag reste dit år 2007 på mitt första och kanske sista besök i landet gav de uttryck för en mycket försiktig optimism. Den panik som utbröt i Kabul i augusti 2021 när talibanerna närmade sig staden vittnar om en utbredd rädsla hos den urbana befolkning som trots allt satt sin tillit till retoriken om demokrati, förändring och frihet. Vissa argumenterar för att västmakterna borde ha stannat i landet, men givet de strukturella missförhållanden som rått under ockupationen och den korrumperade regeringens snabba sammanbrott efter koalitionsstyrkornas tillbakadragande är det svårt att se vilka positiva effekter som en fortsatt närvaro hade fört med sig. Operation Enduring Freedom har inte lyckats bygga upp en enda varaktig struktur som kunnat trygga eller försvara befolkningens rättigheter. Talibanernas återkomst är mardrömslik och det är mycket svårt att se något positivt utfall för landet, men den USA-ledda koalitionens ockupation är lika omöjlig att försvara.
Titeln på Anand Gopals bok är lånad från ett pashtunskt ordspråk: "det finns inga goda män bland de levande och inga onda bland de döda". Jag tänker på det när jag ser de unga talibanerna åka karusell i videoklippet från nöjesfältet. De har levt liv som trasats sönder av krig, och de har i sin tur själva bidragit till att trasa sönder andras. Verkligheten är komplicerad, vilket förmodligen bidragit till att många i väst känner utmattning inför Afghanistanfrågan, något som Sven Lindqvist konstaterade redan 1985.
Rahimas storasyster och hennes familj lämnade Herat i augusti 2021 i samband med talibanernas intåg men nu har några av dem återvänt. Framtiden är oviss och landet befinner sig i ett ekonomiskt katastroftillstånd med hotande massvält: enligt FN:s beräkningar riskerar en miljon barn under fem år att svälta till döds. USA har fryst den afghanska statens tillgångar, som uppgår till sju miljarder dollar. President Biden har nyligen tillkännagett att hälften av pengarna ska tilldelas anhöriga till offren för 11-septemberattackerna.
Även om framtiden i Afghanistan ser mörk ut pågår livet, obändigt och starkt trots allt. Jag är tacksam över att ha fått besöka Herat, trots att det också var smärtsamt att se genom mammas ögon hur en värld gått förlorad.
Den danske journalisten Carsten Jensen skrev en artikelserie om Afghanistan som publicerades i Dagens Nyheter i januari 2009, några år efter mitt besök. Han öppnar på följande vis: "Jag är på väg till en främmande planet och havets botten. Den enda skillnaden är att jag inte behöver någon syrgastub. I Afghanistan finns det fortfarande syre i atmosfären, men annars är omgivningarna lika avvisande och främmande som Marianergraven." Denna bild av Afghanistan - som en fientlig och fundamentalt annorlunda plats - har präglat rapporteringen under många år. Men de som bor i Afghanistan är inte alls särskilt olika oss. Deras liv står i förbindelse med våra på en rad uppenbara och mindre uppenbara vis.
Lindqvist skriver i sin bok att förbindelserna människor emellan är etiskt förpliktigande. Han letar efter kopplingen mellan de olika kamperna - den afghanska motståndsrörelsens och den svenska vänsterrörelsens - på ett sätt som var typiskt för delar av hans generation. Vilka kamper som kommer att definiera Afghanistan framöver återstår att se, men idag behöver vi inte leta särskilt länge efter gemensamma intressen: klimatförändringarna kastar sin skugga över hela planeten. Kanske kommer sammanlänkandet av de globala kamperna för överlevnad att bli vår viktigaste uppgift i framtiden.
