Clarté talar med Anders Fänge och Peter Hjukström, veteraner från Svenska Afghanistankommitténs arbete i det svårt krigshärjade landet.
Utrikesminister Ann Linde har sagt att "inte en spänn" av svenskt bistånd kommer att gå till talibanerna. Vad får det för konsekvenser?
Anders Fänge: Den afghanska ekonomin är extremt biståndsberoende, biståndet stod för 75-80 procent av den offentliga inkomsten. Det finns två sorter: det humanitära som sätts in i akuta krislägen och utvecklingsbiståndet som är mer långsiktigt. När talibanerna återerövrade makten slutade alla gamla biståndsgivare att ge pengar. De stora programmen inom hälsovård och utbildning började kollapsa, då inga löner utbetalades. Arbetslösheten har skjutit i höjden. I stället för att strypa biståndet borde man ha väntat för att se åt vilket håll regimen utvecklat sig. Nu står Afghanistan inför en humanitär katastrof. De senaste åren har det varit en svår torka. Landet har drabbats av ett skördebortfall på cirka 40 procent, framför allt på vete. Även tidigare importerade man mycket vete, nu saknas pengar till det. Det kommer en del humanitärt bistånd från FN och NGO:er, men sjukhusen fylls av svältande barn. Om ingenting görs innan sommaren kommer 97 procent av befolkningen att hamna under den nedre fattigdomsgränsen, enligt FN-organet UNDP. USA:s ekonomiska sanktioner mot landet, där man bland annat har beslagtagit den afghanska centralbankens valutareserv, har lamslagit all kommersiell verksamhet. Handeln stryps långsamt, och internationella banker vill inte vara verksamma i landet. Nordea vägrar att föra över Svenska Afghanistankommitténs (SAK) medel.
Peter Hjukström: Det är ytterst ledsamt. Sverige har i praktiken varit krigförande i Afghanistan. Vi har haft militära rådgivare på plats som utbildat de afghanska regeringstrupperna. SAK har i huvudsak varit verksamt ute på landsbygden, där den centrala statsmakten är avlägsen. Tack vare SAK har flickor kunnat gå i skolan. SAK:s mål har varit att lyfta den fattigaste delen av Afghanistan. Man har fått pengar från SIDA, men även en del från FN. Till de olika regeringarna i Afghanistan har SAK hållit armlängds avstånd. Sveriges militära inblandning försvårade arbetet. Afghanerna måste själva få bestämma sitt eget lands utveckling utan utländsk inblandning. Om man tittar på Afghanistans historia så fanns det växande vänstergrupper i storstäderna under 1970-talet, men man saknade förankring i folkdjupen. Jag brukar kalla det dåvarande afghanska kommunistpartiet för Afghanistans Kungliga Kommunistparti. Dess stora akilleshäl var att man idiotförklarade landets bönder. Socialism är ett begrepp som är kontaminerat för lång tid framöver.
Bild: Eva Wernlid.
Sverige har en skyldighet att hävda den mest grundläggande mänskliga rättigheten, nämligen den att få leva. Men läget i Afghanistan har sedan 1978 förvärrats. Idag är medellivslängden 45 år, det innebär att de allra flesta aldrig har upplevt fred. När USA gick in 2001 visade opinionsmätningar att omkring 60 procent av befolkningen stödde att man gjorde sig av med talibanerna. USA bombade sedan bort det stödet. I Afghanistan lever man ofta i storfamiljer med flera generationer under samma tak. Dödar du en av dem så blir du hela storfamiljens fiende.
Omvärlden måste konstatera faktum, att talibanerna nu styr Afghanistan.
Vilka är talibanerna? Vad är deras sociala bas? Vilka är deras politiska mål?
AF: Talib är ett arabiskt ord som betyder den som söker kunskap. De var religiösa studenter som ingick i den afghanska gerillan mujahedin under den sovjetiska ockupationen, framför allt i södra Afghanistan. Efter det sovjetiska uttåget plågades Afghanistan av inbördes strider mellan olika krigsherrar. Talibanerna blev populära genom att kräva lag och ordning. När de intog Kabul 1996 så sade de först att de skulle sammankalla en nationalförsamling. Men maktens sötma blev för stark så det genomförde de aldrig.
Deras ideologiska bas är deobandism, en riktning inom islam som uppstod i Indien på 1860-talet efter Sepoysupproret. Den var från början antiimperialistisk och pacifistisk. Deobandism handlar mycket om att gå tillbaka till de islamska urkunderna. Efter 1948 hade denna rörelse sin bas i Pakistan. Många av afghanerna har gått i deobandistiska skolor i Pakistan, finansierade av Saudiarabien. Det som lärts ut där är en legering av deobandism och wahhabism. Talibanerna var på 1990-talet emot allt västerländskt inflytande, men på landsbygden kunde de vara mer pragmatiska. SAK kunde driva skolor, även för flickor. I Kabul blev de hårdare och mer fundamentalistiska. Idag är de inte samma rörelse som tidigare. Ledningen har suttit i exil i Doha och deltagit i internationella konferenser. På nittiotalet hade man offentliga avrättningar och piskningar utanför moskéerna. Nu är tongångarna från den talibanska ledningen avgjort mjukare. Dock har en del summariska avrättningar skett. Detta kan man tolka på två sätt: antingen så spelar man dubbelt eller så saknar man kontroll. Talibanrörelsen har varit en rörelse med stor bredd som samlats kring ett enda mål: att driva ut USA. Jag tror att de blev lika förvånade som vi över hur lätt de kunde ta över landet. Man har inte haft förmågan att bygga upp en stark centralmakt utan lämnat över mycket till provinsiella skuggregeringar med stor autonomi. Det är den förklaring jag lutar åt.
Anders Fänge.
PH: Talibanerna har främst varit baserade på den pashtunska landsbygden. USA:s angrepp slog inte ut talibanerna helt utan de byggde åter upp sig ute på landsbygden. Det är nästan omöjligt att säga vad de vill, men det nuvarande ledarskapet verkar vara mer pragmatiskt. Bland annat har man givit full amnesti till alla som tjänat den gamla regimen. Det har dock inte förhindrat omkring 100 utomrättsliga avrättningar. För att sätta detta i perspektiv kan man tänka på våra europeiska grannländer; omkring 4 000 kollaboratörer avrättades i Frankrike efter andra världskriget. Nu har ledningen för talibanerna till exempel betonat att flickor och pojkar ska ha lika rätt till utbildning. Redan på 90-talet lät talibanerna flickorna gå i skolan.
Deras politiska mål skiftar med vem man frågor. Som politisk rörelse har man velat slänga ut de utländska ockupanterna och få bukt med den inhemska korruptionen. Det är en bravad att de lyckats besegra en supermakt, det talas det alldeles för lite om. Jag reste mycket i Afghanistan under femton års tid och hade många samtal. Jag såg aldrig några tendenser till separatism, trots att man tillhör olika etniska grupper. De betraktade sig om afghaner. Dagens talibanrörelse kan man betrakta som en uppdaterad version. Omvärldens reaktion spelar förstås stor roll. Isolering stärker de extrema krafterna. USA:s roll är lika smutsig som Sovjets. Man har inte kunnat erkänna att man gjort fel och hämnas nu genom att till exempel frysa valuta som kunnat lindra den ekonomiska krisen.
Vilka följder fick USA-alliansens anfall?
AF: Den yttersta konsekvensen är att talibanerna har återkommit. USA gick inte in i landet med det afghanska folkets bästa intresse för ögonen utan för att hindra islamistisk terror. En del bra saker skedde: fler kom i utbildning, kvinnornas situation förbättrades, i synnerhet i storstäderna, hälso- och sjukvårdssystemet blev bättre. Telefonnätet och infrastrukturen utvecklades. Men av de hundratals miljarder som satsades så försvann mycket i korruption. USA trodde att det skulle gå snabbt att ta kontroll över Afghanistan, siktet var redan inställt på Irak. Men man insåg ganska snabbt att det behövdes fotsoldater, så man allierade sig med de krigsherrar som talibanerna drev bort på 1990-talet. Det blev början på den korruption och det maktmissbruk som präglade den USA-stödda regeringen och underlättade talibanernas återkomst.
Peter Hjukström.
PH: Jag var dagligen i de stora medierna när kriget bröt ut. Jag sade att afghanerna inte kommer att lägga sig platta och acceptera detta. Det tog 20 år för omvärlden att inse att jag hade rätt. Man har bestulit Afghanistan på 20 år av utveckling. I svenska medier har rapporteringen varit koncentrerad på Kabul och den svenska militärbasen utanför Mazar-e Sharif. Men 75-80 procent lever ute på landsbygden och har fått se sina släktingar dödade och sina byar förstörda. Det har varit en riktig soppa, en rutten imperialism. Ett team amerikanska ekonomer har försökt att räkna på vad kriget kostat USA. Cirka 100 miljoner kronor per timme 24 timmar om dygnet i nästan 20 år ger en samlad kostnad på cirka 2 biljoner kronor. Kompletterat med Sveriges och alla övriga västländers krigande tillkommer ytterligare en biljon. Totalt 2-3 biljoner kronor för ett militärt fiasko och en humanitär tragedi.
Landet är oerhört rikt på naturtillgångar, möjligen en av världens största reserver av litium. Tiden har stannat på 1978, året då Sovjetunionen invaderade. Drygt fyrtio år av krig har åsamkat stora skador, både mänskligt och materiellt. Det kommer att ta generationer att läka såren. Nu om någonsin bör omvärlden tänka om. Brutal kolonialism leder bara till elände.
