Tekniska problem med tidskriftsartiklar

Vårt artikelarkiv påverkas av ett tekniskt problem som gör att det för närvarande tyvärr inte går att se bilder i äldre tidskriftsartiklar. Vi jobbar på att lösa problemet, men tyvärr kan det ta lite tid innan bilderna är tillgängliga igen. 

Artiklarna i det nummer som är aktuellt för e-prenumeranter innehåller alla bilder.

Webbredaktionen

 

Mai Greitz, asyladvokat, om föraktet för flyktingarna. På alla vägar till Europa gick de, barnen och de unga. Många hade en obestämd ålder, men alla var de i början av sina liv. Många hade sett för mycket redan. Vuxit upp för fort och tagit för mycket ansvar.

De ensamkommande barnen, som de kallades, skulle komma att stå i centrum för debatten i Sverige om flyktingmottagandet. Bespottade, men av många också omhuldade.

De kom till fots, i grupper som slagit sig samman längs vägen. De liftade ibland, vissa kunde åka tåg en bit, andra gjorde en del av resan på livsfarligt vis hängande under karossen på en lastbil. Det tog stopp vid en gräns. Emellanåt korsade de vatten. Flyktingsmugglare var inblandade, ibland mer, ibland mindre, sällan inte alls. Det var en brokig skara, men de delade liknande livsöden. Ett stort antal kom från Iran där de bott länge, ibland hela livet som papperslösa eller med temporära tillstånd, andra kom direkt från Afghanistan. Några av dem dog på vägen.

De ensamkommande har blivit själva sinnebilden för vad en afghan är, och ändå var det ett litet utsnitt av de människor som kallar sitt hemland Afghanistan. En stor del av de ensamkommande är hazarer, en minoritet med en lång historia av diskriminering i Afghanistan. Många var från landsbygden och väldigt många hade jobbat sedan unga år, inte sällan i ohälsosamt eller tungt kroppsarbete. När barnen kom fram till Sverige spreds de ut över landet till mottagningsboenden och familjehem. Eftersom de var underåriga fick de gode män utsedda, och eftersom de sökte asyl fick de offentliga biträden för att bistå dem juridiskt. Jag drev en av de advokatbyråer som såg barn passera genom Migrationsverkets kvarnar. Jag träffade många handläggare som verkligen ville väl, som gjorde vad de kunde för att hjälpa barnen, och jag såg de som inte var lika villiga till det. Jag träffade inget barn som inte bröts ner av den utdragna väntan på beslut.

Varför kom de just då, vad gjorde att det år 2015 kom omkring 23 000 afghanska minderåriga utan vårdnadshavare till Sverige? Att vara på flykt är i regel inte en attraktiv tillvaro, men väldigt många människor i Afghanistan har genom åren haft fler skäl att lämna sitt land än att stanna kvar. Det är inte en okvalificerad gissning att fler hade blivit kvar om landet inte härjats av invasioner, konflikter, naturkatastrofer, livsmedelsosäkerhet och fattigdom, och den senaste av bördor icke att förglömma - klimatförändringarna, som får alltmer katastrofala följder.

Människor flyr i första hand inom landet, sedan till närliggande länder, men inför en pågående humanitär kris når motståndskraften hos flyktingar och värdsamhällen sakta sin gräns, tills vissa till slut söker sig vidare, längre bort. De återkommande kriserna i Afghanistan har de senaste decennierna gett upphov till en av de största och längsta fördrivningskriserna i modern historia. Bara under den sovjetiska ockupationen lämnade över sex miljoner människor landet och bosatte sig i huvudsak i Iran och Pakistan. Drivkrafterna för barn att fly är många, individuella och komplexa, men har också specifikt utlösande faktorer. Barn flyr ibland för att det är det enda de kan göra, ibland för att det är det bästa de kan göra. Väldigt sällan är det fel sak att göra.

119006_01.jpgEn uppväxt i kriget. Fattiga barn i Afghanistan.

Från år 2008 förvärrades motsättningarna och livet under ockupationen i Afghanistan. Talibanerna tog åter kontrollen över delar av landet, det korrumperade valet 2014 blev en besvikelse och från Pakistan kastades nu flyktingar ut, tillbaka till fattigdom i hemlandet. Bland flyktingbarnen i Iran fanns en rädsla för att skickas som rekryter till Syrien av de iranska myndigheterna. Samtidigt ansågs flyktvägarna just då säkrare på grund av att gränsen mellan Grekland och Turkiet öppnats. De flesta vet vad de flyr ifrån, vad man söker kan vara mer diffust, ofta en idé om vad ett bra liv skulle kunna vara. Vid asylutredningen fick barnen ofta en fråga om varför de valt att söka asyl just här. Många svarade att det berodde på att de hört att Sverige var ett bra land för barn, att barn hade rättigheter här.

Så inleddes de omtvistade och rättsosäkra åldersbedömningarna. Många av dem jag mötte visste genuint inte hur gamla de var, åtminstone inte exakt. Från de områden de kom ifrån hade det inte varit viktigt. Föräldrarna hade antecknat deras födelsedatum i husets Koran, och sen var det bra med det. Det är oklart hur många nyfödda som registreras av myndigheterna, få personer har id-handlingar (tazkira) och än färre pass. Ett pass som ändå rankas sämst i de flesta skattningar av vad som är ett pass inneboende värde: att kunna besöka andra länder. Någon ordentlig folkräkning har aldrig genomförts i Afghanistan, bland annat på grund av decennier av konflikt med stora folkomflyttningar som följd. Enligt olika uppskattningar har landet en befolkning på cirka 30 till 40 miljoner invånare, varav omkring 70 procent är under 25 år.

Ålder är bara en siffra, brukar det heta lite käckt. Men siffran betyder mycket, inte minst när du blir myndig. För många av de här barnen betydde det ofta skillnad på (åtminstone vissa) möjligheter till ett gott liv, eller inte. För de som kommit från Iran innebar en utvisning till Afghanistan att de skulle söka sig tillbaka till Iran igen, i en cirkel sluten för att fortsätta plocka frukt på förmiddagen och putsa skor på eftermiddagen. Självklart fanns det de som drog ifrån något eller några år från sin ålder. Varför skulle de inte göra det?

Snart nog började ordet skäggbarn få spridning, vilket som bekant syftade på vuxna flyktingar som försöker ljuga om sin ålder. Men invektivet är inte nytt. Det användes i Sverige för flyktingar från Tyskland på 1930-talet, och för unga flyktingar från Norge under andra världskriget. Kanske hade det en viss annan betydelse i fornnordiskan där det återfinns i Orvar Odds saga, men hotet kommer likväl utifrån: "I veten [...] att några skäggbarn äro ankomne till vår ö, och dräpa våra björnar och annat vildt."

Upprörda känslor florerade även över att majoriteten av de som kom var pojkar och unga män. Men en av de första frågor de ställde till mig som advokat var om, eller snarare när, det fanns möjlighet för dem att återförenas med sin mamma eller syster. Reaktionen från de uppretade lät inte vänta på sig: nu tar de hit sin familj också!

Alla barn är olika (de är ju också människor), vissa klarar påfrestningar bättre än andra, och vi har alla olika förutsättningar att lära oss nytt eller navigera i en ny miljö. Det fanns de som hamnade i missbruk och kriminalitet eller blev utsatta för trafficking. För de ensamkommande fanns en nio gånger högre risk för suicid än för ungdomar födda i Sverige. Oviss väntan och förhindrad familjeåterförening var avgörande. Många skulle inte ha klarat sig utan stöd och hjälp. Denna hjälp är också en berättelse om Sverige. Alla de kuratorer, lärare, familjehem, personer engagerade i föreningar, församlingar, partier eller de som bara råkat möta ett barn. Det var kvinnor, en och annan man och många, många tanter. Men de flesta barn som kommit hit har också lyckats med enorma bedrifter värda att fira. De har krånglat sig hit på livsfarliga vägar, de flesta har inte någon ordentlig skolgång bakom sig utan har arbetat sedan tidig ålder, de har på kort tid lärt sig ett nytt språk och läst in gymnasiet i ett nytt land. Jag hoppas de är stolta över sig själva.

Mai Greitz ingår i Clartés redaktion.