Sjuksköterskors kollektiva uppsägningar, Hamnarbetarförbundets kamp och hotet om vild strejk på Pågatågen. Konflikten mellan kapitalet och dem som säljer sin arbetskraft vägrar att dö ut. Är dagens konflikter inledningen till ett nytt historiskt uppsving för arbetarkampen?
Debatt och forskning om arbete och arbetskonflikter i Sverige präglas av vissa antaganden som underbygger landets nationella identitet. Visst tillbakavisas gång på gång att den svenska nationen till sitt väsen, eller av gammal historisk hävd, skulle vara den sociala fredens och kompromissernas land (senast av Erik Bengtsson i Världens jämlikaste land? 2020). Men styrkan hos idén att nationen skulle stå ovanför alla sociala motsättningar - en nationalistisk myt - härstammar inte från solid empiri och logisk stringens.
Därför tenderar betydelsen av vissa, för Sverige utmärkande, arbetsmarknadsförhållanden att överdrivas. Övergången från den konfliktfyllda mellankrigstiden till en lugnare arbetsmarknad förklaras med Saltsjöbadsavtalet och framväxten av en "svensk modell". Det hade visserligen betydelse, men det är inte hela bilden.
Att mellankrigstiden var konfliktfylld och att konflikterna minskade under 1950- och det tidiga 1960-talet känns igen från de flesta industrialiserade länder, oberoende av hur deras arbetsmarknader var inrättade. Kampcykler och strejkvågor sammanföll på internationell nivå. Det berodde på de lika internationella konjunkturerna, de långa vågorna av kapitalistisk tillväxt och stagnation, och de långsiktiga geopolitiska förändringar som följde av utvecklingen av hegemoniska imperialistiska stater. Berättelser om en svensk modell vars uppkomst dateras till 1930-talet, negligerar därför till exempel strejkvågen 1942-1947 som tog fart under ekonomisk nedgång och geopolitisk omstrukturering.
Bild: Robert Nyberg.
Därmed inte sagt att klasskampen utvecklas oberoende av sin politiska och arbetsmarknadspolitiska omgivning. Välfärdsstatens expansion, Saltsjöbadsavtalet, socialdemokratiskt regeringsinnehav och en jämnare fördelning av produktionsresultatet bidrog tveklöst till den lugnare arbetsmarknaden efter 1947. Men efter kriget avlöste därutöver de tillväxtstarka "gyllene åren" den krisartade mellankrigsepoken. När kristendenserna återkom mot slutet av 1960-talet ökade strejkerna nästan överallt i den avancerade kapitalismen. Det skvallrar om klasskampens relativa autonomi i förhållande till nationella förutsättningar.
Arbetsmarknadens uppbyggnad påverkade däremot organisationen hos strejkrörelserna som bröt fram i Sverige när fallande vinster skärpte konflikterna vid 1960-talets slut. Facklig centralisering och kollektivavtalens fredsplikt skapade oavsiktligt ett utrymme för gräsrotskontrollerade och rådsdemokratiska strejkorganisationer. Visserligen improviserades de i stridens hetta men just därför föll de tillbaka på vissa strukturellt givna och historiskt återkommande proletära former. Det genuint "vilda" och utmanande i de vilda strejkerna - deras demokratiska form - var en bieffekt av vakuumet som den svenska modellen skapade när den förhindrade att lokal och självständig arbetarkamp kanaliserades via fackföreningarna.
Eftersom den massarbetslöshet och det prekariat som skulle prägla den nyliberala eran länge hölls tillbaka i Sverige upphörde inte dessa strejkrörelser förrän efter 1990, relativt sent ur ett internationellt perspektiv. Därefter föll den svenska klasskampen i en till synes djup dvala. Det ger, som vi ska se, ett bedrägligt intryck av en försvagad arbetarklass. Men någonting hade hänt. Trots att arbetslösheten ibland föll tillbaka återvände inte de vilda strejkerna.
Antal strejker i Sverige 1905-2020.
För att förstå perioden efter de vilda strejkerna måste vi bryta med ett kvantitativt synsätt där mångsidig och heterogen arbetarkamp behandlas som om den vore likformig. Det är så klart inte fel att använda kvantitativa data som en del av analysen. Och vissa kvantitativa drag hos perioden efter de vilda strejkerna är viktiga att ta fasta på. De har att göra med hur olika grupper av arbetare går i bräschen för kampen under olika historiska epoker. Lite hårdraget: under det sena 1800-talet var det hantverksarbetare som ledde merparten av strejkerna; under 1930- och 1940-talen var det en industriarbetarklass i vardande; under 1970-talet var det nyckelgrupper i fordistisk industri. Det nuvarande strejkmönstret i avancerade ekonomier har i sin tur beskrivits med ord som "tertiarisering", det vill säga en utveckling mot tjänsteekonomi. Tjänste- och kommunikationsarbetare är alltså vår tids avantgarde. I många länder innebär det att vi talar om anställda i offentlig sektor och verksamheter som angränsar till och som tidigare ofta var en del av det offentliga.
Men dessa kvantitativa förändringar motsvarar en enorm kvalitativ förändring, en omstrukturering av den globala varuproduktionen och varucirkulationen som omvandlar maktförhållandena på arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund äger dagens konflikter rum. För att förstå denna förändring gör vi klokt i att närmare gå in på specifika aktionsformer. Jag ska därför vända mig till "vårdupproret".
Rörelsen bland sjuksköterskor har sin grund i en bestämd aktionsform, den kollektiva uppsägningen. I mediernas rapporter om en krisande sjukvård likställs dessa aktioner ofta med personalflykt i allmänhet. Det är därför viktigt att betona att den kollektiva uppsägningen är ett medel för att försvara och förbättra villkoren på jobbet och inte ett uttryck för ren uppgivenhet.
I stället för att, som i en typisk vild strejk, framtvinga ett plötsligt produktionsstopp ger den kollektiva uppsägningen arbetsköparen respit att hantera de anställdas krav. Den enskildes formella avskedsansökan uttrycker ett informellt hot om kollektiv uppsägning. Detta är egentligen en gammal stridsåtgärd. I dagens kollektiva uppsägningar används det verktyg som vi numera kallar strejk på ett sätt som känns igen från arbetarrörelsernas begynnelse - ett strategiskt bruk av uppsägning som gick i graven under 1930- och 1940-talet, men som idag har återuppstått i informell skepnad.
Sjuksköterskor är inte de enda som använder kollektiva uppsägningar. Mellan 1985 och 2015 genomförde sjuksköterskor cirka 100 kollektiva uppsägningar och var kraftigt överrepresenterade bland de yrkesgrupper som genomförde sådana aktioner. Men omkring hälften av aktionerna genomfördes av andra grupper, däribland socialarbetare, undersköterskor, brandmän, läkare och poliser. Fenomenet är alltså relevant inom den offentliga sektorn i stort. Liksom vilda strejker är kollektiva uppsägningar över lag lokala, arbetsplatsbaserade aktioner. Liksom vilda strejker har kollektiva uppsägningar tenderat att äga rum i anslutning till tecknandet av kollektivavtal, och ibland har de pressat fackförbund att förhandla hårdare, varsla om och verkställa konfliktåtgärder.
Ett iögonfallande drag hos sjuksköterskornas kamp, jämfört med vanliga generaliseringar om strejker, är dess universalistiska karaktär. Kämpande sjuksköterskor har mobiliserat professionens omvårdnadsetik och det välfärdsetos som utmärker kulturen hos många offentliganställda. Som strejkforskaren Linda Briskin säger: sjuksköterskor har politiserat omvårdnadsbegreppet. Till skillnad från bilden av den själviska strejken där arbetare slår vakt om sina egna, partikulära, intressen utan hänsyn till klassen och den sociala omgivningen i stort, deklarerar kämpande sjuksköterskor att de försvarar välfärden och allmänintresset.
Vilda strejker vanligare än lovliga.
Sjuksköterskornas kamp pekar mot vissa allmänna tendenser. Dessa tendenser inbegriper proletariseringen av delvis självständiga, ofta välutbildade arbetare som tillhörde mellanskikten. Sjuksköterskor mobiliserar nämligen idéer som hör till deras yrkeskunnande men som blivit alltmer åsidosatta i takt med proletariseringen av deras arbete. Proletariseringen yttrar sig bland annat i mindre tid till fortbildning, reflektion och planering, och därigenom minskade möjligheter att tillämpa kvalificerad yrkeskunskap. Arbetet intensifieras och detaljstyrs alltmer, till exempel genom så kallade kliniska protokoll. Initiativet i arbetet och makten över dess rytm ligger inte längre hos sjuksköterskor och andra professionella inom sjukvården, utan snarast i arbetsprocessens inre logik. Interna prissättningssystem och begynnande varufiering skapar en automatiserad form av styrning.
Men dessa tendenser är motsägelsefulla. Proletarisering innebär att idéer och identiteter förknippade med yrket som tidigare var oförenliga med kollektiv kamp plötsligt kan användas för att främja denna kamp. Tendenser till sjukvårdsarbetets reella underordning bidrar visserligen till känslor av maktlöshet, men de skapar också distans till den egna yrkesidentiteten. Det främjar ett kritiskt avståndstagande från patientosäker vård. Proletarisering skapar en tudelning mellan "vi på golvet" och en opersonlig och abstrakt "ledning"; den subjektiva förutsättningen för arbetarkamp.
Dessutom har relaterade tendenser ökat vissa sjuksköterskors slagstyrka dramatiskt. Nyliberal omstrukturering skapar en specialiserad och störningskänslig offentlig organisation där finansieringen inte längre beror enbart av skattsedeln. Välfärdens interna varufiering ger fler och fler offentliganställda något de tidigare saknade: förmåga att åsamka arbetsköparen inkomstbortfall. Sjuksköterskors kollektiva uppsägningar illustrerar detta. Specialistutbildade sjuksköterskor var särskilt kapabla att tvinga arbetsköpare till eftergifter i samband med de kollektiva uppsägningarna 1985-2015. Ännu mer lyckosamma var sjuksköterskor som dessutom arbetade vid avdelningar med region- eller riksuppdrag och som kunde stänga ned dessa lokala "kassakor".
Att sjuksköterskor vid strategiska punkter i monetariserade vårdkedjor blir allt starkare pekar mot genomgripande förändringar i den globala varuproduktionen och varucirkulationen. Det handlar inte i första hand om en ökad sammanlänkning av ekonomiska aktiviteter, utan om att kapitaltillväxt idag kräver synkroniserad produktion och cirkulation.
Uppsving i arbetarkampen.
Strejkerna inom råvaruutvinning och tillverkningsindustri, som under 1970-talet utmanade både kapitalmakt och facklig byråkrati, baserades på nyckelgrupper som kunde få hela produktionskedjan att avstanna. Arbetarna slog mot den fordistiska flödesproduktionen. Detta produktionssätt har utvidgats bortom enskilda arbetsplatser och branscher och sammanlänkar idag flera värdekedjor. Om det kapitalistiska produktionssättet tidigare baserades på enskilda värdekedjor (till exempel, gruv-, stål- och bilindustrin) bygger dagens kapitalism på vissa allmänt förekommande varor, till exempel halvledare och mikrochips, som är nödvändiga delar i många produktionsprocesser. Effekten av ett avbrott i produktionen av dessa universella objekt kan därför liknas vid åtskilliga simultana blodproppar (se till exdempel debaclet med halvledare).
Att varor levereras just in time är därför en extra komplikation ovanpå ett alltmera socialiserat produktionssätt som alltjämt består av privata företag. Ska man göra profit krävs idag att flera produktions- och cirkulationsprocesser synkroniseras, vilket ger arbetare som cirkulerar värde en slagstyrka långt utanför den lokala arbetsplatsen. Detta liknar den lokala styrka som värdeskapande industriarbetare hade under fordismen. Och liksom de gamla fordistiska nyckelgrupperna var ryggraden i 1970-talets arbetarmakt, huserar dagens logistiska noder (till exempel Amazons lager) stora koncentrationer av arbetare som är centrala i vår tids klasskamp.
När finanskrisen gick över till statsfinansiell kris och brutala nedskärningar, skedde 2010 ett historiskt uppsving i arbetarkampen. Masstrejkerna som genomfördes var inte uteslutande kortvariga protestaktioner. En ny strejkform såg dagens ljus, proxystrejken, det vill säga en aktion där en massrörelse understödjer en grupp arbetare som strejkar å rörelsens vägnar. Utfallet i den lokala kampen vid logistiska knutpunkter kan idag avgöra genomslaget för bredare politiska rörelser. Dessa rörelser har därför intresse av att understödja den lokala kampen. En situation uppstår där lokala arbetare strejkar å den bredare rörelsens vägnar, inte olikt den universalism som präglar sjuksköterskors och andra väldfärdsarbetares kamp. Proxystrejkerna förkroppsligar och praktiserar det solidaritetsband som välfärdsstrejkerna symboliserar.
Sverige har inte sett någon proxystrejk ännu, men ett exempel är blockaden av oljeraffinaderier under protesterna mot pensionsreformer i Frankrike 2010. Blockaden var inte bara ekonomisk. Den skapade nya former av solidaritet, där en del av den vidare rörelsen blockerade raffinaderier och skyddade de strejkande (som inte strejkade formellt och kunde bestraffas). Detta gav rörelsen en ny dimension. En synlig länk skapades mellan strategiskt placerade arbetare, aktivister som blockerade raffinaderierna och "vanligt folk" som gick i demonstrationer. Tidigare isolerade grupper bands samman i kollektiv handling, och denna subjektiva effekt är lika väsentlig som proxystrejkens ekonomiska slagkraft. Strejkens universaliserande effekter skapar en klass som är medveten om sig själv och sina potentialer.
Dessa sällsynta rörelser vittnar om arbetarklassens potentiella styrka. Men på samma gång står denna styrka i bjärt kontrast till en vardag där klassen ofta är splittrad och svag. Den lokala strejkens borttynande bottnar i strukturella svårigheter att skapa de lokala kamptraditioner som bland andra Frances Tuuloskorpi efterlyser. Sådana traditioner är idag begränsade, även om de existerar bland grupper som sjuksköterskor och transportarbetare. Vikten av att stärka lokala arbetarkollektiv går knappast att överdriva. Detta är den grundläggande arenan för kamp.
Samtidigt innebär dagens kapitalackumulation att slagstyrka koncentreras till vissa arbetarkollektiv. Och dessa arbetare kan sällan använda sin styrka fullt ut om deras strid inte utvecklar sig som en del av en strid med räckvidd och giltighet långt utanför den egna arbetsplatsen. En ny kamparena uppstår när fackföreningsrörelsen splittras mellan en gren som utgår från logistiskt relativt starka och stridbara förbund, och en gren som består av förbund som erbjuder arbetsköpare partnerskap och "attraktiva" avtal. I denna omvandling av svensk arbetarrörelse vore det bra om vänstern, som i fackföreningsväsendets barndom, sammanstrålade inom en och samma organisatoriska miljö. Där kan den bidra till en ordning där fackliga initiativ och facklig styrka grundas i det lokala arbetarkollektivet. -
