En dos planekonomi kan rädda klimatet

Världens kanske mest fantastiska reportagebok, Tom Wolfes Rätta virket (1979), handlar om de före detta stridspiloter som efter andra världskriget blev testpiloter åt Naca, föregångaren till den amerikanska rymdstyrelsen Nasa. Wolfe undersöker vad som fick piloter som Chuck Yeager att sätta sig i livsfarliga raketflygplan för att sätta nya höjd- och fartrekord innan bränslet efter ett par minuter tog slut och de seglade ner mot en, förhoppningsvis, säker landning.

Förvånande nog var det sällan ur denna skara av flygaress som astronauterna hämtades några år senare. Om testpiloterna var modiga och skickliga individualister var det helt andra egenskaper som krävdes av astronauterna. Deras uppgift var i stort sett bara att åka med i rymdoperationer som helt och hållet styrdes från basen. Den första levande varelsen som skickades ut i rymden var ju apan Albert II, och den första som sattes i omloppsbana runt jorden var hunden Laika. En Chuck Yeager var måttligt imponerad av astronauternas arbetsbeskrivning.

För att ta sig till månen räcker inte individuell skicklighet. Det krävs en gigantisk, innovativ och välsmord organisation, där den som tar det första steget ner på månen bara är en av tusentals kuggar. Rättare sagt 400 000 kuggar, för så många personer var involverade i Apolloprogrammet som mest. Programmet inleddes sedan president John F. Kennedy hade meddelat kongressen, i maj 1961, att USA innan årtiondets slut skulle landsätta en person på månen och få honom tillbaka säkert. I juli 1969 lyckades uppdraget.

Apolloprogrammet är det berättarmässiga navet i ekonomen Mariana Mazzucatos senaste bok Sikta mot stjärnorna. Men mest handlar den om hur statens roll i ekonomin behöver förändras för att vi ska klara av att möta vår tids stora utmaningar, som klimathot och pandemier. Det var en dynamisk samverkan mellan stat, näringsliv och forskning som möjliggjorde månlandningen, där staten via Nasa pekade ut riktningen och höll i plånboken. Det är långt ifrån den syn på statens roll i ekonomin som har varit rådande under de senaste decennierna, präglade av nyliberalism, public choice och New public management, enligt vilka staten bör hålla sig borta från teknisk utveckling, inte utse vinnare utan bara göra teknikneutrala upphandlingar och rätta till marknadsmisslyckanden. Syftet med Apollo, att bräcka ryssarna på en av kalla krigets fronter, var förvisso dubiöst, och kostnaden - ett par procent av statsbudgeten - skyhög i relation till tidens stora sociala behov. Gil Scott-Heron lyfte fram konstrasten mellan Nasas miljarder och livet i ghettot: "A rat done bit my sister Nell (with Whitey on the moon)."

Men som exempel på hur stater kan driva innovationer och utveckling är Apollo fascinerande. Nasa styrde projektet effektivt och dynamiskt, attraherade landets skarpaste hjärnor, utformade uppdrag till näringslivet som medgav att det gjorde vinst, men inte tilläts skörta upp staten: betalning vid leverans. Projektet lyckades med sitt huvudmål, men stimulerade på vägen samtidigt till tekniska genombrott på en lång rad områden som vi drar nytta av än idag: datorchips, solceller, brandsäkra material med mera.

Skillnaden mot dagens magra, passiva, rädda stater är uppenbar. Men så måste alltså staten inte jobba. I sin förra bok, Entreprenörsstaten (2016), visade Mazzucato hur ett tätt samarbete mellan den amerikanska staten och näringslivet låg bakom viktig tekniska innovationer som många förknippar med privata företags produktutveckling: persondatorer, internet, GPS, pekskärmar, röststyrning. Jättar som Apple, Google och Tesla har alla gynnats av forskning och lån finansierade av staten. Detsamma gäller förnybar energi som knappast hade kunnat booma så som den gör idag utan statsunderstöd. Den nya boken Sikta mot stjärnorna är mer av en handbok i hur stater och offentlig sektor kan och bör jobba med innovation för att lösa vår tids stora utmaningar. Snarare än att betrakta staten som en "lender of last resort", ett slags stödstruktur som bara griper in för att korrigera marknadsmisslyckanden som externaliteter och assymetrisk information, bör stater vara "investors of first resort", de som identifierar problemen och ser till att lösa dem genom att investera och forma önskvärda marknader.

Boken är en grundlig uppgörelse med den nyliberala synen på stat och marknad och samtidigt en konstruktiv och konkret vägledning för hur staten (återigen) skulle kunna bli en drivande faktor i den ekonomiska utvecklingen. Den borde vara obligatorisk läsning för alla hunsade statstjänstemän, både för att de för en gångs skull görs till historiens hjältar och för att de får konkreta tips om hur de/vi borde tänka kring samhällsutvecklingen. I korthet: börja inte med frågan "vad kostar det?" utan med "vad är problemet och hur ska vi se till att lösa det?". Som gång på gång påpekas gör dagens rollfördelning det omöjigt att lösa våra stora samhällsutmaningar. Ska vi få de snabba och djupgående förändringar som krävs för att exempelvis sjösätta en grön ny giv och avvärja klimathotet måste staten kliva in på scenen igen.

Varken en entreprenörsdriven kapitalism eller individuella uppoffringar kommer att klara klimatutmaningen. Lika lite som Chuck Yeager kunde flyga till månen bara genom mod och skicklighet. Det krävs ett Apolloliknande projekt, en tydlig offentlig styrning som utgår från identifierade målbilder, för att avvärja klimathotet.

Att Mazzucato är en hängiven anhängare av tillväxt och kapitalism förändrar inte att hon har mycket intressanta idéer för att styra upp kapitalismen och göra den samhällsnyttigare. På lång sikt menar jag att mer grundläggande systemförändringar krävs, vi behöver göra upp med ett system som kräver ständig exponentiell tillväxt. Men klimatforskarna ger oss inte mer än högst tre decennier för att sänka de globala utsläppen till noll, och med en sådan tidshorisont måste varje förslag till att göra kapitalismen mer hållbar tas under seriöst beaktande. Som den luttrade vänsterrealisten Noam Chomsky sa nyligen:

"I korthet är kapitalistisk logik, om otyglad, ett recept för förstörelse. Men ett enkelt beaktande av tidsskalan avslöjar att de existentiella frågorna måste angripas inom ramen för statskapitalistiska system. Dessa kan härbärgera radikala ingrepp i marknaden och stora statliga initiativ. Att utveckla dessa möjligheter är en avgörande uppgift för sociala rörelser. En annan, och parallell, är att underminera den logiken och bereda vägen för ett förnuftigt samhälle."