Hamnarbetare i fredsaktion Erik Bohman
Ryssland måste lämna Ukraina Clartéförbundets styrelse
Farligt att skicka vapen Henrik Skrak
Folkliga framsteg Olle Josephson
Kontrarevolution i Colombia? Fredrik Lindblå
Hamnarbetare i fredsaktion
Den 17 mars varslade Hamnarbetarförbundet sin motpart om en blockad mot ryska fartyg, ryskt gods och sjötrafik till ryska hamnar. Förbundets ordförande Martin Berg säger i ett uttalande:
- Handeln med den ryska staten och allierade privata företag riskerar att finansiera den pågående invasionen. Det är inget abstrakt problem för våra medlemmar, utan känns in på bara huden om hamnarbetsgivare ålägger oss att hantera exempelvis rysk olja, massaved eller aluminium under ett 8-, 10- eller 12-timmarsskift.
Ett ryskt containerfartyg. Bild: Gerolf Drebes.
- Putinregimens anfallskrig mot Ukraina innebär att landets hamnar stängts ner. I Odessa bombas civila mål, i Kherson har hela staden ockuperats av ryska trupper, och beskjutningen och belägringen av Mariupol utgör en humanitär katastrof som förvärras dag för dag. Det går inte att fortsätta bedriva "business as usual" i svenska hamnar samtidigt som våra hamnarbetarkollegor och den ukrainska civilbefolkningen tvingas att gömma sig i källare eller dödas i urskillningslösa bombningar.
Blockaden är inte den första i sitt slag. 1973 riktade hamnarbetarna en liknande blockad mot Chile efter Pinochets blodiga statskupp. 1985 och 2010 mot apartheidregimerna i Sydafrika respektive Israel.
Erik Bohman
Ryssland måste lämna Ukraina
RYSSLAND har invaderat Ukraina i strid med internationell rätt. Den ryska invasionen och Putinregimen måste fördömas och de ryska trupperna dra sig tillbaka. Respekten för internationell rätt och staters oberoende måste återupprättas.
Det finns stor risk att konflikten trappas upp till ett fullskaligt krig, där kärnvapen kan användas. Clartés uppfattning är att den viktigaste uppgiften just nu är att bygga en fredsrörelse mot detta krigshot och att Sverige bör stå utanför alla militärallianser för att kunna bidra till att konflikten löses på diplomatisk väg.
Clartéförbundets styrelse
V rustar upp
Det sägs att KPML(r):s tidigare ordförande Frank Baude en gång kallade VPK för "ett parti för bögar och allergiker": en riktig arbetare skulle aldrig rösta på sådana fjollor. Ett antal händelser under våren 2022 tyder på att Vänsterpartiets ledning sent omsider har tagit till sig av kritiken.
I början av februari avslöjade Svenska Dagbladet att partiledningen har cirkulerat ett dokument där medlemmarna uppmanas hålla tyst om vegetarianism och elbilar. De nya vänsterpartisterna gillar, för att citera partiledningens förslag till valplattform, att "åka på charter under den årliga semestern". Vem bryr sig om koldioxidutsläppen? Inte Nooshi Dadgostar, som i mitten av mars gick ut och krävde ökade statliga subventioner för att göra bensinen billigare.
Två dagar senare åkte samma Dadgostar till en militäranläggning där hon poserade med stridsklädda rekryter och AK5:or. Samtidigt stod det klart att Vänsterpartiet sällar sig till regeringens planerade upprustning av armén (vilken som bekant uppgår till de 2 procent av BNP som krävs för medlemskap i Nato).
Kött, bensin, militarism - så ska Vänsterpartiet locka till sig sverigedemokratiska väljare i bruksorterna. Denna toppstyrda populism, som drar tankarna till Göran Hägglunds paroll om verklighetens folk, lär inte få någon effekt så länge Vänsterpartiet saknar ett övertygande program för att göra det bättre för svenska arbetare. Däremot har partiet uppenbarligen trätt in på en väg som ingen vet var den kommer att sluta.
Daniel Strand
Språkpolitik
Språk är politik, som bekant - särskilt när stater slåss för sitt oberoende. Dags alltså för kort ukrainsk språklektion.
Både ukrainska och ryska är östslaviska språk. De är sinsemellan någorlunda begripliga, ungefär som svenska och danska - fast avståndet är lite större, säger experterna. Troligen förstår ukrainsktalande ryska bättre än vice versa. Det speglar ryskans historiska dominans.
Annars påminner förhållandet mellan ryska och ukrainska om det mellan svenska och finska i Finland för hundra år sedan. Ryskan som skriftspråk har en lång historia, medan det ukrainska skriftspråket kodifierades först i mitten på 1800-talet, liksom finska, norska, tjeckiska och många andra halvstora nationalspråk. I Ukraina finns en rysktalande minoritet - större än den svensktalande i Finland - i alla samhällsskikt. Men framför allt var ryska fram till Sovjets fall det språk som Ukraina styrdes på. Det var till exempel undervisningsspråk i all högre utbildning - liksom svenskan i Finland fram till slutet av 1800-talet. Ett undantag var det tidiga 1920-talet då Lenins språkpolitik innebar ett mycket stort stöd till de över hundra modersmålen i den nya Sovjetunionen.
Lenin.
Den ukrainska språklagen från 2012 framhåller ukrainska som gemensamt nationalspråk, men tillåter andra språk - främst ryskan, även ungerskan - som administrationsspråk. Skärpningar 2018 och 2019 har undergrävt de rättigheterna. Ukrainskans företräde har stärkts på alla samhällsområden.
Ukraina har, till skillnad från Ryssland, ratificerat Europarådets minoritetsspråkskonvention. Ryktesvägen vet vi att en färsk rapport från Europarådet kritiserar tillbakatryckandet av Ukrainas minoritetsspråk i strid med konventionen, men rapporten vilar i byrålådorna så länge kriget varar.
Sådan Europarådskritik är dock inte så sensationell. Sverige har i upprepade rapporter kritiserats för att ge för lite utrymme åt minoritetsspråket finska, till exempel i skolan. Men därför pågår inte folkmord på finnar i Sverige. I Finland finns en stark men inte dominerande opinion för att avskaffa svenska som obligatoriskt ämne i finsktalande skolor. Skulle det ske så muttrade kanske svenska politiker, men de anföll inte Finland militärt.
De språkpolitiska motsättningarna i Ukraina var fram till februari 2022 mycket skarpa, men egentligen inte uppseendeväckande för ett land under hårt politiskt tryck. Den ryska invasionen är dock minst sagt uppseendeväckande, ett brott mot grundläggande folkrätt.
Olle Josephson
Affärer på skam
Affärskvinnorna i Ukraina har mitt i brinnande krig fullföljt sin del av avtalet, det vill säga producerat varorna. Ändå kan de inte levereras enligt avtal. Vilket är beklagligt eftersom principen om anbud och accept och Pacta sunt servanda är en universell och grundläggande princip inom avtalsrätten.
Affärskvinnorna har som sin försörjning att leverera barn åt någon annan, men nu är surrogatbarnen fast i de ukrainska skyddsrummen och varje dag fylls lagren på med fler strandsatta små varor. Ett gott bevis på att principen om just in time inte fungerar så bra. Bland annat.
Mai Greitz
Ukrainarim
Historien upprepar sig inte, men rimmar, sägs det. Det finns många rim på Ukraina, mer eller mindre haltande. Ett är augusti 1914: stormakternas korsande allianser och akut kris i ett östeuropeiskt land, Serbien, utlöste världskrig. Ett annat rim är november 1939: Sovjet överföll Finland efter att ha fått nej på anspråk att överta finskt territorium - ett idiotiskt, folkrättsvidrigt krig som allvarligt försvagade Sovjets möjligheter att stå emot kommande nazitysk invasion. Ett tredje rim är oktober 1956: folkliga protester i Ungern försköts mot ett ställningstagande för Nato, och Sovjet invaderade för att upprätthålla järnridån.
Mycket är olikt, men en likhet är värd att påpeka: i samtliga tre fall uppstod starka opinionsrörelser i Sverige. De blandade berättigad avsky för krigsanstiftare och solidaritet med utsatta folk med farlig krigsaktivism. Starka krafter ville få Sverige att sluta upp på Tysklands sida 1914. Vi skulle gå in på Finlands sida i vinterkriget 1939. Vi skulle gå med i Nato 1956.
I samtliga tre fall höll dock den svenska regeringen - hur den än såg ut - huvudet kallt. Visst gick man långt med hjälp till Finland 1939, med både vapen och frivilliga, men var ändå noga med att förklara Sverige som icke krigförande. I samtliga tre fall värnades någon form av neutralitet. Syftet var främst att hålla Sverige utanför krig men också att kunna bidra till fredssträvanden i en medlarroll. I finska vinterkriget var den insatsen inte obetydlig.
Måtte den svenska regeringen ha lika kallt huvud i dag! Beslutet om vapenhjälp till Ukraina kan diskuteras, men var olycksbådande. Talet om svenskt Natomedlemskap är än värre.
Vad behövs för fred? Ryssland ut ur Ukraina! Inget svenskt Natomedlemskap!
Olle Josephson
Nästa Nato-chef?
Kroatiens tidigare president Kolinda Grabar-Kitarovia, känd för att tala sig varm för de gamla nazikollaboratörerna i Ustasja, pekas av Dagens Nyheter ut som en av toppkandidaterna till att ersätta norrmannen Jens Stoltenberg som Natos nästa generalsekreterare.
Försvarsminister Hultqvist på besök hos Nato-chefen Stoltenberg.
Men den verkligt spännande frågan är vilken av alliansens 30 olika nationaliteter nästa befälhavare kommer att ha. Hittills har Natos högsta militära ledare utgjorts av 18 amerikanska generaler och - för variationens skull - en amerikansk amiral sedan bildandet 1949. Kanske blir det denna gång en nordmakedonier eller en luxemburgian?
Erik Haking
Farligt att skicka vapen
Strax efter det att vår riksdag med partikonsensus beslutat skicka vapen till Ukraina skrev socialdemokraterna Kenneth G Forslund, ordförande i riksdagens utrikesutskott, och Niklas Karlsson, vice ordförande, att "det tjänar Sveriges säkerhet bäst att stötta Ukrainas möjligheter att försvara sig mot Ryssland." De tycks vidare mena att politiken visserligen är ovanlig men att det inte heller är något helt nytt: "Något liknande har Sverige inte gjort sedan Sovjetunionen angrep Finland 1939."
Möjligen var det som skedde då "något liknande" men det finns väsentliga skillnader som för mig gör det omöjligt att köpa argumentet att militärt stöd till Ukraina ökar Sveriges säkerhet. Det är precis tvärtom.
Beslutet att skicka vapen till Finland och därmed göra avsteg från neutraliteten skedde 1939 under trycket av en stark opinion hos folket. Någon sådan opinion föregick inte beslutet att skicka vapen till Ukraina 2022. Det tryck som påverkar våra politiker idag vad gäller utrikespolitiken kommer från USA.
För att ändå hävda att vapenhjälpen till Finland inte innebar att Sverige övergav neutraliteten menade samlingsregeringen att konflikten kunde betraktas som lokal och att vapenhjälpen inte riskerade att Sverige drogs in i en större konflikt mellan stormakter. Väsentligt och avgörande för att omvärlden skulle acceptera en sådan tolkning var att Sverige (tillsammans med Norge) samtidigt sa nej till en brittisk-fransk begäran om att få förflytta trupper genom Skandinavien för att undsätta Finland. Detta visade att Sverige inte agerade ombud, och det gjorde också att Sverige kunde spela en diplomatisk roll under fredsförhandlingarna mellan Sovjetunionen och Finland.
Ingvar Carlsson. Bild: Frankie Fouganthin.
Det är helt annorlunda nu. Militär hjälp till Ukraina samtidigt som vi låter amerikanskt bombflyg öva i svenskt luftrum är mera av en krigsförklaring. Och någon diplomatisk lösning tycks ingen ledande svensk politiker vilja se. Detta är inte en politik som tjänar Sveriges säkerhet. Det är ytterligare ett steg på den äventyrliga väg som beträddes i och med Ingvar Carlssons ansökan om svenskt EG-medlemskap sommaren 1990.
Att Sveriges riksdag beslöt skicka vapen är djupt oroande. Att samtliga partier ställde sig bakom är närmast chockerande.
Henrik Skrak
Folkliga framsteg
Solidariteten med Ukraina har medfört en del ställningstaganden i den svenska opinionen som bara är att välkomna. Ingen hävdar längre att "Sverige är fullt". Tvärtom menar så gott som alla att vi kan ta emot stora grupper av flyktingar bara den politiska viljan finns. Och sällan har uppslutningen bakom grundläggande folkrättsliga principer varit större: inget land har rätt att invadera ett annat, även om man kan hitta förtryckta minoriteter eller fascistiska strömningar.
Stöd för flyktingar i Tyskland 2014. Bild: Montecruz Foto.
Vi som länge tyckt så kan för all del moralisera över att det lät annorlunda när flyktingarna kom från Syrien eller invasionen skedde i Irak, Libyen eller Afghanistan. Men viktigare är väl att ta fasta på den omsvängning som faktiskt skett? Med klokt politiskt arbete kan vi se till att flyktinghjälp och folkrättsstöd blir en självklar del av svenskt politiskt tänkande.
Olle Josephson
Flyktingar
Den europeiska solidaritet som visats för de ukrainska flyktingarna senaste veckorna har nog inte undgått någon, inte heller den rasism och diskriminering som drabbar olika grupper som försöker fly landet. Vi hör afrikanska studenter och romer vittna om att de stoppas och kontrolleras av ukrainsk gränspolis medan andra får passera utan problem.
I Sverige har svenskar över hela landet förberett sig på att ta emot ukrainska flyktingar och flera familjer har redan fått en fristad. Dessutom får de resa gratis med kollektivtrafiken genom flera städer, till skillnad från andra flyktingar som väntat på uppehållstillstånd i flera år och knappt kan försörja sig. Vi hör inte längre politiker säga att Sverige är fullt eller att Sverige behöver andrum i flyktingmottagandet. I stället hör vi politiker uttrycka sig rasistiskt på bästa sändningstid. De påstår att ukrainska flyktingar är riktiga flyktingar och att flyktingar som kommer från en västerländsk kultur är lättare att integrera.
Samtidigt i andra delar av Europa trängs tusentals människor i undermåliga flyktingläger. Sedan 2016 när Sverige var ett av de första länderna i Europa som stängde gränsen för människor på flykt har de väntat på att få börja om sina liv och återförenas med sina nära och kära. Det är människor som lämnat exakt samma våld och orättvisor som drabbar ukrainarna just nu, så vad är skillnaden denna gång?
Sverige är fullt, sa Jimme Åkesson. Bild: Per Pettersson.
När flyktingarna kommer från Afrika, Indien eller Mellanöstern blundar vi. Vi kallar dom ekonomiska migranter trots att de flyr för sina liv från krig, förföljelse, fattigdom, svält och klimatkatastrofer. Hur kan vi i Sverige med gott samvete låta ukrainska flyktingar få rätt till asyl, skolgång och arbete när vi samtidigt hindrar andra flyktingar och separerar dom från sina familjer? Hur kan vi fortsätta stoppa människor vid gränsen när vi samtidigt använder våra svenska pass till att boka semesterresor över hela jordklotet?
Det kan inte att upprepas för många gånger att vi måste sluta göra skillnad på människor och att alla måste få ha samma frihet att fly, resa eller bosätta sig var i världen de vill.
Effi Iliou
Kontrarevolution i Colombia?
Den 29 maj i år är det val i Colombia och opinionssiffrorna visade i mars goda möjligheter för vänsterkoalitionen Pacto Histórico och dess frontfigur Gustavo Petro. Frågan är om Colombia ska ta en sväng vänsterut som flera latinamerikanska länder gjort den senaste tiden, såsom Peru, Chile och Honduras.
Flera av valen har observerats av en delegation från den internationella organisationen PI (Progressive International), som kommer ur Democracy in Europe 2025-rörelsen (DiEM25) och bildades av en mängd internationella vänsteraktivister och organisationer 2020. Syftet med att skicka delegationen är att motverka valkorruption och kuppförsök.
Nu attackeras PI:s delegation av högerpolitiker såsom Bogotásenatorn MarÃa Fernanda Cabal som i Colombias etablerade högerpress yrkar på att delegationen ska portas från landet eftersom den består av "marxister som sprider lögner". Cabals angrepp har redan spridits vidare i högernätverk både i Latinamerika och Europa via det spanska extremhögerpartiet Vox.
Så även om Petro lyfts fram som en lovande vänsterkandidat inför presidentvalet är valutgången allt annat än självklar. Förhoppningsvis ser vi ännu ett latinamerikanskt land sålla sig till en allt starkare kontinental vänsterrörelse. Men högerns kontrarevolution lurar bakom hörnet och som vi vet backas den alltjämt upp av såväl marknadens som imperialismens krafter.
Fredrik Lindblå
