Copyright problem med bilder

Merparten av bilderna i äldre tidskriftsartiklar är i karantän men artiklarna i det nummer som är aktuellt för e-prenumeranter innehåller alla bilder. Vi arbetar på detta och publicerar godkända bilder allteftersom. 

Skymningstid

Henrik Bromander

Weyler förlag. 2021

I HÖSTAS tvingades Italiens premiärminister Mario Draghi släppa ifrån sig ytterligare en bunt tidigare säkerhetsklassade dokument rörande den italienska statens antikommunistiska terrorverksamhet på framför allt 70- och 80-talen, känd som Operation Gladio.

119014_01.jpg

Liknande läckor ur arkiven väntas inom kort från såväl Frankrike som Belgien rörande de CIA-ledda Stay behind-nätverken som syftade till att sabotera både yttre och inre kommunistiska "hot" inom västländerna. Även här hemma i Sverige börjar de blocköverskridande, nedtystade oegentligheterna komma upp till ytan som ett resultat av Palmeutredningens nedläggning (och därmed offentliggörande).Så även om Henrik Bromanders välresearchade spänningsroman i Stay behind-miljö, Skymningstid, har ett drygt år på nacken har den knappast minskat i aktualitet sedan den kom ut. Boken kryllar av pricksäkra referenser från tiden som föregick Sovjetunionens upplösning: IB-affären, preludintabletter, dårfinkarna i World Anti-Communist League, Hans Holmér och det pengakåta nazistparet Oredsson med sin skapelse Nordiska rikspartiet. Dessutom placeras Skandiahuset tidigt in i handlingen, liksom en högerextrem terrorist som heter Svenonius. Bromander känner miljön väl och imponerar framför allt i detaljerna, även om man får svälja vissa inslag av ren fantasy, som till exempel en vänsterlutande säpoagent.

119014_02.jpg

I samma ekologi som typerna Bromander gett sig på att skildra, rör sig vår samtids hysteriker på högerkanten som stämplar allt Nato-motstånd som "Putinlakejer". Frågan är vad det får för efterverkningar på kulturen. Kan vi rentav vänta oss en boom för Stay behind-litteraturen framöver?


The ministry for the future

Kim Stanley Robinson, Orbit. 2020

NÄR daggpunktstemperaturen närmar sig kroppstemperaturen, eller runt 35 Celsius, blir effekten dödlig inte blott för gamla, svaga och sjuka, utan för alla. En sådan massdödlig supervärmebölja i norra Indien kring mitten av innevarande decennium är ouvertyren till SF-författaren Kim Stanley Robinsons mästerligt litterärt gestaltade framtidsscenario om klimatfrågan, som därifrån i tid sträcker sig till seklets mitt. I centrum för handlingen står en tänkt FN-myndighet (med namn som boktiteln) och dess kvinnliga chef, en före detta irländsk minister, med uppgift att koordinera kampen mot klimathotet.

Med tanke på att detta inte är alla SF-författares starka sida, är det skönt att konstatera att Robinson behållit den förmåga att gestalta personer som han visade inte minst i sin Mars-trilogi (Red/Green/Blue Mars). Men han har utvecklat formen, och blandar upp detta med ett slags kollageteknik av korta kapitel, där även politiska och sociala rörelser och processer, och även naturvetenskapliga fenomen, gestaltas.

119014_03.jpg

Detta är ingen bok för den som vill ta klimatkrisen till intäkt för att vältra sig i flagellantisk civilisationskritik, eller som förevändning för att veva skivan om den socialistiska revolutionens nödvändighet ännu ett varv. Detta är en bok för den som tar klimathotet på allvar och vill göra något åt saken. Boken är sprängfylld av resonemang om såväl tekniska som ekonomiska och politiska lösningar, och blir inte sämre av att författaren väl förstår att det är klasskampen som ytterst driver historien framåt. Naturligtvis finns mycket som är (bokstavligen) diskutabelt i hans scenario, till exempel realismen, även givet massivt tryck underifrån, i den i Gramscis mening passiva (socialistiska?) revolution han förutspår som integrerad i de nödvändiga åtgärderna. Ändå - eller snarare just därför - kan jag inte annat än starkt anbefalla denna bok för läsning till alla politiska djur.


På äventyr i senkapitalismen

Tommy Sundvall

Galago. 2021

JAG MÅSTE ERKÄNNA att första anblicken av titeln och omslaget (en antropomorf katt som sparkar på en elsparkcykel) skruvade ned förväntningarna på Tommy Sundvalls seriealbum. Här vankas en förnumstig föreläsning på ungsyndikalistiska om det dåliga med gigjobb, tänkte jag. Ännu en vänsterbok som stryker den tänkta publiken medhårs.

119014_04.jpg

Tji fick jag! Äventyren som katten Morris med kamrater tvingas in i på grund av profitkvotens fallande tendens är fyllda av både ovanligt mångbottnad samtidssatir och befriande smaklösheter utan att det någonsin tummas på vare sig underhållningen eller det politiska budskapet. Allra roligast är avslutningsberättelsen om budbilsresan från och till helvetet (Pajala) och den pricksäkra klassificeringen av Belgien som "en lydstat under det internationella pedofilsamfundet". En fortsättning lär vara under produktion. Den är redan efterlängtad.


Changer - Methode

Eouard Louis, Editions du Seuil. 2021

FÖRRA ÅRET UTKOM Eouard Louis med två böcker. Den ena var En kvinnas frigörelse om mamman, som nyligen översatts till svenska. De recensioner jag läst om den boken var rätt ljumma. "Måste han tala om sitt liv och sin familj igen?" Då menar jag att man inte förstått att ett av Louis stora teman är det franska klassamhället sådant han själv upplevt det. Ett klassamhälle som vilar på synligt och osynligt våld.

Samma år utkom även Changer: méthode, som än så länge inte har översatts. På sitt osentimentala, klara och nästan sociologiska språk skriver Louis om vad som hänt honom efter debuten som 22-åring. Boken börjar och slutar i nutid: han är 26 år och borde känna att livet ligger framför honom men anser att han redan levt för länge, levt för många liv.

Efter debutromanen Göra sig kvitt Eddie Bellegueule reste han världen runt för att tala om sitt förstlingsverk. Han hade blivit antagen till prestigefyllda Ecole Normale Supérieure och tagit examen i filosofi och sociologi. Medan han kämpade med debutromanen, sålde han sin kropp för att betala tandläkarräkningar. Han hade varit älskare till män i det översta franska samhällsskiktet och druckit dyrbara viner. "Spill inte i soffan. Isbjörnsfällen är äkta" som en av de förmögna älskarna förmanar. Louis är äcklad över det liv han levt och börjar skriva på fortsättningen av sin debutroman.

119014_05.jpgÈdourad Louis. Bild: Heike Huslage-Koch.

Louis skiftar ständigt tilltalet i den nya boken: han växlar mellan "du", "han" och "jag" vilket ger texten spänst. "Du" kan vara pappan som med sina hårda manlighetsideal i arbetarklassmiljö skämdes för sonens feminina sätt. Har man förlorat allt finns bara "manligheten" kvar.

Louis skriver att han aldrig valt sitt liv och sin homosexualitet och att han under hela sin uppväxt försökt anpassa sig till manlighetsnormerna. Alla förödmjukelser, all fattigdom, den starka upplevelsen av det orättvisa samhället ger författaren en oerhörd energi. Han vill ha upprättelse och han vill förändras.

Han kommer in på ett gymnasium med teaterlinje i nordfranska Amiens där han lär känna Elena, en själsfrände som han älskar; en ung kvinna som uppmuntrar honom att acceptera sin homosexualitet. Elena introducerar honom i sin intellektuella borgerliga familj. Louis lär känna andra sidor av klassamhället: hur man i borgerlig miljö äter, hur man pratar och skrattar, vilka känslor man har rätt att uttrycka och vilka man bör undertrycka. Han vill förändring och han förändras.

Mötet med författaren och sociologen Didier Eribon (Tillbaka till Reims) blir avgörande för Louis. I Eribon kan han känna igen sig; en homosexuell man från nordfransk arbetarklass som blir Louis förebild och så småningom nära vän. Louis börjar läsa kopiöst på Eribons inrådan och klarar inträdesproven till Ecole Normale Supérieure. Han ger sig av till Paris och efter otaliga omskrivningar kommer hans första bok ut, vilken blir en stor succé världen runt.

I epilogen skriver Louis om saknad. Han minns stunderna med kusinen i den närmsta stadens köpcentrum. De strövade runt i timmar och var lyckliga trots att de aldrig kunde köpa något. Hans minns samhörigheten i den miljö han växte upp i. Klassresan har ett pris.

Kanske kommer Louis en dag att återvända till sin arbetarklassmiljö och skildra den på ett nytt sätt. Han har ju förändrats.


Halva Malmö består av killar som dumpat mig

Amanda Romare

Natur och kultur. 2021

DET SKRIVS MÅNGA romaner och tjocka fackböcker som försöker intellektualisera den så kallade kärleksmarknaden. De är fulla med pliktskyldiga (men i regel slappa) analyser av samtidsmarkörer som tinder och incels. Amanda Romares Malmöodyssé inom området bryter mönstret på ett positivt sätt, den löjligt klämkäcka titeln till trots. Det är en roman som faktiskt lyckas med devisen "take your broken heart and make it into art", som Star wars-skådespelaren Carrie Fischer (som också citeras) formulerat det.

119014_07.jpg

Under läsningens gång går jag från att döma ut huvudpersonens ocensurerade skrik efter närhet och bekräftelse som narcissistiskt gnäll till att fullt ut dela bokens Amandas frustration över ännu ett "det är inte du det är jag"-meddelande. Det är inte Amandas fel att mänskliga relationer och kroppar reduceras till varor i kapitalismen, utbrister jag efteråt med Marxfingret i luften, mer övertygad än någonsin att man borde göra något åt det. Inte genom upprättandet av statliga bordeller eller mer utrymme åt humbugindustrin som följer i kärlekstörstens spår, utan på ett verkligt genomgripande plan.


Don't look up

Komedi

Regi och manus: Adam McKay

2021

TVÅ ASTRONOMER upptäcker en komet och beräknar att dess bana innebär en kollision med jorden om ett halvår. Vad som följer är inte bara en kamp mot tiden utan även en kamp om sanningen, äventyrad av politikers opportunism och kapitalistiska aktörers sedvanliga jakt efter nya vinstmarginaler.

Att filmen är en allegori över den västerländska världens förhållningssätt till den annalkande klimatkatastrofen är ingenstans otydligt. En av astronomerna, tillika huvudkaraktärerna, Dr. Randall Mindy, tycks bära hela världens ångest i sitt ansiktsuttryck, med en blick som ständigt gränsar mot ett totalt sammanbrott inför den absurda nihilism som omvärlden uppvisar inför undergångens otvivelaktiga faktum. Kate Dibiasky, filmens andra huvudkaraktär, som upptäcker den komet som kommer att bära hennes namn, har en mer samlad men växande cynisk inställning. En ung men begåvad själ vars idealism sakta dör ut i skuggan av mänsklig dumhet.

119014_09.jpg

Men är det huvudsakliga dramat (eller tragedin) verkligen hotet om klimatapokalypsen? Egentligen handlar det snarare om omöjligheten att hantera allehanda hotfulla kriser inom ramen för en värld och kultur genomsyrad av kapitalismens varulogik, och den ideologi som behövs för att anpassa det mänskliga medvetandet till den logiken.

Filmen är genial i det att den lyckas måla upp den samlade känsla av overklighet och absurdism som bubblar och sväller i medvetandets dunkel inför en samtid som inte erbjuder några möjligheter att hantera långsiktiga hot eller smärtan inför dem. Den är mindre genial och sorgligt hollywoodsk i att den stannar i kommunikationen av det enda alternativets logik. Den kunde ha förmedlat kollektiv kraft, vägran och uppror, men i stället har vi huvudkaraktärernas - "hjältarnas" - hopplösa strävan att med rätt kampanjtaktik bryta igenom ideologins brus och få makten att agera. Trist.


Den som dödade helvetets änglar

Jan Guillou

Piratförlaget. 2022

SEDAN HAN UNDER många år figurerat i Guillous romaner som ställföreträdande grävande murvel släpps nu Eric Ponti lös som jaget i JG:s senaste mångbottnade så kallade deckare.

Eftersom jag gillar JG skarpt, vill jag fortsätta att tro att hans senaste bok, åtminstone till hälften, är en självironisk parodi på hans många Hamiltonböcker. Den något tröttsamma vinalkoholismen, vapen- och uniformfetischismen och snobberiet förenar fortfarande Ponti och Hamilton.

Den komplicerade, överklassige, men liksom Ponti gravt värkbrutna, övermänniskan Carl H har nu fått skala ner sin grandiositet. Likt gamla tandlösa lejon, som söker sig till byn för att dräpa katter eller småungar, får han, i stället för att utrota maffian, RAF eller israeliska Medelhavsflottan, nu tillsammans med sin Watson-Ponti hjälpa en urgammal, men stenrik fastighetsägare vars kriminella köpare givit henne ett anbud som hon inte ostraffat kunnat avböja.

119014_10.jpg

Det som oroar mest är Ponti/Carl H:s hotelse i romanens slut att bryta JG:s löfte om att för gott slå igen Hamiltonbutiken för att i stället återkomma med sin maskulina folie à deux.

Det som gör att man, inte utan ett visst nöje, även denna gång orkar läsa boken till slut är inte oenologi- eller deckartemat, utan ett insprängt inslag av Pontis utvikningar där en rad samtida författare och publicister hårdhänt, men rättvist, får sina fiskar varma.


Art and the working class

Alexander Bogdanov

Iskra books. 2022

ALEXANDER BOGDANOV (1873-1928) var en av oktoberrevolutionens många renässansmänniskor. Science fictionförfattare, filosof och medgrundare till bolsjevikpartiet och den experimentella konstnärssammanslutningen Proletkult. Under sin tid i tsarens fängelse försökte han även snickra ihop en egen kommunistisk teori vars brott mot den dialektiska materialismen ledde till att Bogdanov uteslöts ur centralkommittén och skuffades ut i det radikala Rysslands marginaler. Bogdanov var alltså även ett tidigt offer för cancel culture.

Mot slutet av sitt liv intresserade sig Bogdanov för forskning kring föryngring genom blodtransfusioner. Enligt egen uppgift lyckades han både förbättra synen och motverka sin tilltagande flintskallighet. Experimenten väckte så stort intresse bland åldrade revolutionärer i Sovjetunionens toppskick att Stalin utsåg Bogdanov till världens första chef över ett forskningsinstitut på området. Det jobbet lyckades han dock inte behålla så länge. Två år senare dog Bogdanov efter att ha injicerat sig med smittat blod. Hans arv förs i dag i stället vidare av Silicon Valley och europeiska techföretag som erbjuder "young blood transfusions" åt den vampyriska överklassen för omkring 12 000 dollar per "shot".

Under tiden för Sovjetunionens bildande var det dock fortfarande kulturfrågor som fick Bogdanovs vener att pysa. I essäsamlingen Art and the working class, som för första gången nu finns översatt till engelska, lägger han ut sina idéer om behovet av en konst i arbetarklassens tjänst och avfärdar på ett skoningslöst och roligt sätt allt som avviker från hans definition. Från abstrakt konst i alla dess former till den sovjetiska kanon med Majakovskij - "show-off intellectual advertiser" - och Igor Severyanin - "the ideologue of gigolos and courtesans, a talented embodiment of lacquered vulgarity" - i spetsen.

119014_12.jpgAlexander Bodganov

På sin tid fick Bogdanovs krav på ett totalt brott med det gamla, och hans häftiga kritik av det nya, mothugg av Lenin som i stället framhävde nödvändigheten av att understryka det revolutionära hos de ryska klassikerna. I dag är Bogdanovs kritik av den individualistiska, uppåtslickande, förment "opolitiska" och självtillräckliga synen på vad som anses god konst i det borgerliga samhället mer än välkommen.