Vad gör den digitala självframställningen med våra psyken?

Filippa VillVaNym undersöker det uppstyckade jaget i senkapitalismens tidevarv.

Det finns tre stora, traditionella sociala medier: Facebook, Twitter och Instagram. Jag har dem allihop. Jag har till och med, efter mycket om och men, den yngsta men också största av dem: TikTok. På varje plattform är jag olika. Eller, jag är ju jag, men jag visar upp mig på olika sätt. Mitt Twitter-jag är politiskt aktivt och underfundigt, ibland skamlöst, och hon har alltid en rolig spaning (annars håller hon tyst). Mitt Instagram-jag är coolt och snyggt och gör bara coola snygga saker med sina många vänner. Hon har ofta balklänning och smink och äter middag ute på restaurang. Mitt Facebook-jag är ordentligt; hon pluggar på universitet, jobbar på somrarna, kommer ihåg allas födelsedagar och skulle aldrig dricka alkohol. Alla är jag, ingen är jag.

Identitetsskapande och självframställning är inga nya fenomen, människor har ägnat sig åt detta ända sedan de började ha social interaktion med varandra. Alla vet att vi spelar olika roller i olika sammanhang: på jobbet, med ytligt bekanta, på spårvagnen, med släkt, i mataffären, med nära vänner. (Kanske är det därför rådet "var bara dig själv" inte lugnar en socialt orolig person - vilket jag är det tänkt att jag ska spela?)

Även sociologerna vet det, och har vetat det länge. Som den amerikanske sociologen Robert Ezra Park säger:

"Det är förmodligen inte bara en historisk tillfällighet att ordet person ursprungligen betyder mask. Det rör sig snarare om ett erkännande av att alla alltid och överallt, mer eller mindre medvetet, spelar en roll. [...] Det är i dessa roller vi känner varandra; det är i dessa roller som vi känner oss själva."

VI VET INTE VEM NÅGON ÄR utanför den roll vi har sett dem spela. Ibland chockas vi av att se en person, som vi tycker oss känna, utanför den situation vi är vana att se dem i - va, är Julia sådan när hon är med sin kille? Är mamma sådan med sina vänner? Men vi gör ju precis likadant, spelar en särskild roll i en särskild situation.

119404_01.jpgFoto: JONATHAN PYE

Med rollerna i åtanke utformade sociologen Erving Goffman en för hans yrkesgrupp mycket välkänd teori och begreppsapparat för sociala interaktioner: det dramaturgiska perspektivet. Vi spelar roller och gör framträdanden som vi anpassar efter våra olika publiker, och vi rör oss mellan scenen (frontstage) och kulisserna (backstage). Genom våra uttryck försöker vi, mer eller mindre medvetet, styra de intryck andra får av oss. De uttryck vi själva är medvetna om och kontrollerar är utsända uttryck (ett leende, ett yttrande), och de vi omedvetet och/eller oavsiktligt ändå ger ifrån oss är överförda uttryck (en ohejdbar skrattattack, ett gällt rop).

TEORIERNA HÅLLER FORTFARANDE för livet i verkligheten, trots att delar av forskningen är över 60 år gammal. Men så kom internet och de sociala medierna. 2004 lanserades Facebook, 2006 Twitter, 2010 Instagram och 2016 Tiktok. I de sociala mediernas begynnelse skedde kanske identitetsskapandet och självframställningen på ett mer traditionellt sätt; på Facebook blev man vän med dem man kände och spelade sin roll i sfären "bekantskapskrets" utan närmare eftertanke. Det kändes inte så offentligt, eftersom det inte var det.

På Twitter var situationen något annorlunda, aningen mer offentlig, men där publicerade man för det mesta inte bilder utan korta textsnuttar. Med Instagram kom kändisarna, modellerna, filtren och de stora följarskarorna. Strävan efter perfektion blev det viktigaste och under 10-talet använde nästan alla filter på sina bilder, antingen de som Instagram själv tillhandahöll eller någon av de tusentals bildredigerings-appar som finns tillgängliga för alla med en smartphone. De senaste åren har dock "verkliga", "autentiska" bilder blivit mer populära, och kändisar som redigerar sina foton eller videor får ofta kritik även från sina mest hängivna fans.

DET TALAS MYCKET OM sociala mediers negativa påverkan på unga människor, inte minst gällande deras självuppfattning. Studie efter studie visar hur ångestnivåer, depressioner och ätstörningar stiger med Instagram-användningen. Instagrams chef Adam Mosseri har kritiserats för att ha undanhållit sådan information, SVT-dokumentären "Priset vi betalar" har debatterats flitigt på kultursidorna och Dagens Nyheter har gjort en reportageserie med titeln "Insidan" om hur ungas användning av sociala medier påverkar deras liv. En vanlig förklaring är såklart jämförande-aspekten: att man plötsligt fått möjlighet att kunna jämföra sig med vem som helst, när som helst. Det är förmodligen dit många vill härleda tonåringars försämrade självbild och ökande kroppshat, och det stämmer förmodligen till viss del.

119404_02.jpgSJÄLVBILD. Karl IX:s ryttarstaty i klassisk selfie-vinkel. Foto: JONATHAN PYE

MEN JAG TROR INTE att det är så enkelt som att tonåringar världen över får ångestattacker bara för att de kan jämföra sig med modeller på Instagram (jämföra sig med modeller har man trots allt kunnat göra ganska länge). En stor del av oron kommer förmodligen från det ansträngande i att hålla koll på flera framträdanden och flera roller samtidigt, för att inte tala om den mycket förvirrande sammanblandningen av vad man visar upp frontstage och vad man håller för sig själv backstage. Inte minst nu när kraven på autenticitet är högre än någonsin och videor med titeln "en vanlig dag i mitt liv" är ofta förekommande innehåll för såväl kända som mindre kända människor. Var hamnar till exempel en bild på när man sitter för sig själv hemma och läser en bok i soffan en torsdagskväll - det är ju traditionellt backstage, men om man lägger ut det är det något man visar upp för offentligheten, och således frontstage?

VI HAR, SOM TIDIGARE NÄMNT, alltid spelat olika roller i olika situationer. Men i och med sociala medier har vi gått från att existera endast i en situation vid en given tidpunkt, och följaktligen endast spelat en roll samtidigt, till att nu existera på flera plattformar samtidigt. Min första bild på mig själv på Instagram år 2016 samexisterar med min senaste Instagram-händelse (en bild på en boksida med något understruket), och mina tweets (följaktligen mitt Twitter-jag) samexisterar med mina Instagrambilder. Istället för ett ansikte som jag visar utåt har jag minst fem samtidigt, det vill säga minst fyra jag utöver det jag som jag för närvarande spelar i verkligheten. Inte underlättas det av att de olika plattformarna ställer helt olika förväntningar på typ av uttryck och interaktion.

119404_03.jpg#NOFILTER. Poseidonstatyn på Götaplatsen, Göteborg. Foto: JONATHAN PYE

I frågan om självframställning och sociala medier har fokuset hamnat på produktionen av eget innehåll, alltså det man själv skapar: bilder man lägger ut, tweets man skriver, Facebook-inlägg man gör. De är alla självklara delar av ens identitets-skapande online. Vad man däremot inte diskuterar lika ofta, men som är minst lika viktigt för de allra flesta icke-kommersiella användare av sociala medier, är ens interaktion med andras innehåll. Vem man följer, vad man gillar och vad man kommenterar är alla saker som andra kan se och ta ställning till. Inte sällan blir kända personer uthängda för att ha gillat något dumt på Twitter, och kändisars relationer till varandra baseras på vem som följer eller precis avföljde vem. Fram till för ett par år sedan hade Instagram en funktion där man kunde se vad andra hade för sig på plattformen, alltså vad de nyligen gillat eller kommenterat. Idag kan man se vem av ens vänner som följer ett särskilt Instagramkonto och vem som tittar på ens händelser och filmklipp. Sedan Elon Musk tog över Twitter kan man se hur många visningar ens tweets får, och på Tiktok får man veta hur många som har sparat ens klipp. Även de utan profilbild och som sällan eller aldrig publicerar eget innehåll kan på så sätt skapa sig en identitet online.

OCKSÅ ALGORITMERNA fungerar som ett identitetsskapande, om än mindre medvetet, och består därför av vad Goffman skulle kalla överförbara uttryck. Vilka videor man fastnar längre i och interagerar med på Facebook, Instagram och Tiktok påverkar vad man kommer få upp i framtiden. Tiktoks framgång beror på deras effektiva, intressebaserade modell för algoritmer, designad för att suga in människor. Det man verkar gilla får man mer av, det man inte verkar gilla får man mindre av. Kristoffer Ahlström skrev en text i Dagens Nyheter om hur algoritmernas tolkning av oss kanske är den mest sanna speglingen av vårt inre väsen, samtidigt som man själv ofta upplever att man blir missuppfattad av dem. Skulle jag vara en person, frågar sig Ahlström, som är intresserad av gruppterapi i en eldritual?

LÅT OSS HÄR ÅTERVÄNDA till sociologen Park:

"På sätt och vis, i samma mån som masken representerar den uppfattning vi bildat oss om oss själva - den roll som vi strävar att leva upp till - är den vårt sannare jag, det jag som vi skulle vilja vara. Till slut blir vår uppfattning om vår roll till en andra natur och en integrerande del av vår personlighet. Vi kommer till världen som individer, förvärvar en karaktär och blir personer."

Problemet är bara att vi nu inte har bara en andra natur utan kanske fem, eller ännu fler. Det är inte konstigt om man känner sig förvirrad med så många olika, vitt skilda roller i en enda person. Vad är egentligen "det jag som vi skulle vilja vara"? Alla fem? Inget?

Medvetenheten om att alla dessa roller är konstruktioner som man själv ständigt skapar och när som helst kan förändra, som på sociala medier där man väljer profilbilder, uppdaterar beskrivningar av sig själv och kan radera vilket innehåll som helst, kan resultera i ett förfrämligande inför det egna jaget. Ett förfrämligande som går igen i det kapitalistiska systemet i stort, men som når klimax på sociala medier, där det inte är resultatet av vårt arbete som vi skiljs ifrån, utan oss själva.

I SENKAPITALISMENS tidevarv kan allt omvandlas till kapital, inklusive vår person. Jagets värde mäts i valutor såsom följare och likes, och precis som vanligt handlar det om att kostnadseffektivisera för att göra så stor vinst som möjligt.

Frågan är bara hur mycket av ens identitet man har kvar för sig själv när man skänker bort den i stycken till giriga konsumenter på andra sidan skärmen. Och även om man skulle ha något kvar, är ens jag så sönderstyckat och tillrättalagt att man inte längre vet vad som är sant.

FILIPPA VillVaNym läser bland annat idéhistoria och ingår i redaktionen för Clartéisten Uppsala

Mest läst av skribenten

getswish qr Clarte 500

Du kan bestämma vad ditt bidrag ska gå till genom att skriva "stöd" eller ett ändamål som meddelande i Swish:

 

Om du inte kan eller vill använda Swish, kan du alltid använda vårt plusgiro 251780-3 för bidrag till vår verksamhet.