Tahrirtorget och turkiska militärkuppsförsöket 2016.
Vad gör sociala rörelser och reaktionära regimer av nätet? Erik Lindman Mata går i dialog med sitt alter ego Salvador Sagarragorria om Zeynep Tufekcis Twitter and Tear Gas (2017).
E: Det sista kapitlet i Tufekcis bok inleds ju med en anekdot om kuppförsöket i Turkiet 2016. Vid ögonblicket för militärövertagandet befann sig Tufekci på Istanbuls flygplats. När hon berättar om vad som hände, resonerar hon om Turkiets långa historia av kupper och kuppförsök. Vad är viktigast i den här berättelsen, tycker du, Salvador?
S: Utifrån sociala medier och deras relation till sociala rörelser tänker jag att det mest intressanta är hur Tufekci visar hur internet påverkar informationstillgången i de kritiska lägen som en kupp eller ett kuppförsök innebär. Som exempel tar hon militärkuppen 1980 i Turkiet. Då tog kuppmakarna över den enda tevekanalen som fanns och tvingade en av hallåorna att läsa upp deras manifest. Ett skolboksexempel! Det var enkelt att ta kontroll över informationsflödet då.
E: Ja, det är väl framför allt frågan om makten över massmedierna i traditionell bemärkelse hon lyfter fram, det vill säga enskilda tidningar eller kanaler som kontrollerar majoriteten av allt offentligt utrymme. Makten hos den sortens informationsflöde - från centrala, nationella källor, ut till befolkningen - syns inte minst i Tufekcis exempel från en tidigare kupp i Turkiet, den på 60-talet. Då hade kuppmakarna, som förväntat, tagit över den viktigaste radiostationen. "Men", skriver Tufekci, "en mycket efterlängtad fotbollsmatch var planerad att äga rum bara några dagar efter kuppen. Tänk om kommentatorn, som ju beskrev matchen i realtid över radio, skulle säga någonting negativt om militären? Kuppmakarnas lösning blev att rikta fem gevärsmynningar mot kommentatorn medan han beskrev matchen. Sådan var makten, i deras huvuden, i den offentliga uppmärksamhet som kommentatorn skulle ha i sin hand under fotbollsmatchens nittio minuter, via massmedier."
S: Det är en otrolig historia! Men det är också talande att det var över 50 år sedan. I dag hade det ju inte varit möjligt. Det är väl den utvecklingen som Tufekci vill lyfta upp i sin bok; hennes egen erfarenhet av att växa upp i ett Turkiet utan internet och sociala medier, med bara en FM-radiostation och en tevekanal, i kontrast till den mediala miljö där 2016 års kupp ägde rum. Den turkiska regeringen 2016 använde internet för att skydda sig mot kuppmakarna och deras försök att ta över det offentliga och mediala rummet.
E: Ja, det är tveeggat. Å ena sidan påpekar hon ju att de digitala verktygens möjligheter verkligen är många och att de har haft en enorm påverkan på hur vi kommunicerar och organiserar oss. Vi har sett hur digitala verktyg har stöttat en mängd proteströrelser; från arabiska våren till demonstrationerna i Iran efter Masha Jini Aminis död. Å andra sidan är de ingen universalmedicin, någon mirakelkur, som enbart kan användas för goda ändamål. Tvärtom finns det flera exempel på hur de digitala plattformarna har vänts mot gräsrotsrörelserna själva. "Regeringar har lärt sig att svara på digitalt utrustade utmanare och sociala rörelser", skriver Tufekci, och har till och med anammat delar av deras egen repertoar. Ibland organiserar regeringar själva protester för att motsätta sig sociala rörelser. Och nuförtiden kan regeringar och mäktiga grupper också genomföra retoriska attacker mot experter som handlar i god tro, genom att beskriva de här sociala rörelserna som auktoriteter som man bör motsätta sig och utmåla medierna som ett verktyg för eliten (ofta fjärran eller främmande).
S: Det blir allt tydligare i den bild Tufekci ger. När hon skriver om arabiska våren och Mubaraks svar på protesterna är hon till exempel mån om att visa hur klumpiga hans svar faktiskt var: Han förstod inte hur internet hade påverkat möjligheten för olika grupper att nå ut, på helt nya och snabbare sätt.
E: Ja, det är väl just skillnaden mellan den aktiva kommunikationen i dag, under "internet-eran", och den passiva nyhetskommunikationen tidigare hon vill lyfta fram?
S: Jo, delvis. Men det handlar inte bara om att vi nu är aktiva och att folk historiskt har varit passiva - det är ju inte sant. Det som verkligen lyfts fram, och som jag tror är viktigt, är att de nya möjligheterna också genererar nya problem. Nya möjligheter för kommunikation skapar också nya vägar för censur och repression. När Mubarak stängde ned internet och begränsade telefonkommunikationen så var det ett förlegat och otidsenligt sätt att reagera på. Det gav inte alls den förväntade effekten. "Hans handlingar", konstaterar Tufekci, "grundade sig i en fullkomlig oförståelse inför hur kommunikation och censur fungerar i internetåldern."
E: Det slog tillbaka mot honom själv. Han lyckades inte strypa kommunikationsflödena. Men hon tar ju också upp en annan aspekt av protesterna i Egypten 2011: Tahrirtorget var en central och välkänd plats. Det gick inte att skärma av protesterna från resten av Kairo. I stället blev de drastiska försöken till censur någonting man kunde ta spjärn mot och göra motstånd mot. Men utvecklar hon egentligen om den centrala fysiska platsen är en aspekt som kan sägas vara skild från de digitala kommunikationsverktygen i stort?
S: Nej, jag håller med. Hon skriver visserligen att demonstranterna på Tahrirtorget hade nära till en av få fungerande internetuppkopplingar. En av de som inte hade fått sin uppkoppling blockerad (som antingen arbetade för staten eller för något stort företag) bodde nämligen i närheten av torget. Demonstranterna brukade samla på sig de mest slående videoklippen från dagens demonstrationer, vandra över till den där uppkopplingen och dela klippen med resten av världen. Men det känns mest som en tillfällighet - en talande situation, men ändå en tillfällighet.
E: Exakt. Den övergripande poängen är ju frågan om uppmärksamhet.
S: Ja, den är mer strukturell. När Mubarak försökte stänga ned kommunikationerna och censurera vad som hände på Tahrirtorget drog han uppmärksamhet till protesterna. Många personer som inte var med och demonstrerade i början, men som fick sina kommunikationsmöjligheter avstängda blev mer benägna att gå ut och se efter vad som hände. Man hade nästan inte något val. Det är som Tufekci skriver: "Antingen kunde de sitta hemma och oroa sig över sina barn, släktingar, familjemedlemmar och vänner eller så kunde de dyka upp på den plats där de visste att allt utspelade sig."
E: Det där är kärnan! För Tufekci vill ju göra poängen att det inte längre är informationen i sig som är det viktiga. Det avgörande är uppmärksamheten, i en offentlighet genomsyrad av det digitala och internet. I och med Mubaraks försök att kväsa protesterna fick demonstranterna ännu mer uppmärksamhet, både nationellt och globalt.
S: Och när det handlar om uppmärksamhet och inte om tillgång till information, så förändras ju också sätten på vilka regeringar kan motverka sociala rörelser. Det blir en fråga om att få bort uppmärksamhet från ett budskap, snarare än att motsätta sig det.
E: Ja, precis! Tufekci menar ju att makten i dag ofta inte ens har som mål att övertyga allmänheten om att en viss ståndpunkt är korrekt. I stället försöker man skapa en känsla av resignation, handlingsförlamning och cynism hos folk. Man använder förvirring och oordning för att kontrollera.
S: Hur sker det? Vilka är Tufekcis exempel?
E: Hon tar upp en rad exempel: överbelasta det offentliga samtalet, använda distraktioner, undergräva de medier som ger korrekt information, medveten desinformation, konspirationsteorier och så vidare. Det finns en mängd olika sätt att begränsa möjligheterna för verklig politisk förändring, men det avgörande är att det inte sker genom konfrontation eller genom att begränsa kommunikation - tvärtom.
S: Skulle man kunna sammanfatta att det tidigare fanns för lite information, men i dag för mycket information, eller?
E: Ja och nej. Man kan åtminstone säga att det finns så mycket information och distraktion tillgängligt för var och en att läget inte går att överblicka för en enskild person. Och eftersom man inte har någon överblick, i det här brusande flödet, så blir konflikten en fråga om uppmärksamhet. Men det finns en ytterligare aspekt: Uppmärksamhet skapar inte förändring. Politisk förändring handlar inte bara om att ha möjlighet att säga någonting, utan också om att nå fram till personer - och påverka dem, få dem att engagera sig.
S: Hon stannar ju lite i det första ledet, Tufekci. För henne är frågan först och främst en fråga om att se hur begreppet uppmärksamhet kan användas för att förstå sociala rörelser - och hur distraktion och nonchalerande bör förstås som repressiva verktyg. Men uppmärksamhet kan man ju vinna och förlora. Frågan är vad man drar uppmärksamhet till.
Zeynep Tufekci - Twitter and Teargas: The Power and Fragility of Networked Protests (2017).
