Folken i Sahelregionen försöker skapa sig ett drägligt liv. Klimatkrisen, inbördeskrig och utländska militärers interventioner försvårar, skriver Djibo Sobukwe.
Serien av kupper som drabbat Västafrika den senaste tiden - vad somliga kallar en kuppsmitta - är symptom på djupare problem med rötter i en kombination av faktorer. Folk försöker överleva och skapa sig ett någotsånär drägligt liv men hålls fångna av allmän instabilitet, osäkerhet, våld och lidande. Flertalet kupper har kallats folkliga eftersom de (åtminstone för tillfället) utgör ett välkommet brott med inkompetenta, korrupta regeringar. Delar av befolkningen i Mali och Burkina Faso söker desperat efter en statsmakt som kan stävja det terroristiska våld som utövas av icke-statliga aktörer. De hoppas samtidigt på regeringar som tillgodoser folkets behov, även om kuppledarna inte nödvändigtvis är altruistiska, utan snarare inriktade på sina egna intressen.
Fem faktorer har bidragit till kuppsmittan:
1. Det USA- och Nato-ledda störtandet 2011 av Muhammar al-Gaddafis regering i Libyen ledde till en markant ökning av arbetslöshet, fattigdom och kriminalitet. Det drabbade särskilt det nomadiska tuaregfolket. Många tuareger hade flyttat från Mali till Libyen där de fått många olika jobb, särskilt inom militären. Men den katastrof som USA och Nato framkallat fick många välbeväpnade tuareger att återvända till Mali. Där tog de upp kampen mot regeringen för vad de ansåg vara sin rätt till land, vatten och andra tillgångar.
Franska soldater i Mali, tidigare del av kolonin Franska Sudan. De franska styrkorna lämnade landet i november 2022. Foto: WIKIMEDIA @TM1972 CC BY-SA 4.0
Konflikten mellan tuaregerna och den maliska regeringen var visserligen delvis av äldre datum, men forskning visar att ödeläggelsen av Libyen tveklöst förvärrade motsättningen. Regeringens fall i Tripoli inte bara berövade Sahel-länderna libyska ekonomiska investeringar, utan också en medlare. Gaddafi var personligt engagerad i att försöka förena och stödja araber, berber, tuareger och andra afrikanska folkgrupper. Han var också stolt över sitt berbiska arv, en etnisk grupp som åtminstone språkligt är besläktad med tuaregerna.
2. Den eskalerande klimatkrisen orsakar allt värre torrperioder i Sahel. Det skapar slitningar mellan delvis nomadiska boskapsskötare och bofasta bönder. Stora grupper i Sahel lider nu av en mycket osäker tillgång till livsmedel, och andelen fattiga är upp till 60 procent av befolkningarna. Pandemin och följderna av sanktionerna kopplade till USA/Nato:s proxykrig med Ryssland har ytterligare förvärrat läget. De ofta våldsamma motsättningarna mellan olika folkgrupper reduceras gärna av Sahel-regeringar till stereotyper där problemen härleds till vissa etniciteter. Burkina Fasos och Malis regeringar har till exempel skuldbelagt fulanifolket och tuaregerna.
Fulani anklagas ofta för att vara en del av jihadistiska grupper som al-Qaida i Islamiska Maghreb. Men konflikterna bottnar i motsättningar mellan rivaliserande produktionssätt i den ekonomiska periferin, vilka numera ofta löses med våld.
För att göra det än mer komplext så finns i Afrika än idag ett nära samband mellan etnicitet och kast, eller med andra ord hur en etnisk grupp historiskt sett har försörjt sig. Fulani och tuareger är exempelvis historiskt halvnomadiska boskapsskötare. Detta innebär inte bara att de identifieras som jordlösa etniska grupper. De verkar dessutom i en politisk ekonomi som kan beskrivas som kommunitär, i motsättning till de bofasta bönderna. Samtidigt är de underordnade och i konflikt med det privata ägande som är centralt i den förhärskande nykoloniala kapitalismen i Västafrika och den globala imperialismen.
3. Förekomsten har ökat av al-Qaida-besläktade islamistiska rörelser, särskilt salafister som utövar den extrema wahhabistsektens variant av islam, förespråkad av Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar. Inom Maghreb och Sahel är dessa grupper kända som AQIM (al-Qaida i Islamiska Maghreb). Många av dem importerades till Libyen och beväpnades av CIA och länder inom Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) som en del i bekämpandet av Gaddafis regering. Dessa grupper har växt genom att rekrytera missnöjda och försummade arbetslösa ungdomar som föreställer sig att de har bättre framtidsutsikter hos jihadisterna.
4. Det finns en ansamling av utländska militära styrkor, särskilt franska soldater fram till nyligen, och enheter från USA:s kommando för Afrika, Africom. De har fått fäste i området och tillhandahållit så kallat "säkerhetsstöd". Men som Stephanie Savels forskning visar, bidrar detta "stöd" i själva verket till motsatt resultat, något som legitimerar dessa styrkors fortsatta närvaro. De frankofona länderna har genom valutaunionen CFA (Communauté Financiére Africaine, se ruta på sid 43) under lång tid varit fångade i franska finansiella och kommersiella band som till sin natur är utsugande. För att inte tala om de ekonomiska intressen som utnyttjar billig arbetskraft, råmaterial, mineraler och mat för Frankrikes räkning. Då är det inte förvånande att folkmassorna i samförstånd med sin regering i Mali i februari 2022 kastade ut de franska trupper som anklagats för att ha tränat al-Qaida-anslutna grupper i landet.
5. Den sista bidragande faktorn är de korrupta, nykoloniala regeringarna i Afrika, i många fall styrda eller kontrollerade av militären. De har inte försett utsatta grupper med något utvecklingsstöd utan har i stället varit agenter för plantagekolonialism, storföretagsexploatering av mineraltillgångar, franska CFA-åtstramningar, IMF-påbjudna strukturanpassningar, och de kan ha samarbetat med eller varit helt och hållet köpta av knarkhandlarna (se Guinea Bissau). I samarbete med Africom, IMF/Världsbanken och franska eller numera ryska motsvarigheter har de dessutom använt folkets resurser till att ytterligare militarisera statsmakten och sko sig för egen del.
I egenskap av panafrikanska antiimperialister har vi alltid vänt oss mot nykolonialismen och imperialismen som huvudfienden. Men det är också viktigt att se till andra lager av motsättningar, historiskt stöpta i etnicitet, kast och klass. Orättvist försummade, förföljda och marginaliserade jordbrukande eller jordlösa grupper som lidit oproportionerligt utvecklar oundvikligen ett rättfärdigt organiserat motstånd för att säkra sina rättigheter. Imperialisterna har för sin del aldrig tvekat att använda sådana motsättningar i sina strategier för att söndra och härska. Afrikanska regeringar och politiska partier måste se till att boskapskötarna och de halvnomadiska grupperna respekteras och får sina rättigheter erkända och inskrivna i konstitutionen. Man måste i teori och praktik främja deras rättigheter, och öppna för positiv särbehandling och om nödvändigt till och med halvautonoma områden.
