Hollywoodversionen av En man som heter Ove ger ett tydligt besked. Tiden då det amerikanska kapitalet kunde lita på Tom Hanks lugnande effekt börjar lida mot sitt slut.
1994. Kalla Kriget är över, de ideologiska striderna avgjorda och det amerikanska imperiets makt över världen konsoliderad. Tom Hanks gör en sedelärande film (Forrest Gump) om hur kognitiva begränsningar och politisk apati reder dig om du bara gör som du blir tillsagd. Drömmar om uppror straffar sig däremot med AIDS och döden.
1998. Drevet går mot Bill Clinton kring alltifrån presidentens utomäktenskapliga förbindelser till att han, trots pågående IT-boom, endast lyckats skicka två mejl under hela mandatperioden. Tom Hanks gör en film (Du har mail) om hur svårt det är med kärlek och datorer.
MILLENNIESKIFTET. Kritiken mot den amerikanska imperialismen, den institutionaliserade rasismen och USA:s korrumperade myndigheter letar sig tillbaka in i det folkliga medvetandet. Tom Hanks gör en film om medkännande militärer (Rädda menige Ryan), självuppoffrande FBI-agenter (Catch Me If You Can), kaptener som förklarar nödvändigheten i USA:s tillgång till kritiska handelsnoder (Captain Phillips) och fängelsevakter som förstår det rimliga i att då och då avrätta oskyldigt dömda svarta män (Den gröna milen).
2004. USA:s gränskontroller, kidnappningar och tortyr av utländska medborgare under det pågående kriget mot terrorismen tilldrar sig alltmer uppmärksamhet. Tom Hanks gör en rasistisk komedi (The Terminal) om de knasiga förvecklingar som uppstår när utlänningar som saknar förståelse för västerländska institutioner ska ut och flyga flygplan.
2006-2009. Washingtons allierade knorrar över sina marginaliserade positioner och den kristna fundamentalisten George W. Bushs arrogans mot internationella överenskommelser. Tom Hanks gör två mumbojumbo-filmer (Da Vinci-koden och Änglar och demoner) om vikten av amerikansk närvaro i Europa.
2007. Krigen i mellanöstern intensifieras i brutalitet och kantas av motgångar. USA:s moraliska omdöme och politiska allianser ifrågasätts. Tom Hanks gör en film (Charlie Wilson's War) om sovjetiska (!) krigsbrott i Afghanistan och hur en korrupt kongressledamot lyckas ena Mellanöstern goda krafter, det vill säga Texas-miljardärer, Israel, saudiska kungahuset, militärregimerna i Pakistan och Egypten samt Usama bin Ladin. Efter CIA:s påtryckningar klipper man dock bort den ursprungliga slutscenen, där huvudpersonen vaknar av att planen träffar World Trade Center.
2013. Disney har tillskansat sig rättigheterna för sin första Star Wars-film och lanserar prototypen till streamingtjänsten Disney+. Tom Hanks gör en film (Saving Mr. Banks) där han gestaltar fackföreningshataren och rabulisten Walt Disney som en öppensinnad sagofarbror och hans imperium som en platt organisation och demokratisk arbetsplats. Till tonerna av stämningsfull pianomusik håller Hanks ett brandtal om att monopolkapitalism och konstnärlig verkshöjd inte står i konflikt med varandra.
Tom Hanks i A man called Otto.
2015. USA USA jagar visselblåsare utanför(Julian Assange) och inom (Edward Snowden och Chelsea Manning) det egna militärindustriella komplexet. Tom Hanks gör en film (Spionernas bro) om hur rättssäkert spionanklagade i USA behandlas om de bara överlämnar sig i god ordning.
2017. Den amerikanska pressens långa lojalitet med makten kulminerar i en förståelig, om än något missriktad, folklig vrede över "fake news". Tom Hanks gör en film (The Post) med det uttalade syftet att framställa den privatägda mediesfären som politiskt fristående från kapitalistklassens och krigsmaskinens intressen.
SÅ ÄR VI FRAMME VID 2023. USA kämpar med sig själv som en åldrad, grinig supermakt som fastnat i nostalgin med en halvdement gubbe i förarsätet. Då kallar Hollywood på Tom Hanks igen. Den här gången sneglar man, liksom delar av den demokratiska flygel som Hanks själv tillhör, åt en svensk modell som politisk förlaga.
A man called Otto är en rak översättning av Hannes Holms filmatisering av Fredrik Backmans storsäljare En man som heter Ove. I det svenska originalet är det som bekant Rolf Lassgård som gestaltar den vresige paragrafryttaren och villafarbrorn Ove. Valet av Hanks som hans amerikanska motsvarighet kunde inte vara mer förutsägbart. Hanks fyller samma funktion i USA som Lassgård gör i Sverige. Båda representerar de ideologiska värderingar och gestaltar de lösningar på politiska problem som publiken i respektive land har behov av för tillfället.
I Lassgårds fall handlar det om att varva regelboksbefriade, robusta snutar med stora tjocka fadersgestalter ur folkhemmets djup. Hanks å sin sida iscensätter sig gärna som auktoritetsfigurer med ädla motiv, kvalificerade yrkesmän som signalerar koll på läget eller lättälskade dumskallar som erbjuder comic relief till obehagliga avsnitt ur den amerikanska historien. (Forrest Gumps dråpliga sejour i Vietnam bygger till exempel på den verkliga militära satsningen "The Moron Corps", en pluton uppbyggd av förståndshandikappade att sätta in som kanonmat).
I A MAN CALLED OTTO ÄR DET konflikten mellan reaktionära TAN-gubbar och progressiva GAL-ungdomar som Hanks fått i uppdrag att överbygga för kapitalismens överlevnads skull. Hanks man som heter Otto utvecklar således en tolerans mot etniska och könsöverskridande minoriteter, och förklarar för de mest skeptiska skikten av sina klassbröder att invandrare under vissa omständigheter faktiskt kan integreras om de skaffar radhus, rakpermanent och anglosaxisk partner. I gengäld överför Otto sina idéer om amerikansk exceptionalism med ett mänskligt ansikte, och lär mexikaner och transkillar att man ska köra Ford och akta sig för utlandstillverkade varor. Skurkarna är ett spekulerande fastighetsbolag med det genomskinliga namnet Dye och Merica.
VILKEN TRÖST SOM A man called Otto erbjuder den uppgivna västerländska biopubliken återstår att se, men en trovärdig fingervisning om det amerikanska imperiets pågående nedgång kan man redan skönja i det faktum att Hanks nominerats till kalkon-Oscarspriset "Raspberry award" för sämsta skådespelarinsats i Disneys nyinspelning av Pinocchio.
Medan ridån halas för Pax Americana har kanske Tom Hanks - för övrigt avlägsen släkt med Abraham Lincoln - därmed spelat ut sin roll som en politiskt korrekt John Wayne, beväpnad med rådjursögon, ledsen musik och snabba kalorier-sockrat känslomos att mata publiken med, närhelst amerikanska krigsbrott dras fram i ljuset eller utsugningsmarginalerna minskar.
