VARKEN RYSSLAND ELLER NATO Olle Josephsson
KAMPEN OM TIDEN Magnus Göransson
VAD HÄNDER I SMÅLAND? Judith Kiros
VARFÖR SÅ TYST OM TIGRAY? Huda Mohammed
VARKEN RYSSLAND ELLER NATO
Opinionen är starkoch bred i Sverige: Ryssland ut ur Ukraina! Det är utmärkt. Mindre bra är att denna ståndpunkt inte sällan packas om till argument för en svensk Natoanslutning. Att Ukraina efter överfallet tvingas begära massiv vapenhjälp från Nato för att rädda sin självständighet är en sak. Det är en helt annan att Nato permanent flyttar fram sina positioner i Östersjöområdet - det ökar krigsrisken både för Sverige och andra stater.
Opinionen mot svensk Natoanslutning är svag. Det är sorgligt. Lika sorgligt är en annan argumentompackning inom den bräckliga Nej till Nato-rörelsen som faktiskt existerar: ett Nej till Nato blir ett ja till att Ryssland håller sig kvar i Ukraina, åtminstone en tid framöver.
Nej till NATO
Utrikespolitik blir då att ta ställning för en av två imperialistmakter, inte att slåss mot imperialismen, värna internationell rätt och försvara freden.
På 1950-talet talades om den tredje ståndpunkten. Möjligen är det dags för den igen. Men det är lite ömkligt. För en anti- imperialist finns ju den enda ståndpunkten:
Ryssland ut ur Ukraina! Nej till Nato!
Olle Josephsson
KAMPEN OM TIDEN
Den genomsnittliga produktivitet i den svenska ekonomin har årligen ökat med 2,4 procent under perioden mellan 1950-2014. I en rimligare värld skulle den ökade produktivitet ha använts till minskade ekonomiska klyftor och kortare arbetstid.
Det är hög tid! Det är 104 år sedan åtta timmars arbetsdag infördes. Det är 45 år sedan svenskarna fick en lagstadgad femte semestervecka. Senast pensionsåldern sänktes var för 47 år sedan (och sedan dess har den höjts igen). Istället arbetar allt fler med påtvingat avkortad arbetstid och lön, för en del otillräcklig för att få lönen att räcka, för andra för många timmar och år för att kroppen ska orka med.
I allt fler länder har krav på färre arbetstimmar med bibehållen lön och färre år i arbetslivet förts fram från fackligt och vänsterpolitiskt håll. I Sverige har krav på sex timmars arbetsdag med oavkortad lön förts fram - men avvisats - sedan mitten av sjuttiotalet.
Samtidigt har kapitalet kräver fler timmar och fler år, för en ökad avkastning. Hittills har kapitalet vunnit. I Sverige har pensionsvillkoren försämrats och pensionsåldern höjts. I Danmark har regeringen tvingat fram en förlängning av arbetsåret genom att avskaffa den traditionella helgdagen Stora Bededag. Liknande förslag har redan förts fram i förslag från högerpolitiker i Sverige. I Frankrike senareläggs nu pensionsåldern, från 62 till 64 år.
Men under det senaste året har kampen om tiden gått från kallt till glödhett krig.
I Danmark gick hundratusentals människor ut på gatorna i vintras i protest mot den avskaffade helgdagen.
I Frankrike har nu i vår mellan en och två miljoner människor demonstrerat för att visa att de inte är beredda att acceptera höjd pensionsålder.
Oväntat stöd för kraven på kortare arbetstid och arbetsliv har kommit både från arbetslivsforskningen och från en ansträngd arbetsmarknad där en åldrande befolkning gör det svårare att rekrytera människor att anställa. Flera kommuner i Sverige har redan prövat kortare arbetsvecka med gott resultat. Fackförbundet Kommunal beslöt på sin kongress 2022 att arbeta för 30 timmars arbetsvecka med bibehållen lön.
I Finland gick socialdemokratin till val nu i vår med förslag om fyra dagars arbetsvecka. 2022 avslutades ett försök med fyra dagars arbetsvecka med bibehållen lön för nära tretusen anställda i 61 verksamheter. Resultaten, i form av mindre ohälsa och sjukfrånvaro, har varit så goda att majoriteten av de medverkande arbetsplatserna beslutat fortsätta med de kortare arbetsveckorna.
Det kommer att behövas fortsatt fackligt tryck tillsammans med fortsatt brist på människor att anställa om kraven på kortare arbetstid ska få överhand mot kapitalets behov av ökad avkastning.
Magnus Göransson
VAD HÄNDER I SMÅLAND?
Studentnationen Smålands i Lund - officiellt socialistisk sedan 1972 - har bestämt att den ska sluta kalla sig "antirasistisk". Ett argument som lyfts fram är att organisationen inte bör benämna sig som antirasistisk så länge den till största delen utgörs av vita personer.
Det kan så klart finnas bakomliggande faktorer som jag som utomstående inte har all kunskap om. Men historien om Smålands fungerar ändå som exempel på vad som kan ske när "antirasist" betraktas som en identitetsposition snarare än en politisk praktik. En rasifierad person kan inte förutsätta att hen delar sin eventuella antirasism med andra personer som rasifieras, enbart för att dessa också utsatts för rasism. Rasismen tar sig många och olika uttryck. "Svaret" på rasism tar sig också många uttryck. Den "lösningen"har med klassamhället att göra - där "ras", liksom "kön", är ett sätt att rättfärdiga en viss typ av brutal exploatering.
Foto: SMÅLANDS NATION
När "antirasism" i stället blir en identitetsposition behöver man som kommunist eller socialist inte längre greppa den globala rasismen, och dess medföljande idétradition, i hela dess komplexitet. Fokus hamnar i stället på personliga relationer, särskilt sådana som gör en själv till den mest utsatta.
Att se den här komplexiteten handlar inte om att underminera hur ofta man utsätts för rasism i samband med politisk organisering. Till exempel när, framför allt vita, kamrater ser varje problem man tar upp som onödig positionering eller ett försök att stärka sitt personliga "varumärke".
Men det finns också folk som gömmer sig bakom sin identitet för att slippa behöva ta ansvar.
"Antirasist" blir då inte en praktik eller en del i ett större politiskt arbete, utan en roll man uppfyller i en organisation eller ett sammanhang.
Många tänker framför allt på USA vad gäller förtryck av svarta, men faktum är att bara runt sex procent av alla förslavade afrikaner kom till USA. Det finns så mycket skrivet om hur rasbegreppet har blivit till och använts i till exempel Karibien och de afrikanska kolonierna - C. L. R. James, Claudia Jones, Kwame Nkrumah, Walter Rodney, Cedric Robinson med flera. En hel teoretisk tradition! Och den traditionen har många gånger också tagit avstamp i kommunismen och klasskampen, och inte begränsat sig till en viss position.
Ta traditionen på allvar! Den handlar inte om att man, utifrån den man "är", redan har uppfyllt sin politiska roll. Vi måste alla, oavsett position, handla rätt!
Judith Kiros
PÅVERKAN PÅGÅR
Föreningen Folk och försvar rikskonferens i Sälen är årets stora tillfälle för krigsprofitörer, politiker och journalister att knyta kontakter och lapa stjärt. Vänsterpartiets försvarsutskottsledamot Hanna Gunnarsson rapporterade från minglet med det svenska militärindustriella komplexet:
"Gotland ska kunna klara av en tid helt avskuren från fastlandet. Länsstyrelsen och Försvarsmakten berättar mer om detta arbete, som görs i nära samarbete med näringslivet. Viktigt att bygga relationer som håller även under kriser".
"När jag tänker positivt är det just detta jag landar i, nu när allt pekar på att vi blir medlemmar i Nato: Att vi kommer närmare med våra grannländer Norge och Danmark".
Och så vidare.
I Clarté nummer 3/2022 skrev Joel Gordon Hultsjö om den svenska Nato-lobbyn och dess bearbetning av socialdemokratiska politiker och debattörer. När tillfälle gavs efter den ryska invasionen av Ukraina gick snart varenda inflytelserik S-företrädare, inklusive den påstådda vänsterfalangen, i bräschen för svenskt Nato-medlemskap.
Nu riktas påtryckningarna mot resterna av den parlamentariska vänstern med krav på "nationell samling" och "regeringsduglighet" - och rop om "landsförräderi" och "femtekolonnare" åt den som ännu inte fallit in i ledet.
Än så länge står Natomotstånd kvar i Vänsterpartiets program. Men ingen kan ha undgått att märka hur nedtonad frågan om Nato varit. Under spektaklet med Turkiets blockad av den svenska ansökan har i stället ErdoÄans generella snarstuckenhet stått i fokus.
I Norge och Danmark har systerpartierna på senare tid släppt kravet på Nato-utträde. Genom historien har den reformistiska vänstern ofta lierat sig med den egna högerns imperialistiska intressen. När borgarklassen rustar för krig är ett följsamt och makthungrigt "socialistiskt" parti viktigt för illusionen om att det är nationens, snarare än kapitalets, intressen som står på spel.
Erik Haking
EN GLOBAL FRÅGA
Agera som om livet hängde på det! Så manar de som har den allra största kunskapen om klimatförändringarna. Men ack, världen investerar istället i mer fossilenergi. Det är såklart logiskt. Oljebolagens vinster 2022 var de högsta någonsin, i någon tid i historien.
Och vem ska annars dra nytta av de höga energipriserna? Det inser också till exempel Storbritannien, som tre ynka dagar efter att IPCC presenterade sin senaste rapport delade ut nya tillstånd för olje- och gasprojekt i Nordsjön. Eller för den delen Norge, som gett ett tiotal företag licenser att borra efter olja i Barents hav - bland dem Lundin Energy. Sverige i sin tur gör allt i sin makt för att förvandla skogen till en kolkälla istället för en kolsänka. Urskog bevaras bättre i Amazonas, svensk skog lämpar sig för kalhyggen, resonerar man.
I denna sköna nya värld ses två fåglar Fenix resa sig parallellt - den återuppståndna och framväxande fascismen och fossilindustrins makt i klimatkrisens era. Den kombinationen är en match made in heaven, för vilka är bättre på att försvara privilegier än fascister, och vilken kris är mer orättvis än klimatkrisen?
Här hemma ger sig Sverigedemokraterna ut på sitt nästa korståg - klimatfrågan - efter att de nu vunnit så många slag om migrationen. I Florida stiftar guvernör Ron DeSantis lagar som förbjuder storstäder att ställa om, och ute i världen ökar antalet mord på klimataktivister. Även klimatforskare har börjat se sig om över axeln.
Insatserna höjs. Aldrig har en rättvisefråga varit så global och så orättvis..
Mai Greitz
MINNS CABRAL!
Den 20 januari i år var det 50 år sedan revolutionären, poeten och agronomen Amilcar Cabral mördades av en partikamrat, under ledning av den portugisiska kolonialmaktens kommando. De ville att han skulle glömmas bort, men vi ska minnas.
Så vi minns Cabral: Han såg dagens ljus i Guniea-Bissau men växte upp på Kap Verde.1945 anlände han till Lissabon för att studera agronomi, när fascismen fallit överallt förutom i Portugal.
Vi minns Cabral, som väpnade sitt tänkande med panafrikanism, erfarenheten från Lissabons antifascistiska rörelse och studierna i agronomi. Han återvände till Afrika med ett uppdrag: att för befrielsekampen studera Guinea-Bissaus och Kap Verdes historia, kultur, landskap, folkgrupper och ekonomi.
Vi minns Cabral, som 1956 bildade PAIGC (Partido Africano para a Independencia da Guiné e Cabo Verde) tillsammans med fem kamrater. Som ett enda frö växte partiet från underjorden, bröt genom marken och släppte tusen och åter tusen nya frön runt omkring sig. Bildning är det som håller oss samman. På den vilade Cabrals förmåga att förstå och organisera, och på den vilar den enhet som möjliggör alla kamper runt om i världen.
Vi minns Cabral, som sade: "Ris kokas endast i grytan, men vi vet alla hur viktigt det är med eld och andra yttre villkor." Kampen mot kolonialmakten kunde endast föras inom landet, av dess över 30 enade folkgrupper, men Cabral reste genom det lusofona Afrika och ut i världen för att samla stöd, utbilda och koordinera den antikoloniala kampen även utifrån.
Amílcar Cabral (1924-1973). Foto: OKÄND FOTOGRAF/PUBLIC DOMAIN
Vi minns Cabral, som medveten om nykolonialismens dynamik förstod att när PAIGC hade lett landet till självständighet, så innebar inte det att kampen hade tagit slut.
Den behövde fortsätta och utvecklas längs med socialismens väg.
De ville att vi skulle glömma Cabral, för de vill att vi ska glömma vägen, enheten, bildningen, kampen, kolonialismens brott och imperialismens kontinuitet.
Men vi glömmer inte; vi minns.
Fredrik Lindblå
VARFÖR SÅ TYST OM TIGRAY?
Kriget i Tigray har pågått sedan 3 november 2020. Etiopiska regeringsstyrkor har tillsammans med allierade från Eritrea och Tigrays grannregion Amhara stridit mot tigreanska folkets försvarsstyrkor med katastrofala följder. Minst 600 000 civila beräknas ha dött. Omkring 120 000 våldtäkter på kvinnor och barn har rapporterats. 80 procent av regionens sjukhus och 75 procent av skolorna har plundrats och förstörts. Runt 2 500 000 civila har fördrivits från sina hem. Minst 1 500 000 barn saknar vaccin och lider av undernäring. Listan fortsätter...
Tigrayregionen har skurits av från omvärlden. Humanitär hjälp och journalister har förhindrats från att ta sig in i regionen, och även människorättsexperter från FN har stoppats från att ta sig in. I västvärlden är det tigreanska folkets lidande belagt med medial skugga, trots att krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter har begåtts av såväl etiopiska som eritreanska styrkor, enligt Amnesty och Human Rights Watch.
Den 2 november 2022 kom Etiopiens regering - med Abiy Ahmed som ironiskt nog emottog Nobels fredspris 2019 - överens om vapenvila tillsammans med representanter från Tigrayregionen. Vapenvilan stipulerar nedrustning och tillbakadragande av styrkor bortsett från styrkor ur den etiopiska federala armén. Trots vapenvilan har endast en liten del, 11 procent enligt United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs, av den humanitära hjälpen nått de drabbade. Förödelsen fortsätter i stor utsträckning. Vägen tillbaka till ett värdigt liv är lång och mödosam. Varför fortsätter tystnad att råda kring folkmordet i Tigray?
Huda Mohammed
