Men i debatten syns inga spår av deras arbete. Där handlar allt om kulturmönster.

Kvinnor har alltid utgjort en stor andel av dem som immigrerat till Sverige. En majoritet av dem har lönearbetat, för det mesta i tunga och lågbetalda yrken. Under industrialismens guldår var de fabriksarbetare, hembiträden, städare, vårdbiträden och köksbiträden på sjukhus, skolor, hotell och restauranger. Numera har de ofta de traditionellt kvinnliga låglönejobben inom vård och omsorg.

119902_01.jpgFoto: Artur Szandrowski

Men i den allmänna bilden av migrantkvinnor i Sverige finns det sällan plats för deras arbete och deras roll i ekonomin. Forskningen kretsar sedan 1990-talet kring två huvudteman: våld i nära relationer, särskilt hedersrelaterat våld, och migrantkvinnors fysiska och psykiska (o)hälsa, med ett särskilt fokus på det som skiljer dem från infödda svenska kvinnor. Varken i arbetarhistoria eller feministisk historisk forskning om arbete och välfärd har dessa kvinnors arbete och arbetsvillkor fått något större utrymme.

De skildras och behandlas ofta som passiva anhöriga, beroende av sina män. De uppmärksammas i samband med "problem" som anses bottna i kulturella bakgrunder, ett förhållningssätt som bygger på grova generaliseringar, etnocentrism och föreställningar om den egna kulturens överlägsenhet.

HUSHÅLLSARBETE har i alla tider varit ett av de vanligaste yrkena för kvinnor som flyttat till Sverige. Redan under 1920-talet kom hembiträden från Tyskland och Åland till Sverige, och i samband med andra världskriget användes flyktingpolitiken som ett medel för rekrytering av arbetskraft till bristyrken, bland annat hushållsarbete.

Efter kriget blev behovet av arbetskraft allt större. Många i Sverige flyttade från landsbygden till industriorterna, men inte tillräckligt många. Den goda erfarenheten av flyktingar som arbetskraft öppnade statens och företagens ögon för import av arbetskraft som en lösning.

Fram till mitten av 1950-talet var majoriteten av arbetskraftsinvandrarna kvinnor. Därefter ofta nästan hälften. Trots det har bilden av efterkrigstidens arbetskraftsinvandring dominerats av de sydeuropeiska män som tågade in i industrin.

Kvinnorna rekryterades ofta till lågkvalificerade, monotona industri- och servicejobb med låga löner. Men trots att de var överrepresenterade i låglöneyrken tenderade de att ha årsinkomster i mellanskiktet. Jämfört med svenskfödda kvinnor hade de en högre sysselsättningsgrad och arbetade oftare heltid eller mer än så.

Många utrikesfödda kvinnor blev också liksom tidigare hembiträden. Enbart mellan 1950 och 1958 anmälde sig 8 000-10 000 varje år för husligt arbete i Sverige. Lönen utgjordes ofta till viss del av fri kost och logi hos arbetsgivaren.

Finländare har varit den i särklass största gruppen migranter. De första var flyktingar i samband med andra världskriget och återvände ofta till hemlandet. Sedan ökade arbetskraftsinvandringen från Finland från cirka 10 000 personer per år i början av 1950-talet till cirka 80 000 personer under rekordåren 1969-1970. De flesta kvinnorna var unga och hade avslutat den obligatoriska skolgången men saknade yrkesutbildning.

Fram till 1980-talet arbetade de framför allt inom tillverkningsindustrin och servicesektorn. Arbetet var mestadels tungt och smutsigt med obekväma och oregelbundna arbetstider. Kvinnorna arbetade ofta heltid och familjer med småbarn löste barnpassningen genom att kvinnan och mannen arbetade motsatta skift på samma bruk eller ort.

EN ANNAN STOR grupp var grekerna. Unga kvinnor från fattiga förhållanden på den grekiska landsbygden kom under 1960- och 1970-talen till industriorter i Småland. Utan att kunna svenska fick de arbete bara några dagar efter sin ankomst på någon fabrik. Efter några år flyttade nästan alla till Stockholm där de började arbeta som lokalvårdare och städerskor. Tungt och slitsamt arbete under långa dagar tärde på kvinnornas fysiska och psykiska hälsa. Flera av dem blev sjuka och så småningom förtidspensionerade i 40-50-årsåldern. De hade höga pensionspoäng eftersom de arbetat långa dagar. I en undersökning beställd av Försäkringskassan framkom att vissa av kvinnorna arbetade 72 timmar i veckan. Bara en grekisk kvinna arbetade deltid. Bland svenska kvinnor med barn var deltid tvärtom den vanligaste lösningen.

Elsa berättar i undersökningen hur hon och hennes man jobbade: "Det var ett tungt arbete, men jag mådde bra, jag var ju ung då också ... På morgonen städade vi på daghem och på eftermiddagen en skola och en fabrik. Vi hade pojken (sonen) med oss när vi arbetade."

Andra kvinnor arbetade skift med sina män eller lämnade sina barn hos anhöriga i Grekland.

Många jugoslaver kom till Sverige mellan 1968 och 1972 när arbetslösheten i hemlandet ökade. De flesta kvinnorna hade arbetarklassbakgrund. De var oftare gifta än svenskfödda, och de hade tunga, monotona industriarbeten på heltid. Sysselsättningsnivån var hög, även om flera av dem också följde de traditionella könsrollerna.

119902_02.jpgBild: Domestic Woerker (1946) av Elizabeth Catlett

KRISERNA OCH strukturomvandlingen i början av 1970-talet minskade tillväxten inom industrin och därmed efterfrågan på arbetskraft. 70 000 anställda försvann inom tekoindustrin 1965 till 1975 och 27 000 inom livsmedelsindustrin. Däremot blomstrade elektroindustrin under 70-talet. Hälften av Metalls 77 000 kvinnliga medlemmar var migranter. Många började också söka sig till de lågkvalificerade jobben inom den offentliga sektorn.

Invandringspolitiken blev mer restriktiv. 1967 blev det obligatoriskt för utomnordiska medborgare att ha arbetstillstånd eller uppehållstillstånd före inresa till Sverige. Fackföreningar som Metall och Hotell och restaurang började också uttala sig negativt om en fortsatt invandring. Med ökad risk för arbetslöshet flyttade många invandrare tillbaka till sina hemländer. 25 procent av dem från Jugoslavien återvände.

SVENSKA MYNDIGHETERS och jämställdhetsexperters intresse för migrantkvinnor väcktes i slutet av 1970- och början av 1980-talet. Det kom till uttryck bland annat i seminarier och rapporter som ägnade sig åt frågan om migrantkvinnors jämställdhet. Trots migrantkvinnornas höga sysselsättningsnivå var syftet att uppmuntra dem att lämna sina traditionella kvinnoroller och genom lönearbete bli ekonomiskt oberoende av sina män och därmed lika jämställda som svenska kvinnor.

Jämställdhetskommittens rapport Kvinnors arbete (SOU 1979:89) berörde inte migrantkvinnors lönearbete, arbetsvillkor och försörjningssituation eller deras erfarenhet av förvärvsarbete och migration. I stället valde man att göra en liten enkätundersökning med hjälp av rapportförfattarnas bekanta inom en finsk och en assyrisk kvinnoförening i Tensta och Rinkeby. I fokus var hemmavarande kvinnor som hade ingen eller svag anknytning till arbetsmarknaden. Utifrån detta material diskuterade författarna hur migrantkvinnors kulturella bakgrund och bristande språkkunskaper hindrade dem från att (som svenska kvinnor) bli jämställda med sina män:

"Gemensamt för många invandrarkvinnor är att de uppfostrats och präglats av en mycket traditionell kvinnoroll. Detta ger dem ofta en underordnad och osjälvständig ställning i förhållande till männen. Kvinnorna har kommit hit på sina mäns villkor, i hopp om att de skulle kunna ge sina barn en bättre framtid."

Lägg märke till att migrantkvinnorna under denna tid fortfarande i högre grad än svenskfödda kvinnor förvärvsarbetade. Intressant är också att den kulturfixering som här genomsyrar utredningsförfattarnas analys inte förekommer en enda gång i de resterande delarna av den trehundrasidiga utredningen, där det handlar om svenskfödda kvinnors arbete.

Jämställdhet för migrantkvinnor är huvudämne i en studie från Arbetsmarknadsdepartementet 1981 (Ds A 1981:2). Centralt för jämställdhet är enligt författarna att ha egen inkomst av förvärvsarbete. Med denna utgångspunkt pekade de ut tre grupper som mest avvikande från "svensk jämställdhet": kvinnor från Turkiet, Latinamerika och "övriga utomeuropeiska".

DE FINSKA, jugoslaviska och grekiska kvinnorna hade enligt statistiken en medelinkomst som var högre än de svenskfödda kvinnornas, till och med högre än männens i samma invandrargrupp. De arbetade dessutom oftare än svenskfödda kvinnor i traditionellt manliga yrken. Men författarna förklarade att man bör vara försiktig med att tolka detta som ett jämställt förhållande:

"Summan av de uppoffringar dessa kvinnor kan få betala står knappast i rimlig proportion till deras uppnådda grad av egen försörjning eller jämställdhet. Mot en sådan bakgrund kan det bli stora svårigheter för dem att 'bygga upp en egen identitet baserad såväl på det egna kulturarvet som på normer och värderingar i det svenska samhället.'"

Därmed avvek alla migrantkvinnor enligt studien från det svenska jämställhetsmåttet: vissa på grund av en låg sysselsättningsnivå som resultat av deras traditionella kultur, andra för att deras höga sysselsättningsnivå inte gav dem tid att lära sig svenska jämställdhetsnormer och kulturmönster. Resonemanget som utgick från förvärvsarbete som kärnan i den svenska jämställdheten visade sig sluta i den svenska kulturen och dess essentiella jämställdhetskärna. Migrantkvinnor framställdes än gång som förknippade med problematiska egenskaper och handlingar grundade i deras kultur.

Sedan 1970-talet har många flyktingar sökt sig till Sverige från olika delar av världen.

Kvinnornas andel varierade mellan 45 och 55 procent 1970 till 1995. De hade starkt skiftande erfarenheter i bagaget, och till skillnad från tidigare migranter kom de till ett Sverige som inte längre hade samma behov av lågkvalificerad arbetskraft. Det innebar inte att högutbildade flyktingar nu hade större chans att få arbete.

Den offentliga sektorn hade under sin expansion fram till 1980-talet öppnat en stor marknad med låglönejobb för kvinnorna i Sverige. Sektorn sysselsatte även många migrantkvinnor, ofta i de lägre positionerna i arbetshierarkin. Men med den ekonomiska krisen under 1990-talet svepte en stor våg av arbetslöshet över Sverige. Sammanlagt försvann 600 000 jobb 1991-1994, och från sommaren 1995 till sommaren 1997 försvann 110 000 arbetstillfällen från kommuner och landsting. Många lågkvalificerade arbeten i industri och offentlig sektor rationaliserades bort. För flyktingar som anlänt sedan 1980-talet började det bli allt svårare att få arbete.

Med krisen följde också radikalt försämrade arbetsvillkor för dem som hade jobbet kvar. Andelen tillfälliga och tidsbegränsade anställningar ökade starkt från slutet av 1980-talet, framför allt inom servicebranscher som vård, omsorg, handel, hotell och restaurang, där kvinnor utgör majoriteten. År 1994 hade 17 procent av utrikesfödda - mot 12 procent av de svenskfödda - tillfälliga anställningar. Överlag drabbades migrantkvinnorna hårdast av utvecklingen. De arbetade framför allt inom servicesektorn och i yrken som hade en högre olycksfallsfrekvens. De var också i större utsträckning skiftarbetare. Bland kvinnor i kategorin "övriga världen" hade 28,2 procent tidsbegränsade anställningar, att jämföra med 14,6 procent för samtliga kvinnor i Sverige.

DEBATTEN OM utrikesfödda kvinnors arbete under 1980- och 1990-talen handlade framför allt om deras låga sysselsättningsnivå och höga arbetslöshet. Men nationalekonomen Jean Baldwin Grossman gav en mer nyanserad bild. Hon undersökte 1984 migrantkvinnors deltagande på arbetsmarknaden utifrån SCB-data från 1978, 1979 och 1980. Det visade sig att sysselsättningsnivån bland utrikesfödda respektive inrikesfödda kvinnor på det hela taget inte skilde sig markant åt under dessa år. Men de sydeuropeiska kvinnorna hade fortfarande ett avsevärt högre arbetskraftsdeltagande än de svenskfödda, 77,2 procent mot 71,9 procent. Även finska kvinnor hade högt arbetskraftsdeltagande, 74,5 procent. Grossman fann också att de utrikesfödda kvinnorna hade högre inkomster än de infödda, eftersom de, som tidigare nämnts, i högre utsträckning arbetade heltid.

119902_03.jpgBild: Från The Negro Woman series av Elizabeth Catlett

De utrikesfödda kvinnorna jobbade fortfarande i högre grad än de svenskfödda i tillverkningsindustrin (23 procent mot 7,8) och servicesektorn (30,4 procent mot 22,2). Bättre färdighet i svenska språket minskade något sannolikheten för utrikesfödda kvinnor att hamna på fabrik eller i servicesektorn, men det ökade inte chanserna att få arbete inom tjänstemannasektorn.

De utrikesfödda kvinnornas sysselsättningsgrad ökade fram till mitten av 1980-talet, men från 1975 var takten lägre än för svenskfödda kvinnor, och under högkonjunkturen mot slutet av 80-talet sjönk deras sysselsättningsgrad trots att den steg för andra. Under 1990-talet sjönk nivån sedan kraftigt till 45 procent. Även kvinnor som hade immigrerat under 1960-talet drabbades.

Fenomenet, som inte var unikt för Sverige, har av flera forskare förklarats med strukturomvandlingen: de lågutbildade grupperna och i synnerhet migranter bland dem drabbas hårdast när konjunkturen vänder, eftersom det nu är professionell, högutbildad arbetskraft som efterfrågas. Man skulle kunna tro att det också gjorde högutbildade utrikesfödda eftertraktade. Så var dock inte fallet.

HISTORISKT HAR KÖN, klass och ras/etnicitet varit avgörande för samhällets organisering, arbetsdelning och maktfördelning. Men i analysen av sysselsättning och arbetslöshet bland migrantkvinnor i Sverige sägs kulturen styra. Så här anger nationalekonomen Jan Ekberg orsaken till den låga sysselsättningsnivån bland kvinnor från Mellanöstern under 1990-talet:

"En bidragande förklaring till att exempelvis invandrarkvinnor från Mellersta Östern har låga arbetskraftstal kan vara lågt arbetskraftsdeltagande bland kvinnor i dessa länder. Det kan finnas en kulturbetingad inställning till deltagande i arbetslivet som man tar med sig vid invandring till Sverige."

Det är knappast sannolikt att Ekberg eller andra forskare skulle förklara den låga sysselsättningsnivån hos svenskfödda kvinnor under 1950-talet eller den höga arbetslösheten bland unga sedan 2000-talet med denna typ av resonemang. Men i studier om "tredje världens kvinnor" upprepas stereotypa föreställningar gång efter annan.

GENOM ATT KOPPLA migrantkvinnors låga sysselsättningsnivå i Sverige till ett (problematiskt) kulturbetingat beteende, framställer Ekberg deras arbetslöshet som något som inte har med det svenska samhället att göra. Resonemanget har de senaste trettio åren förflyttats från finska, grekiska och chilenska migrantkvinnor till kvinnor födda i Mellanöstern under 1990-talet.

Ekbergs kulturfixerade resonemang kan inte förklara beteendet hos de hundratusentals kvinnor från Nordafrika och Turkiet som fyllde de västeuropeiska fabrikerna under 1960- och 1970-talen, som städade kontor, skolor, sjukhus och som dessutom tog hand om barn och gamla, vilket de fortfarande gör.

De turkiska migrantkvinnornas sysselsättningsnivå i Västtyskland var betydligt högre än de tyska kvinnornas under 1980-talet. På liknande sätt var det i Nederländerna: 58 procent av de turkiska migrantkvinnorna förvärvsarbetade. 16 procent av de infödda kvinnorna. För de marockanska migrantkvinnorna var andelen 49 procent.

I min undersökning om lågavlönade ensamstående mödrars försörjning i Sverige (Att upprätthålla livet, Stockholms universitet 2008) intervjuade jag både kvinnor från Iran och svenskfödda. Några av dem hade tonåringar och arbetade dubbelt för att kunna tillgodose sina barns behov. Det var vanligare bland de mödrar som kom från Iran. Soraya, född i Iran, det vill säga Mellanöstern, arbetade ungefär 70 timmar i veckan efter en längre period av arbetslöshet. Hon var skolassistent på heltid och arbetade deltid som vårdbiträde inom hemtjänsten på kvällar och helger:

"Vår ekonomiska situation var inte bra. Det var viktigt för mig att komma ut på arbetsmarknaden fort. Mina barn hade blivit äldre och deras behov större ... Min avsikt i början var inte bara pengar. Jag ville samla ihop erfarenhet och referenser. Jag kände att jag hade förlorat många år. Jag ville ta igen den förlorade tiden".

MED DET ÖKADE BEHOVET av arbetskraft inom service, vård och omsorg från slutet av 1990-talet sjönk arbetslösheten bland utrikesfödda kvinnor. Från 2000 till 2005 steg deras sysselsättningsgrad från 59 till 65,8 procent. För svenskfödda kvinnor förändrades den inte nämnvärt under samma tid; den till och med minskade något.

De tio vanligaste yrkena bland Kommunals medlemmar födda utanför Norden var 2007 följande: städare, personlig assistent, skolmåltidsbiträde, vårdbiträde, kock/kokerska, undersköterska, barnskötare, elevassistent, skötare och vårdare.

Medlemmar födda utanför Norden drabbades hårdast av försämrade arbetsvillkor med tidsbegränsade eller timavlönade anställningar. 16 procent av de nordiska medlemmarna hade 2007 tidsbegränsad anställning. För de utomnordiska var andelen 31 procent. Andelen timanställda var 6 respektive 20 procent 2009.

Behovet av arbetskraft inom service, vård och omsorg kommer att växa med den ökande andelen äldre i befolkningen. Generellt tillhör majoriteten av de invandrade kvinnorna samma yrkesgrupper som flertalet kvinnor födda i Sverige. Skillnaden är att migrantkvinnorna ofta befinner sig i de lägre skikten i hierarkin. 2010 var personlig assistent, vårdbiträde, sjukvårdsbiträde och undersköterska de vanligaste yrkena för kvinnor i alla kategorier efter födelseregion. Undantag var kvinnor födda i Europa utom Norden. De hade "hotell- och kontorsstädare med flera" som vanligaste yrkeskategori.

SVERIGES ARBETSMARKNAD har starkt förändrats de senaste decennierna. Strukturomvandlingen och den nyliberala marknadsinriktningen med krav på flexibilitet, effektivisering och sänkta kostnader har lett till nedläggning eller förflyttning av delar av industrin till låglöneländer och till privatisering och rationalisering av stora delar av arbetsmarknaden.

En rad olika faktorer har sedan 1990-talet bidragit till framväxten av en ny låglönesektor i gråzonen mellan den formella och informella ekonomin. Varken innovation eller offshoring fungerade för att effektivisera och sänka kostnader i tjänstesektorer som vård och omsorg, städ, hotell och restaurang med mera. En lösning för stora företag och offentliga verksamheter har varit att lägga ut delar av sina tjänster och produktionsprocesser på underleverantörer som kan erbjuda lägre kostnader genom låga löner, "flexibla arbetsformer", tillfälliga anställningar med mera.

Men det är inte enbart offentliga verksamheter eller stora företag som efterfrågar dessa tjänster. Stora nedskärningar i de offentliga välfärdstjänsterna sedan 1990-talet och ökade inkomstskillnader har främjat efterfrågan på vård, omsorg och service bland privatpersoner i Sverige. Skattelättnaderna som infördes 2007 har också lockat nya grupper att köpa så kallade hushållsnära tjänster på marknaden, bland annat barnfamiljer som upplever tidsbrist.

FÖR KVINNOR SOM på senare år kommit till Sverige som flyktingar eller "anhöriga" har hushållsarbete i privata hem, liksom tidigare för utlandsfödda kvinnor, ofta varit det enda försörjningsalternativet. Det är svårt att uppskatta hur många som arbetar i privata hem med omsorg och hushållsgöromål. SCB har ingen egen yrkeskategori för dem som arbetar i privata hushåll, och många utför detta arbete på den informella marknaden. Men idag är en övervägande majoritet av de som arbetar med hushållsarbete i privata hem utrikesfödda kvinnor. De flesta kommer från Polen, Ryssland, Estland och Finland. Skattningar tyder på de utrikesfödda utgör 80 procent av alla hushållsarbetare som arbetar informellt i Stockholmsområdet. För dem som inte har tillgång till formellt arbete är städning eller hushållsarbete i privata hem en av få källor till inkomster. Informellt hushållsarbete i privata hem förekommer också som kompletterande försörjning bland kvinnor med låga inkomster. Arbetsvillkoren är hårda och arbetarna rättslösa. Kvinnor är särskilt utsatta på grund av sexuella trakasserier och utnyttjande.

KATEGORIERNA arbetskraftsinvandrare, politisk flykting, anhörig med mera är inte autentiska indelningar utan socialt konstruerade. Deras funktion har varit att utifrån ekonomiska och politiska intressen reglera invandringen från olika delar av världen. Även om själva kategorierna verkar vara neutrala befolkas de utifrån konstruerade föreställningar om bland annat kön och härkomst, vilka i sin tur har sin grund i den position som individer eller grupper har tilldelats i den globala rangordningen. Det är alltid "de könade andra" som upptar dessa kategorier (positioner).

Forskningen visar att en gift kvinna oavsett skälen för hennes immigration ofta får uppehållstillstånd som "anhörig" till en invandrande man. Skälet är att hon sällan betraktas som självständig ekonomisk aktör, lönearbetare och familjeförsörjare, ännu mer sällan som medlem eller ledare i sociala rörelser eller politiska partier. I den västerländska föreställningen om "tredje världens kvinnor" är de en homogen grupp som både ekonomiskt och kulturellt är underordnad männen.

Forskningen visar att kvinnor oftare än män immigrerar inom kategorin anhörig på grund av att denna kategori är "reserverad" för dem, och de inom denna kategori inte blir ifrågasatta av myndigheterna.

Medan immigrerande kvinnor gärna klassificeras som anhöriga, räknas inte de män som invandrar på grund av äktenskap eller en samborelation som anhöriga. Undersökningar visar också ett tydligt samband mellan kön och etnicitet/nationalitet. Medan en stor grupp av dessa män hade sitt ursprung i Europa och Nordamerika, kom de flesta kvinnorna från Ostasien, Östeuropa och övriga låginkomstländer. Kombinationen av kvinnornas kön och härkomst i tredje världen förstärker den vedertagna klassificeringen av deras identitet som anhöriga, medan männens kön i kombination med härkomsten i den välmående västvärlden gör "anhörigattributet" irrelevant i det etablerade språkbruket. Männen är och förblir "subjekt" medan kvinnorna i rollen som äktenskapsimmigranter och anhöriga objektifieras som underlägsna på grund av kön och ursprung.

OSYNLIGGÖRANDET AV migrantkvinnors arbete och deras roll i Sveriges ekonomi är ett ideologiskt vapen. Bilden av denna mycket heterogena grupp som passiva "anhöriga" eller "hemmafruar" fångade i sina kulturella bakgrunder legitimerar placeringen av dessa kvinnor i en av de lägsta positionerna på den svenska arbetsmarknaden. De "lägst kvalificerade" arbetarna tycks förtjäna de lägst kvalificerade och lägst betalda jobben.

SOHEYLA YAZDANPANAH är lektor i genusvetenskap vid Södertörns högskola. Artikeln är ett sammandrag av hennes bidrag till antologin Arbete och jämställdhet: förändringar under femtio år, SNS Förlag 2013. Där finns källor och referenser att tillgå.

Möjliga citat:

Vi var med min svägerska. Jag arbetade med hennes man i skift och min man arbetade med henne. Eftersom männen inte kunde byta blöjor och så, så var det vi kvinnor som bytte blöjor och männen gick ut med barnen. Jag började arbeta 15 dagar efter förlossningen ... det var tungt. (Kvinna från Grekland citerad av Ulla Gerner i en rapport 1994.)

För invandrarkvinnan från Sydeuropa kan kulturkonflikten bli extrem när hennes kvinnorolluppfattning konfronteras med kvinnorollen i det svenska samhällsmönstret. (Ur statlig utredning från 1979)