De lämnar barn och familj för att lösa livspusslet åt de välbeställda.

Min mor, Birgit Ståhl-Nyberg, lämnade Skarpås i Hammerdal efter världskriget för att bli konstnär. Bostad och försörjning i Stockholm var ett bekymmer. Hon fick plats som hembiträde i en diplomatfamilj på Blomsterstigen 15 vid Edsviken i Danderyd, passade de två barnen, bistod i hushållet och serverade mat vid middagar. Med tjänsten följde husrum i källaren.

119903_01.jpgILLUSTRATION: ARTUR SZANDROWSKI

Hon var en torparflicka, en piga i generationer av pigor. Men med sin konstnärliga strävan var hon också något annat. Frun i huset hade själv gått på Konstakademien. Hon tog sig an den unga begåvningen, gav henne en extra slant ibland, en väska, någon sjal eller några överblivna klänningar. Birgit arbetade deltid för studiernas skull, och lediga kvällar kunde hon få sitta med vid bordet när familjen hade gäster.

För Ann Mari, hembiträdet från det krigshärjade Tyskland, var villkoren annorlunda. För 150 kronor i månaden arbetade hon från sju på morgonen till halv åtta på kvällen sex dagar i veckan. Hon drömde om att bli sjuksköterska men pengarna räckte inte till utbildningen.

UTLÅNAD TILL TANT CORINNA, mormodern i diplomatfamiljen, fick Ann Mari det ännu värre. "... igår kväll satt vi här hos mig och pratade", skrev Birgit hem till Skarpås. "Hon säger att hon får arbeta så hårt så hon måste gråta varje kväll, när hon tänker på nästa dags sysslor. Vi sade att det är lustigt att dom är två stycken som arbetar åt en person, och har mer att göra var för sig än du mamma kanske har åt sex stycken ... Hon säger att om tant Corinna åtminstone kunde säga tack någon gång, när dom varje kväll får jobba ända till klockan halv tio. Det där är ett konstigt faktum, att en del skall bara passas upp, och andra inte har tillstymmelse till privatliv och utvecklingsmöjligheter ..."

Vanan att hålla sig med barnflickor, städerskor och andra hembiträden levde kvar i samhällets överskikt under folkhemsåren, men borgerligheten var försvagad och sekelskiftets kapitalöverflöd historia. Gamla ägarfamiljer såg sina tillgångar krympa eller gå förlorade till de finanskapital som den S-märkta statsmakten favoriserade. Utrymmet krympte för revenyn, den del av det samlade mervärdet som överklassen spenderar på tjänstefolk och andra personliga utgifter.

IDAG, I DEN BORGERLIGA revanschen, är tjänstefolket tillbaka i bred omfattning. De hushållsnära tjänsterna, som de kallas, är till och med en statligt subventionerad förmån för höginkomsttagare. Kvinnor från kapitalismens utkanter står som förr för arbetskraften, men de kommer nu oftare från främmande länder och de passar inte bara upp i de exklusiva kvarteren. De har en central roll i reproduktionen av arbetskraften, den process som förser kapitalet med nya friska och lämpligt utbildade lönearbetare att exploatera.

Redan i början av 1980-talet efterfrågade ledande kapitalföreträdare i Västeuropa en avreglerad låglöneekonomi vid sidan om de stora industrikoncernerna. Statsmakten skulle, som det hette, främja framväxten av en informell sektor.

De styrande i Bryssel instämde. Undantag från lagar och avtal som gällde för fast anställda heltidsarbetare i storföretag och offentliga institutioner skulle hjälpa kvinnor, invandrare och andra utsatta grupper att få arbete, förklarade kommissionen. Den förordade också riktade skattelättnader för enskilda för inköp av privata tjänster som utbildning, barnpassning och hjälp i hemmet.

Industrikoncernerna var av två skäl starkt intresserade av projektet. Det skulle främja utnyttjandet av arbetarna i produktionen, och det lovade att förbilliga reproduktionen av arbetskraften, den process som förser kapitalet med nya friska och lämpligt utbildade lönearbetare att exploatera.

LEAN, TOYOTAMODELLEN, det produktionssätt som storföretagen anammat sedan 1980-talet, förutsätter ett rikt utbud av perifer, flexibel arbetskraft. Med leveranser just-in-time och planerad underbemanning pressas mesta möjliga ur de anställda. Men för att klara svängningar och störningar i produktionen måste timmisar, visstidare, säsongsanställda och personal från bemanningsföretag finnas att tillgå. Storföretagen pressar också sina kostnader genom att leja ut delar av produktionen till underleverantörer. Städerskorna på fabriken får sparken och kommer tillbaka som underbetalda lokalvårdare anställda på lösa boliner av en städfirma.

Samtidigt erbjöd den informella sektorn alternativ till de sociala tjänster som välfärdsstaten tillhandahöll. Resurser skulle, som det hette i en rapport från Aspeninstitutet beställd av Pehr G. Gyllenhammar, frigöras för "ekonomin", det vill säga Volvo och andra storföretag.

LIKSOM DEN FYSISKA infrastrukturen var reproduktionen av arbetskraften i Sverige i stor utsträckning socialiserad. Det allmänna ansvarade för daghem, skolor, hälso- och sjukvård och omsorger om de äldre. Omkostnaderna utgjorde en del av arbetskraftens historiskt bestämda värde. De var ett mått på styrkan hos arbetarrörelsen och andra folkliga krafter.

Nu pläderade direktörerna för "informella arrangemang" medan före detta studentrevolutionärer angrep den sociala ingenjörskonsten, sponsrade av Arbetsgivareföreningen och Jan Stenbeck. Olof Palme talade om "ett 20-talsangrepp på välfärdssamhället", men socialdemokratin stod inte emot. Tvärtom, i det hårt lanserade 90-talsprogrammet från 1989 argumenterade ledande företrädare i borgerlighetens banor: "Tvivlet gror, har välfärdssamhället i all sin välvilliga omtanke tagit över så många sociala uppgifter från familj, vänner, oss själva, att livet blivit opersonligt och ansvarslöst och vi själva blivit hjälplösa?"

När ministrar, riksdagsledamöter, landstingspolitiker och kommunalråd tvivlat färdigt var de sociala uppgifterna dränerade på resurser samt outsourcade till privata profitörer och ett new public management med vård och vanvård på ackord, fiffel, båg och förslummade arbetsvillkor. För de informella arrangemangen stod familj och anhöriga. Kvinnor började gå ner i arbetstid eller lämna arbetslivet i förtid för att ta hand om svårt sjuka äldre anhöriga - såvida de inte tillhörde de välbeställda samhällsskikten, där det personliga ansvaret manifesterade sig i avdragsgilla eller svart betalda hembiträden.

119903_02.jpgBILD: KARIN Z. SUNVISSON

EFTERFRÅGAN PÅ BILLIG, importerad arbetskraft växer i denna upplösning av efterkrigstidens välfärdsstatliga klasskompromiss. Krympande kullar av arbetsföra bidrar. Samtidigt medför kriser, krig och sviktande försörjningsmöjligheter att miljoner migranter söker sig hit från länder i periferin. En win-win-situation, säger uttolkarna av alltings förträfflighet.

Arbetskraften är välkommen, men inte människorna som besitter den. Migrantarbetarna ser sig fångade i en struktur som påminner om apartheidtidens Sydafrika och villkoren för gästarbetarna i Gulfstaterna. Från världens homelands tar de sig till metropolerna för att som ett underproletariat utan medborgerliga rättigheter leva och försörja sig.

Invandrarkvinnor var eftertraktade i den svenska tillverkningsindustrin under rekordåren på 1960-talet. Liksom män från utlandet importerades de i stor skala för låglönejobb i fabrikerna. I dag arbetar utrikes födda kvinnor i Sverige oftast inom följande yrkeskategorier:

Undersköterskor, hemtjänst, hemsjukvård, och äldreboende 36 439©Städare 33 241©Barnskötare 26 117©Vårdbiträden 23 431©Personliga assistenter 14 900©Noteringarna är från 2021. Nästan en fjärdedel hade 2016 tillfälliga anställningar, en dubbelt så hög andel som bland kvinnor med svensk bakgrund. Den informella sektorn, där en svartjobbande papperslös kvinna från Nicaragua kan städa hemma hos landets statsminister, är då inte medräknad. Statistiken omfattar endast folkbokförda i Sverige med reguljära anställningar.

MÖNSTRET ÄR TYPISKT för det nya Europa, visar Oksana Shmulyar Green och Andrea Spehar, migrationsforskare vid Göteborgs universitet, i en väldokumenterad översikt från 2014 (i Baltic Worlds 4/2014): "Lönearbete i hemmen och omsorgerna är nu de viktigaste enskilda sysselsättningskategorierna i EU för kvinnliga migranter från de nya medlemsstaterna i unionen och från länder utanför EU i Central- och Östeuropa."

Efterfrågan på lågavlönade migranter växer på grund av att de äldre blir allt fler, födelsetalen sjunker och allt fler kvinnor lönearbetar. Till detta kommer den sociala välfärdens sönderfall - en parallell utveckling på båda sidor om den forna järnridån: "En faktor som driver kvinnor från Central- och Östeuropa att migrera till Väst är försvagningen av deras egen sociala och ekonomiska ställning i hemlandet ..."

ÖPPNANDET FÖR de privata kapitalen medförde att kvinnorna förlorade sociala rättigheter och anställningar. De hamnade oftare än männen i långtidsarbetslöshet och tvingades försörja sig på tillfälliga påhugg i den informella sektorn. Fattigdom och klassklyftor växte, den statliga sociala infrastrukturen förföll och våldet mot kvinnor ökade.

Både män och kvinnor söker sig nu västerut i stor omfattning för att arbeta, allt fler av dem på tillfälliga kontrakt. Kvinnorna är ofta fler än männen, och migranterna rör sig inte bara inom EU-området. 2012 utgjorde medborgare från länder utanför EU 38,5 procent av alla migranter i unionen, och mer än hälften av dem kom från Turkiet, Albanien och Ukraina.

Före den ryska invasionen arbetade varje år 20 procent av alla arbetsföra i Ukraina utomlands. Var fjärde vuxen alban och var sjätte moldav lämnar landet av samma skäl. Kvinnorna hamnar ofta som hjälpredor i privata hem i EU, en kategori som expanderat kraftigt sedan mitten av 1990-talet. De städar, passar barn, sköter gamla och sjuka och utför andra hushållssysslor. Allt fler kvinnor i västra Europa lönearbetar, men männen tar inte större ansvar än tidigare för hemarbetet. Migranter tar över det traditionella kvinnogörat i de välbeställda hemmen. Egna barn och anhöriga tvingas de resa ifrån.

EN DEL AV KVINNORNA är inhysta som au pairer eller hembiträden, andra far runt till olika adresser på uppdrag av privata agenturer. Deras legala status är ofta prekär. Regeringar och parlament anstränger sig för att begränsa den reguljära invandringen. Tillfällig arbetskraft ska det vara, inte nya medborgare. Flera länder, inte bara Sverige, subventionerar hushållstjänsterna. Ansvariga politiker betraktar migranternas arbete i privata hem som "'en strukturell nödvändighet' för familjelivet, den ekonomiska utvecklingen och upprätthållandet av välfärdssystemen i EU:s medlemsstater", skriver Oksana Shmulyar Green och Andrea Spehar. Det avspeglar sig inte i löner och arbetsvillkor. Tvärtom, det arbete kvinnorna från EU:s periferi utför är lågt värderat, närmast osynligt. Sysslorna framstår som naturligt kvinnliga, något som inte kräver närmare kunskaper. Regelverken är lösa, och i den mån de existerar efterlevs de sällan. Migranterna lever med oron att förlora sin rätt att vara och arbeta i landet, och många är redan papperslösa. De blir lätt utsatta för indragna löner, godtyckliga avsked, förnedringar och sexuella övergrepp.

LEA YPI SKRIVER i sin bok Fri - en uppväxt vid historiens slut (2021) om friheten som hägrade i Albanien när Partiet förlorade sitt grepp och landet skulle bli som de andra i Europa. Ungdomar rusade ombord på fartyg i hamnen för att ta sig till Italien, och familjer sålde allt de ägde för att som riktiga europeer investera i värdepapper med fantastisk avkastning. När pyramidspelen föll samman gick allt förlorat. Strider på gatorna. Kulor från kulsprutorna faller ner på fönsterblecket till Leas rum. Fartygen i hamnen fylls på nytt men den öppnade gränsen är nu stängd, från utsidan. Flyktingarna är inte välkomna. Många drunknar på väg till friheten, men Leas mor lyckas ta sig till ett uppsamlingsläger i Italien. Hon söker politisk asyl och hoppas på medborgarskap och familjeåterförening. "Hon har verkligen noll koll", skriver Lea i sin dagbok. "Hon har större chans att hitta en ny man än att få medborgarskap."

119903_03.jpgBILD: KARIN Z. SUNVISSON, EFTER EN DIKT AV INGRID SJöSTRAND

Moderns familj tillhörde överklassen före revolutionen. Under Enver Hoxhas tid var hon matematiklärare. Nu blev hon säsongsanställd personlig assistent och städerska i Italien.

På omvägar får Lea veta att hennes bästa vän går gatan fram nära en tågstation i Milano. "Du förstår vad jag menar."

Det nya Europa.

LUCINDA, Magdalena Aderssons avskedade och utvisade städerska, berättar för Elinor Torp på Dagens Arbete hur hon levde i Sverige. Hon hann inte äta lunch, jäktade med tunnelbana och pendeltåg mellan städuppdragen. Chefen på företaget som hyrde ut henne skällde ut henne när hon inte hittade. Hon var värdelös, förklarade han, och gjorde ständigt avdrag på lönen.

"Hon åt inte, och sov inte", säger hennes pojkvän. "Ofta var hon borta mer än tolv timmar, från klockan sex på morgonen till klockan sju eller åtta på kvällarna. Men fick bara betalt för sex, max sju timmar."

Man ska vara tyst och jobba, hade chefen sagt. "Städerskor som pratar för mycket förlorar jobbet."

Hon var tyst och jobbade men blev avskedad och utvisad som en brottsling när hon av misstag utlöste larmet i statsministerns villa.

Ja, nog är det ett konstigt faktum att en del ska bara passas upp, och andra inte har tillstymmelse till liv i frihet.

Det kräver en lämplig ideologi för att förstå. Den starkaste den borgerliga reaktionen känner är rasföraktet.

MIKAEL NYBERG är författare och frilansjournalist. Han ingår i Clartes redaktion.

Mest läst av skribenten