Utomeuropeiska migrantarbetare ska deporteras om de inte tjänar 27 360 kronor eller mer, annonserade regeringen i höstas. Nu i februari höjdes inkomstkravet ytterligare till 34 200 kronor, vilket motsvarar medianlönen i Sverige. Det nya lönegolvet bryter mot den svenska modellen och diskriminerar kvinnor. De kollektivavtalade lönerna i kvinnodominerade branscher som vård och städ når inte upp till den nya gränsen.

Ordet diskriminering räcker inte till för att beskriva den aktuella situationen. Lönegolvet är ren signalpolitik. Man riktar in sig på migranter för att de är lätta att utvisa. På så sätt kan Tidöregeringen framstå som tuff i invandringsfrågan.

119904_01.jpgFoto: Anton Hultberg

FÖR ATT FÖRSTÅ det nya lönegolvet måste vi backa bandet till 2008 när Moderaterna valde att göra upp om migrationspolitiken med Miljöpartiet. Syftet var att stänga ute Sverigedemokraterna och resultatet blev Europas mest liberala lag om arbetskraftsinvandring. I korthet gick den nya lagen ut på att slopa den arbetsmarknadsprövning som gav facket rätt att bromsa arbetskraftsinvandring till branscher där det inte rådde brist. Alla arbetsköpare skulle nu kunna ansöka om arbetstillstånd. Det enda kravet var att migrantarbetare skulle tjäna 13 000 kr i månaden eller mer. Efter två år skulle arbetstillståndet förnyas och då var arbetaren tvungen att tjäna en lön som låg i linje med nivån i kollektivavtalet.

Det var alltså migrantarbetarna, och inte deras arbetsköpare, som var tvungna att bevisa att de tjänade en viss summa.

Detta öppnade för en speciell typ av utnyttjande, där migrantarbetare fick ut en kollektivavtalsmässig lön men sedan var tvungna att gå till bankomaten och betala tillbaka en del av lönen till chefen. Migranterna och deras familjers uppehållstillstånd är beroende av vad det står på lönespecifikationen. Det skapar en maktsituation där arbetsgivare kan få migrantarbetare att jobba långa dagar eller nätter under omänskliga omständigheter. Tack vare Moderaternas och Miljöpartiets handslag 2008 har vi nu fått en arbetsmarknad med segment som påminner om arbetsmarknaden 1908.

Parallellt med detta har asylrätten urholkats. Många som tidigare skulle ha ansökt om asyl har inget annat val än att försöka få ett arbetstillstånd. Det finns gott om personer med arbetstillstånd som om de getts chansen till en rättvis asylprövning hade haft skyddsskäl. Kvinnor och hbtq-personer kan ha särskilt svårt att hävda sina skyddsbehov, som exempelvis arrangerade äktenskap eller homofoba trakasserier och förföljelse.

NÄR NU LÖNEGOLVET höjs så är det kvinnliga migrantarbetare som drabbas hårdast eftersom de oftare arbetar i de lägst betalda yrkena - som städare, vårdbiträden och servitriser. Undersköterskan Sonja Höök påpekade i en debattartikel i Kommunalarbetaren att om inte regeringen anser att medianinkomsterna för undersköterskor - Sveriges vanligaste yrke - räcker för självförsörjning, så måste lönerna upp! Lönegolvet blir en form av dubbelbestraffning, där kvinnor hotas med utvisning bara för att de har de lägsta lönerna. Istället borde det givna svaret vara högre löner för alla.

Även bland de yrken som undantas lönegolvet - bärplockare, jordbruksarbetare och au pairer - finns tydliga könsaspekter. Det är ingen slump att det är just säsongsarbetare som undantas - den svenska bärindustrin bygger på utnyttjandet av tillresta arbetare. Vad gäller au pairer och nannys finns det en lång historia av att knappt räkna dem som arbetare och istället ta särskild hänsyn till de familjer de arbetar för. Därför lyder denna bransch ofta under särskilda regler och bristfälligt skydd för de kvinnor som jobbar i den, trots de stora risker som denna typ av arbete innebär.

BEVERLY SILVERS forskar om globala klassstrukturer och klasskamp, och skriver om tre gränsdragningsstrategier i kapitalismen. Dessa kan hjälpa oss förstå politiken bakom låglönegolvet.

För det första handlar det om hur arbetsköpare vinner fördelar på att skapa arbetsmarknader som är segmenterade utifrån kön och etnicitet. Genom eftergifter i form av bättre löner och villkor bara till en begränsad del av arbetarklassen, säkras vinsterna. Om dessa klasskompromisser var verkligt universella och gällde alla arbetare, skulle de inte längre vara kompromisser. Efterfrågan på billig arbetskraft måste stillas på något vis.

För det andra handlar det om hur staten begränsar medborgarskap och uppehållstillstånd. När regeringen nu inför ett lönegolv handlar det främst om en signalpolitik för att göra SD nöjda. Svensk arbetsmarknad behöver fortfarande migrantarbetare, skillnaden är främst att fler kommer tvingas arbeta svart. Hotet om utvisning, som nu blir mer akut, fungerar disciplinerande och gör det svårare för migrantarbetare att hävda sina rättigheter och organisera sig.

För det tredje använder också fackförbund och arbetarrörelser gränsdragningar mellan olika arbetare. Ett exempel på det är att inte erkänna migrantarbetare, särskilt kvinnors agens eller att man inte ser dem som del av arbetarklassen och därmed del av fackets organiseringsbas. Det sker inte alltid medvetet eller uttalat, men föreställningar om att migrantarbetare och kvinnor skulle vara svåra att organisera fackligt är utbredda, även om de har lite bäring på verkligheten.

Det finns otaliga exempel på lyckad organisering bland migranter och kvinnor - från Justice for janitors-kampanjerna i Los Angeles på 80-talet till hotellstädarna på Berns i början av 2000-talet.

UNDER HÖSTEN kunde vi se hur de flesta LO-facken, med undantag för Handels, ställde sig bakom regeringens nya lönegolv. Det är ett kvitto på att de svenska facken i praktiken har givit upp redan innan de på allvar försökt att organisera migrantarbetarna. Egentligen är det uppseendeväckande att facken accepterar reglering av löner utanför partsförhandlingar. Det bryter mot den svenska modellen.

Kollektivavtal finns nästan alltid på byggen, restauranger och städobjekt, där migrantarbetare jobbar under slavliknande villkor. Det som saknas är facklig närvaro och politisk vilja att organisera migrantarbetare eller stötta den organisering som pågår. Det är ett strategiskt misstag.

119904_02.jpgFoto: Artur Szandrowski

Det är när strejker och rörelser lyckas överbrygga skillnader i etnicitet och kön som de blir riktigt farliga för arbetsköparna. Historikern Selina Todd (2014) skriver om strejkerna i Grunwick under Thatcher-eran. Det var kanske den första gången i Storbritanniens historia då såväl asiatiska som vita arbetare, såväl kvinnor som män deltog i strejken och organiseringen på samma villkor. "För företagsledare och politiker var denna nya enighet farlig; det var ett tecken på framväxten av en kraftfull, politiskt enad och potentiellt militant arbetarklass."

NÄR MIGRANTARBETARE möter stängda dörrar hos facken organiserar de sig på andra sätt.

Workers Permit Holders Association (WPHA) är en förening som verkar för arbetstillståndsinnehavares intressen. Bland medlemmarna finns restaurangbiträden, städare och undersköterskor, vars löner inte når upp till 27 360 kronors-strecket och än mer sällan 34 200. Efter nyheten om lönegolvet trappades organiseringen upp och WPHA genomförde flera demonstrationer i protest mot det höjda inkomstkravet.

Ana Surguladze från WPHA skriver om besvikelsen över fackens passivitet. Hon träffade företrädare från Kommunal och berättade för dem att många kommunalare kommer att drabbas av det höjda lönegolvet - de kommer att utvisas för att de tjänar för lite. Men Kommunal var bara uppgivet och ville inte agera. Anas upplevelse är vanligt förekommande bland migrantarbetare, i Sverige såväl som på andra platser.

FÖRUTOM FRÅN Vänsterpartiet och Miljöpartiet har WPHA fått stöd från Svensk Näringsliv. Detta är inte en solidaritetshandling. Skälet är att Svenskt Näringsliv ser att deras intressen av en oreglerad arbetskraftsinvandring med bibehållna låga löner överlappar med migrantarbetarnas kamp för att få stanna i landet. Det är ett misslyckande för vänstern och för facken om högern vinner politiskt inflytande hos denna grupp arbetare. Det finns grund för en gemensam kamp för högre löner, som initiativen från Kommunals gräsrötter visar. Arbetskraftsinvandring bör sker på arbetarnas, inte kapitalets villkor. Ansvaret för drägliga löner ska självklart ligga hos arbetsköparna, och arbetare som inte når upp till dessa löner ska inte straffas med utvisning. Migrantarbetare kan utnyttjas för att dumpa löner, men de har inget inneboende intresse av att jobba för lägre lön, utan har samma intressen som andra arbetare.

NÄR DEN FINSKA antirasistiska aktivisten Eugene Ufoka medverkade i GigWatch-podden lyfte han kritik mot att bara organisera migranter med arbetstillstånd och pekade på nödvändigheten av en enad rörelse mot högerpopulisternas rasistiska offensiv. En antirasistisk rörelse måste sträva efter en bredare bas, menade han.

- Vi demonstrerar helt enkelt för invandrares rättigheter generellt. Nu har vi ett extremt högerparti vid rodret, men samtidigt en bred opposition som inte får komma till tals inom parlamentets väggar. Det är viktigt för människor i Sverige att förstå att man i en sådan situation måste sammankoppla sociala kamper. Det räcker inte att kämpa bara för till exempel arbetstillstånd och sedan blunda för asylrätten, sade Eugene Ufoka till tidningen Arbetaren.

FÖR ATT FÅ EN RÖST i offentligheten kan det vara lättare att anpassa sig efter rådande skötsamhetsideal. På Work Permit Holders demonstrationer hölls det bland annat upp plakat där det stod "I am not a criminal", ett sätt att markera att arbetstillståndsinnehavare betalar skatt och följer lagen, till skillnad från papperslösa och kriminella. Sanningen är att både de med arbetstillstånd och de utan papper är en del av svensk arbetsmarknad. Därmed borde de vara en självklar del av arbetarrörelsen.

En antirasistisk arbetarrörelse kommer att stå starkare. Men vägen dit kräver hårt arbete och beredskap för att möta de politiska krafter som kommer att motarbeta och så split.

ANTON HULTBERG och ELLA PETRINI är medlemmar i GigWatch, ett initiativ som granskar gigekonomin.