Västvärldens stöd till Israels folkmord i Palestina ser för resten av världen ut som västs moraliska och hegemoniska kollaps. För att förstå och övervinna utvecklingen måste vänstern återuppliva de antiimperialistiska analyser den länge förträngt.

USA:s strategi för dominans över Mellanöstern - och privilegierad tillgång till dess oljekällor - har länge byggt på allianser med klientstater, samt krig och sanktioner för att undertrycka alla som skulle kunna utmana den ordningen. Att samma USA som 1993 pressade Israel till fredsförhandlingar i dag stödjer dess folkmord kopplar till att dessa förutsättningar är hotade.

119906_01.jpgBild: palestineposterproject.org

Det är osäkert om Osloavtalet 1993 mellan Israel och PLO verkligen syftade till att skapa en livskraftig palestinsk stat. Oavsett vilket så har varken USA eller EU verkat för dess förverkligande på många år. Såväl den palestinska myndigheten som Hamas försökte länge komma framåt genom förhandlingar och massiva icke-våldsaktioner som The Great March of Return 2018, där tusentals civila demonstrerande Gazabor sköts ned av israeliska prickskyttar, utan resultat. Israel svarade med att upprätthålla blockaden av Gaza, förvärra apartheidförtrycket och bygga allt fler bosättningar på Västbanken. USA belönade Israel genom att försöka få allierade arabstater att normalisera relationerna med landet.

ATT SÅVÄL HAMAS som stora delar av de palestinska motståndsrörelserna - från vänstergrupper som PFLP och DFLP till utbrytargrupper ur Fatah och Islamiska Jihad - till sist radikaliserades och gjorde en massiv våldsam attack måste ses som en konsekvens av att västvärlden övertydligt visat att den ignorerar allt annat palestinskt agerande. Något som bekräftats av att politiker och diplomater nu yrvaket försöker återuppliva tvåstatslösningen, ett projekt som ingen diskuterat på allvar på i alla fall tio år och som undergrävts av Israels bosättarpolitik. Allt fler pratar idag i stället om etnisk rensning eller en samlad stat med lika rättigheter för alla mellan floden och havet.

USA:s nya strategi påminner om Rysslands i Ukraina. Först ska Israel få döda eller fördriva så många palestinier som krävs för att allvarligt försvaga allt väpnat motstånd. Därefter ska enligt läckor en palestinsk regering tillsättas - utan representanter från Hamas, trots att de har störst folkligt stöd. Denna regim ska sedan styra demilitariserade delar av Västbanken och Gaza, det vill säga sannolikt över bantustans snarare än en självständig och livskraftig stat. EU:s enda invändning tycks vara omfattningen på dödandet. Den israeliska regimens invändning är den omvända - de vill inte ha några bantustans och helst inga palestinier.

Men varför är Mellanöstern så viktig för USA? Och varför offrar EU ständigt sitt anseende i världen för att stödja USA?

I SVERIGE HAR NÄSTAN alla diskussioner om imperialism upphört de senaste åren. Liberalt inspirerade förklaringsmodeller dominerar, där motsättningar förklaras bara i termer av ideologiska konflikter mellan "demokratier och diktaturer" - utan att bakomliggande ekonomiska, geopolitiska och klassmässiga, det vill säga imperialistiska, intressen beaktas. Få ser att stater kan sägas: "använda sin politiska makt för att strukturera den internationella konkurrensen på sätt som gynnar just 'deras' kapital på bekostnad av andra /.../ Därmed är marknaden inte bara ett system där individuella kapital konkurrerar ekonomiskt med varandra utan ett system där stater är parter i konkurrensen för marknadsandelar snarare än aktörer som garanterar marknadens frihet som sådan." (Hannes Lacher i Rupert och Smith, utg., Historical materialism and globalization 2002, s. 161)

Bara om någon startar krig talas det om imperialism, varför ett av de få tillfällen då imperialism diskuterats på senare år var efter Rysslands invasion av Ukraina. Men inte ens ställda inför Israels folkmordskrig klarar svensk debatt att reda ut hur folkmordets logik springer direkt ur det faktum att Israel är en bosättarstat - vars fördrivning och förtryck av palestinierna förblivit förutsättningen för statens existens i sin nuvarande form. Eller varför denna koloniala relation gjort Israel så användbar som allierad för västvärlden i Mellanöstern.

HUR FUNGERAR DÅ imperialismen idag? Marxister från Nicos Poulantzas till Samir Amin har visat hur västs nationella borgarklasser samverkat allt mer under ledning av USA. Det syns genom EU:s följsamhet och ekonomiska beroende av USA:s efterfrågan, genom USA:s innehav av världsvalutan dollarn, och genom USA:s särställning som militär "beskyddare" av juniorpartnerna Japan och Västeuropa, och deras kollektiva intressen i världen. Amin visade hur behovet av imperialistisk samverkan bottnar i att dagens globala hierarki baseras på fem globala monopol: avancerad teknologi, globala finansiella flöden, globala massmedier, strategiska naturresurser och massförstörelsevapen (Kapitalism i globaliseringens tid, 1999). Under USA:s ledning har kollektivet ett försvagat men privilegierat grepp om världens naturresurser och mervärdesflöden - splittrade kan de inte längre dominera världen. Genom monopolen kunde periferiernas industrialisering inkorporeras - längre ned - i centrums globala produktionskedjor och ge upphov till stora vinster via hårdare exploatering i periferierna och via oproportionerligt stor tillgång till jordens naturresurser.

119906_02.jpgBild: Lina Jaradat

MEN SEDAN 1990-TALET har flera stater i syd och öst - i varierande grad beroende på typ av regim och andra förutsättningar - stärkt sin ställning på monopolens områden. Kina konkurrerar på alla områdena och har genom inte minst politisk kontroll över sina finansflöden lyckats bygga ett integrerat och allt modernare nationellt produktionssystem. Övriga BRICS-länder domineras av delvis kompradora borgerliga krafter, och har därför uppnått mer begränsade framsteg. Men sammantaget har utvecklingen försvagat västs globala makt. Bryts västs kontroll över Mellanöstern - ett strategiskt gränsland mellan tre kontinenter med världens rikligaste reserver av olja (och mycket gas) - så bryts den sannolikt över hela världen.

Västs kontroll där har alltid handlat om att söndra och härska, vilket förutsatt lokala samarbetsregimer - i form av apartheidstyren och diktaturer - som stått i konflikt med lokalbefolkningarnas intressen. Gulfstaternas kompradora och västberoende eliter kontrollerar sin befolkning genom en kombination av fördelning av oljeinkomster och repression - och genom att importera en politiskt rättslös arbetarklass av migranter. Israels existens i nuvarande form förutsätter förtryck av den palestinska befolkningen och militär överlägsenhet över grannländerna. Alla regimerna behöver - liksom korrupta polisstater som Egypten - stöd utifrån för att inte störtas underifrån och utgör därmed perfekta klientstater.

NÄR KINA förra året mäklade fred mellan regionens starkaste USA-kritiska stat, Iran, och USA:s äldsta allierade i regionen, Saudiarabien, hotades USA:s politiska hegemoni och västvärldens privilegierade tillgång till Mellanösterns olja. USA:s strategier har länge byggt på att isolera Iran och de regimer och motståndsgrupper Iran stöder, såsom Israels närmaste motståndare Hamas i Palestina och Hizbollah i Libanon. När palestinska motståndsgrupper slog till stoppades USA:s försök att normalisera relationerna mellan Israel och Saudiarabien.

Just för att motståndsrörelserna och Kinas agerande hotar västs dominans i Mellanöstern tycks USA nu - liksom Ryssland i Ukraina - satsa allt på sitt kvarvarande trumfkort: massivt militärt våld, den enda återstående resurs Kina inte kan eller vill konkurrera med utanför sitt närområde. Priset för detta - i form av förlorat anseende i världen - är högt, och mer framsynta ledare i EU och USA, från Carl Bildt till Bernie Sanders, vill lägga om kursen. Även i Pentagon tycks det finnas liknande röster, men Biden kör över dem.

SITUATIONEN VISAR på både extrema faror och stora möjligheter. USA har fortfarande den militära styrkan att - i destruktiv imperialistisk konkurrens med särskilt Ryssland - rasera det som återstår av internationell rätt. Men inte ens det samlade väst är längre starkt nog att leda världen utan att förhandla med andra. Skulle EU byta kurs skulle USA inte kunna dominera världen själv längre. Alla som bryr sig om demokrati, mänskliga rättigheter, fred, folkrätt och klimat behöver därför prioritera just de sakerna framöver - och verka för en världsordning där krigsbrott lönar sig mindre, inte mer. Bara ett starkt tryck underifrån kan åstadkomma ett sådant skifte. De som säger att det är orealistiskt kan fråga sig hur en västvärld som stöttar folkmord i Palestina ska kunna få en västskeptisk omvärld att verka för en fredsuppgörelse baserad på respekt för folkrätten i Ukraina, nu när västvärldens vapenstöd ensamt inte verkar räcka för att säkra en sådan fred. Och Sveriges och EU:s ekonomi skulle faktiskt tjäna på att investera i våra egna ekonomier i stället för att bara förhålla oss till USA:s efterfrågan, finansiella bubblor och destruktiva krig. Den mer jämlika världsordning som nu växer fram erbjuder en möjlighet att tillsammans med andra bygga ett bättre Sverige och EU i en bättre värld.

EUROPAS BORGERLIGHET kanske föredrar att vara USA:s provinsiella, auktoritära och rasistiska lillebror. Men Sveriges och EU:s progressiva behöver ta in att ett brott med USA:s marsch mot avgrunden är en förutsättning för att befria såväl palestinierna som oss själva.

JOHN HÖRNQUIST är f.d. redaktör för Socialistisk Debatt och ingår i Clartes redaktion

Mest läst av skribenten