Kompression

Emil Boss

Bokförlaget Lejd

Emil Boss är välbekant för Klassekampens läsare som krönikör, men kanske inte lika känd som poet. Han debuterade 2011 på prestigeförlaget Bonniers med bokenVad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi. 2017 gav han ut Accelaration på Lejd Förlag. Den trycktes både som bok och på en kvittorulle(!). Det senare formatet anspelade på att Boss skrev om sitt arbete på Systembolaget, där han bland annat satt i kassan. Efter att ha engagerat sig fackligt - och dessutom skrivit om villkoren för arbetarna på vingårdarna i Sydafrika - fick han dock lämna det arbetet. Numera kombinerar han rollen som poet med att arbeta på det syndikalistiska fackförbundet SAC, där han organiserar migrantarbetare. Och det är dessa arbetare som Kompression handlar om.

119911_01.jpgEMIL BOSS (född 1979) debuterade 2011 med diktsamlingen och arbetsplatsskildringen Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi. Kompression är hans fjärde bok. Han har dessutom medverkat i ett flertal antologier. Foto: Eva Bergström

TEXTEN I Kompression kan delas in i två delar. Dels berättar ett diktjag om en samtid präglad av just kompression - av "en graviterande förminskning av världen" under trycket av "fattigdomens och krigshärdarnas / ekonomiska integrationer" som för migrantarbetare resulterar i vanmakt, "i underläge staplat på underläge". Dels presenterar Boss ett antal vittnesmål från denna migrantarbetarverklighet om låg (eller helt utebliven) lön, många och långa arbetsdagar, hot, våld, sexuella övergrepp etc. Dessa orättvisor skildras som ett resultat av arbetarnas prekaritet. I en av vittnesmålsdikterna kan man exempelvis läsa följande: "När han [arbetsgivaren] ville sparka mig / böjde jag mig ner och kysste hans skor. / Jag bönföll honom för min dotters / skull. Hon går i skolan här och vi blir utvisade om jag får sparken".

Denna dikt blir inte mindre drabbande när man inser att den har verklighetsbakgrund. Sist i Kompression finns en förteckning över migrantarbetare som Boss talat med, exempelvis "SERHII Snickare, Knivsta" och "KIARA Lokalvårdare, Täby". Samtalen med dem har förts i samband med Boss fackliga arbete. Många av vittnesmålen känns också igen från boken Något har hänt: 100 berättelser från den nya arbetsmarknaden som Boss tillsammans med några kollegor - däribland författaren Pelle Sunvisson - publicerade tidigare i år. I Kompression är dock formen annorlunda, mer poetisk, vilket framför allt tar sig uttryck i en stramare komposition och en ökad precision i formuleringarna.

MÅNGA AV VITTNESMÅLSDIKTERNA påminner om den svenske arbetarpoeten Stig Sjödins "porträtt från bruket" i diktsamlingen Sotfragment från 1949, kända för att på några få rader kunna fånga inte bara en individ utan också de sammanhang hen ingår i. Hos Boss är det inte minst genom samspelet mellan diktjagets utsaga och migrantarbetarnas vittnesmål, samt de 26 fotocollage som också ingår i Kompression, som dessa större sammanhang fångas. I collagen förs bilder av olika arbetare och arbetsplatser - byggnadsarbetare, åkrar, lastbilshytter, industriarbetare - samman, vilket inte bara illustrerar diktjagets tal om kompression, utan också uppmanar läsarna att betrakta de enskilda vittnesmålen som delar av något större - ett kollektiv av migrantarbetare, och kanske också en samtida svensk klassverklighet där detta kollektiv inte är lika lätt av avgränsa från resten av samhället som vi kanske tror (ingenting i collagen antyder att de skulle avbilda just migrantarbetare).

INågot har hänt balanserades berättelserna om orättvisor och utsatthet av skildringar av hur facket faktiskt i många fall kan lösa migrantarbetarnas problem, antingen genom förhandlingar eller genom att gå till domstol. I Kompression är den sidan av saken emellertid helt frånvarande. När facket väl nämns handlar det om misslyckanden, och den enda motståndshandling som skildras gäller några byggnadsarbetare som inte fått lön och därför river ned det de byggt: "Plötsligt / lyfte bara en av killarna en hammare och gick / in i badrummet han just gjort färdigt och slog / sönder det i småbitar. En efter en följde vi hans exempel". Detta är intressant. Är framgångsrik facklig kamp något så opoetiskt att den inte ens ryms i poesi skriven av en fackföreningsaktivist?

119911_02.jpgKompression av Emil Boss

Kompression INNEHÅLLER OCKSÅ EN metalitterär dimension. Bland annat säger diktjaget följande: "vem skriver historien? // inte i mina drömmars stad // inte på statarnas tid // inte när bälgen blåste / och blästern ljungade". Här apostroferas flera betydande klass- och arbetsskildringar. Mina drömmars stad är titeln på första delen i Per Anders Fogelströms romanserie om Stockholms arbetare, och formuleringen om "bälgen" och "blästern" är hämtad från Frödings "Den gamla goda tiden", som handlar om forna tiders klassorättvisor. Och de så kallade statarna omskrevs av flera av 1930-talets stora arbetarförfattare.

Boss ingår i den svenska arbetarlitterära traditionen. Han tillhör rent av dess viktigaste samtida företrädare. Med Kompression förstärker han den ställningen. Men han är framför allt en förnyare av arbetalitteraturen. Jag vill rent av hävda att han i Kompression bryter med den dominerande föreställningen om arbetarförfattaren som ett vittne och istället intar rollen som den som för fram andras vittnesmål. Arbetarförfattaren som ombudsman, skulle man kunna kalla den rollen, om facklig terminologi nu tillåts i poetiska sammanhang.

Denna recension har tidigare publicerats på norska i Klassekampen.

Magnus Nilsson är professor i litteraturvetenskap och medlem i Clarte.


The Old Oak - Ken Loach

Regi: Ken Loach

Med: Dave Turner, Ebla Mari, Claire Rodgerson

Längd 1:30

Ordet pub kommer ursprungligen från begreppet "public house". Folk öppnade upp sina hem för att bjuda på mat och dryck. Den brittiska puben har både romantiserats och kommersialiserats. Idag tycks det vara obligatoriskt för varje medelstor svensk stad att ha något som ska likna en "brittisk pub".

119911_03.jpgThe Old Oak. Foto: Scanbox Entertainment

För många britter är puben ett hem utanför hemmet, på gott och ont. "This is the last public space we have", säger en av stammisarna på puben The Old Oak, som gett namn till den film som den legendariske regissören Ken Loach har sagt kommer att bli hans sista. Loach, som är Storbritanniens kanske mest uttalat socialistiska filmskapare, har i sina verk alltid pendlat mellan det stora och det lilla. Nu avslutar han sin karriär med att teckna en ögonblicksbild av vår samtid.

The Old Oak kretsar kring pubägaren TJ - en man av få ord men med ett stort hjärta. I årtionden har han gjort sitt bästa för att finnas där för folket i sin hemort i norra England. När en grupp syriska flyktingar anländer till det avfolkade gruvsamhället uppstår snabbt konflikter mellan lokalbefolkningen och de nya invånarna. Bakom bardisken hör TJ hur snacket går mellan stammisarna. Han har svårt att svara på det som sägs, men känner uppenbarligen obehag över hur hans vänner uttrycker sig.

119911_04.jpgThe Old Oak. Foto: Scanbox Entertainment

Trots sin stora respekt för den engelska arbetarklassen förskönar Loach ingenting. Stammisarna på puben har många åsikter som TJ, och i förlängningen Loach själv, finner avskyvärda. Dock vägrar filmen att göra dem till karikatyrer. De får komma med rimlig kritik av situationen i samhället. Hur utländska företag köper upp fastigheter i byn utan minsta tanke på invånarna. Hur den urbana vita medelklassen som pratar om mångfald och öppenhet själva inte vill bo i invandrartäta områden.

Saker ställs på sin spets när TJ blir vän med den nyanlända Yara, en ung kvinna som vågar ta plats i sitt nya hem trots ett ogästvänligt välkomnande. Deras utbyten av kultur och erfarenheter skakar liv i den gamle eldsjälen. Tillsammans försöker de bygga broar i det splittrade samhället, vilket skapar irritation hos många av TJs vänner.

KEN LOACH HAR GJORT filmer om alltifrån konflikten på Nordirland till Irakkriget. Hans senaste filmer har dock fokuserat på mindre dramatiska, och mer personliga, berättelser.

I I, Daniel Blake från 2016 fick vi följa en man som kämpar tillbaka mot ett urholkat byråkratiskt välfärdssystem som inte ger medborgarna vad de blivit utlovade. The Old Oak är precis som I, Daniel Blake en intim berättelse där samhällskritiken ändå är konstant närvarande. Politiken med stort P saknas dock i filmen. Ingen av Storbritanniens politiska partier nämns. Känslan är att alla de traditionella politiska arenorna är irrelevanta för människorna i staden. Även fackföreningarna är frånvarande, utöver några omnämnanden som en historiskt viktig del av byn. Gruvstrejkerna på 1980-talet under Thatchers styre nämns ett flertal gånger, men den formen av organisering och solidaritet känns långt borta. Ingen kommer att rädda oss. Det finns ingen yttre kraft som vi kan luta oss tillbaka mot. Inget parti vi kan rösta på för att ändra kurs.

The Old Oak är en film gjord av en man som kämpat hela sitt liv för ett mål som nu känns längre bort än någonsin. TJ har i slutet av filmen en monolog om att han inte orkar längre. Han har försökt i så många år att göra det han kan, men det känns som världen är emot honom. Det är en känsla som många inom den brittiska vänstern gav uttryck för efter Jeremy Corbyns nederlag. Loach var mycket nära den tidigare Labour-ledaren, och de två verkar ha delat samma vision om vad det brittiska samhället borde vara. The Old Oak handlar om mötet mellan den vita arbetarklassen och nyanlända: två grupper som Corbyn försökte tala till. Efter hans misslyckande med att bygga den alliansen återvände Labourpartiet till sin tidigare nyliberala form och övergav båda grupperna. När alternativet nu står mellan ett Tory-parti som urholkar välfärden och sen skyller på invandrare, och ett Labour så urvattnat att Tony Blair framstår som radikal, är det lätt att förlora framtidstron.

EN SAK SOM DEN liberala medelklassen och högerpopulisterna har gemensamt är hur de pratar om arbetarklassen. De håller med varandra om att arbetarklassen i grund och botten är fördomsfull. Skillnaden är hur de ställer sig till detta. Medelklassen ser sig själv som bättre på grund av sina överlägsna värderingar och vänder ryggen mot arbetarklassen. Högerpopulisterna väljer å sin sida att projicera sina fördomar på arbetarklassen och därefter omfamna den på ett nedlåtande sätt. Även reaktionära delar av vänstern köper den bild av arbetarklassen som populistiska aristokrater som Boris Johnson och Nigel Farage representerar. Denna "vänster" spelar ut de olika delarna av arbetarklassen mot varandra.

119911_05.jpgThe Old Oak. Foto: Scanbox Entertainment

KEN LOACH ÄR EN regissör som vägrar att gå med på en sådan motsättning. Trots att hans filmer ofta stilistiskt går in för realismen är han i slutändan romantiker. Ändå ger han oss inga enkla lösningar. The Old Oak är ingen feelgood-film där alla i slutändan möts över gränserna. En del personer har grävt ner sig i hatet till den grad att de kanske aldrig kan lämna det. Den nuvarande politiken kommer inte att lösa problemen. Vi måste tillsammans hjälpas åt för att göra saker lite bättre, ett steg i taget.

Juno Westerman är historielärare och aktivist i uppsala


Sniglar och snö

Agneta Pleijel

Norstedts. 2023.

AGNETA PLEIJEL - som en gång i tiden skrev pjäser om Rosa Luxemburg och Aleksandra Kollontaj - tar redan i inledningen till tredje delen av sin självbiografiska serie avstånd från ungdomens "dogmatiska leninism".

I takt med att 68-rörelsen börjar sönderfalla följer Pleijel under 1980- och 1990-talen samma spår som merparten radikaler med tjusig stamtavla och bekvämt framskjutna positioner inom Kultursverige.

119911_06.jpgSniglar och snö av Agneta Pleijel

Bort med Marx ansträngande uppmaningar om att förändra världen och in med Schopenhauers navelpillande läror om att resten av världen försvinner när det egna medvetandet slocknar. Bort med klasskampen och in med familjen "som under vänsteråren, häcklats och förlöjligats och setts som upphov till förtryck och elände". Bort med den jobbiga politiken och in med jungiansk mystik, humbug-terapi och psykoanalysens elände.

Ja, inte all politik förstås. Att kampanja för det av katolska kyrkan och CIA finansierade Solidarnośc går såklart an. Liksom att ta en, i boken helt oproblematiserad, PR-tripp till Israel med Per Ahlmark som reseledare.

DET GÅR ATT FÖRSTÅ varför Ulf Kristersson på Instagram - varmt rekommenderarSniglar och snö - "om novembermörkret blir för dystert".

Statsministern har dock helt rätt i att boken är rekommenderad läsning och att Pleijel är en av landets bästa författare. Men någon gång skulle det vara uppfriskande, och inte minst litterärt nyskapande, att läsa en fyrtiotalists uppgörelse med sin postsextioåttarevisionism och blåögdhet inför kontrarevolutionära politiska krafter, nyandliga herremansfilosofier och nyliberala dogmer. Snarare än ett evigt ältande av hur någon knätofsmaoist retade en för ens schlagerintresse 1972.


Den stora kreditfesten

Jonas Malmborg

Albert Bonniers förlag. 2024.

Varenda människa som handlat på nätet det senaste decenniet känner till Klarnas affärside: att tillhandahålla snabba konsumentkrediter med hastiga återbetalningskrav och påtagliga straffavgifter. Eller som medgrundaren Niklas Adalberth uttryckte det på en konferens 2012: "Den bästa kunden är den som inte betalar direkt men som får en påminnelse och sedan ett inkassobrev. Då kan vi lägga på avgifter".

119911_08.jpgDen stora kreditfesten av Jonas Malmborg

I DEN STORA kreditfesten: Historien om Klarna misslyckas dock Jonas Malmborg med att placera företaget och människorna i de stora processer som skulle ha kunnat motivera en 300-sidig bok. Finansialisering, den finansiella ekonomins ökade betydelse relativt den reala ekonomin, borde rimligen vara i centrum. Men i stället för att använda Klarna som ett exempel på en större utveckling snävar Malmborg in sig i otaliga utläggningar om grundartrions förutsägbara personliga öden.

Blicken fastnar ständigt på Stureplansknark, arbetsnarkomani, österländsk andlighet i västerländsk flumtappning, och allt annat som hör finansstereotypen till. Det är ett aktörsbetonat perspektiv som skymmer det lilla boken erbjuder av analys, eftersom det personliga aldrig höjs upp i några större perspektiv än banal populärpsykologi.

SOM ALLRA LÖJLIGAST blir det personliga fokuset när Malmborg okritiskt vidarebefordrar Vd:n Sebastian Siemiatkowskis underdoghistoria, fullständigt uppvätt i krokodiltårar. Sebastian känner sig tydligen utanför på Handelshögskolan, eftersom studiekompisarna "redan är bekanta från Lundsberg, Sigtuna, Viktor Rydberg, Östra Real och Samskolan i Göteborg". Men är det verkligen trovärdigt att Sebastian - som i likhet med bland andra Magdalena Andersson, Hans Rosling och Dag Hammarskjöld gått på Katedralskolan i Uppsala - var särskilt stigmatiserad av sitt gymnasieval? "Sonen till två polska flyktingar" (läs: sonen till två universitetsutbildade europeer) som "slagit sig in på näringslivets elitskola" får åtminstone inte mig att flämta av medlidande.

119911_09.jpgIllustration: Clarté

I det sista kapitlet står inte ens den betalda korrekturläsaren ut längre och ger vika för "ingengörer" och "strormöten".

Läs en annan bok!


Stacken

Annika Norlin

Weyler förlag. 2023.

Stacken är Annika Norlins första roman, men långt ifrån hennes första publicerade text. Hon har en lång bakgrund som artist och gav 2021 ut den Augustprisnominerade novellsamlingenJag ser allt du gör.

119911_10.jpgStacken av Annika Norlin

I skogen bor Stacken. Ett brokigt kollektiv vars bakgrundshistoria utvecklas under romanens gång allt eftersom vi - och den tältande, spionerande storstadskvinnan Emelie - bekantar oss med gruppen. Emelie har flytt Stockholm efter år av osäkra journalistvikariat och dagliga tappra försök att möta samhällets högt ställda krav som till slut gjort henne utbränd. Hon bosätter sig i en glänta från vilken hon ser gruppen umgås vid en sjö och blir som förhäxad av deras märkliga sammansättning och ovanliga umgängesformer. Från den stunden blir Stacken allt hon tänker på och successivt vågar hon närma sig gruppen. Samtidigt som Emelie lär känna gruppen på håll lär läsaren känna den inifrån. Berättelsen rör sig på flera tidsplan som tillsammans väver ihop historien om Stacken, från dess tillkomst fram till september 2023.

FÖR DEN SOM sedan tidigare är bekant med Norlins texter kommer det inte som en överraskning att även Stacken är ett språkligt mästerverk som känns genuint från start till slut. Dels beror det på att språket är fullt av hemmasnickrade ord och referenser, men jag tror att det till största del beror på Norlins fördomsfria och icke-dömande personliga ton. ©På samma sätt som myror i en stack bidrar med vad de kan för att tillsammans bygga upp sitt samhälle, bidrar Stackens medlemmar till att så gott de förmår bygga upp sitt kollektiv. De dömer inte och ställer sällan krav, vilket heller inte Norlin gör på dem. Att bo i kollektivet är förutsättningslöst i bemärkelsen att man välkomnas precis som den man är i stunden, fullt duglig trots att man gjort misstag förut.

STACKEN ÄR EN frisk fläkt och en inspiration, ett möjligt alternativ till ett kvävande samhälle. Det är bara så synd att skogen omkring kollektivet krymper för var dag, just när även läsaren insett att det är fristaden vi behöver.


Vi säger ifrån varje dag

Antologi

Bokförlaget Atlas. 2023.

MAN KAN VÄNDA och vrida på författarens funktion och död i all evighet. Faktum kvarstår att litteratur inte skrivs i ett vakuum. Texten föregrips ofrånkomligen av att en människa av kött och blod har haft tid, lust, ork och förmåga att sätta sig på kammaren och skriva. Att förutsättningarna för skrivande är ojämlikt fördelade i samhället speglas i litteraturens innehåll; det är ingen slump att samtidslitteraturen består av oproportionerligt många skildringar av filosofiseminarium, författarmingel och medelklasshem. När arbetarklassen väl dyker upp i litteraturen sker det idag oftast i form av barndomsskildringar, berättade av klassresenärer som för länge sedan lämnat utanförskapsområden, pengabrist och föräldrarnas lågstatusyrken bakom sig.

119911_11.jpgFoto: Artur Szandrowski

DET ÄR MOT BAKGRUND av detta som antologin Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalare behövs. Antologin är resultatet av en tävling i tidningen Kommunalarbetaren, där läsarna uppmanades att "skriva den bästa novellen om jobbet". Hade man grundat sin världsuppfattning på de senaste årens romanutgivning, hade man kunnat få för sig att de vanligaste jobben i Sverige är författare, journalist och forskare. Här får i stället den osynliga majoriteten undersköterskor, lokalvårdare och barnskötare komma till tals.

119911_12.jpgVi säger ifrån varje dag (Antologi)

DEN LITTERÄRA kvaliteten på novellerna varierar. Bland höjdpunkterna finns Suzanne Eklunds kafkaliknande gestaltning av NPM-vårdens fragmentisering och omöjliga minutscheman samt Marlene Rosen Hallstens socialrealistiska skildring av en lokalvårdares outsiderposition i skolans personalmatsal. En del noveller tjänar snarare som vittnesmål än som litteratur. Dialoger och metaforer är på sina ställen trötta och nötta, men inte berättelserna i sig. Jag kan i alla fall inte nämna en enda annan bok som berättar om bussfärder upplevda från förarplatsen, om skolbespisningspersonalen och de personliga assistenterna. De vanligaste och mest oumbärliga yrkesgrupperna i vårt land lämnar sällan, om inte aldrig, avtryck på några boksidor. Den här antologin fyller därmed ett hål i samtidslitteraturen.


Flytare

Martin Espada

Balders förlag. 2023.

SPRÅK KAN användas för att försköna eller förvärra situationer. Förvanska sanningen eller förhärliga människor. Språket används varje dag för att avhumanisera människor på flykt. Titeln Flytare kommer från det namn amerikanska gränspolisen använder för de latinamerikanska emigranter som drunknar på vägen till USA. För de som överlever resan kan drömmen om det bättre livet visa sig sluta i en ny form av misär och fångenskap.

119911_13.jpgFlytare av Martín Espada

PRISA TORNILLO: ordet för skruv på spanska, för fängelsevakt på engelska, / ordet för tretusen minderåriga migranter som sitter inspärrade i läger"

Dikterna handlar om människor på flykt, människor som har flytt och människor som drivs på flykt genom att aldrig känna sig trygg i sitt nya hemland bland polisvåld och rasism. Espada har rötter från Puerto Rico. Det är ur den gruppen han hämtar inspiration till sina dikter. Dikterna genomsyras av erfarenheter av våld, språkligt så väl som fysiskt. Varje dag anländer flytare till Europas och USA:s sydliga kust. Varje flytare är en människa. En människa med en livshistoria och en rätt till ett bättre liv.

"Och de döda har namn, en högtidsparad av namn, namn som / klär alla i rött, namn som virvlar med kjolar, namn som blåser i visslor/namn som rasslar med skallror, som sjunger helgonens lov...".

119911_14.jpgOkända migranters gravar i Kalifornien. Foto: Steev Hise


Mest läst av skribenten