Varför gick den brittiska bomullsindustrin över från vattenkraft till kolkraft? Det handlade bland annat om kontroll över arbetskraften, hävdar Andreas Malm övertygande i Fossil capital. Mer tveksamt är vad begreppet fossilkapital egentligen tillför förståelsen.

På Verso förlag har Andreas Malms givit ut den 400-sidiga Fossil capital, byggd på hans doktorsavhandling från 2014 med samma namn. I båda böckerna är den empiriska ryggraden en noggrann undersökning av övergången från den förnyelsebara energikällan vatten till den fossila energikällan stenkol i den brittiska bomullsindustrin. Valet av tid och plats är givetvis ingen slump. Den brittiska bomullsindustrins utveckling från ungefär 1750-1850 dominerade den industriella revolutionens inledning och därmed den moderna industrikapitalismen.

Dock det är först under det sista kvartsseklet av detta intervall som övergången till kol sker. Med polemisk spets mot Marx i Filosofins elände konstaterar Malm att det inte var ångmaskinen som gav oss ett samhälle med industrikapitalister, utan industrikapitalismen som gav oss ett samhälle med ångmaskiner. Detta synsätt är nog också nyckeln till hans hårda kritik av det i vissa ekosocialistkretsar så populära begreppet antropocen. Detta namn på en föregivet ny geologisk epok placerar ansvaret för miljö- och klimatkrisen på mänskligheten som helhet i stället för på en specifik samhällsklass.

Det finns anledning att återvända till den polemiken, men först ska jag ge ett kort referat av Malms slutsatser om drivkrafterna bakom övergången från vatten till kol som energikälla för bomullsindustrins maskiner:

1. Det påstås i dag ofta att koldrivna ångmaskiner konkurrerade ut vattenkraft i den brittiska textilindustrin därför att kolet var billigare. (Följaktligen: ekonomiska styrmedel i form av skatter etc. kan i dag vara framgångsrika för att styra val av energislag.) Malm visar att det är fel; vattenkraft var i nästan alla lägen billigare under hela övergångsperioden.

2. Det rådde heller ingen brist på potential att bygga ut vattenkraften. Det fanns gott om outnyttjade lägen längs många vattendrag i Lancashire och andra textilbygder.

3. Den största nackdelen med vattenkraften var att den bara kunde utnyttjas på bestämda platser vilka var geografiskt utspridda. Ofta låg de långt från tätorter där bomull och andra råvaror kunde inhandlas och tygerna avyttras eller vidaretransporteras.

4. En annan stor nackdel var att där vattenkraften fanns, fanns oftast inte arbetskraften. När väl lägena närmast existerande tätorter blivit upptagna behövde arbetskraften rekryteras dit för att sedan förmås att stanna kvar. För detta behövde bostäder byggas, liksom butik, kyrka med mera, vad vi i Sverige kallar en bruksmiljö. Det kostade och ändå lockades inte i första hand industrivana stadsproletärer, utan fattigt landsortsfolk utan sådan vana. En lösning var ofri arbetskraft, levererad i form av barn, "lärlingar", från fattighus i London och på andra håll. Dock krävde även dessa åtminstone tak över huvudet, var inte alltid lättdisciplinerade, var rymningsbenägna och drog ofta till stan vid uppnådd myndighetsålder. Trots de kontrollmöjligheter som bruksmiljön innebar blev därför arbetarna här lika fackligt militanta som i städerna, samtidigt som det var svårare att rekrytera strejkbrytare, för att inte tala om permanent ny personal efter massavskedanden.

5. Ett annat problem för vattenkraften var längre torrperioder (eller köldperioder med isbildning) då vattenhjulen (det var före turbinerna) fick gå i kortare perioder eller stängas av helt. Även översvämningar kunde skapa liknande problem.

6. Fabriksägarna kompenserade för sådana stopp genom att när vattnet rann på igen låta arbetarna jobba ännu längre dagar än normalt och på så sätt ta igen förlorad produktionstid. Men 1833 infördes, som ett resultat av långvarig klasskamp, den första lagstiftningen som inom industrin satte gränser för arbetstiden, om än bara för barn och ungdomar. De som inte fyllt 18 år fick inte arbeta mer än 12 timmar per dag och de under 13 år inte mer än 8 timmar per dag, och nattarbete 19.30-5.30 förbjöds också för dessa grupper. Barn under 9 år förbjöds att arbeta helt. Dessa blygsamma inskränkningar (och senare som följde) blev förödande för de vattendrivna textilfabrikerna med sina behov av att jobba igen väderberoende stopp, extrema beroende av barnarbetskraft samt svårigheter att snabbt rekrytera extrapersonal. Framför allt givet konkurrensen från ångmaskinsdriva fabriker.

7. Flertalet av ovan beskrivna problem för vattenkraften skulle kunnat åtgärdas genom investeringar i regleringsdammar och kanaler. De skulle ha kunnat jämna ut vattenflödet i tiden och även distribuerat vattnet till platser närmare existerande tätorter. Många konkreta planer och projekt utformades, men mycket få blev av på grund av samarbetssvårigheter bland intressenterna och motstånd från andra besuttna intressen (t.ex. stora jordägare). Det skulle krävt en kollektivism, planering och långsiktighet som var främmande för åtminstone dåtidens kapitalism.

Av Malms gedigna genomgång att döma var det således en komplex väv av orsaker, kopplade till såväl naturgivna förutsättningar, produktionsförhållanden och klasskamp som styrde övergången. Ska man kort summera så vann kolets flexibilitet i rum och tid över vattnets prisfördelar. Skeendet var inte utan tragiska övertoner. Det var arbetarklassens rättmätiga kamp för kortare arbetsdag och mot barnarbete som, givet produktionsförhållandena, bidrog till att ge dödsstöten åt vattnet som energikälla och därmed bereda väg för det fossilbränsleberoende som lett till dagens klimatkris. Inte för att någon aktörerna i detta drama var medvetna om den konsekvensen, då växthuseffekten förblev okänd utanför begränsade vetenskapliga kretsar under hela övergångsperioden.

En fråga som förblir obesvarad av Malms analys är om ångmaskinens genombrott inom bomullsindustrin också påverkades av dess segertåg inom andra sektorer, framför allt transportsektorn. Där var kolmatade ångmaskiner från starten och för lång tid framöver den ohotade kraftkällan för det snabbt expanderande järnvägsnätet. Malm nämner att han planerar att återvända till bland annat kolanvändningen inom transportsektorn och dess koppling till imperialismen i en kommande bok med arbetsnamnet Fossil Empire.

Vad han ägnar mer plats är den ideologi som borgarklassen skapade runt ångmaskinen och dess förmåga att ersätta såväl mänsklig som animal muskelkraft. När det gäller det förra dock inte bara ersätta, utan även disciplinera och underordna. Ett viktigt sidotema i böckerna är nämligen att påvisa hur medvetet borgarklassen införde automatisering inte främst av en generell vilja att effektivisera. Motivet var specifikt att knäcka starka arbetarkollektiv och att kontrollera arbetet och arbetstakten. (Här hade ångmaskinerna ännu en fördel framför vattenhjulet, genom att man kunde trimma upp takten på dem. Som varande per styck mycket mindre investeringar kunde de också lättare bytas ut mot nya, snabbare modeller.) Kanske inte ett nytt tema för regelbundna Clartéläsare, som genom Mikael Nyberg tagit del av många modernare exempel på detta.

Men framför allt i avhandlingen går Malm längre genom att ställa sig frågande till hur även den mogne Marx, som själv i Kapitalet del 1 beskrivit hur ångmaskiner och automatisering infördes av just sådana arbetarfientliga skäl, ändå i sista instans förblir positiv till ångmaskiner och automatisering. Malm verkar snudd på ansluta sig helt till chartisternas tämligen konsekventa maskinfientlighet. Detta tema (och tyvärr också en utförligare skildring av hur chartisterna resonerade i frågan) är nedtonat i Versoboken, men kan ändå anas tydligt även där.

För egen del tror jag att Marx ståndpunkt låter sig förklaras av den stora vikt han lade vid arbetsdagens radikala förkortning som en förutsättning för arbetarklassens och hela mänsklighetens befrielse. Ett mål svårt att uppnå utan omfattande automatisering av produktionen. Och vad gäller ångmaskinens miljöproblem så kunde inte heller den äldre Marx känna till växthuseffekten (i vart fall inte som ett storskaligt miljöproblem). De mera näraliggande miljö- och arbetsmiljöproblemen med explosionsrisk, värmeläckage och utsläpp av partiklar och giftiga gaser kände han väl till (vilket även Malm beskriver). Men han betraktade dem säkert som lösbara med bättre teknik, om inte profitmotivet fick styra. Viket på det hela taget visat sig riktigt.

Utöver sina empiriska studier gör Malm även ett försök att formulera ett slags allmän teori för det som är båda böckernas huvudtitel - fossilkapitalet. Han utgår här från det produktiva kapitalets omlopp enligt Marx:

1. Pengar investeras i (varu)kapital.

2. Detta kapital består av två delar: (a) arbetskraft, även kallat variabelt kapital, och (b) konstant kapital, som motsvarar förslitning på maskiner, fabriksbyggnader m.fl. "kapitalvaror" samt förbrukning av energi, råvaror, smörjmedel med mera.

3. Dessa två komponenter sätts in i varuproduktionen.

4. Den på så vis producerade varan utgör ett kapital med ett högre värde än summan av värdet av (a) och (b). Mellanskillnaden, som kommer ur arbetskraftens arbete, kallas mervärde.

5. Varans säljs till ett pris som också det ligger högre summan av (a) och (b). Mellanskillnaden kallas här profit och kan på grund av diverse omständigheter avvika i storlek från mervärdet.

6. De erhållna pengarna, efter avdrag av den del av profiten som kapitalisterna själva konsumerar, investeras på nytt i kapital. Och så vidare...

För Malm uppstår, om jag förstår honom rätt, fossilkapitalet helt enkelt när energidelen av det konstanta kapitalet domineras av fossil energi. (En kolgruva där brytningen och uppforslingen av kolet fortfarande väsentligen sker med muskelkraft från djur eller människor, är däremot inte en del av fossilkapitalet.)

Varför är nu detta så viktigt? Marx beskriver ju det produktiva kapitalets omlopp för att klarlägga utsugningen och till allmänt beskådande avtäcka hur mervärdet skapas och fördelas. Men vad ska Malm göra av detta? Han gör ju själv en stor poäng av att det inte var ångmaskinen som skapade industrikapitalismen, utan omvänt. Han konstaterar att vattenkraften övergavs i England inom bomullsindustrin långt innan dess potential var utnyttjad. Ändå skriver Malm att "[på] ett visst stadium i kapitalismens utveckling, blir fossila bränslen ett nödvändigt materiellt underlag för produktionen av mervärde."(Verso-boken, s. 288, min kursiv och övers.)

Om detta bara är ett annat sätt att beskriva det förlopp i den industriella revolutionens Storbritannien som ovan refererats, så är det naturligtvis sant. Kolet kom att dominera som energikälla för industrin, och det fanns diverse orsaker - väl beskrivna av Malm - som bestämde att det blev så. Men hur determinerad var denna utgång? Hur har det varit från då till i dag? Och sist men inte minst, vad säger detta om möjligheterna att nu börja avveckla fossilenergiberoendet?

Jag kan inte se att Malms tillägg till Marx' formler ger någon vägledning alls för att svara på sådana frågor. Och begreppet fossilkapital är ungefär lika upplysande som att tala om järnfeodalism eller järnkapitalism, därför att tillgången till järn sannolikt varit ett nödvändigt materiellt underlag för att utvinna en merprodukt i båda dessa samhällsformationer.

Men i avhandlingen är framtidsperspektivet verkligt nattsvart pessimistiskt, åtminstone under kapitalismen. Vi sitter ohjälpligt fast i fossilberoendet. Inte minst utvecklingen i Kina - "världens skorsten" - med sin massiva satsning på kolkraftverk bekräftar detta. Lösningen blir därför tydligt ludditisk, och Malm talar om en tid för "revolutionär melankoli" och citerar instämmande Walter Benjamin: "Marx säger att revolutioner är världshistoriens lokomotiv. Men kanske är det inte alls så. Kanske revolutionerna är tågpassagerarnas - nämligen mänsklighetens - försök att dra i nödbromsen." (min övers.)

Under de två år som skiljer avhandling från Versobok har dock en hel del hänt. Sol- och vindenergi har fortsatt byggas ut i snabb takt, om än fortfarande dess andel av total energiproduktion är blygsam. Kina har avbrutit vidare kolkraftutbyggnad, och blivit världsledande på såväl produktion som efterfrågan på solceller. I den jämfört med avhandlingen mera genomarbetade framtidsdiskussion som finns i boken, är därför resonemanget mera balanserat om möjligheter såväl som svårigheter att lämna fossilberoendet bakom sig. Många av de svårigheter som Malm här framhåller är snarare knutna till nuvarande fas av privatiseringar och nyliberal motvilja mot statsinterventionism än till en sedan 1800-talet etablerad "fossilkapitalism". Det gör inte Malms argument i sig dåliga men understryker att deras värde måste granskas oberoende från det försök till teoretiskt ramverk som han tidigare presenterat.

Det är synd att Malm inte mera tillämpar de slutsatser om betydelsen av energikällans flexibilitet i tid och rum som han drar från sitt studium av den brittiska bomullsindustrins energival. Det finns många lärdomar att vinna på att använda det ramverket för att förstå även den senare utvecklingen. Malm nämner (i Versoboken) i förbifarten oljans framväxt som viktig energikälla som trängde tillbaka kolet, men bara som en kapitalets strategi att kringgå och på sikt försvaga kolgruvearbetarnas starka fackliga ställning. Men rimligtvis spelade oljans högre energidensitet och hanterbarhet in för att den i stor omfattning konkurrerade ut kolet i transportsektorn, och därtill kunde användas även till små fordon och därmed beredde väg för automobilen. Det vill säga, en fördel vad gäller flexibilitet i rummet var avgörande.

Å andra sidan har det, utanför stora delar av transportsektorn, sedan 1800-talets slut skett en utveckling som successivt radikalt minskat betydelsen av den primära energikällans flexibilitet i rummet. Nämligen utvecklingen av elproduktion, och av ett elnät som binder samma de elproducerande anläggningarna med varandra och med elförbrukarna. I dag används närmare 40 procent av de utnyttjade primära energikällorna för elproduktion, och trenden är ökande. För elkonsumentens åtkomst av energi i rummet betyder den primära energikällans flexibilitet i rummet i princip ingenting. Därför betyder priset, vare sig det bestäms av marknaden eller genom statsintervention, desto mera för val av energi bakom elen, en situation som radikalt skiljer sig från den framväxande brittiska bomullsindustrins. Förvisso har fossilkolet blivit den viktigaste insatsvaran för elproduktion, följd av naturgas, men vattenkraften fick också med elkraftsutbyggnaden tidigt en nystart. En annan icke förnybar men ej växthusgasproducerande energikälla, uran, har också kapat åt sig en betydande andel av elproduktionen. På senare tid har biobränslen och vindkraft blivit uppstickare.

Byråkratiska hinder mot anslutning till elnätet har på en del håll i världen hindrat ett optimalt utnyttjade av de allt effektivare solpanelerna till lokal elproduktion. Trots ett allmänt reaktionärt politisk klimat är dock sådana regleringar på retur efter politisk kamp. I det korta perspektivet finns det därför all anledning att tro att politisk dagskamp även under nyliberal kapitalism kan nå fortsatta framgångar för småskalig förnybar elproduktion, framför allt i form av solenergi. I Sverige har ETC:s Johan Ehrenberg förtjänstfullt utnyttjat detta politiska utrymme. Även fortsatt torde det också vara möjligt att verka för skatter, elcertifikat och andra statliga ekonomiska styrmedel som inte alltför mycket utmanar marknadsfundamentalismen, och därmed även gynna energiproduktion baserad på sol, vind och vatten i större skala.

Hittills har eldrift inte kunnat utmana olja och gas för vägtransporter, men de tekniska lösningarna finns för de vägtransporter som inte kan flyttas till spårbundna (och oftast sedan länge elektrifierade) lösningar. Åtminstone i länder med god infrastruktur borde det vara möjligt att göra de investeringar som krävs inom kapitalismens ramar. Det torde dock vara fråga om betydande investeringar som måste ske via staten, varför det politiska motståndet kan bli hårt.

För sol-, vind- och även vågkraft är dock det stora problemet bristen på flexibilitet i tid. För vind- och vågkraft är det väderberoende korttidsvariationer, för solkraft säsongsvariationer som styr elproduktionen. Så länge dessa förnybara energikällor är en mindre del av ett lands elenergimix, kan andra energikällor kompensera för produktionssvackor. Men när buffertkapaciteten överskrids kan bristsituationer uppstå, något som dagens lagerskyende just-in-time-kapitalism gillar ännu mindre än gamla tiders kapitalister gjorde.

En uppgradering och sammanknytning av existerande nationella eller regionala elnät till stora kontinentala elnät skulle kunna balansera för lokala vädervariationer. Genom att till näten sluta stora solkraftanläggningar i solrika (torra) och ekvatornära lägen, skulle de också klara av att kompensera för högre breddgraders mörka vinterhalvår. Men detta är, som Malm inte försummar att påpeka, fråga om jätteinvesteringar som säkerligen kräver stora statliga åtaganden. Det är inte dagens kapitalisms starka sida. Det krävs åtaganden i internationellt samarbete i en omgivning som är säker från större militära konflikter och terroristattentat som kan störa nätet. I vart fall ser det just nu mörkt ut för kapitalismen på den fronten. En stabil kontinentvid socialism i till exempel Europa och Nordafrika känns inte heller som ett garanterat alternativ.

Alternativ till sådana storskaliga lösningar bygger på lokal lagring i batterier, pumptorn, saltlösningar m.m. Mycket forskning pågår här för att få så energi- och råvarueffektiva tekniska lösningar som möjligt. Men om sådana tekniska lösningar kan komma snabbt nog är en öppen fråga; såväl optimister som undertecknad och pessimister som Malm kan få rätt. En klok politik i ett sådant läge är att ha en plan B att falla tillbaka på. Även om det bjuder mig emot att ge den från partilinjen fronderande vänsterpartisten Mikael von Knorring rätt, så blir nog plan B i så fall kärnkraft.