Sverige i bottenskiktet Erik Bohman
Sommar, sol och ofrivilligt arbete Martin Andersson
Tabelraset i Eskilstuna Hans Isaksson
Gemenskap med vem? Benny Andersson
Clartés kulturstöd Redaktionen
Akademisk tristess Olle Josephson
Den nye solkungen? Malena Rydberg
Brittisk öppning Daniel Cederqvist
Suspekt flaggdag Daniel Cederqvist
Bortom sagorna Benny Andersson
Sverige i bottenskiktet
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har bråda dagar. Den svenska modellen är hotad genom mycket okynnesstrejkande. Den slutsatsen drar hon av att antifackliga APM Terminals har lockoutat Hamnarbetarförbundets medlemmar i Göteborg. Hon har därför låtit tillsätta en "snabbutredning" för att se över den svenska strejkrätten. Clarté kan föregripa utredningen med lite statistik från Europafackets forskningsinstitut (ETUI).
Enligt ETUI ligger Sverige i det europeiska bottenskiktet vad gäller strejkdagar per år. Eller i toppskiktet vad det gäller arbetsfred. Per tusen anställda har Sverige i genomsnitt tre strejkdagar under perioden 2009-2015, att jämföra med Frankrikes hundrafyrtionio, Danmarks sextionio eller Finlands femtio. Ett viktat genomsnitt för europeiska anställda ger 45 strejkdagar.
Svenska arbetare strejkar alltså ungefär femton gånger mindre än det europeiska genomsnittet. En jämförelse mellan nittio- och nollnolltalet visar att antalet förlorade arbetsdagar på grund av strejk har mer än halverats i Sverige. Det verkar alltså som om Johansson åtminstone för stunden kan låta antistrejklagar bero.
Av det lilla vi vet om snabbutredningen framgår det att målet är att inskränka strejkrätten för icke-kollektivavtalsbärande fackföreningar. En sådan ordning skulle utgöra ett uppbrott från den svenska modell regeringen säger sig vilja värna, och öppnar för att arbetsgivare genom lydiga minoritetsfack ska kunna tvinga fram arbetsfred från stridbara majoritetsfack.
Bild: Robert Nyberg
Oavsett vad utredningen landar i har arbetsmarknadsministern på kort sikt försvårat en lösning av föreningsrättsstriden i Göteborgs hamn - och på längre sikt skapat en öppning för ett borgerligt angrepp mot till exempel fackliga sympatiåtgärder.
Erik Bohman
Sommar, sol och ofrivilligt arbete
AD-dom 33/17 föll den 24:e maj. AD slår fast att Vrinnevisjukhuset hade rätt att flytta fem barnmorskors beviljade semestrar sommaren 2014. Vårdförbundet som släpat tvisten till AD står som förlorare. Sveriges kommuner och landsting (SKL) jublar över sin återfunna rätt att leda och delegera vårdpersonal även juni till augusti.
Situationen är märklig. Plötsligt är den extra ersättning som vårdpersonal erbjudits för att anpassa sina sommarledigheter efter verksamheten inget annat än välvilja. Ska man tro AD har SKL alltid haft rätten att flytta semestrar. Utan ersättning.
De rättigheter och fördelar som vårdpersonal vunnit i arbetsplatskamp är plötsligt förlorade, eller snarare behöver vinnas igen.
Bild: Robert Nyberg SKL utnyttjar snabbt sin nyfunna styrkeposition. Den första juni meddelar Region Kronoberg att man har dragit tillbaka alla barnmorskors semestrar. Ingen SKL-representant har ännu uttalat sig om hur denna nyfunna rätt påverkar dels möjligheterna att rekrytera till de redan underbemannade verksamheterna, dels svårigheterna med att behålla befintlig personal. Dåligt, gissningsvis.
Martin Andersson
Nya Tider
SVT Kultur har gjort en granskning av tidningen Nya Tider. Efter att ha gått igenom 200 artiklar konstaterar man att tidningen är fascistisk. Chefredaktören Vávra Zuk intervjuas och får frågan "Har Förintelsen ägt rum?" Han svarar inte ens "ja, och den drabbade inte bara judar" eller "ja, men den är inte unik" eller "ja, liksom massvälten i Bengalen och folkmordet på armenier", utan han vägrar att svara. Till sist klämmer han fram "det var väldigt många som mördades. Det var fruktansvärt." Därmed får han sägas ha bekräftat resultatet av SVT Kulturs undersökning.
Olle Josephson
Tabelraset i Eskilstuna
Monica Orski var under vecka 22 rejält sur. Hon är ordförande för Svenska Mensa, det vill säga en sammanslutning för några av dem som bland Sveriges invånare i ett kontrollerat IQ-test presterat minst 131 slugkvot. Omkring 100 000 av oss skulle sannolikt uppfylla detta krav om vi testats.
Föreningen har dock endast 5 100 medlemmar. Det måste således finnas andra skäl för rekryteringssvårigheterna bland snillena än en högst relativ raritet. Det kan knappats bero på överdrivna krav på aktivitet inom föreningen, de sträcker sig till inbetalning av årsavgift och ett frivilligt och sporadiskt deltagande i trivsel- och spelkvällar. Ej heller på att föreningens syften vore svårsmälta, till exempel att anrikningen av begåvning i en enda förening skulle medföra ett ansvar att visa resten av mänskligheten hur den ska förbättra världen. Sådana syften hos Mensa tycks inte föreligga.
Kanske är det som för Leif G W Persson? Hans vägran att ställa upp i På Spåret beror enligt egen utsago på hans fruktan för att han, genom uppenbart överlägsna förståndsgåvor, skulle väcka avund bland övriga, mera normalt överbegåvade deltagare. Detta trots att kompisen Guillous prestationer i nämnda tävlan i detta avseende borde ha verkat lugnade.
Sista helgen i maj hade några hundra Mensamedlemmar sin årsträff på Elite stadshotell i Eskilstuna. Samkvämet avslutades med att medlemmarna exponerade en begåvning för sprit- och röjarorgier som enligt Eskilstunakuriren inte stod svenska eller engelska fotbollshuliganers efter. Till slut var hotellets personal så uppskrämd att polis och ordningsvakter måste tillkallas, bland annat för att hämta ner berusade snillen som med flaska i hand lullade omkring på hotellets tak. Därför blev Monica Orski dagen efter så sur på sina medlemmar att hon kallade dem för "*** idioter".
Det vore förmätet att ifrågasätta Orskis omdöme. "Dum är den, som dumt gör" sade en gång den svagbegåvade Forest Gumps mor klokt. Man borde kunna tillägga: "Klok är den, som klokt gör."
Emellertid kan man kanske inte begära mer än så här av folk som aldrig lovat att uppfylla andra krav än att i kontrollerat test ha presterat IQ 131. Detta är kanske rentav bristen i vårt begrepp om intelligens, hos IQ-tester som hos Mensa.
Hans Isaksson
Gemenskap med vem?
I sitt Skansental på nationaldagen uppmanade Stefan Löfvén oss att slå vakt om och stärka den svenska samhällsgemenskapen. I tidningen läste jag samma dag om en internationell undersökning som visar att de rikaste hushållen gömt undan en tredjedel av sina förmögenheter i skatteparadis. Och att 32 procent av de miljarder som gömts undan beskattning tillhör de tusen rikaste hushållen i Skandinavien. De rika känner med andra ord ingen samhällsgemenskap med oss andra. Så varför ska vi känna gemenskap med dem?
Bild: Robert Nyberg
Stefan Löfvén pekade också på den hjälpsamhet och solidaritet som utmärkte människornas reaktioner efter massakern på Drottninggatan som ett bevis på svensk samhällsgemenskap. Jag vet inte om reaktionerna i Sverige skiljer sig så mycket från de som uppvisades i till exempel Paris och Manchester efter terrordåden där. Handlar det inte i alla dessa fall om en solidaritet människor emellan, som inte frågar efter nationalitet och pass?
Benny Andersson
Clartés kulturstöd
CLARTé BETALAR väldigt sällan skribentarvoden. Det är ingen princip, utan ekonomiskt nödtvång. Allra tristast är det att inte kunna ersätta skönlitterära skribenter, som oftast har ytterst svårt att dra sig fram på sina ord. Så har det också varit ganska ont om sådana bidrag i tidskriften.
För en bättre behandling av litterärt material har vi därför startat insamlingen Clartés kulturstöd. Vi vädjar till våra läsare om ett återkommande eller tillfälligt bidrag på pg 251780-3, med märkningen "Clartés kulturstöd". Insamlade medel går helt och hållet till visserligen låga men dock anständiga arvoden till dem som publicerat skönlitteratur i Clarté.
Redaktionen
Akademisk tristess
Akademiska befordringsstrider vill vi av många skäl förskona Clartéläsarna från. Någon gång kan man dock frukta att forskningens frihet står på spel. Sådana rykten spreds i maj när litteraturdocenten och tidigare Axessredaktören Johan Lundberg förvägrades befordran till professor av Stockholms universitet.
Två externa sakkunniga hade tillstyrkt, men lärarförslagsnämnden sade nej. I utlåtandena ser man att alla är överens om att Lundbergs egen forskning är tillräckligt kvalificerad, men att han är svagt meriterad som akademisk arbetsledare (doktorandhandledning, ledning av forskningsprojekt, vetenskapliga konferenser och seminarier, granskning av doktorsavhandlingar etc.) Sakkunniga anser efter tvekan att det ändå räcker, inte nämnden.
Om detta kan man ha olika meningar, men två saker är viktiga. Ett: Lundbergs akademiska frihet är inte hotad. Som docent och fast anställd lektor har han samma utrymme som en professor att söka anslag och välja forskningsämne. Konflikten gäller högre lön och finare titel. Två: det är inte Stockholms universitet som politiserar befordringsärenden utan opinionsbildare som Alice Teodoresco och Ivar Arpi. De tror sig kunna klämma åt genusvetare och postmodernister och skyndar till en åsiktsfrändes bistånd. Hotet mot den akademiska friheten kom i detta trista ärende från borgerliga ledarskribenter.
Olle Josephson
Den nye solkungen?
Jordskredsseger, utbrast stora delar av svensk media förtjust efter första valomgången till den franska nationalförsamlingen. Den nyvalde presidenten Macrons parti, La République en Marche, fick 32 procent av rösterna. Men endast 49 procent av de röstberättigade gick till valurnorna. Det lägsta valdeltagandet sedan Femte republiken bildades 1958! Om valdeltagandet i ett svenskt riksdagsval varit så lågt skulle sannolikt pressen talat om kris för demokratin.
En av fyra unga fransmän är arbetslös, men i gruppen 18 till 34 år gick bara omkring 36 procent och röstade. I vissa förorter till Paris och Marseille var valdeltagandet så lågt som 25 procent.
I andra omgången var valdeltagandet ännu lägre - knappt 43 procent.
Macrons nybildade parti får tillsammans med andra högerpartier en kraftig majoritet i nationalförsamlingen.
Vänsterledaren Mélanchons parti gjorde ett sämre val än väntat. Mindre än hälften av dem som röstade på honom i presidentvalet mobiliserades. Det franska kommunistpartiet övergav Mélanchon och ställde upp med egna kandidater. En splittrad vänster således.
Marine Le Pen vann mindre än 10 procent av rösterna, men Nationella fronten får fler platser i den nya nationalförsamlingen än i den förra.
Socialistpartiet var den stora förloraren i valet. I den gamla nationalförsamlingen var partiet i majoritet men nu förlorar det över 200 platser eftersom partiets kandidater knappt fick 5 procent av gräsrötternas stöd.
Med parlamentariskt stöd kan Macrons "regnbågsregering" med ministrar både från höger, mitten och Socialistpartiet utan motstånd driva igenom kraftiga nedskärningar av den offentliga budgeten, sänkta företagsskatter och förändringar i arbetsmarknadspolitiken som kommer att drabba arbetarklassen. Det ska bli enklare för företag att göra sig av med anställda och kringgå den lagstadgade arbetsveckan på 35 timmar.
Det slående i det franska parlamentsvalet är att många av de arbetare som kan bli berörda av Macrons utlovade "reformer" av arbetsmarknadspolitiken inte gick och röstade.
Macron kommer att föra samma nyliberala politik som Hollande trots sina vallöften förde under sina fem år som president. Men den nye "solkungen", pressens gullegris, kommer inte att få det lätt. Den desillusionerade franska arbetarklassen kommer inte att tiga still utan på franskt vis ta till gatan.
Malena Rydberg
Brittisk öppning
Valet i Storbritannien visade att det är möjligt att gå fram med ett radikalt reformistiskt program och vinna väljare. Cirka 40 procent av de som röstade, valde Jeremy Corbyns Labour. En uppgång på 10 procent från förra valet. Bland förstagångsväljare var Labour överlägset det största partiet.
Jämfört med övriga socialdemokratiska partier i Västeuropa är resultatet sensationellt. I många länder inom EU ligger motsvarande partier under 10 procent.
För högersocialdemokrater måste resultatet kommit som en chock. När Corbyn valdes till partiledare hävdade Katrine Marçal på Aftonbladets ledarsida att Storbritannien i princip blivit en konservativ enpartistat. Blairiterna i Storbritannien lät på samma sätt.
Även om Corbyns valframgång är glädjande, så bör man minnas ett par saker.
För det första så sitter den konservativa regeringen kvar, på ett mycket svagt mandat, med stöd av ett ultrakonservativt protestantiskt nordirländskt parti.
För det andra så är fortfarande stora delar av Labours partiapparat fientliga till Corbyn och hans politik.
För det tredje är Storbritanniens ekonomi i ett mycket prekärt läge, och kapitalisterna kommer att försöka sabotera många av Labours förslag.
Detta till trots är Corbyns valframgång en öppning. När fokus kommer på jämlikhetsfrågor, vinner vänstern mark. Något att tänka på, även i Sverige.
Daniel Cederqvist
Suspekt flaggdag
Nästa år får vi i Sverige en ny flaggdag. Det är veterandagen. Då skall vi hedra de svenska soldater som deltagit i internationella operationer. En del av dessa veteraner kan det vara legitimt att hylla, de som under FN-flagg deltagit i fredsbevarande operationer i t ex Gaza. Många av senare års veteraner förtjänar dock ingen hyllning. De har deltagit USA-imperialismens krig och utplundring i Afghanistan.
Att veterandagen nu blir flaggdag är suspekt. Det går inte komma ifrån misstanken att det är i ett led i vår allt tätare uppslutning bakom USA, inte en uppslutning bakom vårt långvariga engagemang i FN.
Daniel Cederqvist
Bortom sagorna
Trots att det i år blir hundra år sedan den händelse som mer än andra formade 1900-talet, är det huvudsakligen tystnad som gäller från officiellt håll i och utanför Ryssland. Tvingas man ändå uttala något, målar man i Ryssland upp bilden av en revolution som - trots en del beklagliga inslag av splittrande klasskamp - sägs ha lagt grunden för en återupprättad rysk stormakt. Utanför Ryssland matas vi med den sagoberättelsen om den ädla provisoriska regeringen som störtades i en statskupp av odemokratiska bolsjeviker.
China Miévilles nyligen utkomna October. The story of the Russian Revolution punkterar effektivt både tystnaden och sagorna. Här framträder de folkliga krafter som drev händelserna framåt. De svältande kvinnorna som trotsade kosacker och polis och startade demonstrationerna som ledde till februarirevolutionen och tsarens fall. Arbetarna som gång på gång gick ut i mäktiga strejker och demonstrationer. Soldaterna som vände vapnen mot polisen och sina egna befäl. Eller varför inte representanterna för den nybildade muslimska kvinnoorganisation, som på frågan varför de muslimska männen skulle tillmötesgå deras krav och ge kvinnorna samma rättigheter svarade: "Ge? Det handlar inte om att ge. Vi ska ta våra rättigheter."
Hur står sig vänsterns egna berättelser om hjältar och skurkar inför denna verklighet? Någorlunda. Visserligen var också bolsjevikerna oeniga och förvirrade. Inte ens Lenin visste alltid hur han skulle ställa sig. Men på det hela taget hade han en riktig analys av de krafter som satts i rörelse och den politik som krävdes.
Vänsterns hjältesagor börjar inte krackelera förrän efter oktoberrevolutionen.
I höstens första utgåva av Clarté, nummer 3/2017, kommer vi att presentera nya rön om den ryska revolutionen. Den alldeles för viktig för att gömmas i tystnad eller förfalskas av sagoberättare från höger och vänster.
Benny Andersson
