Forskare som Mahmood Mamdani och Joseph Hanlon har framhållit några alltför okända aspekter av Mugabes långa regeringstid i Zimbabwe. Kolonialmakterna lämnade efter sig en röra av olika slags rättigheter till jorden i Afrika. I det dåvarande Rhodesia hade vita "settlers", bosättare, lagt beslag på stora landområden för kommersiellt jordbruk. Den snedvridna jordfördelningen illustreras av siffror från tiden för självständigheten 1980: 6 000 vita jordbrukare ägde lantegendomar som i genomsnitt bestod av 2 500 hektar fruktbar jord, medan fyra miljoner afrikanska bönder i genomsnitt ägde jordlotter på omkring 3,6 hektar ofruktbar jord.
1979 slöts Lancashire House-avtalet efter långa förhandlingar mellan de stridande parterna, inklusive Storbritannien. Den nya regeringen skulle avstå från jordreformer i tio år. Mugabe, landets första statsminister och senare president, respekterade avtalet. Som en del av avtalet stöttade den brittiska regeringen frivillig försäljning och köp av jorden. Framgången var måttlig.
Högljudda krav på jordreform fick Mugabe att föreslå en grundlagsändring som skulle möjliggöra att expropriering de stora farmerna utan ersättning, annat än för genomförda förbättringar. Om Storbritannien tyckte det var orättfärdigt fick de själva kompensera sina efterkommande i syd. Förslaget röstades ner år 2000. Därefter gick svarta småbrukare och jordlösa till ofta brutal attack mot vita farmer, och ofta ockuperade de dem. Det är värt att notera att de stora jordbruksegendomar som ägdes av utländskt kapital knappt berördes av stridigheterna.
Den därpå följande jordreformen innebar en delning av 4 000 vita farmer i 170 000 småbruk på i genomsnitt sex hektar; utvalda kamrater fick en smula mer. Då det saknades resurser till stöd för de nya jordbruken, och skördarna 2002-2003 drabbades av torka, gick ekonomin i botten.
Tillvägagångssättet fick det internationella samfundet att dra in sitt bistånd och införa sanktioner, vilket isolerade landet och gjorde Mugabe ännu mer krigisk. Resultatet av Mugabes desperata åtgärder för att hålla det hela flytande blev den berömda hyperinflationen. Oppositionen mot regimen växte. Den bestod av arbetslösa lantarbetare, arbetare i städerna, välbärgade och intellektuella. Mugabe var dock oberörd.
Zimbabwe är ett extremt exempel på jordbruksfrågans vikt. Mugabes maktbas var småbönder och krigsveteraner. När han förlorade arméns stöd, var det över. För övrigt har landets jordbruk kommit på fötter igen. Majsskörden 2016 var den bästa på tjugo år.
