Diskussionen och forskningen om arbetarlitteratur har under det senaste årtiondet blivit alltmer intensiv. Det publiceras kontinuerligt böcker i ämnet och det nordiska nätverket för forskning om arbetarlitteratur kommer att ha sin sjätte konferens i höst. En av de senaste böckerna är en antologi som redigerats av Magnus Nilsson och John Lennon: Working-Class Literature(s) (nedladdningsbar från förlagets webbplats <stockholmuniversitypress.se>). Den lyfter fram historiska och internationella perspektiv på arbetarlitteratur i flera länder. Redaktörerna hävdar att det behövs ett jämförande perspektiv för att förstå skillnader mellan olika länder. Boken visar också i praktiken att forskningen måste våga ta klivet bort från snäva nationella perspektiv. Skribenterna knyter ibland an till varandra, och redaktörerna summerar som avslutning. Det blir inte särskilt djuplodande, men det är en god början.
Det behövs tveklöst fördjupade jämförelser av det slag som boken initierar, men också studier av hur författarskap och strömningar har verkat över nationsgränserna. Jag har själv försökt göra det med min bok om Martin Andersen Nexø (2017), och Mats Rehn har tidigare studerat Jack London i Sverige (1976). Studier av andra författares betydelse i svensk arbetarlitteratur skulle också kunna ge intressanta resultat. Jag tänker bland annat på Maxim Gorkij, Upton Sinclair och Johan Falkberget. Det går också att tänka sig studier av ett viktigt författarskaps betydelse i flera länder. Var Gorkijs eller Nexøs betydelse som förebilder likadan i olika länder eller fanns intressanta skillnader? Så skulle man kunna tänka, och skapa samarbeten kring frågorna.
Bokens resonemang om definitioner av arbetarlitteratur genomsyras av konflikten mellan författarnas ursprung och arbetarklassen som ämne och miljö. Ett talande exempel som nämns är den finske författaren Toivo Pekkanen (bland annat romanen I fabrikens skugga, 1932). I ett svenskt perspektiv skulle han tveklöst räknas som en mycket typisk arbetarförfattare, men så är inte fallet i Finland. Det rör sig både om hans politiska inställning och hans framgång som författare. Den finska vänstern försökte uppenbarligen skapa en litteratur i motsättning till den etablerade och där passade inte Pekkanen in, trots sitt oklanderliga proletära ursprung och sina romaner om arbetare.
Magnus Nilssons bidrag om svensk arbetarlitteratur polemiserar mot min analys av hur den svenska arbetarlitteraturen konstruerades som en del av nationallitteraturen. (Nilssons bidrag finns också till stor del på svenska i Tidskrift för litteraturvetenskap nr 1 2017.) Jag tror att vi delvis talar förbi varandra. Min ambition har varit att visa hur det kom sig att arbetarlitteraturen blev accepterad som en del av svensk nationallitteratur. Det innebar att den legitimerades av litteraturhistoriker och kritiker som en del av den litteratur som ansågs representera det bästa och intressantaste som skrivits på svenska språket. Ur det följde också att den införlivades med utbildningen på skola och universitet som en del av det som ansågs vara svensk litteratur. Andra försök att konstruera en arbetarlitterär tradition har jag inte berört. De gjordes vid olika tillfällen och med skiftande resultat. Ivar Lo-Johansson lanserade sin uppfattning från mitten av 1940-talet, vilken senare utvecklades och förfinades. Utifrån sin egen utveckling konstruerade han en tradition som ledde fram till det egna författarskapet och som var exklusivt svensk. Den utsattes för kritik av generationskamrater som Artur Lundkvist och Eyvind Johnson för att allt för mycket vara utformad utifrån hans egna intressen. Genom litteraturprofessorn Lars Furulands förmedling blev den emellertid dominerande under en lång period och är det i viss mån fortfarande. Senare försök innefattar Magnus Nilssons egen strävan att vidga traditionen, bland annat med grafiska romaner. Det är givetvis en legitim verksamhet, men det är inte det som jag intresserat mig för.
Jag har inte velat konstruera en egen definition av vad (eller vem) som ska räknas till den arbetarlitterära traditionen. Jag har i stället studerat ett speciellt historiskt skede när det som då uppfattades som arbetarlitteratur införlivades med den svenska nationallitteraturen. Skillnaden mot vad som hände i exempelvis USA är slående. Där bröts fackföreningarnas band till socialistiska partier brutalt, och den arbetarlitteratur som ändå uppstod var knuten till det kommunistiska partiet. Därmed blev den aldrig en del av nationallitteraturen. (Se Magnus Nilsson & John Lennon i tidskriften New Proposals. Journal of Marxism and Interdisciplinary Inquiry nr 2 2016, s. 39-61.)
Ändå hade många nordamerikanska författare en bakgrund och en produktion som liknade svenska arbetarförfattares. Artur Lundkvist påpekade redan i Atlantvind 1932 likheter med författare som Sandburg, Sherwood Anderson, O'Neill och Dreiser - de var också autodidakter.
Det svenska samhällets utveckling skapade en stark arbetarrörelse inom vilken det växte fram en betydande litterär aktivitet. Ganska snart framträdde författare som även kunde konkurrera på den nationella scenen. Då uppstod frågan hur kritiker och litteraturhistoriker skulle hantera dessa författare med proletär bakgrund eller med anknytning till arbetarrörelsen. Det var som skildrare av en ny miljö som uppstått med industrialiseringen och inte som en radikal, socialistisk litteratur som arbetarlitteraturen i början av 1920-talet började införlivas med nationallitteraturen.
Birgit Ståhl-Nyberg: Vägen till frihet och bröd (del av triptyk, 1979)
Socialdemokratin som arbetarrörelsens ledande politiska kraft var från första världskrigets slut helt inriktad på reformernas väg. Den existerande staten skulle demokratiseras och reformeras för att även tillgodose arbetarklassens behov. Majoriteten av arbetarförfattarna hade samma inställning i förhållande till litteraturen. Det var få som var intresserade av att skapa en separat proletär offentlighet. Rudolf Värnlund skrev 1930 att det var arbetarförfattarnas mål "att med den svenska kulturmassan införliva de speciella värden och idéer, som skapats och utformats inom arbetarklassen under dess kamp" ("Arbetarnas diktare", Socialdemokraten 11/7 1930). Han formulerade en uppfattning som delades av de flesta som kom att räknas till den arbetarlitterära traditionen. Deras strävan var inte att avgränsa sig utan att bli accepterade och en del av "den svenska kulturmassan".
De flesta av dem kom också att knytas till landets ledande bokförlag (Bonniers). Arbetarrörelsens förlag kom i andra eller tredje hand och anlitades enbart i nödfall. Bonniers knöt den arbetarlitterära traditionens främsta namn till sig. Det enda undantaget av kvantitativ betydelse var Folket i Bilds förlag, men det var som regel nya utgåvor av redan publicerade romaner. En och annan författare sökte sig till Arbetarkultur, Federativ eller kooperationens förlag, men det var ofta de minst framgångsrika.
Den strömning i svensk litteratur som Richard Steffen identifierade som arbetarlitteratur 1921 integrerades i svensk nationallitteratur på ett sätt som gjorde den acceptabel långt in i borgerligheten. Tonvikten lades på författarnas sociala ursprung och inte deras politiska uppfattningar. Därför uteslöts den tidiga, socialistiska arbetarlyriken. Efter att romantikerna under tidigt 1800-tal framgångsrikt monterat ner den klassiska litteraturens hierarkiska syn på miljöer och karaktärer kom nya folkliga strömningar att accepteras i litteraturen. Litteraturen och litteraturhistorien demokratiserades, och även många borgerliga läsare kunde ta till sig arbetarförfattarnas verk. Stora delar av borgerligheten kunde med beundran betrakta autodidakternas kamp för bildning och acceptans. Även Gunnar Ekelöf med sin högborgerliga bakgrund ville räknas som autodidakt. I "En outsiders väg" i Utflykter (1947) identifierar han sig explicit med autodidakterna. Nilsson framhåller också utifrån Bourdieu att det under en period blev en fördel att vara just autodidakt. Under mellankrigstiden blev arbetarförfattare också centrala aktörer i introduktionen av litterär modernism och utvecklandet av en inhemsk motsvarighet. De uppträdde även som kulturradikalismens främsta förespråkare under flera årtionden.
Ett antal faktorer i det svenska samhället sammanföll och resulterade i det som ofta ses som något unikt i jämförelse med andra länder. Jag förnekar inte att det har förekommit och fortfarande förekommer andra försök att konstituera en arbetarlitterär tradition, men det är min övertygelse att det bara är utifrån ett historiskt perspektiv som det svenska undantaget, det som betraktas som unikt, kan förklaras.
John Lennon och Magnus Nilsson, red., Working-Class Literature(s). Historical and International Perspectives. Stockholm University Press. 2017.
