Utvägen ur klimatkrisen är ett ekosocialistiskt samhälle. Mänsklighetens energiförsörjning behöver omfördelas mellan fattiga och rika, men ändå öka med en tredjedel. Det går att genomföra med en omställning till solenergi och vindkraft. Hindren är inte tekniska utan politiska och ekonomiska, hävdar David Schwartzman, biologiprofessor vid Howard University i Washington DC. Artikeln skrevs innan USA drog sig ur Parisavtalet.

Den 12:e december 2015 avslutades det 21:a partsmötet - COP * 21 (Parismötet) - under FN:s Klimatkonvention, vilken antogs i Rio de Janeiro 1992. Klimaträttviseaktivister är i allmänhet väldigt kritiska till vad som kom ut av det mötet; en ståndpunkt jag delar. Det bör dock sägas att detta COP-möte var det första till vilket så gott som alla länder lämnat in nationella planer för att tackla klimathotet; planer avsedda att regelbundet ses över. Dessutom är Parisavtalet nästan universellt och därmed ett symboliskt steg mot globalt samarbete och en mera fredlig värld, trots alla svagheter vad gäller att hindra färden mot vippunkten till klimatkatastrofen.

Trots målet att begränsa den globala temperaturökningen föreskriver Parisavtalet inga bestraffningar för länder som inte når de planerade nationellt fastställda bidragen, INDC:erna (efter engelskans "Intended Nationally Determined Contributions") till att få ner växthusgasutsläppen inom en viss tidsram. Avtalet omfattar 176 länder inklusive de största växthusgasförorenarna, Kina, USA och EU. De har gjort specifika åtaganden för att så småningom minska växthusgasutsläppen, och nå höjdpunkten för utsläppen så snart som möjligt. Överenskommelsen föreskriver en öppen granskning av uppnådda resultat vart femte år (COP 21, 2015:22).

Bild: Robert Nyberg

Climate Interactive, som är en tung övervakningsinstans av de klimateffekter som följer av de INDC:er de viktigaste utsläpparländerna hittills åtagit sig, förutser en uppvärmning med 3,5°C till 2100 ( Climate Interactive ). FN ger en något lägre siffra, 2,7°C, även det nästan 1°C över 2°C-gränsen.

Många ledande klimatforskare anser att 2°C-gränsen är för hög. Exempelvis säger NASA-klimatforskaren Jim Hansen att "ha 2°C som riktmärke vore dumdristigt" på grund av förväntade effekter på bland annat havsnivåns stigning och försurningen av oceanerna. Hans bedömning stöds av en nyligen publicerad studie i Proceedings of the National Academy of Sciences (Drijhout m. fl. 2015). Dessa fakta är ett starkt stöd för många fattiga länders långsiktiga krav på en 1,5°C-gräns, även om Parisavtalets allvarliga svagheter gör det målet till en enorm utmaning.

Kina är världen största koldioxidutsläppare, nästan dubbelt upp mot tvåan USA. De tre stora, Kina, USA och EU, producerar tillsammans 55 procent av världens totala koldioxidutsläpp. Kina har åtagit sig att plana ut koldioxidutsläppen till 2030 (med hjälp av utsläppshandel), medan USA lovat att minska sina växthusgasutsläpp med 26-28 procent till 2025 jämfört med 2005 års utsläpp. Som Naomi Klein nyligen påpekade (2014) visar en utvärdering från Tyndall Centre on Climate Research att USA:s mål inte på långt när är tillräckligt ens för 2°C-målet, som skulle kräva utsläppsminskningar på åtminstone 8 till 10 procent per år.

Den prognosticerade uppvärmningen i kombination med de lama åtgärderna för att kapa utsläppen har skapat en nära förestående kris. Detta är en verklighetskoll för seriösa aktivister. Ska det över huvud taget bli möjligt att hålla uppvärmningen under en farlig nivå krävs snabba och drastiska nedskärningar i de globala kolutsläppen - med början i de fossila bränslen som har det största koldioxid-fotavtrycket. Samtidigt måste en global vind- och solkraftsinfrastruktur byggas upp.

Sedan 2009 har USA:s State Departments chefsförhandlare Todd Stern framgångsrikt styrt bort förhandlingarna från fyra grundläggande principer: 1) se till att åtagandena i utsläppsnedskärningar blir tillräckliga för att hindra klimatkatastrofen; 2) göra dem juridiskt bindande med mekanismer för ansvarstagande; 3) fördela bördan för nedskärningarna rättvist utifrån ansvar för att ha orsakat krisen; och 4) göra finansiella överföringar för att reparera väderrelaterade förluster och skador som är en direkt följd av detta historiska ansvar. Eliterna i Washington föredrar alltid "marknadsmekanismer" såsom handel med utsläppsrätter för koldioxid i stället för att betala sin klimatskuld, fast USA:s nationella utsläppsmarknad för koldioxid kraschade till döds 2010 (Bond 2015).

"Enligt IPCC krävs för att hålla uppvärmningen under 2°C utsläppsminskningar på 40-70 procent till 2050 jämfört med 2010 års nivåer. Att nå 1,5°C-målet skulle kräva avsevärt högre utsläppsminskningar - av storleksordningen 70-95 procent till 2050 ..." (Reyes 2015). Det finns fortfarande ett möjlighetsfönster att hålla uppvärmningen under 1,5°C, men det stängs snabbt (Rogelj m.fl. 2013). Det globala målet bör vara en snabb utfasning av fossila bränslen, där man börjar med dem med högst koldioxidfotavtryck, tillsammans med en full omställning till vind- och solkraftinfrastruktur. Det tillvägagångssättet har även potentialen att hålla uppvärmningen under 1,5°C. Men det förutsätter en omställning på runt 25 år, och att den startar på allvar i en nära framtid och kombineras med åtgärder för att aktivt avskilja koldioxid ur atmosfären.

Det är hoppfullt att klimaträttviserörelsen verkar ha fått nytt liv av COP 21:s brister, och inte demobiliserats. Stärkt av segrar, såsom Obamas avslag till oljeledningen Keystone XL, har rörelsen fortsatt sina strider mot energiprojekt med stora ekologiska/miljömässiga fotavtryck. Vidare har städer världen över vidtagit mera bestämda åtgärder för att kapa sina växthusgasutsläpp och övergå till förnybara energikällor. Men problemet är större än COP 21. Om inte klimaträttviserörelsen snabbt vidgar perspektivet genom att identifiera de största hindren för att genomföra ett förebyggande program, ser mänsklighetens framtid dyster ut.

Till dessa stora hinder hör den alltför låga primära energiförbrukningen och framför allt fördelningen av den. Den primära energiförbrukningen är den totala mängd energi som produceras, inklusive värmeförluster, av samhället. Watt är ett mått på effekt, d.v.s. energimängd per tidsenhet. Den primära energiförbrukningen globalt motsvarar i dag en effekt på 18 biljoner watt. Energikonsumtionen per person i ett land är dess totala energikonsumtion dividerat med folkmängden och motsvarar hur mycket energi som går åt för att tillfredsställa materiella och kulturella behov. En miniminivå på 3,5 kilowatt/person i primär energikonsumtion är en nödvändig förutsättning för att nå de högsta nivåerna i förväntad livslängd. Men den är inte tillräcklig: som framgår av figur 1 ligger ett antal oljeproducerande länder i Mellanöstern liksom Ryssland under det värdet. Även i USA ligger förväntad livslängd under flertalet industriländer i Nord, och delar 34:e plats med Kuba. Ojämn inkomstfördelning är tydligt korrelerad med dålig hälsa och måste minskas för att uppnå världsstandard i förväntad livslängd och livskvalitet (Wilkinson & Pickett 2009; Kawachi & Kennedy 2006). Standardmåttet på ojämlik inkomst är Gini-koefficienten, som varierar mellan 0 (total jämlikhet) och 1 (total ojämlikhet).

I Afrika är energifattigdomen utbredd. Exempelvis konsumerar Nigeria 0,9 och Mocambique 0,3 kilowatt/person, och förväntad livslängd är 54 respektive 53 år; se tabell 1. Två undantag är Libyen (före 2011 års regimskifte) och Sydafrika med 4,3 respektive 3,1 kilowatt/person. Motsvarande förväntade livslängder är 75 respektive 59 år. Notera att Libyen under Khadaffi hade väldigt låg och Sydafrika har väldigt hög ojämlikhet, mätt med Gini-index.

Att förse dagens världsbefolkning på 7,35 miljarder invånare med en miniminivå på 3,5 kilowatt/person skulle kräva en global energiförsörjning på 26 biljoner watt jämfört med dagens 18 biljoner. Förväntad livslängd är ett mer robust mått på livskvalitet än Human Development Index (HDI), som innefattar bruttonationalprodukten när man räknar ut det. Märk att Kuba, med sina anmärkningsvärda framgångar vad gäller hälsa och utbildning, har en förväntad livslängd som är lika hög som USA:s, trots att Kubas energikonsumtion per capita är 1,2 kilowatt/person mot USA:s 9,6. Kuba har beträffande agroekologi och förnybar energi på landsbygden slagit in på en ekosocialistisk väg (Murphy & Morgan 2013), men landet lider av energifattigdom med tillhörande knapphet. Diagrammet över förväntad livslängd jämfört med energikonsumtion per person ger en fingervisning om vad som är lägsta nödvändiga energikonsumtion som möjliggör en livslängd i paritet med dagens högsta. Troligen ligger den i den övre delen av spannet 2,8 till 3,5 kilowatt/person som ett globalt medeltal, med det starkt urbaniserade Hongkong nära den lägre gränsen (Schwartzman & Schwartzman 2013). En nivå närmare 3,5 kilowatt/person som globalt genomsnitt täcker bättre in det regionala klimatets påverkan på energikonsumtionen, både för luftkonditionering i exceptionellt varma klimat och uppvärmning i extremt kalla klimat. När det globala klimatet blir varmare ökar energibehovet i Syd i en takt som överstiger ett minskat behov av uppvärmning i Nord.

Medan USA och flera andra länder med en slösaktig energikonsumtion per person förvisso behöver minska sin energikonsumtion (även om det finns fickor av energifattigdom även i Nord), behöver större delen av Syd en betydande ökning för att nå en livskvalitet på toppnivå.

En övergång till vind- och solgenererad elektricitet som energikälla skulle på sikt reducera den nödvändiga energinivån med runt 30 procent, när väl ett globalt system skapats. Det beror på att elektricitetsanvändning skapar mindre energiförluster än fossila bränslen för att utföra samma arbete (Jacobson & Delucci 2009, Jacobson m. fl. 2014).

Luftföroreningarna från fossila bränslen dödar också varje år miljontals människor världen över, speciellt i Asien. Skattningar pekar på att 3 till 7 miljoner människor dör varje år på grund av luftföroreningar (UNEP 2014; Lelieveld m.fl. 2015), varav 1,6 miljoner enbart i Kina (Rodhe & Muller 2015). I USA har ett stort antal epidemiologiska studier visat ett starkt samband mellan luftföroreningar och barnastma, cancer och hjärt-kärlsjukdomar. Att peka på sambandet mellan fossilbränsleanvändning och negativa effekter från luftföroreningar är en fruktbar strategi för att lyfta fram miljöorättvisor och stärka rörelsen mot klimatförändringen såväl i USA som ännu mer i Syd.

Mark Jacobsons forskargrupp vid Stanforduniversitetet har visat att en snabb global omställning till förnybar energi är tekniskt möjlig (Jacobson & Delucci 2011, Delucci & Jacobson 2011). Tillsammans med Peter Schwartzman har jag modellerat en sådan global omställning med simuleringar som tar hänsyn till energikvoten (EROEI) för toppmodern sol- och vindkraft. Energikvoten är den mängd energi som en solpanel eller ett vindkraftverk producerar under sin livstid dividerat med den mängd energi som behövs för att tillverka och underhålla den (Schwartzman & Schwartzman 2011). Den för dagen bästa tekniken för vindkraftverk ger en energikvot (EROEI) på mellan 20 och 75. För solpaneler ligger den över 10, och för termisk solkraft (CSP; concentrated solar power) mellan 7 och 40. Vår studie var den första som beräknade den nödvändiga mängd icke förnybar energi (huvudsakligen fossilbränsle) som krävs för att skapa en förnybar kapacitet i ett scenario för full övergång till sol och vind. Den kritiska faktorn som leder till en exponentiell tillväxt i tillgången på förnybar energi är återkopplingen av förnybar energi från den växande kapaciteten i förnybar energi tillbaka till den fysiska ekonomin för att skapa mera av sig själv.

Vår modelleringsstudie byggde på antagandet om en sammanlagd EROEI på 20-25 för de förnybara energislagen. Vi visade att med ett utnyttjande av endast 1-2 procent årligen av dagens globala energikonsumtion (varav 85 procent kommer från fossila bränslen) till att skapa sol- och vindenergikapacitet, kan vi åstadkomma en global övergång på endast 30 år. Det innebär att vi fullständigt avskaffar människoskapade växthusgasutsläpp till atmosfären från energiförbrukning, och att vi uppnår en energikonsumtion på den minimumnivå per person som krävs för en förväntad medellivslängd på global toppnivå. I en uppföljande studie visade vi att en sådan övergång till sol och vind kan reducera koldioxidnivån i atmosfären till under 350 ppm under detta sekel (Schwartzman and Schwartzman 2013).

De materiella resurser och den markyta som behövs för en global sol- och vindomställning är inom räckhåll:

1. Om 15 procent av dagen globala takyta kunde täckas av solceller med en antagen verkningsgrad av 20 procent skulle det kunna möta dagens globala elförbrukning. Den kalkylen utgår försiktigtvis från en solinstrålning motsvarande Storbritanniens. Den globala takytan skattas till 3,8 x 1011 kvadratmeter (Akbahri m.fl. 2009).

2. En global vindkraftinfrastruktur kan leverera dagens globala energikonsumtion flera gånger om. Och vindkraften förhindrar inte att merparten av den landyta som tas i anspråk för att producera den, också används för andra ändamål (t.ex. jordbruk). Därtill har den liten påverkan på det globala klimatet, utöver att ersätta fossila bränslen (Lu m.fl. 2009; Marvel m.fl. 2012; Gasser m.fl. 2015; Kleidos m.fl. 2015). Anta som exempel att vindkraftverk med en kapacitet på 5 miljoner watt (MW) vardera ska stå för all energi, och att vi räknar med en kapacitetsfaktor på 35 procent, dvs. att vindkraftverken levererar 35 procent av sin maxkapacitet därför att det ofta inte blåser tillräckligt. Då skulle 25 biljoner watt (TW) kräva en produktion av 15 miljoner vindkraftverk på 25 år, givet att de håller i minst 25 år. Som jämförelse installerades globalt 51Â 473 MW vindkraft 2014, motsvarande 10Â 300 5 MW-kraftverk. Ändå är 15 miljoner vindkraftverk rimligtvis inom den globala ekonomins tekniska kapacitet om man betänker att 90 miljoner bilar och yrkesfordon producerade enbart 2014! Det bör noteras att senaste teknik nu ofta når en kapacitetsfaktor på 40 till 50 procent vilket kräver färre vindkraftverk för att ge samma energi (IRENA 2015: figur 4.12). Självklart skulle en vind- och solkraftsövergång som kombinerar de tre teknologier vi tar upp här - vindkraft, solceller och termisk solkraft (CSP) - kräva ännu färre vindkraftverk. Vi återkommer till detta när vi granskat hur mycket energi mänskligheten behöver de kommande årtiondena utöver den för att avskaffa energifattigdomen.

3. Termisk solkraft (CSP) i Sahara skulle kunna leverera dagens globala elkonsumtion på bara 6 procent av Saharas yta (TREC 2015). Naturligtvis gäller det motsvarande på andra håll med liknande förhållanden.

Nyliberalismens kritiker kräver ofta ett stopp för all ekonomisk tillväxt, som en nödvändig förutsättning för ekologisk uthållighet och för att vi ska ha någon chans att förhindra klimatkatastrofen (t.ex. Trainer 2011, Anderson 2015). Förvisso leder fortsatt tillväxt som om inget hänt ("business as usual") till klimatkatastrof. Men det kvalitativa innehållet i den ekonomiska tillväxten är avgörande för att möta utmaningarna. Det gäller såväl hotet om en klimatkatastrof som den uppenbara bristen på materiell konsumtion för den majoritet av mänskligheten som lever i Syd - brist på adekvat näring, bostäder, utbildning och tillgång till hälsovård, och inte minst energifattigdom (Schwartzman 2014).

Begreppet ekonomisk tillväxt är extra viktigt att dekonstruera vad gäller ekologi- och hälsoeffekter. Det är ett begrepp som klumpar ihop sinsemellan olika "produkter": massförstörelsevapen, onödiga varor, stadsjeepar, cyklar, kultur, information, föroreningar, pornografi eller bara mera strunt. Förespråkare för globalt minskad tillväxt, med målet att nå en nolltillväxtekonomi, klumpar vanligtvis ihop all tillväxt till ett homogent resultat av realekonomi och politisk ekonomi (Schwartzman 2009, 2012).

Det bästa fossila bränslet att använda under övergången till sol- och vindenergi är olja, främst därför att kol har ett större fotavtryck i form av växthusgasutsläpp. Men bara konventionell olja, eftersom olja från tjärsand och från naturgas har högre fotavtryck (Howarth 2014). Även olja från djuphavsborrning och från andra problematiska lägen såsom regnskogar bör undvikas. Vi beräknar att om en kraftfull övergång till sol- och vindenergi börjar i en nära framtid, kan den fullbordas på 20 till 30 år med användning av bara 20 procent av de kända konventionella reserverna av olja. Det skulle alltså göra det möjligt att begränsa den globala uppvärmningen till 1.5°C ( Solar Utopia ). Den beräknade mängden konventionell olja, liksom tidsskalan, kan reduceras när vind- och solkraftsteknologier med högre energikvot (EROEI) utvecklas och tas i drift gradvis under övergången. När denna övergång kulminerar kommer mera energi tillhandahållas till världen, inte mindre. Många länder i Nord, såsom USA, kommer att ha minskat sin slösaktiga energikonsumtion, medan resten av mänskligheten, som lever i Syd får en betydande ökning och når miniminivån för förväntad livslängd på toppnivå.

Jämte sol- och vindomställningen och avkarboniseringen av den globala energiförsörjningen så kan också behovet av gruvdrift minska avsevärt på grund av återvinning och industriella kretslopp som drivs av sol- och vindenergi. Exempelvis är återvinningsgraden av sällsynta jordartsmetaller, inklusive neodym som används i vindkraftverk, för närvarande väldigt låg, mindre än 1 procent (Reck & Graedel 2012). En ökande andel förnybar energikapacitet bör användas till städning och restaurering av biosfären efter många år av angrepp från det militärindustriella komplexet. Den måste också användas till det nödvändiga arbetet med att återbinda koldioxid från atmosfären för att nå ner under säkerhetsnivån 350 ppm. Med andra ord, en global vind- och solkraftinfrastruktur kan öka nödvändig materiell produktion och konsumtion, utan dagens negativa effekter av en ohållbar kapitalreproduktion driven av fossilbränslen och kärnkraft.

Basbelastningen (baseload) är den grundnivå av energiförsörjning som måste finnas i reserv när ett speciellt energislag inte levererar på full kapacitet. Förespråkare för fortsatt bruk av fossilbränslen och/eller kärnkraft brukar ofta invända mot vind- och solkraft att de inte kan garantera basbelastningen. Men det påståendet är missledande. Redan tillgängliga pålitliga och relativt billiga lagringsteknologier, jämte användning av jordvärme, underlättar expansionen av förnybar energi. Nya framsteg i batterilagring pekar mot användning av vanliga i stället för sällsynta grundämnen (t.ex. Science Daily 2015). Ett tillräckligt stort nät av vindkraftverk, speciellt till havs, kan dock antagligen möta basbelastningen utan hjälp av separata lagringssystem. Successivt kommer också ett växande kombinerat system av vindkraft, solceller och termisk solkraft skapa en basbelastning, helt enkelt därför att vinden alltid blåser och solen alltid skiner någonstans i ett system sammanlänkat till ett elnät.

Vad med kärnkraften? Utbyggnad av kärnkraft, inklusive fissionsreaktorer med ny teknologi, är inte den bästa lösningen för att möta den globala uppvärmningen. Det är heller inte trovärdigt att det går att undvika en del av kärnkraftens välkända negativa miljö- och hälsoeffekter. Den tid som krävs för att skapa ny kärnkraft för att ersätta annan kraft räknas i årtionden, betydligt längre än att skapa vind- och solkraft med samma energiförsörjningskapacitet. Ett exempel är det pågående bygget av kärnreaktorn i Hinkley Point i Somerset i England, som beräknas ta ett årtionde att avsluta, till en kostnad av minst 24,5 miljarder pund. Studier har visat att för den investeringen skulle en sex gånger större kraftproduktionskapacitet kunna byggas i form av vindkraftverk, och på mycket kortare tid (Landberg 2015). En kraftfull reduktion av växthusgasutsläppen med chans att undvika klimatkatastrof kräver en så snabb ersättning av fossilbränslen som möjligt.

Men de politisk-ekonomiska hindren för denna framtid är avsevärda. Inom rörelsen för klimaträttvisa, speciellt hos ledare som Bill McKibben och Naomi Klein, saknas hela tiden en konfrontation på allvar med de kritiska hinder som militarismen och imperialismen utgör. Båda är integrerade i 2000-talets reellt existerande kapitalism. Bortsett från "No War, No Warming"-initiativet 2007 under Irakkriget, har klimaträttviserörelsen inte tagit upp militarismens och imperialismens avgörande roll både för att bidra till global uppvärmning och för att blockera ett preventionsprogram. Den stora boven bakom klimatförändringen är inte bara fossilbränsleindustrin utan även dess hemvist - det militärindustriella komplexet - som sitter i centrum av planetens kapitalreproduktion. Med ökad medvetenhet om hur den nationella säkerhetsstaten fungerar, borde Eisenhowers militärindustriella komplex, nu hundrafalt större, ses som det "Militärindustriella (fossilbränsle-, kärnteknik-, statsterror- och övervaknings-) komplexet". Det militärindustriella komplexet är inte bara den lobby som Eisenhower föreställde sig, utan ett integrerat produktionssystem som i allt väsentligt drivs av fossilbränslen, hur mycket än själva militären blir "grön" genom att sätta upp solpaneler på sina baser runt om i världen.

Bild: Robert Nyberg

Det militärindustriella komplexet är ansvarigt för ett kolossalt slöseri med energi och naturtillgångar som skulle kunna användas till att möta folks och ekosystems behov världen över. Nästan två biljoner dollar spenderas årligen på militärutgifter, varav USA står för runt hälften. Än större är de subsidier som går till fossilbränslen, med indirekta kostnader inklusive ovan nämnda hälsoeffekter (Coady m.fl. 2015: 5 biljoner dollar/år). Vidare är kärnkraftsindustrin integrerad i MIK och hotet om kärnvapenanfall ett väletablerat instrument i imperiepolitiken. När nu nio länder har kärnvapen lever hotet om kärnvapenkrig kvar, inklusive i konflikthärdar som Mellanöstern, där Israel har flera hundra stridsklara kärnstridsspetsar. Men mest relevant utifrån hotet om en katastrofal klimatförändring är Pentagons roll som det militärindustriella komplexets "globala oljeskyddsservice". USA:s imperieagenda är att aktivt blockera det globala samarbete på rättvis grund som krävs för att förebygga klimatförändringen.

Tror någon socialist att ett sådant preventionsprogram kan förverkligas så länge statsterrorapparaten är fast i en våldsspiral med sin användbara fiende, dess terroristiska motståndare? Den relevanta strategin - att bygga en transnationell rörelse för en Global Grön Ny Giv - förlitar sig inte på att en kapitalistisk marknad genomför "gröna" kapitalistiska investeringar. Snarare öppnar den vägen för ett konkret program för att förebygga klimatkatastrofen och för en mer gynnsam terräng för en global ekosocialistisk klasskamp (Schwartzman 2011). Viktiga mål för en global grön ny giv är bland annat att snabbt nationalisera energiindustrin i varje land, kopplat till att decentralisera försörjningen av ren energi, med gemenskapsbaserad förvaltning och ägande.

Paradoxalt nog innebär det militärindustriella komplexets enorma expansion under det gångna halvseklet nya möjligheter för dess upplösning, eftersom mänskligheten själv nu är hotad på flera fronter av sin existens. Det är fullt möjligt att fortsatta framsteg för vind- och solkraftsteknologier, som leder till dramatiskt ökad effektivitet i energiinfångande och â?¨-förvandling, underminerar den återstående legitimitet som det militärindustriella komplexet ännu har. Därigenom bereds vägen för att för gott driva denna Molok tillbaka till det helvete där den hör hemma.

En del klimaträttviseaktivister accepterar civilisationens kollaps och förespråkar en radikal minskning av den globala energikonsumtionen utan hänsyn till konsekvenserna för mänskligheten. Exempelvis kräver en extrem anti-extraktionist som Derrick Jensen (2012) att alla oljekällor stängs omedelbart. Den strategin är extremt problematisk. Genomförandet skulle förhindra en övergång till sol- och vindenergi med kapacitet nog att både utplåna energifattigdomen och arbeta sig igenom klimatkrisen. Endast en global förnybar energiinfrastruktur som tillhandahåller mer energi än vad som produceras idag har kapacitet nog att klara anpassningen till det förändrade klimatet och börja återbinda koldioxid från atmosfären som en del i ett preventionsprogram mot klimatkatastrofen.

En global övergång till sol- och vindkraft måste parasitera på dagens ohållbara energiförsörjning, precis som den industriella fossilrevolutionen parasiterade på bioenergi (ved, träkol, djurkraft) intill dess den hade tillräcklig kapacitet att klara sig utan. Råolja, med det lägsta kol-fotavtrycket av fossila bränslen, är energikällan att föredra för att genomföra övergången till förnybar energi. Med global samarbetsordning kring klimatfrågan har varje land möjlighet att dra full nytta av övergången, samtidigt som det bidrar med resurser som är i linje med deras naturligt befintliga olje-, vind- eller solresurser. Således kan oljerika länder (t.ex. Venezuela [Schwartzman and Saul 2015] och länder i Mellanöstern) bli värdefulla partner i denna övergång. Kampen för att skapa en sådan ordning måste börja i vår av kapitalet dominerade värld. Att bara säga att kapitalismen måste ersättas av socialismen är att uttrycka ett mål, inte en strategi. Det vore att fegt vägra att axla ansvaret för nuvarande och kommande generationer.

I Det här förändrar allt skisserar Naomi Klein de radikala reformer som krävs för att förhindra en klimatkatastrof, inklusive komponenterna i en global grön ny giv, ett FN-förslag från 2009. Det är en bra början. Men hon berör inte det verkliga alternativet till en ohållbar kapitalism: ekosocialismen, den enda hållbara socialismen för tjugohundratalet. Klein beskriver livfullt en myriad av klimaträttviserörelser. Deras kamp är klasskamp även om det globala politiska subjekt som omfattar dem inte ännu är tillfullo medvetet om sig själv. Endast när denna medvetenhet växer fram har vi en chans att undvika klimatkatastrofen. Men det finns löftesrika tecken på att detta subjekt håller på att födas, exempelvis det kanadensiska Leap Manifesto .

Jeremy Rifkin och Paul Mason ser båda en seriös möjlig bas för ett system bortom kapitalismen i den pågående ökningen av produktivitet som växer fram ur högeffektiv, förnybar energi i kombination med informationsteknologi. Men endast global klasskamp har kapacitet att förverkliga denna potential för hela mänskligheten och inte blott för en privilegierad elit som lever i "gated communities". Jodi Dean hävdar åter visionen om ett radikalt materialistiskt utopia som har begravts otaliga gånger, men aldrig släckts ut.

Men om det alls ska finnas en kommunism vid tjugohundratalets horisont, så är det en solkommunism (Schwartzman 2009: 31). Solenergi är med bred marginal den mest rikliga energikällan, teknologin att fånga den är redan i bruk, och den har mycket små negativa ekologiska och hälsoeffekter. Solkommunism är därför en livskraftig vision för en global civilisation som på 2000-talsvis förverkligar Marx aforistiska definition av kommunism: "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov", med syftning på både människor och ekosystem (Schwartzman, 1996). Denna vision har inget gemensamt med stereotypen om enpartidiktaturer. Den är förverkligandet av kamp nerifrån och upp för en ekosocialistisk övergång, en i grunden demokratisk process. Låt oss våga göra den till en realitet så länge det ännu finns ett krympande möjlighetsfönster.

Copyright: The Research Group on Socialism and Democracy. Tryckt med tillstånd av Taylor and Francis Ltd.

COP: Conference of Parties, konventionens högsta beslutande organ i form av regeringsrepresentanter för länderna som skrivit på den.

Referenser:

Akbari, H., Menon, S., and A. Rosenfeld. 2009. “Global Cooling: Increasing World-wide Urban Albedos to Offset CO2" Climatic Change 94: 275-286.

Anderson, K. 2015. “Duality in climate science" Nature Geoscience 8, 898-900.

Bond, P. 2015. “Paris climate agreement: a terror attack on Africa." http://climateandcapitalism.com/2015/12/17/paris-climate-agreement-a-terror-attack-on-africa/

Coady, D., Parry, I., Sears, L. and B. Shang. 2015. “How Large Are Global Energy Subsidies?" IMF Working Paper. Fiscal Affairs Department.

COP21. 2015. Adoption of the Paris Agreement, December 12. http://unfccc.int/essential_background/library/items/3599.php?such=j&symbol=FCCC/CP/2015/L.9#beg.

Dean, J. 2012. The Communist Horizon. London: Verso.

Delucchi, M.A. and M.Z. Jacobson. 2011. “Providing all global energy with wind, water, and solar power, Part II: Reliability, system and transmission costs, and policies." Energy Policy 39: 1170-1190.

Drijfhout, S., Bathiany, S., Beaulieu, C., Brovkin, V., Claussen, M., Huntingford, C., Scheffer, M., Sgubin, G. and D. Swingedouw. 2015. “Catalogue of abrupt shifts in Intergovernmental Panel on Climate Change climate models." Proceedings of the National Academy of Sciences 112 (43): E5777-E5786.

Gasser, T., Guivarch, C., Tachiiri, K., Jones, C.D., and P. Ciais. 2015. “Negative emissions physically needed to keep global warming below 2°C." Nature Communications 6: 7958. doi: 10.1038/ncomms8958.

Howarth, R.W. 2014. “A Bridge to Nowhere: Methane Emissions and the Greenhouse Gas Footprint of Natural Gas" Energy Science & Engineering. doi: 10.1002/ese3.35.

IRENA (International Renewable Energy Agency). 2015. RENEWABLE POWER GENERATION COSTS IN 2014.

Jacobson, M.Z. and M.A. Delucchi. 2009. “A Path to Sustainable Energy by 2030" Scientific American, 301: 58-65.

Jacobson, M.Z. and M.A. Delucchi. 2011. “Providing all global energy with wind, water, and solar power, Part I: Technologies, energy resources, quantities and areas of infrastructure, and materials." Energy Policy 39: 1154-1169.

Jensen, D. 2012. “Self-evident Truths" Orion 31 (4): 12-13.

Kawachi, I. and B.P. Kennedy. 2006. The Health of Nations: Why Inequality Is Harmful to Your Health. New York: The New Press.

Kleidon, A., Miller, L., and F. Gans. 2015. “Physical Limits of Solar Energy Conversion in the Earth System" Top Curr Chem DOI: 10.1007/128_2015_637.

Klein, N. 2014. This Changes Everything: Capitalism vs the Climate. New York: Simon & Schuster.

Landberg, R. 2015. “For Nuclear’s Cost, U.K. Could Have Six Times the Wind Capacity" http://www.bloomberg.com/news/articles/2015-10-21/for-nuclear-s-cost-u-k-could-have-six-times-the-wind-capacity.

Lelieveld, J., Evans, J.S., Fnais, M. , Giannadaki, D., and A. Pozzer. 2015. “The contribution of outdoor air pollution sources to premature mortality on a global scale" Nature 525: 367-371.

Lu, X., McElroy, M. B., and J. Kiviluoma. 2009. “Global Potential for Wind-generated Electricity" Proceedings of the National Academy of Sciences 106 (27): 10933-10938.

Mason, P. 2015. Postcapitalism: A Guide to Our Future. London: Allen Lane.

Marvel, K., Kravitz, B., and K. Caldeira. 2012. “Geophysical limits to global wind power" Nature Climate Change 3: 118-121.

Murphy, P. and F. Morgan. 2013. “Cuba: Lessons from a Forced Decline" In: Is Sustainability Still Possible? State of the World 2013, pp.332-342, Washington: Island Press.

Reck, B.K. and T.E. Graedel. 2012. “Challenges in Metal Recycling" Science, 337: 690-695.

Reyes, O. 2015. “Words without action: Seven takeaways from the Paris climate deal" http://www.redpepper.org.uk/words-without-action-seven-takeaways-from-the-paris-climate-deal/.

Rifkin, J. 2014. The Zero Marginal Cost Society. New York: Palgrave MacMillan.

Rohde R.A. and R.A. Muller. 2015. “Air Pollution in China: Mapping of Concentrations and Sources" PLOS ONE 10 (8): e0135749. DOI:10.1371/journal. pone.0135749.

Rogelj, J., McCollum, D.L., O’Neill, B.C., and K. Riahi. 2013. “2020 emissions levels required to limit warming to below 2oC" Nature Climate Change 3: 405-412.

Schwartzman, D. 1996. “Solar Communism" Science & Society 60 (3): 307-31. http://www.redandgreen.org /Documents/Solar_Communism.htm

Schwartzman, D. 2009. “Ecosocialism or Ecocatastrophe?" Capitalism Nature Socialism20 (1): 6-33.

Schwartzman, D. 2011. “Green New Deal: An Ecosocialist Perspective." Capitalism Nature Socialism 22 (3): 49-56.

Schwartzman, D. 2012. “A Critique of Degrowth and Its Politics." Capitalism Nature Socialism 23 (1): 119-25.

Schwartzman, D. 2014. “My Response to Trainer," Capitalism Nature Socialism 25 (4): 109-115.

Schwartzman, D., and Saul, Q. 2015. “An Ecosocialist Horizon for Venezuela: A Solar Communist Horizon for the World," Capitalism Nature Socialism 26:3, 14-30.

Schwartzman, D., and P. Schwartzman. 2013. “A Rapid Solar Transition Is Not Only Possible, It Is Imperative!" African Journal of Science, Technology, Innovation and Development 5 (4): 297-302. Updates, corrections at: http://www.solarutopia.org.

Schwartzman, P., and D. Schwartzman. 2011. “A Solar Transition is Possible." http://solarUtopia.org

Science Daily 2015. “New cathode material creates possibilities for sodium-ion batteries" http://iprd.org.uk/http://www.sciencedaily.com/releases/2015/09/150923182801.htm

TREC. 2015. Trans-Mediterranean Renewable Energy Cooperation Project, http://www.e5.org/cooperations-spin-offs/trec/

Trainer, T. 2011. “The radical implications of a zero growth economy" Real-World Economics Review 57:? 71-82.

UNEP. 2014. Year Book 2014 emerging issues update. Air Pollution: World’s Worst Environmental Health Risk. United Nations. 2015. World Population Prospects The 2015 Revision. New York.

Wilkinson, R. and K. Pickett. 2009. The Spirit Level: Why Equality is Better for Everyone. London: Penguin Books.