Miljörörelsen har länge haft en strömning som omfamnat en i grunden konservativ antikapitalism. Det problem de ser med kapitalet är inte att det håller produktivkrafterna fångna, utan tvärtom att produktionen snurrar för snabbt. Slutsatsen landar gärna i asketism och romantisering av fattigdom.

Schwartzmans text behöver förstås som ett svar på den strömningen. Han försöker visa att en stor del av uppgiften framför oss är praktisk och genomförbar: bygg fossilfri el och elektrifiera! Det finns ett starkt stöd för det i utsläppsstatistiken. Frankrikes el släpper till exempel ut en femtedel av Tysklands. Grejen är bara att de stegen hittills alltid har tagits med vatten- och kärnkraft, aldrig med sol- och vindkraft.

Där börjar Schwartzmans krock med forskningen, som skjuter iväg honom långt ut i utopismen. Det är helt sant att sol- och vindkraft kommer vara viktiga verktyg, men de har visat sig svåra att skala upp. Vi ser redan hur solpanelerna stagnerar i alla föregångsländer innan de nått ens tio procent av elproduktionen, för att väderväxlingarna blir för svåra att hantera.

Det är viktigt att förstå vilken kråkvinkelritning Schwartzman drar upp här. IPCC visar i sin rapport att den samlade forskningen entydigt säger precis tvärtom. Världen behöver satsa stort på alla de fossilfria energislagen - inklusive kärnkraft - för att kunna nå höga mål utan att kostnaderna drar iväg. Schwartzman har inte en enda studie att luta sig på där, men fabulerar ändå fritt kring hur batterier och nät ska lösa allt, på ett sätt som inte står affärsmännens drömmar om elflygplan efter.

Klimatfrågan kräver självprövning av oss alla - också av vänstern och miljörörelsen. I praktiken är kostnaden och realismen i energiomställningen nyckelfrågor för vilken värld vi kommer leva i. Det går att vara ekosocialist med båda fötterna i forskningen, eller utan.