Sverige ligger nu nere på elfte plats i OECD:s bedömning av ekonomisk jämlikhet, efter alla de andra nordiska länderna men också efter till exempel Österrike och Slovenien. För inte så länge sedan (nåja, förra seklet) betraktades emellertid Sverige nästan som socialistiskt. För att förklara denna nästan-socialism men också för att förklara dess smidiga övergivande har professionella historiker pekat på långa linjer. Folkligt inflytande över politiken har spårats tillbaka till medeltiden eller i alla fall till 1500-talet då böndernas representanter tog plats i riksdagen. Detta sägs i sin tur ha genererat en samförståndsanda - ett slags konsensuskultur - över tid i svensk politik. Carl Göran Andræ, för att nu ta ett exempel, identifierar "en mycket gammal politisk tradition av samverkan över klassgränserna", en tradition som gjorde att "pålitliga och ordentliga" arbetare på 1800- och 1900-talet kunde "påräkna förståelse och tillmötesgående" av sina arbetsgivare (Revolt eller reform. Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918, 1998:312). Denna syn delas också till stor del av historikerkåren internationellt. Den har blivit standarduppfattning och uttrycks exempelvis i The Oxford Handbook of Swedish Politics (2015).

I augustinumret 2019 av den brittiska historietidskriften Past and Present går emellertid Erik Bengtsson, ekonomhistoriker i Lund, till botten med denna föreställning som han klassar som "en nationell myt". Bengtsson pekar särskilt på svenska förhållanden under perioden 1850 till 1920. Då var Sverige synnerligen ojämlikt och hade ett politiskt system som stängde ute en större andel av befolkningen än i grannländerna. Men detta har inte fått uppmärksamhet bland historiker, vilkas analyser tycks präglade av ett modelltänkande.

En av dessa modeller försöker förklara skillnader mellan olika industriländers väg till demokrati enligt följande. Borgarklassen i Frankrike och Storbritannien var relativt stark vilket gjorde att dessa länder blev demokratiska. I länder där borgarklassen var svag ledde det däremot till ett auktoritärt styre. Typexemplet är Preussen, senare Tyskland. Men även i Sverige var ju borgarklassen svag. Så varför blev inte Sverige som Tyskland? Som svar hävdar modellens anhängare att progressiva bönder räddade Sverige från auktoritärt styre. Denna analys har fått stöd också till vänster, exempelvis av den brittiske historikern Perry Anderson. Erik Bengtsson ifrågasätter dock svenska bönders progressiva roll, särskilt under 1800-talet, eftersom Sverige då vid en internationell jämförelse var både förhållandevis ojämlikt och toppstyrt och dessutom synnerligen repressivt. Som exempel på det senare nämner Bengtsson lagen mot lösdriveri som mildrades i grannländerna redan på 1850-talet men som i Sverige var i kraft i sin hårdaste variant ända till 1885. Bengtsson pekar också på att den förste bonderepresentanten i en svensk regering - Petersson i Påboda - dyker upp först 1906.

Det är förvisso sant att angreppet mot, och reformeringen av, den gamla ståndsriksdagen 1865 leddes av en allians av liberaler och bönder, men böndernas intresse var framför allt att försvara sin egendom. Lantmannapartiet, grundat i slutet på 1860-talet, hade visserligen stor representation i den nya tvåkammarriksdagens andra kammare, men det leddes - till skillnad från systerpartierna i Danmark och Norge - av de stora jordägarna, bland andra greve Arvid Posse. Om det är något som är unikt med Sverige så är det just att den gamla överklassen - storgodsägare, höga militärer, höga ämbetsmän och storföretagare - lyckas hålla sig kvar vid makten över revolutioner och genom omvälvningar under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal, och också efter 1865 när denna grupp i den nya representationsriksdagen tar ett fast grepp om första kammaren. Sveriges första statsminister som inte kan sägas komma från denna gamla överklass är ett 1900-talsfenomen (Karl Staaff). Grannländerna hade en påtagligt bredare rekrytering till de högsta ämbetena.

Det är slående, menar Bengtsson, hur pass mycket mindre det folkliga deltagandet i politiken var i Sverige under sent 1800-tal vid en jämförelse med grannländerna. Genom att rösträtten i kommuner, landsting och till stadsfullmäktige viktades efter inkomst blev det på många håll möjligt för enskilda personer att politiskt dominera sitt närområde. Bengtsson identifierar dessa personer som lokala "diktatorer". Kontrollen över de lokala politiska församlingarna betydde i sin tur kontroll över första kammaren, eftersom framför allt landstingen bestämde första kammarens sammansättning. Och hur pass förstående och samarbetsvillig denna överklass var, därom vittnar historien: efter Sundsvallsstrejken 1879 dömdes strejkande till tvångsarbete, och efter konflikten i Mackmyra 1906 vräktes arbetarfamiljer från sina hem mitt i vintern. Den så kallade Åkarpslagen 1899 förbjöd arbetare att hindra strejkbryteri, ja, till och med att prata med strejkbrytarna. Denna repression understödd av klasslagar får, enligt Bengtsson, Sverige att framstå som det minst "nordiska" landet vid jämförelse med grannländerna. Den stora emigrationsvågen mellan 1870 och 1910, då en femtedel av befolkningen lämnade landet, borde enligt Bengtsson ha stärkt de kvarvarande lönearbetarnas förhandlingsposition med minskade klasskillnader som resultat. Men så blev inte fallet. Den ekonomiska ojämlikheten ökade under hela 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Bengtssons förklaring är det starka svenska klassherraväldet.

Den gamla överklassen dominerade även militärväsendet. Dit kunde den genom sin politiska makt dirigera en stor del av statsinkomsterna; 1913 så mycket som 42 procent jämfört med 31 procent i Norge, 16 i Danmark och 27 i Nederländerna. Sverige var alltså, med Bengtssons uttryck, mycket mer "preussiskt" under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal än vad som framgår av den gängse litteraturen.

Men sedan då? För visst blev väl Sverige demokratiskt och visst blev väl Sverige - även vid en internationell jämförelse - väldigt jämlikt? Bengtsson hävdar här något av en paradox; det var just utestängandet av en så stor andel av befolkningen från politiskt inflytande kring sekelskiftet 1900 som gjorde att dessa de utestängda organiserade sig, så att organisationsgraden hos svenskarna blev relativt hög. De organisationer som låg till grund för demokratiseringen och senare omfördelningspolitiken under folkhem och välfärdsstat var främst det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen. Men även frikyrkorörelse och nykterhetsrörelse spelade stor roll, åtminstone initialt, genom att erbjuda de framväxande arbetarorganisationerna en befintlig rörelsestruktur i form av till exempel organisationskunskap och möteslokaler. En avgörande faktor var också rörelsens bredd; allianser slöts över klassgränserna i kampen mot en numerärt liten politisk och ekonomisk elit. Tiden efter 1920 blev sedan en skördetid. Lönerna ökade på kapitalinkomsternas bekostnad. Det är först nu som den ekonomiska ojämlikheten minskar, och det tack vare den svenska fackföreningsrörelsens unika styrka. Människorna i Sverige år 1920 var visserligen fattiga och utsatta men de var organiserade och de utbildade sig, och det var helt avgörande. På 1930-talet kunde så bönderna, som så sent som 1914 utgjort reaktionens fotfolk under den kupp som går under namnet "borggårdskrisen", tvingas in i enhetsfronten genom den så kallade kohandeln.

Vissa historiker har pekat på att arbetarklasskulturen i Sverige var svag vid jämförelse med Tyskland, men Bengtsson håller inte med. Denna svenska subkultur var visserligen inte så puristiskt proletär som i Tyskland men just det faktum att den bestod även av medelklass och det som kom att kallas "småfolk" utgjorde i själva verket dess styrka. Det unika för Sverige (och till viss del också för övriga Norden) var det starka stödet för Socialdemokraterna och den höga organisationsgraden i fackföreningarna. Även intellektuellt skilde sig Norden från Kontinentaleuropa. Arbetarrörelsen hade här i mycket större utsträckning sina egna tidningar, sina egna intellektuella. Den hade dessutom genom studiecirklar, bildningsförbund och folkhögskolor sitt eget utbildningsväsende.

Men de långa linjerna då? Finns inte de? Jo, menar Bengtsson, en av dem i alla fall: på 1930-talet lyckades Socialdemokraterna framgångsrikt överta en effektiv och centralistisk statsbyråkrati som etablerades redan under tidigt 1600-tal. Detta är enligt Bengtsson den enda faktor till grund för den svenska välfärdsstaten som kan ledas tillbaka till tiden före sent 1800-tal.

Frågan om den svenska modellens fall efter 1990 är ingenting Bengtsson diskuterar. Men om man hypotetiskt drar ut hans analys i tiden borde förklaringen till den ökade ojämlikheten vara minskat folkligt deltagande i politiken. Men räcker det som förklaring? Jag tror inte det, och detta är väl en av svagheterna i Bengtssons artikel, en bristande analys av folkhemmets, senare välfärdssamhällets, ekonomiska grund och också av Sveriges geopolitiska ställning över tid. Jag tycker nog också att Bengtsson undervärderar böndernas relativt starka politiska ställning i Sverige från Engelbrektuppror på 1400-talet fram till skiftesrörelsen kring 1800, då den svenska bondeklassen differentieras i egendomsägare och egendomslösa. Det verkar här som om Bengtsson i sin iver att motbevisa föreställningen om en lång tradition av samförstånd undervärderar böndernas kamp och faktiska framgångar under dessa århundraden.

Dessutom - och detta är ju närmast en historiens ironi - vilka är det som främst ligger bakom myten om en tradition av klassamarbete i Sverige? Jo, just det, Socialdemokraterna! Partiets omsvängning från klasskamp till klassamarbete under 1920- och 1930-talet medförde en annan officiellt socialdemokratisk syn på den historiska händelseutvecklingen, en syn där de historiska konflikterna mellan samhällsklasserna tonades ned till förmån för klassamarbetet som i stället lyftes fram. De våldsamma konflikterna blev undantaget som bekräftade kompromissernas regel. Lilla Preussen glömdes bort.

Mina invändningar ska dock tolkas som marginella. Styrkan i Bengtssons artikel är ett samlat grepp mot föreställningen om en unik nordisk samförståndsanda. Så vad kan vi då politiskt lära av Erik Bengtssons artikel? Jo, följande recept för framgångsrik klasskamp: organisation, bildning, enhetsfront, autonomi och centralism. Men, vänta lite nu, kände vi inte redan till det här?