Potential history: Unlearning imperialism
Maria Sandel och folkbildningen
Potential history: Unlearning imperialism
Ariella Aisha Azoulay
Verso. 2019
KUNSKAP ÄR MAKT. Det kan äga sin riktighet. Uttrycket förtjänar dock att problematiseras. Ta begreppet kunskapsproduktion: Vem är det som producerar? Finns det någon anledning till att denna kunskap produceras? Finns det en annan kunskap? Finns maktförhållandet inkluderat redan i produktionen? Azoulay talar om nödvändigheten av att avbörda sig kunskap, att lära av för att kunna lära nytt såväl som om. Närmare bestämt att lära av för att ge sig själv möjligheten att inte bara tänka emot imperialismen utan även tänka tankar som fanns innan den rullade fram. Detta utan att någonsin glömma bort den utsträckning i vilken imperialismen påverkat och fostrat oss och bjudit in oss att agera i dess namn. Det handlar då även om att komma till tals med ett begrepp som framåtskridande, som Azoulay ser som integrerat i själva imperialismen; en bulldozer som kör över kultur, samhällen, människor och natur och lämnar ruiner i sitt spår. Genom att lära av kan vi befria oss själva och verka för en potentiell historia, något som då också måste inkludera ett återställande och en kompensation för det som stulits, skövlats och förtrampats. Bokens 634 sidor utgör i sig en katalog över imperialismens (och framåtskridandets) härjningar och kunskapsförvrängningar. Men samtliga exempel bottnar i möjligheten att frambringa en historia som inkluderar och gäller för hela världen och verkar för att lägga grunden för en bättre värld för alla.
Clarté recenserar
Recensent: Hans Larsson
Politik och marknad
Kritiska studier av kapitalismens utveckling.
Red. Lars Ekdahl m.fl.
Dialogos 2020
"Försvann imperialismen?" är den provocerande rubriken på det första av tio artiklar i denna antologi, utgiven kretsen kring Häften för kritiska studier (HfKS) - en tidskrift med grundmurat rykte som den snårigaste av vänsterblaskor. Jan-Otto Andersson svarar naturligtvis nej på frågan. Men hans poäng är att den imperialismdiskussion som fördes på 1960- och 70-talet hade ett starkt tredje världen-perspektiv. I dag när många säger "globalisering" fast de egentligen menar imperialism, tycks vi vara tillbaka i ett läge som mer liknar 1910- eller 30-talets.
Bokomslag: Politik och marknad
Anderssons uppsats är representativ för boken. Bidragen har gärna ett 50-årsperspektiv. Författarna försöker dra linjerna från slutet av 60-talet - då tidskriften grundades - fram till i dag. Ibland blir det mycket läsvärt, särskilt när tyngdpunkten ligger på nuläget. Stefan de Vylders kapitel om USA-imperialismen eller Anders Gullbergs om plattformskapitalismen (Google, Amazon och andra) är lärorika, välskrivna (och föga snåriga). Ibland blir det för mycket tillbakablickande. Och var finns klimathotet, migrationen och förslumningen av arbetsmarknad och arbetsrätt? Det är centrala frågor för att förstå kapitalismens utveckling i dag. Men det glömde visst de gamla HfKS:arna när de skulle se bakåt och framåt.
Recensent: Olle Josephson
O
Judith Kiros
Bonniers. 2019
I EN TEXT i antologin Rasismen i Sverige: Nyckeltexter 2010-2014 skrev journalisten och aktivisten Judith Kiros att som student i litteraturvetenskap kände hon sig förfrämligad i västvärldens litteraturkanon. Som om hon tränger in som en okänd i något hon inte har tillträde till. Hennes lyriska debut O är på många sätt ett svar på denna känsla. En lyriksamling och litteraturvetenskaplig essä i ett. I centrum står William Shakespeares huvudkaraktär Othello, O, den svarta moren. Othello, urtypen för kanoniserad litteratur, ställs sedan i relation till postkoloniala teoretiker som Frans Fanon och till Kanye Wests låttexter.
Boken behandlar språket som maktverktyg, hur sprickor (otydligheter) i språket kan vara en öppning för människor som betraktas som främmande, men också en metod för att stänga ute människor. Boken vänder och vrider även på den känsla av självhat som många rasifierade känner inför sin egen identitet. Att leva med smärtan - "slicka såren/ låt dem luftas/ duka upp dem/ skär itu" - som Kiros skriver. Black-Panther-medlemmen Assata Shakur beskriver i sin självbiografi Min historia (2015) hur hon som afro-
amerikan uppväxt i USA tidigt lärde sig att hata sig själv. På samma sätt lär sig Othello skämmas över sin vita fru som är gift med en främling som han, att avsky sig själv, kalla sig själv hund.
Det finns en politisk vävnad över Kiros skrivande som inte bara är privatpolitisk eller språkpolitisk utan även politisk i en mer klassisk mening - vilka som får vara del av polis/samhället. Den speglas i en förväntad tacksamhet som ofta är grundad i strukturell rasism. Tacksamheten om att få vara med, att få delta, att få gå på sfi när man knappt har landat på ön Europa. Tacksamheten över att få vara i ett kapitalistiskt system som behandlar alla så gott det kan, samtidigt som 82 personer dog på jobbet 2019 och hatbrotten mot afrosvenskar ökar. Tacksamheten mot att viljan var god även om orden skar djupa sår mellan meningarna.
Kiros debut är en frisk fläkt i en litterär samtid märkt av tindrandet i den övre medelklassen och introspektiva författarbiografier. Samma glöd hon uttrycker i politiska ledare i Flamman eller på Dagens Nyheters kultursidor finner vi i denna hybrid mellan kulturkritik, poesi och essäistisk. Den uttrycker viljan att delta på samma villkor utan att göra harm på sig själv. "En svart kvinna sträcker ut sig på sängen med handen mellan benen, hon blir inte filmad, hon fastnar inte på foton" - men blir hon ihågkommen? Och vem kommer släppa in henne?
Recensent: Joel Gordon Hultsjö
Det brinner...
Rapport från en hotad by
Stefan de Vylder
Themis förlag 2018
SOMMAREN 2018 brann det på många platser i Sverige. Över 20Â 000 hektar skog eldhärjades. Av dessa var 9Â 000 hektar i Hälsingland där Stefan de Vylder har sitt fritidshus i Kårböle. de Vylders bok är en kärleksfull beskrivning av lokalsamhällets kamp mot branden men också en svidande vidräkning med den svenska katastrofberedskapen. Med hjälp av intervjuer, dagboksanteckningar och bilder från de som deltog i släckningsarbetet samt deras bilder görs en mycket levande beskrivning av kampen mot "den röde hanen". Boken är en hyllning till det lokala brandvärnet i Kårböle och alla frivilliga som ställde upp i arbetet med att bekämpa bränderna. Där finns också en kort beskrivning av Kårböles historia, giltig för stora delar av Sverige utanför städerna. Den får parollen "Hela Sverige ska leva" att framstå som grövsta hyckleri.
Bokomslag: Det brinner...
Men bokens främsta kvalitet är en initierad beskrivning av nedrustningen av det svenska totalförsvaret och de konsekvenser det får. Trots alla utredningar efter 2000-talets katastrofer finns fortfarande en fundamental brist på ordning och reda i svensk katastrofberedskap. Den aktuella Covid-19 epidemin har lyft fram ännu fler exempel på dessa brister. När det gäller sjukvården finns inga skyfall som kan kompensera en bristande katastrofberedskap!
Boken avslutas med en samhällsekonomisk kalkyl som visar att det är billigare med förebyggande brandskyddsarbete och hur det kan ske. Som vanligt är författaren påläst och presenterar materialet pedagogiskt. de Vylders bok är angelägen!
Recensent: David Liljequist
I rörelse
Athena Farrokhzad
Bonniers. 2018
ATHENA FARROKHZAD har under många år varit ett av de stora namnen inom den svenska vänstern. I Irörelse har hon skapat en spretig diktsamling utan övergripande tema eller röd tråd, men innehållet ger ändå läsaren en djup känsla av kampens fortsatta nödvändighet. Dikterna avhandlar allt från systerskap, koloniträdgårdar, Rosa Luxemburg till Farrokhzads relation till den nu avlidna poeten Göran Palm. Det gör det till en sann samling, både i politisk och poetisk bemärkelse - den får styrka ur sin mångfald.
Utmärkande för mycket av Farrokhzads poesi är att det anger en riktning. Att varje dikt, ord och rad har ett syfte. Förteckningen över tillägnelser och dikternas tillkomsthistorier som avslutarI rörelse är ett bevis på detta. Vissa skulle säga att det gör hennes poesi till brukspoesi, att den blir instrumentell och därmed mindre genuin. Jag håller inte med. Precis som Bach kunde göra vackra symfonier på beställning kan Farrokhzad skriva drabbande dikter om Joel, syndikalisten som fängslades för att i självförsvar knivhuggit en nazist under Kärrtorpupproren.
Ett tema som återkommer i Irörelse är vikten och tyngden av det skrivna språket. Att vara noggrann med det, inte missbruka det och att inte använda det utan att tänka efter. Detta syns bland annat i dikten Bläck är det starkaste krutet, som dryper av sarkasm mot dem som tror att pennan är mäktigare än svärdet: "Ursäkta jag kunde inte undgå att höra/ att du sa att bläck är det skarpaste krutet.... / annars undrar jag bara/ är du helt dum i huvudet/ vet du nånting om krut överhuvudtaget/ har du hört en granat detonera."
I nummer 1/2020 av poesitidskriften Lyrikvännen beskriver kritikern Sinziana Ravini 2019 som affektpoesins år. Enligt Ravini, som anser att Farrokhzad är en av Sveriges främsta politiska känslopoeter, rymmer I rörelse "inte bara den befintliga världen, utan också den möjligt kommande". Det syns främst i den omskrivna dikten Brev till Europa som slår fram över sidorna som ett framträdande under en hetlevrad poetry slam-final. Ursinne och frustration över det europeiska övergivandet av invånarna innanför, utanför och de som försöker simma över dess gränser flyter fram över sidorna i boken. "Du älskar Aristoteles, men du hatar greker/ Du älskar att räkna, men du hatar araber."
Recensent: Joel Gordon Hultsjö
Future histories
What Ada Lovelace, Tom Paine and the Paris Commune can teach us about digital technology
Lizzie O'Shea
Verso. 2019
"TEKNOLOGI-KAPITALISM skapar en framtid av tilltagande varufiering och exploatering, något som inte bör förväxlas med effektivitet och framsteg. Under kapitalistiska förhållanden resulterar automatiseringen av arbetet i ökade inkomstklyftor och utökat tryck på människor för att få dem att arbeta hårdare och längre. Samtidigt skapas en växande klass av arbetare med färre rättigheter och större osäkerhet, det som ibland kallas 'prekariatet', som överlever genom gig-ekonomin, genom att utföra småjobb för att skrapa ihop vad de kan utan skydd från ekonomiska förändringar och utan någon som helst långsiktig säkerhet." Så skriver Lizzie O'Shea, australiensisk advokat och människorättsaktivist. Till detta kommer, påpekar hon, en alltmer närgången och intrikat övervakning genom det digitala landskap som vi görs alltmer beroende av; detta från såväl diverse myndighetsorgan som från privata aktörer, som skapar profit utifrån insamling och avläsning av sänd och mottagen data.
Bokomslag: Future Histories
O'Shea målar upp en mörk bild av det hon kallar för teknologi-kapitalism och digital-kapitalism. Men hon är ingen fiende till teknologi som sådan; det är sättet på vilket teknologin används och utnyttjas under kapitalistiska förhållanden som hon vänder sig emot. Det fanns en tid då teknologin och automatiseringen, och så även internet, ansågs bära på fröet till ett bättre och friare liv. Hon går tillbaka till personer som Tom Paine, Ada Lovelace (Anne Isabelle Milbankes och Lord Byrons dotter som tillsammans med Charles Babbage sägs ha skapat världens första datamaskin), Frantz Fanon och händelser som Pariskommunen och kampen för 8-timmarsdagen i ett försök att återställa detta andra perspektiv, detta löfte. Genom att stampa av i historien, vill hon, som hon skriver avslutningsvis, "liksom de radikala tänkare och aktivister som befolkar vårt användbara förflutna, ... att vi utmanar kapitalismens maktkoncentration och den styrande klassen ... " och ser förbindelser skapas mellan människor intresserade av teknologi politik, historia, vetenskap, konst och aktivism.
Recensent: Hans Larsson
Maria Sandel och folkbildningen
Beata Agrell
Maria Sandelsällskapet. 2019
MARIA SANDEL, född 1870, är Sveriges första kvinnliga proletärförfattare, långt före Moa. Från Vid svältgränsen 1908 till den posthuma Mannens som reste sig 1927 gav hon ut sju romaner eller berättelsesamlingar, alla djupt förankrade i stockholmsk arbetarklass, företrädesvis på Kungsholmen. Sandel har inte varit bortglömd, men förbigången. Kanske beror det på att hennes berättarstil kan vara svårtillgänglig för den som vant sig vid mer modernismpräglad framställning hos klassiker som Koch, Ivar Lo, Eyvind Johnson. Sandel byggde delvis på mönster från äldre uppbyggelselitteratur.
Det och mycket annat klargör litteraturvetaren Beata Agrell i vad som är den första biografin över Maria Sandel. Det är på många sätt en mycket bra bok. De stora sociala och politiska sammanhangen och Maria Sandels personliga utveckling förenas instruktivt med referat och textanalyser av hennes böcker.
Bokomslag: Maria Sandel och folkbildningen
Ett särskilt värde har det perspektiv som framgår av titeln. Bildning är ett centralt tema för hela författarskapet. Sandel förstår det inte bara som kunskaper och kulturintressen, utan grunden är moralisk resning, skötsamhet och politisk hållning. I detta bildningsbegrepp finns hela tiden en motsättning: å ena sidan arbetarklassens kollektiva bildningsnivå och solidariteten inom klassen, å andra sidan individens strävan att höja sig och erövra det bästa av det borgerliga bildningsarvet. Agrell demonstrerar en förskjutning från det förra till det senare hos Sandel. Diskussionen är viktig än i dag, när bildning och kulturarv är politiskt brännbara slagord igen.
Boken finns dels i pappersutgåva, dels i en digital utgåva på Mara Sandel-sällskapets webbplats där också omfattande notapparat och litteraturlistor ryms.
Olle Josephson
Recensent: Olle Josephson
