Martin Hägglunds Vårt enda liv har tagit den läsande medelklassen med storm. Den säger något många längtat efter att höra. Clartés recensent blir också gripen. Men snart släpper det.

Vi sitter i bilen på väg hem från sommarstugan. Det är en av semesterns allra sista dagar. En kompis har rekommenderat Martin Hägglunds sommarprat. Nu lyssnar vi till hans utläggning om livets ändlighet. Jag sneglar mot baksätet där mina barn sover utmattade. Tänker på sommaren som har varit, hur vi åldras, hur de veckor vi har spenderat tillsammans aldrig kommer åter. Och Hägglunds predikan svarar mitt växande vemod. En tår glider över min kind. Vid ratten frustar min fru till. "Det är ju fan inte klokt", skrattar hon, "att någon ska behöva prata jävla filosofi för att få dig att gråta!".

Hade Martin Hägglund frälst mig den där sensommarkvällen? Och i så fall till vad?

Utgångspunkten för Hägglunds omtalade Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet visar sig inte vara så mycket ett rasande angrepp på religionen som ett stilla konstaterande av de sätt på vilka vi redan är sekulära.

Vad Hägglund erbjuder sina läsare är alltså ett klargörande av vår redan sekulära livsföring och därmed en möjlighet att bryta med tron på ett tillstånd bortom det liv vi faktiskt lever. Detta "bortom" behöver inte uttrycka sig som föreställningar om en väntande himmelsk evighet. Varje form av tro på ett slutgiltigt tillstånd där ledan, lidandet eller sorgen en gång för alla är övervunnen blir hos Hägglund en religiös yttring. Något som gäller lika mycket för Augustinus som Adorno.

11512_01.jpg

Vad som är speciellt hos Hägglund är själva sättet han tar sig an livets ändlighet. Även om vissa stycken i framför allt bokens första del andas en högst påtaglig existentiell ångest så omfamnar ändå Hägglund ändligheten. Snarare än att vara en brist i våra liv blir det väntande slutet villkoret för att något i våra liv ska spela roll överhuvudtaget. Om våra liv vore oändliga skulle vi alltid ha tid att ändra oss. Det faktum att vår tid på jorden är begränsad gör våra beslut och engagemang meningsfulla. Ett resonemang som Hägglund utvidgar till att omfatta också våra relationer till andra människor.

Ovanstående stycke kan lätt leda tankarna till borgerlighetens fria individ. Men Hägglund är tydlig med att de liv vi lever är strukturellt bestämda, och då framför allt av det kapitalistiska produktionssättet. Det är i relation till dessa bestämningar som vi som människor utövar en andlig frihet. Och detta är ämnet för andra halvan av Hägglunds bok: Dels hur produktionen av profit är bestämmande för hur vi lever våra liv under kapitalismen. Dels principerna för ett demokratiskt-socialistiskt samhälle där produktionen kollektivt ordnas till att skapa fri tid (en särskrivning Hägglund använder för att särskilja verkligt fri tid från den begränsade fritiden vid arbetsdagens slut). Det vill säga ett principprogram för att maximera vår andliga frihet.

Vårt enda liv är både inbjudande, stundtals mycket välskriven och pedagogisk. Men när jag läser boken återkommer ett intryck från bilen den där sensommarkvällen. Det är något uppfordrande i Hägglunds tonfall. Även i text framstår Hägglund som en predikant.

Intressantare än att konstatera att boken är en sorts predikan, är kanske frågan vem Hägglund predikar för. Den holländske 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza skriver i sin Politisk-teologisk traktat att en profet är den som kan förmedla säker kunskap som enkel tro. Kanske är det ett perspektiv som förklarar Hägglunds utgångspunkt i religiös tro. Yale-professorn Hägglund är trots allt verksam i en nation där 41 procent av medborgarna fortfarande besöker en kristen gudstjänst minst en gång i veckan. Han talar med religiösa på religiösas sätt.

11512_02.jpgFilosofen Martin Hägglund i arbete. Foto: Pontus Höök.

På samma sätt är Hägglunds sekulära uppenbarelse ett carpe diem- eller YOLO för en bildad medelklass (vem annars orkar med en Kirkegaard-läsning?). För åtminstone fram till att Hägglund släpper orden demokratisk socialism lös så smeker hans text läsaren medhårs. Han talar om våra fria val, livsprojekt och identitetsskapande. Trots den väntande omvälvande förändring som skrivs fram så ter sig så mycket så likt: Augustinus utövar en sekulär tro när han sörjer en förlorad vän, C.S. Lewis när han sörjer sin fru, Luther sin dotter. Hägglund talar om våra närmaste relationer, och steget från att ta vara på sina närmaste till att upprätta ett demokratiskt-socialistiskt samhälle är väldigt stort.

Och min egen frälsning? Vad i Hägglund tilltalade mig? Det finns utan tvekan politisk motivation att hämta i att reflektera över vad vi gör med vår tid och vad vi lämnar efter oss till de som kommer efter. I Hägglund finns det något som påminner väldigt mycket om den arbetarrörelse vi tillhör.

Men Hägglunds socialism är inte resultatet av klasskamp och organisering. I bokens avslutande avsnitt skriver Hägglund att vad som saknats, och vad han har erbjudit, är "en ingående definition och analys av kapitalismen, liksom principerna för en ekonomisk livsform bortom kapitalismen". Och med de orden dör den tända väckelsen i mig definitivt ut. Om det här skulle vara en väg mot socialismen, så framstår denna sekulära väckelse som en lång omväg.

Vårt enda liv

Sekulär tro och andlig frihet

Martin Hägglund

Volante. 2020