Denna artikel söker skissera de ekonomiska steg som skulle vara nödvändiga för att förvandla en kapitalistisk ekonomi såsom EU till en socialistisk ekonomi. Vi undersöker frågan i mycket konkreta termer och föreslår specifika politiska åtgärder. De åtgärder vi föreslår skiljer sig betydligt från 1900-talets europeiska socialdemokratiska tradition.

I ett berömt uttalande anmärkte Keynes, att praktiskt verksamma politiker, vare sig de är försiktiga eller djärva, omedvetet upprepar sedan länge döda ekonomers idéer. Politiker som förespråkar nyliberalism upprepar, vare sig de vet det eller ej, de reaktionära österrikiska ekonomerna Mises och Hayeks idéer. Socialistiska politiker följer, i förenklad form, idéer från socialdemokratiska ekonomer som Kautsky, Bernstein och Bauer.

1 Bakgrund

Det synsätt på socialismen som dominerat har historiskt varit det som utvecklades av Tysklands socialdemokratiska Parti (SPD) under åren före första världskriget. SPD var det starkaste och mest inflytelserika partiet i den Socialistiska Internationalen och dess idéer påverkade andra partier, inklusive såväl brittiska Labourpartiet1 som de europeiska kommunistpartierna. Lih2 har visat i hur hög grad den leninism till vilken de senare bekände sig i praktiken bara var klassisk tysk socialdemokrati under nytt namn. Vi är vana att se socialdemokrati och kommunism som väldigt olika, men det som ursprungligen skilde ut kommunismen - att den sökte makt genom att förbereda väpnat uppror - övergavs för länge sedan av de flesta kommunistpartier. Denna ursprungliga kommunistiska princip har behållits bara av maoistpartier i Asien och Sydamerika; alla andra vänsterpartier är i detta avseende socialdemokrater.

När vi använder ordet socialdemokratisk avser vi därför en tradition som existerade före 1914. På 1950-talet övergav Tysklands Socialdemokratiska Parti målet om offentligt ägande av produktionsmedlen, varefter termen socialdemokrati i dagligt bruk kom att syfta på en tendens någonstans till höger om socialismen. Socialister i brittiska Labourpartiet och i franska Socialistpartiet motsatte sig från 1960-talet denna senare betydelse av socialdemokrati. Vi vill dock hävda att så länge Labourpartiet behöll sin programmatiska åtagande från 1918

Att säkra för handens och hjärnans arbetare de fulla frukterna av deras flit och den mest jämlikt möjliga fördelning av dem på grundval av gemensamt ägande av produktionsmedlen, distributionssystemet och varuutbytet och det bästa möjliga systemet för folklig förvaltning och kontroll av varje industri- och serviceverksamhet.

förblev det socialdemokratiskt. När väl detta programmatiska åtagande släpptes av Blair, upphörde Labour att ha något med socialdemokrati i dess ursprungliga betydelse att göra.

Det var först på 1940-talet som den europeiska (i motsats till den ryska) socialdemokratin fick en möjlighet att ändra det ekonomiska systemet. UK, det nyligen bildade DDR, Tjeckoslovakien, Polen och andra länder inledde en ekonomisk omvandling som hade vissa gemensamma drag:

  • Nyckelindustrier förstatligades.
  • Utbildning och hälsovård blev fria statliga tjänster.
  • Offentligt ägda bostäder blev den dominerande formen för nybyggnation.
  • Försök gjordes, antingen genom konfiskation eller arvsskatt, att minska de stora lantegendomarna.
  • Staten sökte bedriva en politik för full sysselsättning.

Det fanns uppenbara skillnader. I DDR och Tjeckoslovakien blev jordbruket i stort sett statskontrollerat medan statsjordbruk spelade en mycket mindre roll i Polen och UK; i UK skedde interventionen i huvudsak genom statliga marknadsföringsnämnder. Vi ska koncentrera oss ett tag på UK, både för att författarna är speciellt förtrogna med det men också för att UK:s ekonomiska politik hade stor internationell påverkan.

Utvecklingen mot nationalisering av näringslivet gick inte så långt i UK som i Östeuropa, men även där ägde staten i slutet av 1970-talet bland annat

  • energiproduktions- och -distributionssystemet: kol, olja, gas, kärnkraft och vattenkraft;
  • mycket av transportsystemet: vägar, järnvägar, bussar, flygbolag, flygplatser, hamnar;
  • kommunikationssystemet för information: radio, TV, post, telefoni;
  • majoriteten av bostadsbeståndet; och
  • många tungindustrier: stålindustri, varv, flygplanstillverkning, bilproduktion.

De gamla egendomsägande klasserna exproprierades dock inte i Väst och många delar av näringslivet förblev i privata händer. Man förlitade sig på arvsskatter för att till slut expropriera de egendomsägande klasserna. De välbärgades skatteflykts- och skatteplaneringsåtgärder innebar att dessa åtgärder hade mindre effekt än man hade hoppats. Existensen av en stor statlig sektor, i kombination med en stark fackföreningsrörelse hotade, i mitten av 1970-talet, på allvar livskraften hos den återstående kapitalistiska sektorn i ekonomin, vilket medförde en större kris för lönsamheten. Inom brittisk socialdemokrati fördes en livlig debatt om vad göra. Skulle krisen lösas genom mer kraftfull statlig kontroll över priser och inkomster med bevarad privat sektor? Skulle den lösas med utvidgat statsägande och bruk av en ny statlig investeringsbank för att finansiera investeringar?

Labourpartiet var praktiskt taget paralyserat av obeslutsamhet och ersattes 1979 av en radikalt nyliberal regering ledd av fru Thatcher. Den rev upp många av de socialdemokratiska förändringarna som gjorts efter 1945 med det uttalade målet att återgå till en klassiskt liberalkapitalistisk ekonomi.

Inom ett årtionde kom nyliberal politik att bli dominerande inte bara i Storbritannien utan i alla europeiska länder där klassisk socialdemokratisk ekonomisk politik hade varit mest inflytelserik. Paradoxalt nog var Förbundsrepubliken Tyskland, där socialdemokratisk ekonomisk politik hade gjort minst inbrytningar, ett av de sista länderna att gå mot nyliberalismen.

Nu, på 2000-talet och inför en av de allvarligaste kriserna för kapitalismen sedan 1930-talet, finns en historisk möjlighet att åter föra fram den socialistiska och demokratiska arbetarrörelsens ursprungliga idéer och mål. Men det kan inte blott bli en upprepning av det som varit. I detta förslag söker vi utveckla ett alternativ som skiljer sig på följande sätt från tidigare europeisk socialism:

  1. Vi ger inte nationalisering av näringslivet en central plats. I stället betonar vi ett positivt hävdande av arbetarnas rätt till det fulla värdet av vad de producerat.
  2. Vi föreslår en radikal omläggning av penningpolitiken för att få hela ekonomin att röra sig mot en icke-monetär 'ekvivalensekonomi' baserad på arbetstid.
  3. Vi föreställer oss att övergången sker inte på nationalstatsnivå utan inom en demokratiserad Europeisk Union.

Lås oss sammanfatta några nyckelegenskaper av vår föreställning om den mogna socialismen:

  1. Ekonomin bygger på en genomtänkt och medveten tillämpning av arbetsvärdeläran såsom den utvecklades av Adam Smith och Karl Marx. Det är en modell där konsumtionsvaror prissätts i termer av de timmar och minuter av arbetstid som åtgick för att tillverka dem, och i vilken varje arbetare betalas arbetskrediter för varje arbetad timme. Den konsekventa tillämpningen av denna princip avskaffar den ekonomiska utsugningen.
  2. Näringslivet är offentligt ägt, verkar enligt en plan och inte för profit. Detaljhandeln arbetar exempelvis för kostnadstäckning snarare än för att producera vinster. Vi föreställer oss en övergång till offentligt ägda företag som en gradvis process som kommer att äga rum efter snarare än före avskaffandet av lönearbetet.
  3. Beslut fattas demokratiskt på lokal, nationell och unionsnivå. Detta gäller i synnerhet beslut om skattenivåer och statsutgifter. Ett sådan demokratiskt beslutsfattandes är livsviktigt för att förhindra att privat utsugning ersätt av utsugning genom staten.

Därtill tar vi på allvar Marx' ordspråk att de arbetande klassernas befrielse måste vara deras eget verk. Detta återspeglas i vårt förespråkande av direkt deltagande demokrati snarare än regerings- eller partistyre och det påverkar också vår filosofi för hur en övergång till socialismen ska ske. I stället för den gamla socialdemokratins betoning av statens direkta aktion i nationalisering och övertagande av privata företag, förespråkar vi etablerandet av positiva juridiska rättigheter för de arbetande. Dessa rättigheter skulle, när de utövades kollektivt av arbetarna, göra slut på kapitalets utsugning av arbetet.

2 Pengar och utsugning

Den europeiska ekonomin kommer fortfarande vara baserad på pengar vid den punkt då den socialistiska rörelsen kommer till makten. I Kapitalet visade Marx hur pengarna var roten till det onda hos kapitalismen. Kapitalismens essens är att börja med en summa pengar vid årets inledning och avsluta med att ha en större summa pengar vid årets slut. Marx betecknade detta med P→P' där P kan vara t.ex. 1 000 000 pund och P' 2 000 000 pund.

Eftersom kapitalister har mer pengar än arbetande människor, kan de använda sina pengar till att leja arbetare i utbyte mot lön. Som Adam Smith påpekade är arbetarna i en svagare position än sina arbetsgivare vid varje förhandling om priset på sin arbetskraft. Deras löner är mycket mindre är det värde som de skapar under arbetsveckan. Eftersom kapitalisterna kan sälja produktionsresultatet för ett högre värde än de betalat ut i löner, blir kapitalisterna rikare och rikare medan arbetarna förblir fattiga. Denna process är grundorsaken till skillnaden mellan rika och fattiga.

Ovanpå detta finns en andra form av utsugning som ger kapitalisterna möjlighet att öka sin rikedom: låna ut pengar mot ränta. Denna process möjliggör för penningutlånaren att bli rikare år från år genom att göra absolut ingenting. Detta har blivit en allt viktigare utsugningsform i de utvecklade kapitalistländerna. Kreditexpansionen under de sista 30 åren innebär att stordelen av arbetarklassen och den lägre medelklassen är skuldsatta, utsugna av banker och kreditkortsföretag. De senaste årtiondenas nyliberala politik har ökat gapet mellan rika och fattiga. En stor andel av den samhälleliga inkomsten har koncentrerats i mycket få händer. De rika tenderar att spara en stor del av inkomsten. Följaktligen skulle det finnas otillräcklig konsumentefterfrågan för att hålla igång ekonomin utan expansionen av konsumentkrediter. Systemet kräver anställda som konsumenter, men för att gå med vinst kan samma anställda bara få en de av det värde de producerar. Men denna process är självbegränsande, till sist kan skuldsättningen inte öka ytterligare.

Förutom att understödja utsugning är den monetära marknadsekonomin oförenlig med ett planerat bruk av resurser för att möta samhälleliga behov. I EU - i motsats till exempelvis vad fallet var i Sovjetunionen - är tillgången på de flesta varor och tjänster reglerade av marknaden. Detta är inte enbart något dåligt: det tillåter, i begränsad utsträckning, tillgången att anpassas för att motsvara folks behov. Nackdelen är att försörjningen av varor och tjänster är systematiskt snedvriden till förmån för önskemål och begär hos de rika. För närvarande saknar EU mekanismer med vilka den ekonomiska, strukturen som helhet kan regleras på ett medvetet samhällsansvarigt sätt för att möta  klimatförändringshotet och för att på ett rättvist sätt möta alla medborgares behov.

3 Hur övergången kan genomföras

Vi ändrar nu fokus till konkreta politiska åtgärder. Vi kommer att presentera dessa en efter en och samtidigt förklara hur var och en av dem bidrar till att uppnå de bredare mål vi har beskrivit.

3.1 Valutareform

Europeisk penningpolitik domineras av den Europeiska Centralbanken (ECB). Denna institution, som verkar helt utanför demokratisk kontroll, har till uppgift att garantera de monetära villkoren för en fortsatt reproduktion av den europeiska kapitalismen. Bankens placering utanför demokratisk kontroll, och införandet av strikta anti-inflationsåtgärder, utgör en av de avgörande segrarna för det sena 1900-talets nyliberalism. Inflation i sig står inte med nödvändighet i motsättning till de fattiga och arbetande klassernas intressen, förutsatt att lönerna höjs i takt med priserna. De som drabbas hårdast av inflation är rentierklassen vart tillgångar i pengar och räntebärande papper förlorar i värde. Eftersom dessa människor i vilket fall är motståndare till socialismen så skulle inte en socialistisk regering behöva bekymra sig för de finansiella förluster som drabbar dem, om det inte vore för en annan social effekt av inflation.

Osäkerhet om framtida priser kan leda till ett socialpsykologiskt klimat av instabilitet som medför ett minskat förtroende för samhällsordningen. För detta om inte för något annat skäl är det önskvärt att en europeisk socialistisk regering följer en prisstabilitetslinje. Faktum är att vårt förslag att ersätta pengar med arbetscheckar är liktydigt med en långsiktig politik för fallande priser.

En valutareform är ett steg på vägen mot målet att lägga grunden till en socialistisk ekonomi baserad på lika lön för lika arbete. Vi föreslår att ECB i lag åläggs att vidmakthålla ett stabilt penningvärde i arbetsvärdetermer. En prototyp till detta skulle kunna vara den brittiska labourregeringens framgångsrika penningpolitik efter 1996. Då placerade regeringen penningpolitiken under en expertkommitté (the Monetary Policy Committee) i stället för under politiker, och gav dem ett lagstadgat åtagande att uppnå en viss målnivå för inflationen. Man skulle kunnat befara att de skulle fört en hårt deflationistisk politik, men så blev det inte. Till en del därför att de, i motsats till ECB, var juridiskt ålagda att undvika såväl deflation som inflation3.

Vårt förslag skiljer sig från den brittiska politiken genom det mål som sätts - nämligen att låsa Eurons värde i termer av arbete i stället för i termer av konsumentprisindex - och i att förespråka en demokratiskt beslutad sammansättning av den Valutapolicykommitté (VPC) som ska kontrollera ECB.

Syftet ska vara att låsa Eurons värde i termer av den genomsnittliga i produkten nedlagda arbetstid i timmar som en arbetstimme kan köpa. Det finns väletablerade tekniker baserade på input-output-tabeller över nationalräkenskaper med hjälp av vilka penningvärdet i termer av arbetstid kan beräknas. Vår kollega Carsten Stahmer förklarar hur. Om år 2009 en arbetstimme var värd ungefär 30 Euro och VPC önskade att stabilisera detta, skulle de behöva justera utgivningen av Euro upp och ner för att se till att bytesförhållandet mellan nedlagt arbete och Euro förblir konstant.

Kapitalistiska centralbanker söker kontrollera inflationen genom att justera räntenivåerna. Om inflationen är för hög, höjer de räntan. Detta stryper investeringarna, minskar efterfrågan och reducerar på så vis inflationstrycket. Om ränta bannlyses, hur ska då prisnivån regleras? Eller, utifrån det ovan sagda, hur ska VPC tillse att Eurons värde i termer av arbete hålls stabilt?

En alternativ kontrollmekanism skulle vara att justera den totala lånevolymen och/eller lånens maximala amorteringstid. Statsbanken skulle kunna sätta volymmål och maximala amorteringstider för lån. Om exempelvis VPC anser att penningvärdet riskerade att falla skulle de kunna minska tillgången på lån eller minska den maximala lånetiden. Om lånens längd minskade från 10 till 5 år, skulle de månatliga amorteringarna öka, precis såsom sker vid högre räntor idag.

Ett annat sätt att reglera priser är med skattepolitik. Papperspengar, såsom Euron, är i sig själva värdelösa, bara påtryckt papper. De får sitt värde från det faktum att staten (eller en konfederation av stater) accepterar sin egen valuta för att betala upplupen skatt. Det faktum att folk behöver pengar för att betala skatter, tvingar dem att värdesätta dem. Om regeringar beskattar mindre än de spenderar, kommer penningmängden öka vilket leder till inflation. Det andra sättet att reglera priser under övergången till socialismen är således att finjustera skattenivåerna.

Skälet för prisstabilitetsmålet är:

  1. I takt med ökande arbetsproduktivitet kommer en Euro fixerad mot arbetstimmar få ökad köpkraft år från år, så att levnadsomkostnaderna sjunker.
  2. När väl Euron stabiliserats i arbetsvärdetermer, bör en Euros arbetsvärde tryckas ut på sedlarna i timmar och minuter. Detta steg skulle vara en akt av revolutionär pedagogik. Det skulle klart utvisa för de anställda precis hur systemet lurar dem. Antag att en arbetare har en arbetsvecka på 45 timmar och ersätts i Euro och ser att antalet arbetstimmar tryckta på dem uppgår till 20 timmar, då skulle hon bli medveten om att hon luras på 25 timmar varje vecka. Detta skulle öka den socialistriska medvetenheten och förbereda den allmänna opinionen för andra socialistiska åtgärder.
  3. Som ett slutsteg skulle Euron byta namn och omdefinieras i arbetsvärdetermer, och upphöra att vara en fysiskt transfererbar valuta. Folk skulle ha elektroniska krediter mätta i, säg Europeiska Standardtimmar, vilka skulle inlösas mot varor innehållande samma värde i arbetstimmar, men vilka inte skulle kunna användas till privata spekulativa transaktioner.

I stället för att blott ha en kommitté med ekonomer med uppdrag att reglera Eurons värde, medför principen om deltagande demokrati att Valutapolicykommittén ska bestå av såväl ekonomer som medlemmar av den europeiska allmänheten utvalda enligt ett jurysystem.

Valutapolicykommittén skulle behöva beställa undersökningar över hur mycket arbete som utförs i olika näringslivsgrenar, och hur mycket monetärt mervärde som produceras i dessa, för att vägleda sin stabiliseringspolitik. Definitionen av monetärt mervärde skulle vara densamma som idag används för att beräkna moms.

3.2 Budgetreform och press mot rättvisa priser

Alla företag måste nuförtiden redovisa monetära räkenskaper. Staten bör villkora godkännandet av dessa bokslut med att de också upprättar arbetstidsräkenskaper och att de på alla produkter redovisar deras arbetsinnehåll.

Inledningsvis ska det inte finnas något krav på att företag säljer sina produkter till deras rätta värden. De kan söka sälja dem till ett pris som ligger över eller under det sanna värdet. Men eftersom konsumenter nu kan se när de blir uppskörtade, kommer de tendera att undvika företag som säljer produkter över sitt rätta värde. Detta kommer att sätta psykologisk och efterfrågemässig press emot företag som sätter överpriser. Även detta kommer att bli ett stycke socialistisk masspedagogik.

I ett tidigt skede av övergången, innan alla produkter har sina arbetsvärde utskrivet på sina prislappar, måste företagen använda inköpsvärdena på sina insatsvaror och konvertera dem till arbetstid enligt den fixerade kursen. Till detta lägger de det antal arbetstimmar som de egna anställda lägger ner för att få arbetsvärdet på slutprodukten.

Även för national- och unionsräkenskaper bör EU gå mot att ha ett dubbel räkenskapssystem, med arbetsräkenskaper jämsides med monetära räkenskaper. Därför att på den ekonomiska politiken på EU-nivå finns det många frågor där arbetsräkenskaper skulle var mera informativa än monetära räkenskaper. För att beräkna de budgetnivåer som krävs för att uppnå full sysselsättning är det exempelvis mycket bättre att jämföra utgifter i form av arbete med kända arbetskraftsreserver i form av arbetslöshet. I tillägg bör fysiska input-output-tabeller över fysiska produkter  och tabeller som visar produktionen i termer av utsläpp av koldioxid upprättas.

Monetära räkenskaper döljer det faktum att vad en regerings ekonomiska politik innebär är att fördela samhällets arbetskraft. Pengar är slöjan bakom vilken den verkliga arbetskraftsallokeringen äger rum.

3.3 Lagfäst arbetets rätt

Det finna vetenskapliga bevis för att i det kapitalistiska samhället bestäms produkternas monetära värde i allt väsentligt av deras arbetsinnehåll. De studier som gjorts visar att för de flesta ekonomier är korrelationen mellan arbetsvärden och priser 95% eller mer. Så Adam Smiths vetenskapliga hypotes att arbetet var värdets källa har nu bevisats statistiskt. Detta vetenskapliga faktum bör kodifieras i lag.

3.3.1 Rätten att inte utsugas

Europeisk lag bör erkänna att arbete är den enda källan till värde och att som en konsekvens bör arbetarna och deras fackföreningar ha lagstadgad rätt att föra talan emot arbetsgivare om de ersätts med mindre än det fulla värdet av sitt arbete. Om vi betänker de åtgärder som diskuterats ovan och deras skolande effekt bör det vara relativt lätt att vinna en folkomröstning om en sådan lag.

Efter att en sådan lag antagits kommer det att följa en jättevåg av av aktivism när arbetare söker få ett slut på på det fiffel och bedrägeri vilka de och deras förfäder varit underkastade. Det skulle också medföra en mycket stor ökning av reallönerna, vilket skulle stärka stödet för den socialistiska regeringen.

Arbetsgivarklassen å andra sidan skulle erfara en skarp nedgång i sina oförtjänta inkomster. Arbetsgivare som är aktiva industriledare skulle givetvis ha legal rätt att få betalt för de arbetstimmar de lägger ned på att leda företaget, såsom vilken annan anställd.

Observera att på detta stadium innebär stadfästandet av rätten till det fulla skapade värdet inte ett avskaffande av löneskillnader. En laglig rätt till det fulla skapade värdet skulle vara en kollektiv rätt för de anställda som helhet inom ett företag. Ett sådant system skulle skapa ett starkt moralisk tryck i riktning mot en utjämnad lönesättning, men det sätt på vilket den skulle komma tillstånd skulle bli en fråga för framtida kollektiva förhandlingar och framtida rättighetslagstiftning. Precis som det idag finns lagstiftning lönediskriminering efter kön, skulle ett framtida europeiskt samhälle sannolikt lagstifta emot andra former av lönediskriminering.

De domstolar till vilka sådana krav skulle ställas måste domineras av jurys snarare än professionella domare. Jurys utvalda från befolkningen i stort torde vara mindre påverkbara av särintressen hos arbetsgivarklassen än domare vars sociala ställning är närmare arbetsgivarklassen.

3.3.2 Rätten till industriell demokrati

Tonvikten ovan är på att staten möjliggör för arbetarna att agera kollektivt för att förhindra utsugning. Om fackföreningar vann rättsprocesser som ger de anställda det fulla värdet av vad de skapat, då finns en risk att vissa företag skulle försöka slå igen och avskeda arbetare hellre än att fortsätta i drift. Därför behöves lagstiftning som syftar till att skydda arbetets rätt innefatta rätten för de anställda att, om så beslutas av en omröstning bland de anställda, välja majoriteten av styrelsen i varje företag.

Den kumulativa effekten av de åtgärder som vi hittills skisserat skulle bli att i huvudsak avskaffa den kapitalistiska utsugningen på arbetsplatsen åtminstone i det korta perspektivet. Det finns långsiktiga svårigheter ifall inte andra åtgärder vidtas, till vika vi återkommer.

3.4 Avskaffande av andra former av utsugning

Förutom arbetsgivarnas utsugning av de anställda finns det andra former av icke förtjänta inkomster, nämligen (penning)ränta och jordränta.

3.4.1 Ocker

Räntan, att tjäna pengar på pengar, ansågs i årtusenden som syndigt. Filosofer som Aristoteles fördömde den. Påvliga encyklikor bannlyste den. Islamsk lag förbjuder den fortfarande i muslimska länder. Men sådan var bankernas och penningutlånarnas samhälleliga makt i kapitalistiska länder, att dessa moraliska invändningar kom att glömmas bort.

I kapitalistländer som genomgick en snabb industrialisering, exempelvis Japan på 1950- och 1960-talen, fyllde utlåning av pengar mot ränta ett nödvändigt ekonomisk syfte, eftersom den möjliggjorde att folks besparingar kanaliserades, via bankerna, till att finansiera industrialiseringen. Men när väl ett land har industrialiserats finansierar företagen det mesta av sina investeringar från egna vinster. Ja, faktum är att de normalt har mera vinster än de vet att investera. I stället för att låna  av banker ger industriföretagen ett finansiellt överskott vilket de själva lånar ut till bankerna. Bankerna kanaliserar nu företagens finansiella överskott till lån till konsumenter eller till regeringar.  Lån mot ränta förlorar därmed den temporärt progressiva som de hade under industrialiseringen och återgår till att bli vad moral och religion ursprungligen fördömde, ocker.

Socialismen avskaffar räntan som inkomstform. Den har ingen rentierklass som inte arbetar utan enbart lever på räntorna av sina pengar. Det är därför uppenbart att en regering som seriöst arbetar för socialism vid en viss tidpunkt måste lagstifta emot att låna ut pengar mot ränta. Den skulle  exempelvis kunna stipulera att krav på ränta inte kan drivas i civilrättsliga processer. Den skulle kunna införa hårda påföljder mot de som med hot eller våld söker driva in ränta.

Före ett steg som detta måste en socialistisk regering införa andra system för den ekonomiska funktion som lån mot ränta fortfarande fyller.

3.4.2 Jordränta

Jordränta är en annan typ av utsugning. Socialister betraktar den som omoralisk eftersom ägaren berikar sig själv, inte genom sitt eget arbete, utan genom andras arbete i kombination med naturens snålhet. Jordränta är emellertid ett oundvikligt fenomen i ett varuproducerande samhälle. Om det finns någon produkt, det må vara råolja eller spannmål, där produktionens effektivitet är beroende av vilket landområde som nyttjas, så uppstår inkomster av jordränta.

I en socialistisk ekonomi bör alla jordränteinkomster tillfalla staten och användas för det gemensamma bästa. Socialistiska stater har vanligen nationaliserat marken, men har inte alltid tagit ut ett arrende för dess brukande. Beträffande mineralutvinning har det inte gjort någon skillnad, eftersom detta utförts av statliga företag och jordräntan skulle blott ha blivit en fiktiv överföring mellan olika delar av staten. Att inte ta ut arrende på lantbrukare skulle emellertid öka de ekonomiska skillnaderna mellan rika och mindre rika jordbruksregioner.

Det kan diskuteras om nationalisering av marken skulle vara populärt i dagens Europa. Ett ekonomiskt alternativ, vilket i det långa loppet skulle ge samma effekt, skulle vara att införa en fastighetsskatt på markens marknadsvärde. Detta är ett gammalt populistiskt krav som ursprungligen lades fram av Henry George4. Tröskeln för skatten skulle sättas högt nog för att garantera att småbrukare betalar inget eller en symbolisk summa, men för de större egendomarna kunde de sättas på en nivå som skulle konfiskera större delen av jordräntevinsten. Effekter på de stora jordägarna skulle bli att ta ifrån dem deras oförtjänta inkomster och ställa dem till gemensam användning. Om de vägrade skulle det vara skatteflykt men det skulle vara svårare för sådana som hertigen av Atholl5 att driva en kampanj för att rättfärdiga skatteflykt än att driva en kampanj för att rättfärdiga motstånd mot expropriering.

3.5 Investeringar

Det kommer fortfarande vara nödvändigt att finansiera investeringar. Under 2008 års kris blev det nödvändigt för många europeiska stater att ta kontroll över stora delar av bankväsendet. Från denna utgångspunkt är det tydligt att investeringar i princip kan finansieras genom räntefria lån från offentligt kontrollerade banker. I en tid av recession är det dock viktigt att tillse att det finns krediter att få, varför även kapitalistiska regeringar måste införa kontroll av bakväsendet. Men om detta inte sker med försiktighet kommer den expansion som följer att leda till den typ av undertryckt inflation som förekom i Sovjetunionen.

Investeringar på kredit bygger på illusionen man kan skjuta kostnaderna för investeringar till framtiden. Fastän det kan vara sant för en enskild låntagare måste, för samhället som helhet, dagens investeringar utföras med hjälp av dagens arbetskraft. Samhället som helhet kan inte få kommande generationer att resa bakåt i tiden för att arbeta för oss. Socialistiska ekonomier bör därför i huvudsak förlita sig på skatteintäkter för att finansiera investeringar.

3.6 Skuld och kreditkris

Moderna kapitalistiska ekonomier har en inbyggd potential för lågkonjunktur eftersom de egendomsägande klasserna tenderar att ha större inkomster än de lätt kan spendera. I den industriella utvecklingens tidigare stadier kanaliserades detta överskott genom bankerna till att finansiera reala investeringar. Allteftersom arbetskraftsreserverna förbrukas drabbas kapitalintensiva investeringar alltmer av lagen om minskande avkastning och blir mindre vinstgivande. Om investeringarna är för små för att balansera sparandet, initieras en lågkonjunktur.

Den keynesianska lösningen på detta var att beskatta de egendomsägande klasserna och använda behållningen till offentliga projekt för att hålla ekonomin flytande. Den nyliberala ansatsen sedan 1980 har varit att skära ner på beskattningen av de egendomsägande klasserna och samtidigt kraftigt luckra upp regleringen av konsumentkrediter. Båda lösningarna fungerade för en tid.

2008 års kreditkris var en vändpunkt för den nyliberala modellen. Krediten hade utvidgats så långt att förhållandet mellan skulder och reala inkomster blev ohållbart. Resultatet blev en allmän kris för bankväsendet. I stället för att tillåta banker att gå omkull, gick staten i borgen för skulderna. Regeringar uttryckte lättnad över att deras handlande förhindrade ett skred av kollapser, men priset blev en tillväxt i statsskulden utan motstycke i fredstid. Var någon annan politik möjlig?

Det fanns en alternativ politik. De krisande bankerna kunde helt enkelt ha fått gå omkull. Insättningsgarantierna var generösa. Bara en liten minoritet av bankkunderna hade mer än de garanterade insättningarna. Majoriteten hade inte förlorat någonting på att bankerna gått omkull. Flertalet kunder hade bara en måttlig mängd sparade medel, men ett fåtal väldigt rika kunder hade tiotals miljoner insatta. För dem var insättningsgarantierna praktisk taget värdelösa.

Den offentliga biljard-Euroborgen till bankerna ställdes ut för att skydda dessa få väldigt rika sparares anspråk. Hade alla besparingar utöver garantinivån försvunnit, hade klassystemet hotats. För, som Adam Smith påpekade, vad är pengar annat än makten att styra över andras arbete? Miljarder i bakmedel spelar samma roll som adelsbreven under feodalismen. Moderna storhertigar som Lakshi Mittal eller Albrechtarna har sina titlar på en banks hårddisk snarare än på pergament men, liksom sina föregångare, styr de fortfarande över hundratusentals liv och arbete.

Hade bankerna slagit igen, hade kreditkorts- och checkaffärer omöjliggjorts. Men istället för att tillåta dem att falla, skulle man kunnat utropa ett Jubelår: alla skulder före dagen noll skulle  förklaras ogiltiga, utom för modesta garanterade tillgångar. De som slitit för att möta hypotekslåns- och kreditkortsskulder skulle ha befriats. Skattebetalaren skulle ha befriats från den förkrossande stasskuldsbördan och, förvånande nog, skulle bankerna bli supersolventa. Deras betalningsskyldigheter skulle ha minskat jämfört med deras kontantreserver. Näringslivet skulle ha förblivit i privat ägo. Men annulleringen av skulderna, en radikal åtgärd med rötter i antiken, skulle ha drabbat finansaristokratin på samma sätt som Franska revolutionen drabbade lantaristokratin.

Ryssarna gjorde det efter 1917, och något senare uppnådde de tyska socialdemokraterna en liknande effekt genom hyperinflation. Idag har några regeringar rört sig i riktning mot den tyska 20-talslösningen för att betala av de stora skulder de dragit på sig. Den inflation som skulle bli resultatet skulle drabba små och stora sparare lika. Alternativet med en skuldavskrivning bedrar till att polarisera opinionen emot folkets huvudfiende - rentiärintresset - medan majoriteten gynnas.

3.7 Statsfinanserna

Detta för oss till den allmänna frågan om statens finanser. Socialistiska ekonomier har i typfallet en högre nivå på statsutgifterna än kapitalistiska motsvarigheter på samma ekonomiska utvecklingsnivå. Det är väsentligt att staten har en effektiv mekanism för att få inkomster, med skatter som är lätta att få in och svåra att komma undan. Socialdemokratiska stater såsom Sverige förlitade sig huvudsakligen på inkomstskatter kombinerat med en effektiv statsförvaltning. Sovjetunionen förlitade sig på omsättningsskatter på näringslivet och vinster från statsföretagen. Vilken av dessa beskattningsmodeller som ska användas är en av de större strategiska frågorna som en ekonomi som rör sig mot socialismen ställs inför.

Vi hävdar att den sovjetiska beskattningsmodellen hade flera nackdelar vilka, i det långa loppet, bidrog till den socialistiska sovjetekonomins slutliga kollaps.

  1. Bruket av indirekt beskattning, såsom omsättning- eller mervärdesskatter, och i än högre grad användning av inkomster från vinst, placerar staten i en position av att vara en kollektivkapitalist visavi arbetarna.
  2. Socialister har sedan länge motsatt sig användning av indirekta skatter eftersom de är en regressiv snarare än en progressiv form av beskattning.
  3. Den skapade en förvriden prisstruktur som systematiskt undervärderade arbetet, till skada för den ekonomiska effektiviteten.
  4. Vinster från statsföretagen är en dold form av intäkt, som inte lätt låter sig underkastas demokratisk kontroll.

Vi förespråkar därför starkt en förlitan på inkomst- och förmögenhetsskatter snarare än indirekta skatter. Unionens skattebas bör skiftas från mervärdesskatter till progressiva inkomst- och förmögenhetsskatter. Europaparlamentet bör få rätt att besluta om skattesatserna som betalas till unionen, förutsatt att de får majoritet i en unionsomfattande folkomröstning.

För närvarande kan EU-parlamentet inte ta ut skatter på egen hand, en grundförutsättning för en genuint demokratisk församling. Men givet den misstänksamhet som finns mot EU, skulle det vara oklokt att tillåta paralmentet att införa eller ändra skatter utan folkligt stöd.

  1. Antingen parlamentet eller medborgarinitiativ bör kunna föreslå nya unionsskatter såsom inkomstskatter, tullavgifter eller egendomsskatter, förutsatt att de godkänns i folkomröstning.
  2. Budgetens huvuddrag ska underställas folkomröstning.
  3. EU:s Centralbank ska vara underställd parlamentet.

4. Demokratisering av EU

Uppdelningen av auktoritet och ekonomisk makt mellan EU och nationalstaterna har åtminstone delvis blockerat vägen till de gamla socialdemokratiskt keynesianska metoderna att möta recessioner. Begränsningar i budgetpolitiken, bristande kontrollmöjligheter över valuta och kapitalflöden förhindrar nationalstaterna från att följa klassiska keynesiansk handlingslinjer. Samtidigt saknar EU såväl budget som maktmedel för att ersätta nationalstaterna i denna situation. En konsekvens av detta är avsaknaden av en politisk ram inom vilken Europas arbetarrörelse kan artikulera en klassisk socialdemokratisk politik.

I avsaknaden av klassisk socialdemokratisk politik skapas ingen klar konstituering av en europeisk löntagarklass, eftersom en klass inte kan konstituera sig utanför ett politisk parti i vid bemärkelse.

Följaktligen menar vi att det är nödvändigt för Europas arbetarrörelser att skapa sin egen demokratiska version av europeisk internationalism, eftersom varken EU:s egna teknokrater eller Europas besuttna klasser är kapabla att göra detta.

Den demokratisering vi föreslår är en återgång till ursprungliga principerna för europeisk demokrati från antikens Grekland6 medan vi vill eliminera de element från den Romerska republiken vilka infördes efter den Franska revolutionen. Dess kärna måste vara principen om folksuveränitet och verklig representativ demokrati.

  1. Folksuveräniteten knäsätts genom rätten att ta initiativ till alleuropeiska folkomröstningar i varje fråga för vilken ett tillräckligt antal underskrifter, fördelade över ett tillräckligt antal länder, insamlats. Detta direkta deltagande i bindande folkomröstningar i egenskap av Europamedborgare snarare än medborgare av nationer skulle konstituera Unionen som ett verkligt fokus för politiken. Initiativrätten skulle uppmuntra skapandet av unionsvida kampanjer och rörelser. Det skulle omedelbart kunna utnyttjas av den europeiska fackföreningsrörelsen och skulle ge dem kraft att enas i praktiken.
  2. Vi intar medvetet den jakobinska ståndpunkten att förespråka ett starkt demokratiskt centrum, eftersom endast ett sådant har makten att konfrontera den internationellt organiserade storföretagsamheten och storfinansen.
  3. Vi förespråkar att parlamentet blir en medborgarförsamling, inte en församling av högt betalda elitpolitiker. Som ett minimum förespråkar vi att medlemmarna ska omväljas årligen och kunna sitta i högst 2 år för att förhindra uppkomsten av en klass av professionella politiker avskilda från befolkningen. Hälften av parlamentsplatserna borde fördelas med lottens hjälp snarare än att väljas enligt dagens partilistesystem. Syftet är återigen att öka medborgardeltagandet, oavsett kön och klass.
  4. EU-kommissionen ska väljas från och av parlamentet snarare än från partigängare.
  5. Parlamentet ska kunna lagstifta inom varje ämnesområde och mött av ett veto i Ministerrådet kunna utlysa en folkomröstning för att köra över nationalstatsrepresentanterna.

5. Åtgärdernas ordningsföljd

Ovan beskrivna åtgärder underminerar viktiga funktionella komponenter hos kapitalismen och det skulle leda till ogynnsamma konsekvenser om inte alternativa mekanismer sattes in i deras ställe.

Att sätta punkt för produktion för profit genom att betala arbetare till fulla värdet av vad de producerar skulle göra sysselsättandet av dem olönsamt. Det finns då en risk att kapitalisterna skulle finna det mer lönsamt att lämna sina pengar på banken och uppbära ränta än att använda dem för att anställa arbetare. Det är därför viktigt att betalning av ränta avskaffas före införandet av rätten till fulla värdet av arbetet.

Det skulle också vara nödvändigt att införa rätten för anställda att rösta om att deras företag ska ledas med hjälp av  en kommitté med klar löntagarmajoritet, för att förhindra företagsplundring och nedläggning av nu olönsamma företag.

Efter denna övergångsperiod skulle ekonomin fortfarande vara kapitalistisk, men de individuella kapitalisternas ägarroll skulle vara kraftigt reducerad. De mest allvarliga ekonomiska störningarna skulle ha inträffat i finanssektorn där lönsamheten för aktiemäklare och investmentbanker skulle ha sjunkit drastiskt. Men den nedgången skulle vara hanterbar; inte värre än de strukturförändringar inom mycket av den tunga industrin som skett de sista 20 åren.

En andra fas av övergången innefattar utveckling av system med kapacitet för detaljplanering - skapa ett administrativt system, etablering av demokratiska kontrollmekanismer och skapande av de datornätverk och den mjukvara som skulle krävas för att genomföra den typ av planering som diskuteras i vår bok7. Inledningsvis skulle dessa planer vara indikativa, för att övergå till att bli bindande när systemet stadgat sig.

6. Slutsats

Vi har skisserat en modell för förvandlingen av en ekonomi av EU-typ vilken skiljer sig från den tradition som har sina rötter i tysk socialdemokrati. Övergångens tre stadiet beskriv nedan i tabellform.

Stadium

Pengar

Egendom
/rättigheter

Koordination

Skatter

1 (Nuläge)

Eurosedlar

Kapitalets rätt till mervärdet

Marknad

Indirekta och direkta

2

Eurosedlar knutna till arbetsvärde,

skulder avskrivna

Arbetets rätt till mervärdet,
ingen ränta

Marknad + offentligägda banker.

Direkt + egendomsskatter

3

Euro-arbets­checkar, icke- cirkulerande

Arbetets rätt till mervärdet,
ingen ränta

Konsumentvaru­marknad + cybernetisk samordning

Direkta skatter + demokratisk budget

Stadium 1 motsvarar dagens situation. Stadium 2 situationen när de övergångsåtgärder som vi beskriver i denna artikel sätts in. Stadium 3 är den situation som beskriv i Towards a new socialism8.

Till skillnad från den klassiskt socialdemokratiska processen finns inget speciellt stadium där företagen nationaliseras med tillhörande fråga om de ska få kompensation eller inte. I stället äger en grundläggande förändring i det företagsjuridiska ramverket rum så att arbetet äger rätten till mervärdet i stället för kapitalet. Därmed uppstår inget behov för staten att varken konfiskera eller kompensera aktieägarna. Situationen skulle vara analog med den 13:e tillägget till USA:s konstitution, som avskaffar slaveriet utan kompensation till slavägarna. Vi föreslår att Unionen på samma vis avskaffar löneslaveriet. Aktieägare skulle fortfarande kunna äga andelar i företag, men det skulle inte ha någon rätt till uppbära inkomster från dem.

Översättning: Ola Inghe. Engelska originalet finns på http://reality.gn.apc.org/econ/Berlinpaper.pdf.

Noter

  1. Vi skulle vilja påstå att i mitten av 1950-talet var brittiska Labourpartiet mera klassiskt socialdemokratiskt än SPD.
  2. L.T. Lih och V.I. Lenin. Lenin rediscovered: What is to be done? in context. Brill Academic Pub, 2006. - Vi utvecklar detta i vår bok W.P. Cockshott och A. Cottrell. Alaernativen aus dem Rechner. PapyRossa, 2006.
  3. Vi ställer oss inte helt bakom dessa mål. Framförallt MCP:s avsaknad av allt ansvar att ta sig an handelsbalansfrågorna bidrog med säkerhet till att bygga upp utrikes skuldsättning.
  4. Amerikansk politisk ekonom (1839-1897). Ö.a.
  5. Skotsk klanledare och storgodsägare. Ö.a.
  6. Vi vet förstås att kvinnor och slavar inte kunde rösta i Aten, men intill tidigt 1900-tal fick inte kvinnor och arbetare rösta under det parlamentariska systemet. Vi förespråkar självfallet inte en återgång till slaveri och patriarkat. Vad vi säger är att dagens EU-stater härlett sin konstitutionella modell från den Romerska republiken via den Franska revolutionen, och därigenom antog en en statsform som var optimal för de härskande klassernas välde. Det var av detta skäl som antikens Grekland förråddes av sina besuttna klasser när de invaderades av den romerska imperialismen. Republiken sågs då som nu som den idealiska styrelseformen för de välbärgade.
  7. Paul Cockshott och Allin Cottrell. Towards a new socialism. Bertrand Russel Press, 1993. Nottingham. - Utgiven på svenska av Manifest förlag under namnet Planhushållning och direktdemokrati.
  8. Se föreg. fotnot.