Striden om arbetsdagens längd är lika gammal som lönarbetet.Om man bara studerat ekonomi genom att lyssna på Ekonomiska Klubben i P1 är detta totalt obegripligt.
Varför vill arbetsgivaren köpa så mycket arbete som möjligt medan löntagaren vill sälja så litet som möjligt? Varför är det inte som i alla andra affärstransaktioner, dvs tvärtom, att säljaren försöker truga på köparen så mycket av sin vara som möjligt? Varför råder en permanent motsättning vad gäller affärens storlek just vad gäller arbete?
I Kapitalets första band finns den chockerande förklaringen till denna paradox.
Kort och förenklat: arbetsgivaren betalar oss inte för 8 timmars arbete, han betalar oss för att vi skall arbeta i åtta timmar.
På denna tid producerar vi uppenbarligen i genomsnitt det vi konsumerar för att orka jobba vidare (och för att bekosta vår utbildning - eller rättare nästa löntagargenerations m.m), vi producerar därtill det som behövs för att ersätta maskinslitage och råvaror.
Om vi inte därtill producerade något mera skulle ingen arbetsgivare vara intresserad av våra tjänster. I själva verket är det detta "något mera", även kallat mervärdet, det enda värde riktig kapitalist är intresserad av och håller för heligt. Och måste det vara om han vill fortsätta att vara kapitalist, utöka sitt kapital, sin rikedom och sin makt över oss.
En god stund av dagen arbetar vi således enbart för kapitalet. Ju längre arbetsdag vi har, desto mera råvaror gör vi av med och desto mera sliter vi på maskinerna. Men den varumängd som behövs för att upprätthålla vårt liv som arbetande ökar inte i motsvarande grad. Därför finns det ett starkt intresse hos kapitalet att vår arbetsdag skall vara så lång som möjligt, ty då förlängs den tid vi arbetar med att skapa det mervärde, som ensamt ger vinst.
En ekonom är som bekant en person med doktorsgrad i liberalism. Man kan vara präst i Svenska Kyrkan utan att tro på Gud, men att vara ekonom utan att anse Marx´ mervärdeslära urmodig sedan 1870 är en fysisk omöjlighet. Vem skulle vilja anställa en sådan person?
Äpplen upphörde dock inte att falla till marken för att Einstein övervann Newton. Och kapitalisterna upphör inte att sträva efter mervärde för att Ekonomiska Klubben varje vecka vederlägger Marx. Dagens kapitalister uppför sig helt enligt Marx.
Från löntagarhåll har man velat mildra den ekonomiska krisen genom att minska arbetstiden och "dela på jobben". Det är en ur många synpunkter bra lösning. Sett ur samhällsekonomisk synpunkt skulle den kunna genomföras utan minskad lön, ty de som nu går arbetslösa skall under alla omständigheter ha sin försörjning. Men arbetsgivarparten, EU och dess förlängda arm, arbetstidskommitten vill inte ens acceptera en arbetstidsförkortning med lönesänkning.
Man satsar i stället på maximal exploatering av arbetskraften genom sk flexibel arbetstid. Folk skall helt enkelt arbeta för fullt då arbetsgivaren kräver det och gå hem då han önskar det. Detta är till och med en för arbetskraften sämre lösning än förlängd arbetstid, ty vid fast arbetstid kan det inträffa att arbetet stundtals pga minskad belastning måste föras med lägre intensitet. För att inte tala om den oreda det skapar i det eventuella liv vi kan föra utanför arbetet.
Våra (dvs kapitalisternas) ekonomer hävdar att vår arbetstid måste bibehållas, flexibiliseras eller rentav ökas av hänsyn till utländsk konkurrens. Så upplevs det kanske av kapitalisten. Men bibehållandet av arbetsdagens längd och intensifieringen av arbetet genom flexibilisering är och förblir ett gemensamt intresse för alla kapitalister i alla tider och länder - precis som det är ett gemensamt intresse för alla arbetande att minska utbudet av arbetskraft genom att korta arbetdagens längd. Sådana, för stora grupper gemensamma, intressen kallas klassintressen.
Och det är klassintressen som står emot varandra i arbetstidfrågan - inga andra.
