I november beslutade Arbetsdomstolen (AD) att så kallade hyvlingar inte är att betrakta som uppsägningar. Det avslutade en lång arbetsrättslig strid mellan fackförbundet Handels och Coop Örebro. En kalldusch för fackföreningsrörelsen och en tumme upp åt angreppen på anställningstryggheten. Varför gick det så illa?

Hyvling innebär att en arbetsgivare skär i sina arbetares anställningsgrad. Där det stod 100 procent finns nu en deltidsanställning. Lugna stunder förvandlas till obetald tid. En låg lön blir lägre, och deltidare får jaga extrapass för att få ekonomin att gå ihop. Handels menade att en minskad anställningsgrad innebär en uppsägning. Då ska uppsägningstider, turordningsregler och lön under uppsägningstiden iakttas. Det som en gång var den kooperativa rörelsen i Sverige höll inte med, utan menade att det var omplaceringar på grund av arbetsbrist. Alltså en omplacering till samma arbetsuppgifter som förut. AD gick på arbetsgivarens linje. Domen var bara den sista i en lång rad som gick emot fackförbundet. Tidigare har liknande fall drivits mot bland annat Polarn O. Pyret och Din Sko. Där hade det rört sig om mindre butiker.

Men Coop-domen avgjorde arbetsgivarens rätt att hyvla även stormarknader och andra större arbetsplatser. Intresset för hyvling säger något om villkoren för kapitalackumulation inom arbetsintensiva branscher. Där är deltider ett av många exempel på en generell underbemanningsstrategi för att slimma personalkostnader. Inte genom arbetsbesparande maskineri utan genom utsvettningssystem och lönesänkningar ska profitnivåer bibehållas eller växa. Det är i sig inget nytt. Men försöken att sänka löner och villkor har ökat i betydelse i förhållande till teknologisk utveckling och effektivare arbetsprocesser.

Men vad förlorades egentligen i november? Ingenting. En AD-dom är inte en maktförskjutning - den är legaliseringen av en ny maktbalans i klasskampen. Den är arbetsrätten som springer ifatt verkligheten och hyfsar till den med prejudikat och paragrafer. Hyvlingsdom och borgerlighetens krav på "modernisering" av Lagen om anställningsskydd är delar av en och samma process: den ägande klassen håller håller steg för steg på att återerövra sin rätt att fritt anställa och avskeda arbetskraft. Striden utkämpas varje dag på tusen svenska arbetsplatser.

På en principiell nivå slår domen fast att SAF:s gamla §32 numera trumfar arbetares rättigheter enligt LAS. Så avslutades en kort parentes i den svenska klasskampens historia, utan att en enda bokstav behövde skrivas om i lagtexten. LAS var inte en politikerprodukt utan resultatet av decennier av klasskamp. Som all arbetsrätt är den en kompromiss mellan arbetsgivar- och arbetstagarintressen, med en tydlig betoning av de rättigheter som följer med ägandet av produktionsmedel. Lagen sanktionerar arbetsgivarens rätt att anställa och säga upp personal. Det är väldigt lätt för svenska kapitalister att inskränka produktionen och friställa arbetare. Det som krävs är arbetsbrist. Frånsidan för chefen är att arbetare inte får sägas upp utan "saklig grund" och att turordningsreglerna satt det fria avskedandet ur spel. Att vara gravid, fackligt aktiv eller sjuk ofta har inte varit saklig grund, till chefernas förtret. Nu är dörren öppnad för att minska den obekvämes arbetstid, även om hon har jobbat längre än alla andra på arbetsplatsen.

Regler kring uppsägningar fanns långt innan LAS: genom segdragen facklig kamp hade varianter skrivits in i olika kollektivavtal. Eller så här: först tvingade arbetarkollektiv till sig värn mot godtycket på arbetsplatserna, sedan i ett antal centrala kollektivavtal. Till sist i riksdag och lagbok. Nu är vi i sluttampen på en motsatt utveckling. Efter årtionden av segerrik klasskamp sanktioneras kapitalistklassens segrar av staten.

Domen talar sitt tydliga språk. Men det gör även fackföreningsrörelsens svar. När de centrala avtalen gick ut under våren kunde man tro att hyvlingsfrågan skulle glida upp som stor stridsfråga i avtalsrörelsen. Det gjorde den inte. 6,5 procent på tre år och gräl om en liten, liten låglönesatsning upptog det mesta av tiden. Handels avtal landade i en liten reglering: den hyvlade ska ha rätt till omställningstid, och inte få sin anställningsgrad sänkt från en dag till nästa. I stället för att försöka strejka fram en lösning uppvaktar LO nu den socialdemokratiska minoritetsregeringen för att lösa frågan via lagstiftning. Det signalerar svaghet. Man kan givetvis inte kräva underverk från förhandlare och förbundsledningar. Är medlemmarna tillbakaträngda på arbetsplatserna spelar det ingen roll att förhandlingsdelegationer levererar smarta argument och konstruktiva lösningar. Det finns heller inga skäl att göra sig alltför lustig över att någon kommunikationsenhet ska mota deltiden i grind med hashtaggen #slutahyvla.

Det som däremot bör kritiseras är kampanjens oklara adressat. Om våra ledningar inte tror att vi kan lösa de viktiga knäckfrågorna i avtalsrörelsen, så borde förbunden försöka öka militansen på arbetsplatserna snarare än att uppvakta politiker. Det finns massvis med exempel på hyvling, men det finns också många exempel på arbetsplatser där hyvling har stoppats, skjutits upp eller mildrats genom att arbetskamrater har snackat ihop sig och vägrat finna sig i försämringarna. Dessa exempel borde uppmärksammas, dessa erfarenheter borde spridas, och dessa segrar borde paraderas framför arbetsgivarna. Cheferna behöver påminnas om vad som händer om inte fackföreningen finns där för att sälja arbetsfred. Ännu viktigare: vi som jobbar behöver fler exempel på hur vi kan göra för att vinna små och stora strider på den egna arbetsplatsen på egen hand!

Frances Tuuloskorpi nämner på sin blogg några exempel under rubriken "Det går att stoppa hyvling":

"Men lyssna nu. Det finns butiker där hyvlingar har stoppats. Inte av arbetsdomstolen utan av hopsnackade arbetskamrater.

I en butik vägrade alla heltidsanställda att skriva på de nya anställningsavtalen. Heltidarna vägrade därför att deltidarna vägrade. Och deltidarna vägrade därför att timmisarna vägrade, trots att cheferna hotade: om ni inte skriver på måste vi sparka någon. Och timmisarna svarade: det är en smäll vi är beredda att ta, tack så mycket. De hade snackat ihop sig, och de längst bak backade upp dem längst fram. En del timanställningar försvann, men det blev inga hyvlingar.

I en annan butik fanns en nystartad klubb med aktiva medlemmar. Där plockade de fram hur butiken faktiskt sköttes, vilka som faktiskt jobbade, vilka timmar och med vad osv. Plus att de inte förhandlade utan bara sa 'Nej! Vi kommer aldrig komma överens om det här!'
Det visade sig att chefens bild var så långt från verkligheten att företaget avbröt förhandlingarna och drog tillbaka hela förslaget.

I en tredje butik hade de en utdragen strid för att få schema, med en massa möten, hopsnack och olika aktioner. Chefen gick hela tiden och hotade 'efter sommaren blir det hyvlingar', 'det blir dyrt att följa avtalet som ni kräver, det leder till hyvlingar och neddragningar'. De anställda skrev ett gemensamt brev till butikskedjans regionchef samt drev på facket att lägga krav på att utreda arbetsmiljön på hela arbetsplatsen. Chefen fick gå och den nya nämnde aldrig något om hyvlingar. De fick andra problem sen med den nya chefen, men hyvlingarna stoppades.

I en fjärde butik var det rättså många anställda som tappat hoppet. De hade haft en klubb som runnit ut i sanden. Men nu var de på g igen, höll på att snacka ihop sig om olika saker och utsåg förtroendevalda. När chefen började tala om hyvling blev mullret så högt att chefen slutade tala om hyvling."

Bild: Robert Nyberg

Märk väl: det här är handelsanställda som själva stoppat försämringar, AD-dom eller ej. I vissa fall rör det sig om klubbar som arbetskamrater har startat med stöd från Handels organiseringsprojekt. Resultatet borde tala för sig själv: När fackförbund uppmuntrar och skapar möjligheter för basorganisering kan de vinna strider oavsett rättsläge. Makthavarna facket borde vända sig till sitter inte i riksdagen, de står ofta redan inskrivna i medlemsmatrikeln!

Man behöver inte vara marxist för att fatta vad som händer på jobbet, men nog hjälper det. När arbetarrörelsen stirrar sig blind på lagtext och parlament är det vår uppgift att påminna om basen, om de tusen arbetsplatser där verkliga förbättringar och försämringar i slutänden vinns och förloras. Uppgiften är inte att recensera fackliga och politiska höjdares individuella insatser, utan att försöka undersöka förutsättningarna för högre lön, kortare arbetsdag, upphävande av ett mänskofientligt produktionssätt. Det vore fel att säga att svensk marxism klarar ut den uppgiften idag. Ofta pågår debatterna för långt borta från fikarum och rökpauser. Marxismen blir en önskelista eller ett slags kommentarsspår till klasskampen i stället för verktyg eller vapen för de som jobbar. I den politiska debatten stirrar den politiska vänstern lika stint på beslutsfattare, lagar och förordningar som någonsin en fackpamp. Kanske beror det på att kommunikationen mellan marxistisk teori, politisk aktivism och arbetsplatskamp är i bästa fall bristfällig och i värsta fall icke-existerande.

Kristeori, social strejk eller antiimperialistiska spetsfundigheter i all ära. Den genomsnittlige chefen skiter i om du har hammaren och skäran på din t-skjorta så länge tåget rullar, maten lagas, bilen byggs. Däremot går han bananas om en arbetare som röstar på moderaterna strejkar. Där nånstans finns en ledtråd om vart vi borde rikta vår uppmärksamhet.