När jag kom till Sverige för fem år sedan visste jag inte vad den svenska modellen var. Jag hade ganska dålig koll på allt som har med det fackliga och rättigheter på jobbet att göra.

Även tidigare hade jag identifierat mig som vänster och försökt organisera mig med kollegor, men jag tänkte aldrig på att man kunde vara med i en fackförening.

Det var inte heller aktuellt när jag var migrantarbetare i andra europeiska länder. Man var glad om man fick jobb, även om det alltid var svart.

På jobbet åt jag min veganlunch, efter jobbet deltog jag i politiska demonstrationer och försökte förstå mig på feministisk teori. Men jag hade aldrig tänkt att kampen för en bättre värld skulle kunna börja på min arbetsplats.

Det är nog ganska typiskt. Fackföreningarna är ofta toppstyrda i dag, även om de gärna ser sig själva som folkrörelser. I de flestas ögon tillhör de ett gammalt, stelt etablissemang som inte kan göra ett skit för vanligt folk.

10911_01.jpgDaria Bogdanska

Det kanske låter hårt, men så är det. Jag har upplevt det själv, när jag som ny i Sverige jobbade för femtio spänn i timmen, utan kontrakt. Jag ringde ett av de stora facken för att fråga vad jag kunde göra och fick svaret: Skaffa personnummer och kontrakt först, ring oss sedan.

I dag vet jag vad den svenska modellen är. Nu, som fackligt aktiv, ser jag också hur den fungerar i praktiken. Otrygga anställningar, migranter som blir exploaterade och chefer som diskriminerar. I teorin har arbetarna många rättigheter, men i verkligheten bestämmer cheferna. De kan betala under bordet, fuska med anställningar och trakassera. Sällan med konsekvenser.

För varje lag till skydd för arbetare finns tre undantag som gör det omöjligt att använda sig av den. Har du en otrygg anställning är du utlämnad till chefens goda vilja.

De stora fackföreningarna har fastnat i en loop. Det är kompromissen som är målet, det spelar ingen roll att vi som arbetar förlorar. Inte konstigt då kanske att folk slutar tro på att facket har möjlighet att förändra något på riktigt.

Min generation brukar beskrivas som verklighetsfrånvänd, men det är de som sitter på beslutspositioner i etablerade politiska organisationer som behöver en reality check.