Vad är litteraturens uppgift när inlandsisarnas smälter, Vita husets vita övermakt härjar över jordklotet, nynazister samlas på Europas gator och hindunationalister på Indiens? Skriva fakta eller fiktion? Kan poesi och politik förenas? I maj, strax före det indiska valet, föreläste Arundhati Roy i USA. Föredraget formade sig till en betraktelse om världsläget, fascismens frammarsch i Indien och litteraturens möjligheter.

Jag känner mig verkligen hedrad över att ha blivit inbjuden av PEN America för att hålla detta års föreläsning Frihet att skriva till Artur Millers minne. Det finns knappast något bättre tillfälle än detta att tillsammans tänka på litteraturens plats, i ett ögonblick när en tidsålder som såvitt vi begriper - åtminstone vagt om än inte säkert - närmar sig sitt slut.

Medan inlandsisen smälter, haven värms upp och havsnivåerna stiger, medan vi river oss fram genom den känsliga väv av ömsesidigt beroende som upprätthåller livet på jorden, medan vår imponerande intelligens får oss att bryta upp gränserna mellan människor och maskiner och vår ännu mer imponerande självgodhet undergräver vår förmåga att koppla samman vår planets överlevnad med vår egen överlevnad som art, medan vi ersätter konst med algoritmer och stirrar in i en framtid där de flesta människor inte behöver delta i (eller belönas för) ekonomisk verksamhet - just då har vi vita överherrars stadiga händer i Vita huset, nyimperialister i Kina, nynazister som än en gång samlas på Europas gator, hindunationalister i Indien och en samling slaktarfurstar och smådiktatorer i andra länder som ska leda oss in i det Okända.

10912_01.jpgIndiens premiärminister, hindunationalisten Narendra Modi.

Medan många av oss har drömt om att "En annan värld är möjlig" har dessa figurer drömt samma sak. Och det är deras dröm - vår mardröm - som är skrämmande nära att bli verklighet.

Kapitalismens meningslösa krig och sanktionerade girighet har blivit ett hot mot vår planet och fyllt den med flyktingar. En stor del av skulden för detta hamnar utan vidare på USA:s regerings axlar. Sjutton år efter att man invaderade Afghanistan och bombade landet "tillbaka till stenåldern" utan något annat syfte än att jaga bort talibanerna, sitter USA:s regering än en gång i förhandlingar med samma talibaner. Under tiden har den förstört Irak, Libyen och Syrien. Hundratusentals människor har mist livet på grund av krig och sanktioner, en hel region har sjunkit ner i kaos och antika städer har malts till damm. Mitt i förödelsen och bland ruinerna har något ohyggligt som heter Daesh (IS) kläckts. Det har spritt sig över världen och urskillningslöst dödat vanligt folk som inte har något som helst med Amerikas krig att göra. Under de senaste åren passar USA:s regering, på grund av de krig den fört och de internationella överenskommelser den godtyckligt sagt upp, perfekt in på sin egen definition av en skurkstat. Och nu laddar den genom samma skrämseltaktik, samma utslitna lögner och samma gamla påhittade nyheter om kärnvapen, för att bomba Iran. Det blir det största misstag den någonsin gjort.

Så när vi nu snubblar in i framtiden, in i detta idiotiska blixtkrig, med "likar" på Facebook, fascistmarscher, falska nyhetskupper och något som liknar en kapplöpning mot utplåningen - vad har då litteraturen för betydelse? Vad är det som räknas som litteratur? Vem bestämmer det? Uppenbarligen finns det inget enkelt och uppbyggligt svar på dessa frågor. Och om ni nu ursäktar mig tänker jag berätta om mina egna erfarenheter av att vara författare under den tiden - om att brottas med frågan om att vara författare i sådana tider, i synnerhet i ett land som Indien, ett land som lever i flera sekler samtidigt.

För några år sedan befann jag mig på en järnvägsstation och läste tidningarna i väntan på mitt tåg. På en insida fick jag syn på en liten notis om två män som hade gripits och anklagats för att vara kurirer åt det förbjudna underjordiska Communist Party of India (Maoist). Bland de "föremål" som hade påträffats hos männen fanns enligt notisen "några böcker av Arundhati Roy". Ganska snart därefter träffade jag en universitetslärare som ägnade en stor del av sin tid åt att skaffa försvarsadvokater till fängslade aktivister, av vilka många var unga studenter och bybor som satt inne för "anti-nationell verksamhet". I de flesta fall innebar denna verksamhet att protestera mot storföretags gruvdrift eller infrastrukturprojekt som drev bort tusentals människor från deras mark och bostäder. Hon berättade för mig att i flera av dessa fångars "erkännanden" - vanligtvis framtvingade med våld - underströks ofta ett omnämnande av mina skrifter som orsak till att ungdomarna letts in på vad polisen kallar "fel väg".

"De spårar dig - förbereder ett angrepp på dig", sa hon.

Böckerna som åberopades var inte mina romaner (då hade jag bara skrivit en - De små tingens gud). Det var faktaböcker - fast på sätt och vis var det också berättelser, annorlunda berättelser, men ändå berättelser. Berättelser om storföretagens omfattande angrepp på skogar, floder, skördar, utsäde, om mark, om bönder, arbetsmarknadslagar och om själva beslutsfattandet. Och visst, om hur USA och Nato efter den 11 september överföll det ena landet efter det andra. Det mesta var berättelser om människor som kämpat mot dessa angrepp - särskilda berättelser, om särskilda floder, särskilda berg, särskilda folkrörelser som alla var för sig krossades med särskilda metoder. Det rörde sig om de verkliga klimatkämparna, lokalbefolkningen som hade förstått krisen långt innan den erkändes som någon kris. Och ändå framställdes de alltid som brottslingar - anti-nationella hinder för framsteg och utveckling. Indiens före detta premiärminister som predikade om fri marknad kallade gerillan, som för det mesta bestod av infödda, adivasier (stamfolk som anses vara Indiens urbefolkning) som kämpade mot storföretagens gruvprojekt i centrala Indiens skogar, för "Det allra största hotet mot vår inre säkerhet". Ett krig som kallades "Operation Green Hunt" mot dem förklarades. Skogarna fylldes med soldater vilkas fiender var de fattigaste människorna i världen. Det har gått till på samma sätt, över allt - i Afrika, Australien och Latinamerika.

10912_02.jpgAyodhya - ett fokus för hetsen mot muslimerna i Indien.

Och nu formas, som en ironiernas ironi, en samsyn som går ut på att klimatförändringen är "det största hotet mot världens säkerhet". Ordvalet i frågan militariseras alltmer. Utan tvekan kommer mycket snart de som drabbas att bli "fienden" i detta nya ändlösa krig. Krav på en "beredskap" för klimatets skull kan även om det är välment förstärka den process som redan inletts. Det förekommer redan påtryckningar för att flytta debatten från UNFCC (United Nations Framework Convention on Climate Change) till FN:s säkerhetsråd, med andra ord att utestänga större delen av världen och hänvisa beslutsfattandet raka vägen tillbaka till hålan där samma gamla misstänkta håller hus. Än en gång är det norra jordklotet, de som skapat problemen, som får se till att de tjänar på den lösning de föreslår. En lösning som tvivelsutan har sin rot djupt i "marknadens" hjärta och som innebär mer köpa och sälja, mer konsumtion, och större profiter till färre och färre människor. Med andra ord, mer kapitalism.

När mina essäer först publicerades (till en början i masspridda tidskrifter, därefter på Internet och slutligen i bokform) mottogs de med onda aningar åtminstone på en del håll, ofta av sådana som inte nödvändigtvis hade något emot deras politiska inriktning. Skrifterna passade inte in i det som traditionellt uppfattas som litteratur. Misstron var en begriplig reaktion, framför allt bland dem som var anhängare av genreuppdelning - eftersom de inte kunde avgöra vad detta var: pamflett eller polemik, akademiska eller journalistiska skriverier, reseskildringar eller bara enkel litterär äventyrlighet? För en del räknades det inte ens som något skrivet: "Åh varför har du slutat skriva? Vi längtar efter din nästa bok." Andra föreställde sig att jag bara var en skribent som gick att köpa. Jag fick alla möjliga slags erbjudanden: "Kära du, jag älskade det där du skrev om dammar. Kan du inte skriva nåt åt mig om barnmisshandel?" (Detta har faktiskt hänt.) Jag fick lyssna till allvarsamma föreläsningar (för det mesta av män ur högre kaster) om hur jag skulle skriva, vilka ämnen jag borde ägna mig åt och vilket tonfall jag borde använda.

Men på andra håll, vi kan kalla det platser utanför huvudstråken, översattes essäerna snabbt till andra indiska språk, trycktes som pamfletter och spreds gratis i skogar och floddalar, i angripna byar, vid universitet där studenterna tröttnat på att man ständigt ljög för dem. Ty dessa läsare ute vid frontlinjerna hade redan svetts av den eld som spred sig och hade en helt annorlunda uppfattning om vad litteratur är eller borde vara.

Jag nämner detta för att det lärde mig att litteraturens plats är hos författare och läsare. På många sätt är det en osäker plats men den är oförstörbar. Om den rivs ner bygger vi upp den igen. Eftersom vi behöver ett skydd. Jag är mycket förtjust i tanken på litteratur som behövs. Litteratur som erbjuder skydd. Skydd av alla slag.

Med tiden uppnåddes en outtalad kompromiss. Men började kalla mig "författaraktivist" Det underförstådda i den klassificeringen var att fiktionen inte var politisk och att essäerna inte var litterära.

Jag minns när jag satt i en föreläsningssal vid ett universitet i Hyderabad inför en åhörarskara på fem- eller sexhundra studenter. Till vänster om mig satt universitetets vicekansler. Till höger satt en professor i poesi. Vicekanslern viskade i örat på mig: "Du borde inte ägna dig så mycket åt skönlitteratur. Dina politiska skrifter är vad du ska syssla med." Poesiprofessorn viskade: "När ska du börja skriva skönlitteratur igen? Det är din rätta uppgift. Det där andra är bara något tillfälligt."

Jag har aldrig tyckt att mina skönlitterära verk och mina faktaskrifter har varit motsatta fraktioner som har krigat om herraväldet. Det är visserligen inte samma sak men att bestämma vad som är skillnaden mellan dem är faktiskt svårare än jag trodde. Fakta och fiktion är inte motsatser. Det ena är inte nödvändigtvis sannare än det andra, mer faktiskt än det andra eller mer verklighetstroget än det andra. Eller i mitt fall inte ens mer läst än det andra. Det enda jag kan säga är att jag känner skillnaden i kroppen när jag skriver.

Jag satt där mellan de två professorerna och gladde mig åt deras motsatta råd. Jag satt och log och tänkte på det första meddelandet jag fick från John Berger. Det var ett vackert handskrivet brev från en författare som varit min hjälte i åratal: "Dina skönlitterära verk och faktaverk bär dig runtom i världen som om de var dina båda ben." Det avgjorde valet för mig.

Oavsett vad de anklagelser som byggdes upp mot mig gick ut på har de - i varje fall inte ännu - burit någon frukt. Jag är fortfarande kvar här och står på mina två skrivarben och talar till er. Men en vän till mig som också föreläser sitter i fängelse anklagad för anti-nationell verksamhet. Indiens fängelser är fulllproppade med politiska fångar - de flesta av dem anklagade för att antingen vara maoister eller islamistiska terrorister. De begreppen har definierats så vidsträckt att de kommit att omfatta nästan varenda en som inte stöder regeringens politik. I det sista svepet av arresteringar före valet har lärare, jurister, aktivister och skribenter fängslats och anklagats för att konspirera för att mörda premiärminister Modi. Den historien är så löjlig att en sexåring kunde ha hittat på något bättre. Fascisterna verkar behöva några ordentliga lektioner i konsten att skriva skönlitteratur.

Reportrar utan gränser säger att Indien är det femte farligaste landet i världen för journalister, något värre än Afghanistan, Syrien och Mexiko. Här får jag stanna upp ett tag för att uttrycka min tacksamhet mot PEN för de insatser det gör för skydda skribenter och journalister som har fängslats, dömts, censurerats och annat ohyggligt. Från en dag till en annan kan vem som helst av oss hamna i skottlinjen. Det är trösterikt att det finns en organisation som ser till oss.

De som har fängslats i Indien har haft tur. De som inte haft samma tur är döda. Gauri Lankesh, Narendra Dabholkar, M M Kalburgi och Govind Pansare, som alla kritiserat den indiska yttersta högern, har mördats. De var mordoffer med hög profil. Mängder av andra aktivister som med stöd av lagen om rätt till information arbetade med avslöjanden om stora korruptionsskandaler har dödats eller hittats döda under mystiska omständigheter. De senaste åren har Indien utmärkt sig för att vara en lynchningarnas nation. Muslimer och daliter har piskats offentligt och misshandlats till döds av hinduiska mobbar mitt på dagen, och "lynchfilmer" har sedan triumferande lagts upp på Youtube. Våldet är påtagligt, öppet och långt ifrån spontant. Våld mot muslimer är visserligen inget nytt, och våldet mot daliter är uråldrigt - men dessa lynchningar har ett klart ideologiskt motiv.

De som utför lynchningarna vet att de har beskydd från högsta ort. Beskydd, inte bara från regeringen och premiärministern, utan från den organisation som kontrollerar dem bägge - ultrahögerns förfascistiska Ratriya Swayam Sevak Sangh (RSS), den mest slutna och mäktigaste organisationen i Indien. Den grundades 1925 och dess ledande ideologer var starkt påverkade av den europeiska fascismen. Medlemmarna prisade öppet Hitler och Mussolini och likställde muslimerna med "Tysklands judar". Organisationen har utan uppehåll under nittiofem år verkat för att Indien ska utropas till en hinduisk nation. De som förklarats som dess fiender är muslimer, kristna och kommunister.

RSS leder en skuggregering som fungerar genom tiotusentals shakhas (avdelningar) och andra likasinnade organisationer med olika namn - av vilka en del är förbluffande våldsamma. Traditionellt kontrolleras RSS av en sekt västkustbrahminer som kallas Chitpavan Brahmins. I dag rör sig vitmaktspersoner och rasister från USA och Europa kring dem och skriver uppskattande om hinduismens urgamla kastväsende. Det är mer precist bekant som brahminism - ett brutalt system för social hierarki som dessa besökare avundas för dess grundligt institutionaliserade grymhet, som mer eller mindre oförändrad har överlevt sedan grundandet. Brahminismen har också beundrare på de mest oväntade håll. En av beundrarna som ni lär bli dystra av att få kännedom om var Mohandas Gandhi - som ansåg att kastväsendet var det hinduiska samhällets "själ". Jag har skrivit mycket om Gandhis inställning till kast och ras i en bok som heter The Doctor and the Saint ("Doktorn och helgonet", 2017), så jag uppehåller mig inte vid den saken nu.

Tillåt mig bara som summering lämna följande upplysning: i ett tal vid en värvningskonferens i Madras (nuvarande Chennai) 1916 sa Gandhi: "Den omfattande organisationen i kaster tillmötesgick inte bara samhällets religiösa behov utan löste också dess politiska problem. Byborna styrde sina inre angelägenheter genom kastsystemet och genom det motverkade de förtrycket från den styrande makten eller makterna. Det är omöjligt att förneka den organisatoriska förmågan hos en nation som förmått ge kastsystemet dess underbara organisatoriska skicklighet."

10912_03.jpgDaliter som tagit hand om kokadaver har lynchats, anklagade för att ha dödat de heliga djuren.

I dag berömmer sig RSS av att ha en utbildad milis på sexhundratusen man som stolt kallar sig swayam-sevak (frivilliga). Premiärministern och större delen av hans ministär ingår i den skaran. Det styrande Bharatiya Janata Party (BJP) fungerar som RSS politiska avdelning i parlamentet. Ram Madhav, BJP:s partisekreterare, är medlem i RSS. Genom att envisas med att betrakta BJP som en självständig organisation, ett vanligt högerinriktat politiskt parti och genom att oavsiktligt eller medvetet tona ner dess organiska anknytning till RSS har många i Indiens och världens medier och även många som förklarar sig som sekulära och liberala röjt väg för partiet till den politiska makten.

Modis karriär i den centrala indiska politiken satte fart av en tillfällighet (eller kanske inte) bara några veckor efter 9 september när han utsågs till förste minister i delstaten Gujarat trots att han inte var invald i dess lagstiftande församling. Bara några månader efter denna utnämning genomdrevs under Modis överinseende en pogrom mot muslimer i Gujarat. Då dödades två tusen människor mitt på ljusa dagen. Några månader senare utlyste han ett val som han vann. Vid en stor konferens för affärsmän och industrialister i Gujarat gav verkställande direktörer i flera av Indiens storföretag honom sitt öppna stöd som blivande kandidat till posten som landets premiärminister. Fascismen och kapitalismen avgav sina äktenskapslöften i en ceremoni, som var långt ifrån diskret, och flyttade ihop. Efter tre perioder som förste minister i Gujarat valdes Modi 2014 till premiärminister i Indien. Han fick ett välkomnande värdigt en hjälte av den liberala kommentatorsskaran, och han har rest världen runt och omfamnats av världens ledare, däribland Barack Obama och Emmanuel Macron. Och naturligtvis Donald Trump, men det är ingen överraskning. Ingen av dem är ovetande om vem Modi i själva verket är, men alla har de något att sälja till denna "marknad" på mer än en miljard människor. Efter fem år vid makten och en våldsamt etniskt styrd kampanj försöker han och hans följeslagare vinna ett nytt val. Bland deras kandidater finns en Sadhvi Pragya i saffransfärgad klädsel som åtalats för att ha deltagit i ett terrordåd där sex människor dödades. Hon är för närvarande frigiven mot borgen.

Något som tyder på en farlig ny inriktning är referat i pressen av ett offentligt anförande av Maneka Gandhi, en av ministrarna i Modis regering, där hon sagt att byarna kan komma att graderas efter antalet byinvånare som röstade på BJP. De skulle belönas eller bestraffas genom bidrag eller uteblivna bidrag till "utveckling" beroende på lojaliteten mot regeringen. Hon är långt ifrån den enda som använder ett sådant språk och ingalunda den enda som öppet har antagit att partiet känner till vilka som har röstat på det och vilka som inte har gjort det. Och att påföljder kommer. Och hon är inte heller den första som antyder att politiska partier har tillgång till data från vad som ska vara ett val med valhemlighet - uppgifter som de kan använda för sina egna syften på ett farligt sätt som fullständigt undergräver både valen och själva demokratin.

I övervakningskapitalismens tidsålder kommer några få att veta allt om oss och kunna använda den kunskapen till att kontrollera oss.

Indien kämpar för sin själ. RSS är som en kameleont och går på en miljon ben. När det vann makten och fick absolut majoritet som det gjorde för fem år sedan, satte det motorer på dessa tusen ben. Men att bara förlora ett val hindrar det inte att fortsätta sin långa vandring till helvetet. Det kan byta färg när det tvingas till det, ta på sig en resonabel mask av eftertanke och öppenhet när det måste göra det. Det har visat upp sin förmåga att fungera både som underjordisk organisation och som öppet verksam. Det är ett tålmodigt hårt arbetande djur som har trängt sig in i alla institutioner i landet - i domstolar, universitet, medier, säkerhetsstyrkor och underrättelsetjänster.

Om en regering utan BJP tillträder - med stor sannolikhet en bräcklig koalition - kommer den troligen att mötas av en våldsam våg av organiserat etniskt våld och angrepp under falsk flagg av det slag vi vant oss vid. Man kommer att upptäcka lik av kor på vägarna, nötkött i tempel och grisar som kastats in i moskéer. När landet står i brand kommer extremhögern än en gång att inför oss framställa sig som de enda som har möjlighet att driva en "hård stat" och ta hand om problemet. Kan en djupt splittrad väljarkår vara i stånd att genomskåda detta skådespel? Det är inte lätt att veta.

En hel del av detta har varit vad mina skrifter, både de skönlitterära och faktaskrifterna under många år handlat om.

De små tingens gud som gavs ut 1997 var resultatet av ett sökande efter ett språk och en form för att beskriva den värld som jag växt upp i, både för mig själv och för dem som jag älskat, av vilka några var fullständigt okunniga om Kerala. Jag hade studerat arkitektur, skrivit teaterpjäser och ville nu skriva en roman. En roman som bara kunde vara roman - inte en roman som i själva verket ville bli film eller ett manifest och inte heller en sociologisk avhandling av något slag. Jag blev förvånad när en del kritiker beskrev den som ett magiskt realistiskt verk - hur skulle den kunna vara det? Bokens miljö - det gamla huset på kullen i Ayemenem, min mormors pickle- och konservfabrik som jag växte upp i (jag har fortfarande kvar några av burkarna och etiketterna), floden Meenachal, alltsammans handfast verklighet för mig - blev exotiskt och magiskt för många västerländska kritiker. Så kan det gå. Men jag förbehåller mig rätten att föreställa mig New York och London på samma sätt.

10912_05.jpgArundhati Roy.

Hemma i Kerala blev mottagandet ganska fritt från magi. Indiens kommunistiska parti (marxistiskt) som hade styrt Kerala av och till sedan 1959 blev upprört över vad det uppfattade som kritik av partiet i De små tingens gud. Jag utnämndes omedelbart till antikommunist, genom min ropande-pratande-sömngångaraktiga imperialistiska skildring. Det stämmer att jag hade varit kritisk. Den skarpa sidan av min kritik gick ut på att vänstern, och med det menade jag att de olika kommunistpartierna i Indien, inte bara hade varit otydliga men alltför ofta öppet toleranta mot kastväsendet. Det otillåtliga förhållandet i romanen mellan Ammu (en syriansk ortodox kristen kvinna) och Velutha (en man som var dalit, oberörbar) betraktades med motvilja. Denna motvilja berodde lika mycket på romanens inställning till kast som till kön. Framställningen av en av de viktigaste gestalternas, kamrat K N M Pillais, förhållande till sin hustru Kalyani, och av Ammu, en frånskild kvinna som "kombinerade moderskapets oändliga ömhet med en självmordsbombares hänsynslösa vrede", "hon som om natten älskade den man som hennes barn älskade om dagen" mottogs inte med applåder och hallelujarop. Fem manliga jurister gick ihop och inledde en rättsprocess mot mig där de anklagade mig för obscenitet och för att "håna den allmänna moralen".

Även sådant som inte hade med romanen att göra fick sin betydelse. Min mor, Mary Roy, hade vunnit ett domslut i högsta domstolen där den ogiltigförklarade den syrianska kristna arvslagen som tilldelade en kvinna "en fjärdedel av hennes fars egendom eller 5 000 rupier, eller den av dessa andelar som är den minsta". Nu fick kvinnorna ärva lika mycket som andra arvingar. Detta vållade en hel del upprördhet. Det fanns en påtaglig allmän uppfattning som krävde att mor och dotter behövde lära sig en läxa. När ärendet kom upp till prövning för tredje eller fjärde gången hade De små tingens gud vunnit Bookerpriset. Det splittrade opinionen. Att en lokal malayalikvinna vunnit ett ansett internationellt pris var ingenting som lättvindigt kunde viftas bort - borde hon då undvikas eller omfamnas? Jag följde med min advokat till rättegången där han i förtroende bekände för mig att han tyckte att en del avsnitt i min bok var "rätt obscena". Men, sa han, enligt lagen skulle ett konstnärligt verk bedömas i sin helhet och eftersom hela boken inte var obscen, hade vi en chans att vinna. Domaren intog sin plats och sa: "Varje gång jag hanterar detta ärende får jag ont i bröstet." Han inställde rättegången. De domare som kom efter honom gjorde likadant. Under tiden hyllade folk de oförargliga sidorna av boken - språket och barndomsminnena. Det är fortfarande svårt för många att betrakta förhållandet mellan Ammu och Velutha utan att huka sig en smula. Det dröjde nästan tio år innan målet lades ner.

I maj 1998, mindre än ett år efter det att De små tingens gud hade publicerats, bildade en koalition under ledning av BJP Indiens regering. Den dåvarande premiärministern, Atal Bihari Vajpayee, var medlem i RSS. Bara några veckor efter det att han tillträtt uppfyllde han en av RSS gamla drömmar genom att genomföra en serie kärnvapenprov. Pakistan svarade omedelbart med egna prov. Kärnvapenproven blev inledningen till marschen mot den galna nationalistiska retorik som har blivit en normal form av det offentliga samtalet i dagens Indien. Jag blev förbluffad av den orgie av firande som välkomnade kärnvapenproven - till och med från de mest oväntade kretsar. Det var då jag skrev min första essä "Fantasiförmågans slut" (översättning Lars Andersson, ingår i Den oändliga rättvisans matematik, Ordfront 2003). Där fördömde jag proven och sa att inträdet i den nukleära kapplöpningen skulle kolonisera vår föreställningsförmåga: "Om det är anti-indiskt och anti-hinduiskt att få en atombomb inplanterad hjärnan så utträder jag", skrev jag. "Jag förklarar mig härmed vara en mobil republik."

Jag överlåter till er att föreställa er vilka reaktioner detta ledde till.

"Föreställningsförmågans slut" var det första steget av det som visade sig bli tjugo år av författande av icke skönlitterära essäer. Under de åren förändrades Indien med blixtens hastighet. För varje essä sökte jag efter en form, ett språk, en struktur och ett sätt att berätta. Skulle jag kunna skriva lika övertygande om bevattning som jag kunde skriva om kärlek, förlust och barndom? Om förvaltningen av jorden? Om dränering? Dammar? Skördar? Om strukturomvandling och privatisering? Om kostnaden per enhet för elektricitet? Om sådant som påverkar vanliga människors liv? Inte som reportage utan som en sorts historieberättande? Var det möjligt att göra litteratur av sådana ämnen? Litteratur för envar - inklusive människor som inte kunde läsa och skriva men som hade lärt mig tänka och som man också kunde läsa för?

Jag försökte. Och allt eftersom essäerna fortsatte att komma till, kom det också fem manliga advokater (inte desamma utan andra, de verkar jaga i flock). Och anklagelserna om brott fortsatte också att komma. För det mesta handlade de om domstolsförakt. En rättegång ledde till ett mycket kort fängelsestraff, ett annat är fortfarande oavgjort. Överläggningarna var ofta hårda och ibland våldsamma. Men alltid betydelsefulla.

Nästan varje essä gav mig så mycket problem att det fick mig att lova mig själv att inte skriva en enda ytterligare. Men oundvikligen uppkom det situationer när ansträngningen att hålla tyst åstadkom ett sådant oväsen i huvudet på mig, en sådan värk i blodet att jag gav vika och skrev. Förra året när mina förläggare föreslog att essäerna skulle sammanställas i en volym fick jag till min förskräckelse se att samlingen My Seditious Heart är tusen sidor tjock.

Efter tjugo år av skrivande, resor till upprorens hjärta, sammanträffanden med de mest ovanliga och även de allra vanligaste människor återkom skönlitteraturen till mig. Det blev uppenbart att inget annat än en roman skulle kunna rymma det universum som höll på att byggas upp inom mig, som om det växt fram ur de landskap jag hade vandrat igenom och sammanfört sig till ett berättaruniversum. Jag visste att det skulle bli oeftergivligt komplicerat, oeftergivligt politiskt och oeftergivligt intimt. Jag visste att medan De små tingens gud handlat om hemmet, om en familj med ett brustet hjärta mitt ibland sig, skulle Den yttersta lyckans ministerium börja efter det att taket hade blåst av hemmet och det brustna hjärtat hade splittrats och spritt sina delar över krigshärjade dalar och stadsgator. Det skulle bli en roman men berättelsens universum skulle vägra att finna sig i alla former av tämjande och konventioner om vad en roman kunde och inte kunde vara. Den skulle likna en storstad i min del av världen dit läsaren anländer som ny invandrare. En aning ängslig, litet rädd och väldigt förväntansfulll. Enda sättet att lära känna den skulle vara att vandra genom den, gå vilse och lära sig leva i den. Lära sig möta människor, små och stora. Lära sig att älska folkvimlet. Det skulle bli en roman som kunde säga det som inte kan sägas på något annat sätt. Särskilt om Kashmir, där endast skönlitteraturen kan vara sann eftersom sanningen inte går att berätta. I Indien är det inte möjligt att tala om Kashmir med någon halt av sanning utan att riskera att råka illa ut.

Vad det gäller berättelsen om Kashmir och Indien kan jag inte annat än citera James Baldwin: "Och de ville inte tro mig just därför att de var säkra på att det jag sa var sant." Berättelsen om Kashmir är inte summan av rapporterna om mänskliga rättigheter därifrån. Den handlar inte enbart om massakrer, tortyr, försvinnanden och massgravar eller om offer och deras förtryckare. Något av det mest skrämmande som händer i Kashmir går inte att självklart beskriva som brott mot de mänskliga rättigheterna. För en författare rymmer Kashmir betydande insikter om det innerst mänskliga. Om makt, maktlöshet, svek, lojalitet, kärlek, humor, tro ... Vad händer med människor som i decennier lever under militär ockupation? Vad handlar de överläggningar som genomförs om när själva luften är full av skräckens frön? Vad händer med språket?

Något av det första jag satte igång med när jag börjat resa i Kashmir var att sammanställa det som i Den yttersta lyckans ministerium presenteras som "kashmiriskt ABC" och börjar med bokstaven A:

A: azadi, armé, Allah, Amerika, attack, AK-47, ammunition, aatankwadi, afghan, al Badr, al Mansoorian, al Jehad, Amarnath Yatra, avspärrnings- och genomsökningsoperation, allmänna val, angivare, avhoppare

B: bataljon, bunker, byte, begär (tvångsarbete), bakhåll, bunker, bakhåll, bortförande under hot, begravningar, begravningsplas, byförsvarskommitté.

C: civila, centrala reservpolisen, concertinatråd

Och så vidare ...

Dessutom: Vad händer med människor som administrerar, sammanfattar och rättfärdigar det fruktansvärda? Vad händer med människor som låter det fortsätta och fortsätta - i deras namn? Berättelsen om Kashmir är ett pussel där de kantiga bitarna inte passar ihop. Det finns ingen färdig bild.

Märkliga människor dyker upp på mina sidor. Främst bland dem är Biplab Dasgupta, underättelseofficer. Jag blev nervös när han kom och talade i första person. Jag trodde att jag fanns i hans huvud och insåg senare att han kanske fanns i mitt. Det kusliga med honom var inte hans ondska utan hans vilja att diskutera, hans intelligens, hans humor, hans osäkerhet på sig själv och hans sårbarhet.

Ändå kunde ingen med Dasguptas klarsyn och förnämliga politiska analys se det som byggentreprenören, herr D D Gupta, en av de mindre gestalterna i Den yttersta lyckans ministerium, lätt inser. Gupta har återvänt till Indien från Irak där han under många år tjänat sitt uppehälle med att bygga skyddsmurar mot explosioner. Han spar stolt bilderna av dem i sin telefon. Störd över vad han har sett och genomlevt i Irak ser han sig omkring på den plats som han förr kallat sitt hem. Hans insiktsfulla bedömning av det som händer i hans eget land är att hela landet på längre sikt kommer att skapa en marknad för skyddsmurar.

Romaner kan driva sina författare till galenskapens gräns. Men romanerna kan också skydda sina författare.

Som författare skyddade jag gestalterna iDe små tingens gud eftersom de var sårbara. Många av gestalterna i Den yttersta lyckans ministerium är för det mesta ännu mer sårbara. Men de skyddar mig. I synnerhet Anjum som föddes som Aftab och slutar som chef för Annat Guest House, som ligger på en gammal muslimsk gravplats strax utan för Gamla Delhis murar. Anjum mildrar gränserna mellan män och kvinnor, mellan djur och människor och mellan liv och död. Jag går till henne när jag behöver beskydd mot de hårda gränsernas tyranni och den här allt hårdare världen.

Detta är en förkortad version av Arundhati Roys Arthur Miller-föreläsning Freedom to Write för PEN America den 12 maj 2019. Översättning från engelska: Hans O. Sjöström.

Översättarens kommentarer:

Daliter är vad vi i västerlandet kallar kastlösa, vilket egentligen inte alls stämmer, eftersom det finns en massa olika kaster bland de "kastlösa". Därför säger alltfler nuförtiden daliter. Se Berättelsen på min rygg (2006), en antologi redigerad av Anna-Maria Gardtmann och Vilmat Thoran.

Brahminer har tidigare hetat brahmaner på svenska, men jag och flera med mig föredrar det internationella brahminer.

Kashmiralfabetet kräver flera förklaringar: Azadi är en fotbollsstadion och ett torn i Teheran. Ordet betyder frihet. Aatankwadi är en film om en efterlyst terrorist. Den har bl.a. lovordats av Rahul Gandhi. Al Badr, al Mansoorian, al Jehad är alla organisationer som står RSS nära. Amarnath Yatra är guden Shivas grotta i Himalaya dit det varje år ordnas pilgrimsvandringar.