Renovräkt!

Hyresvärdars makt(spel) och hur du tar striden

Dominika Polanska, Sarah Liz Degerhammar och Åse Richard

Verbal förlag. 2019

Renovräkning är ett nytt ord. Det handlar om att stora delar - ibland mer än hälften - av hyresgästerna i ett område känner sig nödsakade att lämna sina hem vid stora stambytesrenoveringar för att hitta en billigare och oftast sämre bostad. För de flesta kommer det som en chock att en hyresvärd har rätt att höja hyran mellan 40 och 60 procent för något som egentligen bara handlar om löpande underhåll. Denna övermakt är ämnet för denna nya handbok.

10917_01.jpg

Författartrion har både gedigen akademisk forskning och egen erfarenhet av bostadskamp bakom sig. Och det är nog ingen tillfällighet att alla är kvinnor. Kvinnor får ofta betala dyrast för den här utvecklingen, som pensionärer, ensam mammor med barn eller ensamboende. Boken tar sin utgångspunkt i ett otal intervjuer och gräsrotsberättelser. Den har ett enkelt språk och är rikligt försedd med engagerade illustrationer av Ruhani.

Fastighetsägare använder allehanda lumpna metoder för att lura in sina hyresgäster i ofördelaktiga renoveringsavtal. Att läsa om dessa exempel och vittnesmål ger en god inblick i klassamhällets vardag. Men boken handlar först och främst om motstrategier. Den ger tips om var kunskap och stöd finns att tillgå.

Den som vill lära sig mer om varför villkoren för vårt behov av ett hem har tillåtits skena så här, den får söka kunskap i en annan sorts texter.

En sån här bok borde förstås hyresgästföreningen ha producerat. Men det hindrar inte att den nu distribueras till dess lokalorganisationer. För alla som kämpar i sina bostadsområden ger boken just det pepp som behövs.


Nattens mänsklighet

Horace Engdahl

Alastor Press 2019

Nattens mänsklighet är en kort, personlig betraktelse av akademiledamoten Horace Engdahl över den franske 1700-talsförfattaren Rétif de la Bretonne, som idag mest är känd som pornograf och skofetischist. Boken kan ses som ett slags motskrift till den av Jan Myrdal utgivna Revolutionens nätter från 1999, som innehåller ett urval ur de Bretonnes mest kända verk, Paris nätter, i översättning av Margaretha Zetterström. Medan Myrdal fokuserar på de senare, mer explicit politiska delarna av verket, intresserar sig Engdahl nämligen mer för de tidigare, moralistiska. Dock påminner den Engdahl som framträder här en hel del om Myrdal. När han slår fast att fenomenet urbanitet är främmande för svenskar uttrycker han sig exempelvis minst lika tvärsäkert generaliserande som sin föregångare. En annan likhet ligger i att Engdahl likt Myrdal framställer sig själv som ett offer för kättarförföljelser och koketterar med sin otidsenliga konservatism. Den avsmak inför folket och det förakt mot upplysningen som Engdahl uttrycker, hittar man dock sällan hos Myrdal. Emellertid är Engdahl liksom Myrdal en god stilist, och hans betraktelse kan säkert skapa nytt intresse för den i dag ganska bortglömde Rétif de la Bretonne. Dessutom är Nattens mänsklighet en vackert formgiven bok.

10917_03.jpg


Ensamvargar

Ulrika Milles

Bonniers. 2019

STIG AHLGREN (1910-1996)

föll i glömska redan medan han levde. Kring andra världskriget var han en både fruktad, uppskattad och illa omtyckt kritiker. Hans kvicka penna sårade ofta författare, och hans stormiga samliv med skådespelerskan Birgit Tengroth fyllde tidens skvaller.

Om dessa båda två har Ulrika Milles skrivit en utmärkt bok, som också blir en skildring av svenskt tidnings- och författarliv under 1900-talet. Inte minst finns ett intressant genusperspektiv i boken.

Stig Ahlgren var den stora renegaten. Från början en marxistisk litteraturkritiker i arbetarrörelsens tidningar, främst Arbetet (men också då och då i Clarté), där han skrev kritik som en del i kulturkampen för socialismen. Men 1946 hoppade han över till Bonniers och Veckojournalen, den bornerade borgerlighetens husorgan. Några år tidigare hade han kallat veckopressen för det "kolorerade träsket".

Varför? Till en del är förklaringen ekonomisk. Han blev välbetald som chefredaktör. Men till en del kan personliga och politiska konflikter ha spelat roll. Ett föredrag 1940 fick många att anse att han stod bakom den svenska regeringens eftergiftspolitik och den växande repressionen mot det fria ordet. Eyvind Johnson sa upp bekantskapen.

10917_04.jpg

Äktenskapet med Birgit Tengroth kan också ha påverkat. Hon var från början en uppburen skådespelerska, med en djupt olycklig uppväxt, som försökte slå sig fram som författare. Hon debuterade med en erotiskt mycket frispråkig novellsamling.

Hon medverkade också flitigt i makens tidning med intervjuporträtt som specialitet. 1950 skildes de, och några år senare hade Birgit Tengroth ytterligare ett stormigt äktenskap med Jens Otto Kragh. Hon diagnosticerades med cancer och flyttade tillbaka till Sverige.

Stig Ahlgren, som avgick som chefredaktör för Veckojournalen 1951, tog alltmer på sig rollen som den före detta hustruns vårdare. På 1960-talet flyttade de ut till ett torp i Ösmo. Ahlgren fortsatte att medverka i Veckojournalen och Svenska Dagbladet, och gav ut några böcker. Dock blev skrivandet alltmer sporadiskt, och hans positioner mer och mer reaktionära.

När Veckojournalen las ner 1980 försvann också Ahlgren som skribent. I en monolog om nedläggningen sa Tage Danielsson: "... och det sista man ser är Stig Ahlgren som avtecknar sig mot den bruna horisonten i en sky av rapphöns, och sakta löses upp i en tunn brun rök som luktar Latakiatobak och Dunhills After Shave".


Arbete och välfärd

LEDNING, PERSONAL OCH ORGANISATIONSMODELLER I SVERIGE

Åke Sandberg (red)

Studentlitteratur 2019

ÄR INDUSTRIARBETET på väg bort? Det beror på hur man ser det. Antal sysselsatta i Sverige i de 80 största svenska industrikoncernerna minskade med nästan 70 procent 1980 till 2015. Men om man räknar med företagens personal i utlandet gick utvecklingen i motsatt riktning, från 773 100 till 870 800 anställda.

Och det är inte som vi gärna tror, att de svenska industriarbetarna i allmänhet har fått mer avancerade arbetsuppgifter. Tvärtom, 2010 uppgav varannan metallare i en undersökning att de upprepar samma arbetsmoment i kortare intervall än tidigare. Bara var tionde hade fått mindre enahanda arbetsuppgifter.

10917_05.jpg

Jag hittar statistiken i en nyutkommen antologi redigerad av Åke Sandberg: Arbete & Välfärd, en lärobok om det svenska arbetslivet med bidrag från 27 forskare.

När regeringen Reinfeldt tillträdde 2006 skyndade den sig att lägga ner Arbetslivsinstitutet, ett nav för forskning om villkoren på verkstäder, vårdinrättningar och andra arbetsplatser. Just som lean production, New Public Management och andra metoder för hårdare utnyttjande av arbetskraften slog igenom i stor skala ströp politikerna anslagen för forskning om arbetslivet.

Antologin Arbete & Välfärd är ett mått på vad forskarna ändå förmår.

Som vanligt i akademiska sammanhang får man stå ut med en del begreppsgymnastik och omständliga litteraturöversikter, men där sakuppgifterna får utrymme är det ofta högst intressant.

Som ett enkelt diagram över fördelningen av olika typer av jobb inom tjänstesektorn 1985-2009. Det mest dramatiska som hänt är en så gott som oavbruten ökning av andelen sysselsatta inom kategorin "finansiella tjänster m.m." från 9 procent till över 15 procent. Det säger något om vart den svenska välfärden tar vägen.

Eller berättelsen om organiseringen av arbetet på Volvos verkstadsgolv. Sociologen Anders Boglind var själv länge involverad i planerandet, och liksom flera av de medverkande i antologin tillhör han den skola inom arbetslivsforskningen och det fackliga som drömde om att förena det goda arbetet med den kapitalistiska konkurrensens krav. Bistert sammanfattar han:

"Efter ett par decennier av lean production är idén om det goda arbetet renskrapad ned till benet; det som återstår är att minimera produktionssystemets fysiska och psykiska skadeverkningar."

Bättre än ingenting, resoneras det på många håll inom det fackliga och socialdemokratin.

Det är nog dags att skifta rörelseriktning.


Vi två är ett

Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid

Sten Andersson

Karneval Förlag. 2019

STEN ANDERSSON, filosof och fil. dr i sociologi, fick ett smärre genombrott 2012 medFilosofen som inte ville tala: Ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein. I Vi två är ett skriver han om Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoirs gemensamma liv, ett liv som sträckte sig över nästan femtio år.

Som studie är boken analytiskt engagerande, men precis som medFilosofen som inte vill tala är den först och främst populärt hållen. Kunskapsbanken och källmaterialet som Andersson besitter delar han generöst med sig av, och resultatet är en mycket medryckande läsning som aldrig blir akademiskt torr.

10917_06.jpg

Kommer Sartre på tal i dag är det inte sällan i skuggan av hans förhållande till olika vänsterdiktaturer, inte minst då hans hållning till Sovjetunionen. Andersson undviker inte detta, men han ger en mer nyanserad bild av Sartres "sovjetiska förälskelse". Sartres vänsterengagemang var under perioder ytterst vitalt snarare än dogmatiskt diktaturkramande.

Han var precis som Beauvoir ofta ideologiskt prövande och spretig och ägnade inte sällan stor möda åt politisk självkritik. De hade båda förvisso ett stort intellektuellt, socialt och politiskt ansvar, men Andersson bortser inte från att de också var barn av sin efterkrigstid.

Sartre är inte lika mycket i ropet i dag som när det begav sig. Beauvoir med sin feministiska analys som ett tillägg till existentialismen är desto mer i blickfånget. Vi två är ett väver spännande och eftertänksamt samman Sartres och Beauvoirs förhållande med deras världsomspännande intellektuella gärning.